Habila, Helon: Resenärer ****

I väntan på en ängel  Habilas första roman, var ett slag i magen. Här kommer slag två.

Resenärer är en bok som liknar 2021:s bästa bok, enligt mig, Cummins Amerikansk jord. Båda böckerna lyckas skildra flyktingar och deras tillvaro så att man riktigt förstår det.

Habilas bok utspelar sig i Europa och är ingen särskilt trevlig historia. Hans sätt att skriva är nästan så att man hör honom prata. När jag läst ut boken tänker jag, ja nu vet jag ännu mer. Så ska en bra bok vara.

Visst, den innehåller en historia i historien som visar sig ge hopp, men det känns konstigt nog inte sökt. Bara lättnad.

En bok att läsa och ta till sig. Gör det. Liksom I väntan på en ängel.

Oscarson, Stina: Det perfekta plåstret ****

Stina Oscarson är en ny bekantskap för mig. Den här boken med Greiderliknande nedslag i livet gav mig mycket att fundera på. Hon skriver utifrån ett slags medmänskligt rättviseperspektiv som inte synts i debatten på många år. Dessutom verkar hon vara en av dessa ovanliga poeter/författare som har koll på tidsandan. Oscarson har som exempel märkt att kyrkan/religionen/själens längtan/orden Gud och Jesus plötsligt (nåja det är väl drygt fem år sen jag började lägga märke till att det kommit tillbaka i litteraturen, film, tv, ja även i korsord!) är helt ok att nämna och referera till.

Oscarson skriver om människor hon mött

Kommer du att rösta i nästa val tror du? frågar jag

Det vet jag inte säger han

Det beror på. Tid och sådär.

Men jag anser liksom inte att röstningen är avgörande för samhället.

Och vad är avgörande då tror du? frågar jag

Jag tror säger han

Du vet att jag går runt i många kyrkor

Och jag märker att alla dessa rum som tidigare stått tomma

Fulla med spindelväv. Nu börjar dom fyllas

med människor

Det är något annat man saknar. 

Oscarson skriver om politik på ett opolitiskt sätt. Hon citerar Per Albin Hansson från 1928.

Det goda hemmet känner inga priviligerade eller tillbakasatta.

Inga kelgrisar och inga strykhans. Där ser icke den ene ner på den

andre. Där försöker ingen skaffa sig fördel på andras bekostnad.

Den starke trycker icke ner och plundrar den svage.

Oscarson citerar Sara Lidman

Sara Lidman

sökte hela sitt liv

efter orden som skulle kunna stoppa ett krig

hon var övertygad om att de fanns

och mot slutet av sitt liv sa hon

att det var vad hon sörjde mest

Att hon ännu inte

hittat

dem

Oscarson citerar sig själv på nästa sida

Jag söker ännu

Oscarson citerar en vän

Känner du till kintsugi? frågar en vän

Japansk reparationskonst

Istället för att kasta ett trasigt lerkärl

förgyller man sprickorna med guld

Gör dem till en del av kärlets historia

En bok för alla som söker efter (Jag citerar Zola) ett hörn av verkligheten sett genom ett temperament.

Lindén, Axel: Tillstånd **** 

En motvillig nybliven skogsägare med tankar om skog, om skogsbruk och om nuets svåra verklighet. (Och ändå är det före corona).

Styckena om skogen gillade jag verkligen. Uppväxt på ett småbruk med aningen skog, var det ändå den som försörjde oss tillsammans med de kor som var mammas ansvar. Vinterdagar hördes motorsågens ljud över bergsbacken. Och pappa kom hem och värmde de vita fingrarna över vedspisen. 

Träden var och är pengar, vilket författaren protesterar mot. Miljön ser han som viktigast. Blandskog.

En intressant och angelägen bok, som jag trots allt upplevde lite för fragmentarisk. Jag kanske måste läsa nån sorts fackbok om skogen. Det här gav bara mersmak.

Tawada, Yoko: Sändebudet  ****

Egentligen speglar detta citat ur boken vad det handlar om:

Som en parodi på en stor mans berömda yttrande "Alla talar bara om vädret, men jag talar om revolution" hade någon skrivit ett anslag där det stod "Ingen talar längre om vädret och ingen talar längre om revolution" och satt upp det på muren utanför grundskolan, men dagen därpå var det någon som hade rivit ner det.

En annorlunda dystopi som faktiskt berörde mig ordentligt. Den är en bok om en värld på väg mot intigheten och helt utan hopp. För om barnen är utrotningshotade på grund av svaghet, finns det då något hopp överhuvudtaget?

Jag rekommenderar den verkligen, lättläst med sitt flytande språk, berörande med sina barn som man får en klump i halsen av, skrämmande med sitt framtidsperspektiv. Inte rolig men viktig.

Westman, Anton: Alla fyrar kring höstens långa kust *****

Äntligen! En bok som verkligen tilltalar min nyfikenhet av en för mig helt ny författare. Så många meningar som är värda att citeras. Ett visst mått av referenser till sånt som jag känner till. En viss lokalkännedom (och det är inte i Japan jag varit) och en riktig historia med början och slut. 

Så många bottnar i denna bok. Barndomens hem, psykisk ohälsa, landhöjning, religionen i blodet, Bomben med molnet, handlingskraft. Fantasy därtill; både kul (djuret) och inte (på strategiskt ställe, vink till Torgny Lindgren). Jag känner genrer dyka upp och användas som hos Händelser vid vatten. 

Lägg därtill dialekt som aldrig fallerar. Puh. 

