Inlägg publicerade under kategorin 2009

Av violen - 1 januari 2010 22:35


Statistik för 2009!

 

Alla lästa böcker längre ner


Antal lästa böcker: 92

39 svenska, 53 utländska författare

53 kvinnor och 39 män


***** 1 st

**** 31 st

*** 47 st

** 13 st


Jag blev lite förvånad över min poängsättning faktiskt, kanske har jag varit lite snål med stjärnorna för jag tycker att jag läst så vansinnigt många bra böcker, men 13 med **? Och övervägande ***, 47 st. Stämmer inte riktigt men så blev det........


2009antalsvenskautländskakvinnormän**************
jan22020 1 1
feb32121  21
mar541231112
apr50523 5  
maj126666 462
jun114765 362
jul1165101 371
aug82662 161
sep113865 65 
okt61524 141
nov73434 331
dec116565 371
          
          
 92395353391314713

***** och **** utan inbördes ordning

Malmsten, Bodil : Sista boken från Finistère***** mars09

Achebe, Chinua : Allt går sönder **** (jordenruntlitteratur) nov09

Adiga Aravind : Den vita tigern **** (booker) nov09

Axelsson, Majgull : Is och vatten, vatten och is **** --juni09

Bernuth, Christa von: Otro **** --maj09

Bolaño; Roberto: Om natten i Chile **** (jordenruntlitteratur) sept09

Condé, Maryse: Färden genom Mangroven **** (jordenruntlitteratur) sept09

Desai, Kiran: Bittert arv **** (jordenruntlitteratur)  (Booker)--juni09

Ekman, Kerstin: Mordets praktik **** sept09

Enright, Anne : Sammankomsten**** (booker)-juni09

Flemberg-Alcalá, Astrid:Och vet inte vart **** jan09

Gao, Xingjian: En ensam människas bibel **** --(jordenruntlitteratur) juli09

Hjorth, Vidgis : Hjulskifte **** --aug09

Hosseini, Khaled: Tusen strålande solar **** (jordenruntlitteratur) --april09

Jelinek, Elfride: Älskarinnorna **** (Nobel) --maj09

Karlsson, Jonas : Det andra målet **** mars09

Kling, Johan: Människor helt utan betydelse **** --maj09

Lahiri, Jhumpa. Främmande jord **** -- juli09

Lessing, Doris : Om katter **** (Nobel) --april09

Murakami Haruki: Norwegian Wood**** (jordenruntlitteratur) --april09

Müller, Herta, Hjärtdjur **** (jordenruntlitteratur) --april09

Nilsonne, Åsa: Mindfulness i hjärnan **** dec09

Oz, Amos : Rim på liv och död **** dec09

Roth, Philip: Envar **** (jordenruntlitteratur) sept09

Schenkel, Anna Maria: Mordbyn **** -d- juli09

Schultze, Anna: Ge mig en människa **** nov09

Söderberg, Hjalmar : Doktor Glas **** sept09

Toscana, David: Den sista läsaren **** (jordenruntlitteratur) dec09

Yates, Richard: Revolutionary Road **** (Webbokcirkeln) --april09

Yehoshua, Abraham B: Kvinnan i Jerusalem**** (jordenruntlitteratur) --maj09

Zeh, Julia : Fritt fall **** (d) okt09





Alla böcker jag läst efter författare:

Achebe, Chinua : Allt går sönder **** (jordenruntlitteratur) nov09

Adiga Aravind : Den vita tigern **** (booker) nov09

Agardh, Ingela : Den största nyheten ** dec09

Aidt, Naja Marie: Babian*** (Nordiska rådets litt pris) dec09

Airth, Rennie: Vinterdöd *** - d- aug09

Amiry, Suad :Sharon och min svärmor *** (jordenruntlitteratur)--juni09

Atwood, Margret: Oryx och Crake *** (jordenruntlitteratur) okt09

Auster, Paul: Mannen i mörkret *** --juni09

Axelsson, Majgull : Is och vatten, vatten och is **** --juni09

Barbery, Muriel: Igelkottens elegans *** --juli09

Bernuth, Christa : Inre säkerhet*** d sept09

Bernuth, Christa von: Otro **** --maj09

Bolaño; Roberto: Om natten i Chile **** (jordenruntlitteratur) sept09

Boström, Donald (red): Inshallah ** --juni09

Brontë, Emily: Svindlande höjder *** (Webbokcirkeln)--juni09

Cabot, Meg : Babbeldrottningen *** (webbokcirkel)--juli09

Calderón Emilio: Kärlekens arkitekt*** mars09

Cleeves, Anne : Rött stoft *** d sept09

Condé, Maryse: Färden genom Mangroven **** (jordenruntlitteratur) sept09

Desai, Kiran: Bittert arv **** (jordenruntlitteratur)  (Booker)--juni09

Drakulic, Slavenka: Till sängs med Frida *** febr09

Ekman, Kerstin: Mordets praktik **** sept09

Enright, Anne : Sammankomsten**** (booker)-juni09

Ernestam Maria: Alltid hos dig ** --maj09

Evanovich, Janet : Lovligt byte *** - d-aug09

Falkenland, Christina:Vinterträdgården ** jan09

Flemberg-Alcalá, Astrid:Och vet inte vart **** jan09

Gao, Xingjian: En ensam människas bibel **** --(jordenruntlitteratur) juli09

Garcia Márquez, Gabriel: Översten får inga brev *** (jordenruntlitteratur) sept09

