Ernaux, Annie: Omständigheter ****

 Medan jag var fast i Ernaux så läste jag även Omständigheter som faktiskt var ännu bättre än Sinnenas tid som jag läste alldeles nyss. Den här var verkligen bättre, även om handlingen kändes sorglig. Tänk så många som gått igenom det hon skriver om och vilket mod av henne att skriva om det, helt utan förskönande meningar. Nej, tvärtom är berättelsen helt lakonisk, på gränsen till okänslig.

Jag undrar hur den bemöttes när den kom. Det var säkert fasansfullt att någon skrev helt öppet om abort, men var det några reaktioner på att det endast var det fysiska och det praktiska som beskrevs? För det som drabbar mig mest är att den psykiska biten liksom inte finns. Och jag som alltid trott att en abort ändå rör vid något varsamt långt inne....? Men Ernaux är upptagen med klasskampen och feminismen. Moderskapet var hon helt klart inte redo för. Det kommer senare. Men det kommer. 

Jag läser nog mer av Ernaux. Jag gillar sättet hon skriver, enkelt men ändå späckat med innehåll. Vissa scener känns oroväckande hårda men jag fortsätter läsa. Till slutet.

Ernaux, Annie: Sinnenas tid ****

2022 års nobelpristagare skriver korta böcker. Liksom den här.

Och ja, det är en bra skriven bok. Jag kommer på mig med att undra om den skulle ha väckt samma uppmärksamhet idag som den gjorde 1992. Eller om den skulle ha kunnat skrivas på samma sätt idag. Med samma innehåll. Ordet tråna efter är knappast frekvent använt idag, men det är just det kvinnan i boken gör. Får man göra det nu, 2023 tro?

Att så helt gå upp i passionerad väntan, längtan, trånad och egenförsakelse kanske fortfarande förekommer. Feministen i en vill såklart protestera, för det är visserligen ett uttryck för utlevande passion, men det känns väldigt mycket, ja enbart på mannens villkor.

Det talas om Ernauxs ärlighet, och hon är brutalt uppriktig med att hon vill verkligen det här. Utan att ta någon hänsyn till den spirande feminism som råder. Dessutom gillar jag hennes språk, och av den anledningen läser jag snart mer av Ernaux. 

Jungersen, Christian: Undantaget****(*) Ännu en otroligt bra bok! Tjock men jag sträckläste den på en och en halv dag. Och den var verkligen värd att läsa. Den recenseras som en bok om mobbing och ok, det är det. Författaren har verkligen lyckats och javisst, när jag söker på Google hittar jag genast rubriken: jag har också varit utfryst. Vilket jag förstod när jag läste. Ingen som inte varit utsatt kan förstå det subtila i utfrysningens mekanismer. Nu får man se detta från olika vinklingar vilket är intressant plus att ämnet folkmord också speglas vilket det också är intressant. Att det inte blev en femma beror på att boken trots allt är lite rörig. Nånstans blir det ändåtvå böcker i och med att den dessutom i stort sett också är en deckare och skulle kunna filmas så och slutet.......naturligtvis tillrättalagt för deckargenren. Nej det störde mig en aning. Men å andra sidan är det ju så nu för tiden att det måste till spänning för att förmedla nånting. Och om det får folk att läsa den här boken och lära sig nånting om mobbingens fruktansvärda konsekvenser så är det ändå ok för mig. Om boken hetat "mobbing på en arbetsplats" hade inte många läst den. Ett plus för diskussionen om ondskan. Ett minus för händelserna i Afrika som både skildrades och inte.......Människorna är verkligen otroligt väl skildrade och det är för väl att boken är så omfångsrik, annars hade vi inte fått veta ens hälften........

Johansdotter, Henna: Hägringen – en novell ****

På Förlaget, här, finns den här korta novellen. Och när jag läser den slår det mig att jag faktiskt gillar SF. Det är fantasy jag inte riktigt kan med.