Om språket:

Det är inte tjänandets språk utan det tjurskalliga självbestämmandets. sid 24

Lokalkännedom varav jag bara förstår vad som menas med kvinnan:

Det överlevande syskonets föräldrar, den rånade pensionären, kvinnan utan öra i snön. sid 35

Citatmening:

Vattenruschkanan i Ånäset är översnöad och de två osthyvlarna höjer sig ur åkern som stålhandflator, sammanpressade i bön om norra Västerbottens frälsning. s 48

Citatmening typ varför är allt en trasa! Kanske bokens starkaste parti.

Broräcket är kallt under mina handflator, smäckert stål spunnet genom luften över vattnet, i den himmelska ron där 

stridsflyplanets metallnos stegrade sig. Fäster en eldstorm någon vik vid intentionen hos den som gläntar på dörren? Ett aeroplans motor dånar genom rymden, vinglande över folkmassor i skräck. Futuristerna förutsåg inte förgörarna. En hammare över det moderna samhällets komplicerade legobygge. Någon bygger en tjärdal i hjortronlandet. Någon river sönder den. Någon som hatar så starkt att han är beredd att förgöra sig själv. Mannen från Nasaret bär bombväst. sid 60

När bygdens son, P-O Enqvists bild, uppförstoras och hembyn skymtar i glasögonen, alltså jag ryser över författarens sätt (och mod) att låta barndomens stenar skrivas av litteraturen. 

En rasande bra mening, som passar till massor av väderfoton. 

Himlen är marmeladfärgad. Man skulle kunna bre den på kex. sid 132

Storartad hyllning av allas rätt att finnas, till de tre stora, Lidman, Enqvist, Lindgren. (obs. utan inbördes ordning!) antikrigsförklaring och västerbotten.

Norlin, Annika: Jag ser allt du gör *****

Vi går tysta nere vid vattnet, säger inget. På ett ställe svänger vi in. Då är det plötsligt skog. Där finns det en grillplats. Idag är det alldeles klart i luften, blå himmel, stark sol. Händerna är kalla. Vi sitter vid älven,

och så lyfter jag upp en liten grå sten från marken, och så säger jag:

"Det här en sten. Stenen är värt 1.

Det här är en gran. Granen är värt 1.

Det här är jag. Jag är värt 1.

Det här är du. Du är värt 1.

Inte mer än 1, och inte mindre än 1. Inte mer än nån annan, och inte mindre än.

Det är bara att du finns, eller inte finns." sid 47

Norlin upprättar på ett sätt människovärdet. Eller jag börjar i en annan ände. Citatet ovan säger så oerhört mycket om Norlins synsätt. Dels om det norrländska anslaget som finns i flera noveller. Dels om den människosyn som avspeglar sig i dialogen ovan. Vi är alla lika mycket värda. 1. 

De här novellerna är tankestoff, komik, sorginkänning, den där musiken och dess turnéliv, bekräftelse och den som utför den. Och den där filmen som drabbar en, som drabbar en. Och orden, och orden, och orden.

Det var så länge sen jag läste något lika bra som det här. Jag drar en djup suck av glädje och inser att tankarna verkar finns fortfarande. Jag känner en inkänning av sällan skådat slag, norrland, orden, skeendet. Och de finns där, Lindgren, Enqvist, Lidman. Deras andar svävar, de tänker: "Hannä va lasteligt." 

Jag vill genast läsa om den men fler vill läsa, kön på bibblan är lång.

Otroligt! Läs den.

Saucier, Jocelyn: Det regnade fåglar ****

En mycket säregen bok. Själva innehållet känns igen från andra böcker, där unga män går into the wild lite nu och då. Här är det äldre män och en kvinna som, utöver att de bor nära varann i det vilda, ändå lever sina liv på egen hand. Det är så de vill leva till slutet, då de i en gemensam pakt tar ansvar för sin egen död.

Det har varit en våldsam brand för många år sen, och en fotograf försöker nysta i den historien.

Det här är en vilsam bok, där andningen är långsam och sakta börjar avta boken igenom. Men det är också en historia om konst, vänskap och förälskelse. Och röken från historien virvlar upp för att sedan sakta lägga sig till nästa gång minnet kommer på besök. Konstigt nog är den också spännande, det är en riktig historia som berättas och jag njöt när jag läste.

Vad jag kan förstå kommer den som film framöver. 

Vill du ta långsamma andetag, läs!

Morrison Toni: Kärlek**** Det här är en bok att bita i för den som gillar en historia som inte avslöjas på en gång utan egentligen först på sista sidorna. Spännande, välskrivet (borde vara eftersom Morrison är Nobelpristagare, eller???) och ej förutsägbart. Speglar dessutom rasfördomarna i USA och ställer indirekt frågan, när avskaffades egentligen slaveriet? Den femte stjärnan uteblir därför att en mening skriven på rövarspråk inte förklaras. Eftersom det är en slags nyckelreplik i hela historien så hade den klargjort en hel massa om man fått veta vad den betydde. Nu kom jag på det ändå efter ett låååååångt tag genom handlingen i boken men varför var den inte översatt till rent språk? Det var den i Månadens Bok blad, vilket jag läste efteråt, och då fattade jag att jag fattat boken rätt...men det var mödosam väg dit, vilket jag iofs inte hade nånting emot. Jag gillar ju böcker som jag inte vet nånting om innan, därför läser jag sällan baksidestexter. Det här var en perfekt sådan bok. Jag upprepar: vill du ha nånting att bita i, bit i den här!!!!

Läst 2004