Den här novellens hen var irriterande, men sen slår det mig att jag faktiskt inte vet vilket kön berättaren har. Och det spelar faktiskt ingen roll. För här är det inte man eller kvinna utan alla är ett i sammansmältningen av Hägringen. Den plats som ska göra alla lyckliga.

Hen är en slags lärjunge som med sitt offer lämnar över hoppet som ett budskap, i sista stund. Kanske ska något ändå hända till slut....Kanske ska nyfikenheten, nr 1 på brottslistan, få leva vidare.

Glasvaggan och Sömnlandet är två romaner av Johansdotter. De går under beteckningen unga vuxna. Tyvärr inte inköpta på mitt bibliotek. Annars skulle jag genast lånat dem.

Sigurdadottir, Lilja: Iskall sol

Jag har gett upp de isländska deckaförfattare jag brukar läsa. Tyvärr.

Men så hittade jag den här och lyssnade på den. Det var mer av Island i den här än i de andra som jag brukat läsa. Lite som Indridasson i början.  Och faktiskt, den var så pass bra att jag nog kommer att lyssna på  nästa del också. När den nu kommer. Sen får jag se

Daoud, Kamel: Fallet Mersault ***

Främlingen av Camus läste jag för ett antal år sen. Och hela boken var fylld av Mersault. Jag önskar jag mindes mer ur den än jag gör, men som Daoud själv säger, hans bok är så pass allmängiltig att den kan läsas utan kännedom om Främlingen.

Daoud själv lyfter det faktum att den man Mersault skjuter ihjäl inte ens nämns vid sitt namn, och inte heller skrivs vidare om i Främlingen. Och det är sant. Daoud menar att hans historia visar på hur "den andre" behandlas, helt utan respekt eller intresse. Han tar helt enkelt fasta på den mannens liv och död. 

Men vad menar Camus? För mig tycks det som att mordet på främlingen bara är en liten del i historien, som mest handlar om Mersaults liv, skuld, gudskamp och respektlöshet på olika sätt. Däribland är mordet endast en del av all hans nonchalans.

Jag upplever Fallet Mersault som en svårläst bok. Kanske enbart som en enda lång kritik mot den vite mannens överlägsenhet. Och det är absolut en vinkel som bör belysas.

En jämförelse mellan dessa båda böcker skulle utgöra en intressant bakgrund till läsningen av Främlingen. Men det skulle kräva en hel del av den som tar sig an det arbetet.

Modiano, Patrick: Chevreuse ****

Redan när jag läste min första Modiano, Nätternas gräs, se här hade jag en känsla för romanens genreöverskridande. Så här skrev jag om Nätternas gräs 

"är det en deckare/spionroman/parisisk odyssé/nostalgisk tillbakalängtan eller vad? Jag blir inte klok på det. Möjligtvis en blandning av alla de genrerna."

(Detta skriver  Kristofer Folkhammar om på Aftonbladets kultursida 1 januari 2023 under rubriken Kanske skriver han egentligen deckare. Det känns lite märkligt att jag redan 2014, när jag läste min första Modiano, kunde slå huvudet på samma spik som Folkhammar gör 2023. Läs gärna hans recension, den är bra.)

Och samma kan skrivas om alla Modianos böcker. Hans böcker har en förtätad spänning av deckare, men slutets våldsamma uppgörelse kommer aldrig. Läsaren får knappt veta vem som är brottsling och allt försvinner slutligen i ett slags minnenas försök till uppbrott. Visst vi kan ana, dra slutsatser, är det en av männen eller är det kvinnan? Vem vet, kanske inte ens Modiano själv. 

Men det han skriver lägger sig mjukt till vila i Modianos egen minnenas trädgård. Där de med största sannolikhet även  kommer ifrån.

Som vanligt rekommenderar jag den här boken. Ja, allt av Modiano, se här, är värt att läsa. och att låta sig stanna kvar i hans drömvärld med stor sanningshalt, är en ynnest.