Grytten, Frode: Sommaren är inte att lita på ** --juni09

Hedström, Ingrid : Flickorna i Villette *** --juni09

Hedström, Ingrid: Lärarinnan i Villette *** --maj09

Hjorth, Vidgis : Hjulskifte **** --aug09

Hosseini, Khaled: Tusen strålande solar **** (jordenruntlitteratur) --april09

Hulme, Keri : Benfolket*** (jordenruntlitteratur) --juli09

Håkansson, Gabriella : Fallet Sandemann *** -d-juli09

Indridason, Arnaldur : Frostnätter *** (d) okt09

Jelinek, Elfride: Älskarinnorna **** (Nobel) --maj09

Kalman Stefánsson, Jon: Sommarljus *** --aug09

Karlsson, Jonas : Den perfekte vännen *** nov 09

Karlsson, Jonas : Det andra målet **** mars09

Karlsson, Sven Olov: Amerikahuset ** mars09

Kertész, Imre: Dossier K *** (Nobel) sept09

Kling, Johan: Människor helt utan betydelse **** --maj09

Lagercrants, Olof: Om konsten att läsa och skriva ***--juni09

Lagerlöf, Selma: Herr Arnes penningar *** (skrivande svenskor) dec09

Lahiri, Jhumpa. Främmande jord **** -- juli09

Larsson, Åsa : Till dess din vrede upphör *** --maj09

Lessing, Doris : Om katter **** (Nobel) --april09

Ljungberg, Ann-Marie: Mörker, stanna hos mig *** dec09

Lundberg/Wahlberg :15 typer av kvinnor och vad de säger hos psyk. *** okt09

Malmsten, Bodil : Sista boken från Finistère***** mars09

Malmsten, Bodil: De från norr kommande leoparderna *** sept09

Mannheimer, Sara: Reglerna *** --aug09

Marklund, Liza : En plats i solen ** febr09

McCall Smith, Alexander: Miraklet på Speedy Motors *** --maj09

Meyer, Deon: Död i gryningen *** --maj09

Meyer, Stephenie: Om jag kunde drömma ** (Webbokcirkeln) nov 09

Murakami Haruki: Norwegian Wood**** (jordenruntlitteratur) --april09

Müller, Herta, Hjärtdjur **** (jordenruntlitteratur) --april09

Naipaul V. S. : Att läsa och skriva, en personlig betraktelse ** (Nobel) --maj09

Nilson, Maria: Chick lit *** -- juli09

Nilsonne, Åsa: Mindfulness i hjärnan **** dec09

Nilsson, Eva : Änglavakt** mars09

Olsson, Linda: Sonat till Miriam ** --juli09

Oz, Amos : Rim på liv och död **** dec09

Paborn, Sara : Släktfeber *** --aug09

Penney, Stef: I vargars följe *** (d) nov09

Petterson, Per: Ut och stjäla hästar *** (jordenruntlitteratur) dec09

Pettersson, Henrik: Jehåvasjäveln ** febr09

Rees, Matt: Morden i Betlehem *** (d) okt09

Roth, Philip: Envar **** (jordenruntlitteratur) sept09

Salih, Tayeb: Utvandringens tid ** (jordenruntlitteratur) okt09

Schenkel, Andrea Maria: Fallet Kalteis *** d sept09

Schenkel, Anna Maria: Mordbyn **** -d- juli09

Schultze, Anna: Ge mig en människa **** nov09

Sjödin, Agneta: En kvinnas resa *** --juli09

Skytte, Göran: Omvänd *** dec09

Sten, Viveca: I de lugnaste vatten *** --juli09

Swärd, Anne: Kvicksand *** dec09

Söderberg, Hjalmar : Doktor Glas **** sept09

Toscana, David: Den sista läsaren **** (jordenruntlitteratur) dec09

Vargas, Fred: I de eviga skogarna *** --juni09

Wennström, Annica : Lappskatteland *** --maj09

White, Patrick : Tant Theodora *** - - aug90

Wijkmark, Carl-Henning: Stundande natten ***  (augustvinnare) --maj09

Winterson, Jeanette: Fyrväktaren ** -- aug09

Virdborg, Jerker: Svart krabba *** nov 09

Woodrell, Daniel: En helvetes vinter *** (d) dec09

Yates, Richard: Revolutionary Road **** (Webbokcirkeln) --april09

Yehoshua, Abraham B: Kvinnan i Jerusalem**** (jordenruntlitteratur) --maj09

Zeh, Julia : Fritt fall **** (d) okt09

Av violen - 1 januari 2010 17:45


Achebe, Chinua : Allt går sönder **** En välkänd bok i Jorden runt på åtta böcker utmaningen.
Eller som Per Wästberg säger på omslaget: Ingen roman har betytt mer för den afrikanska litteraturen
Jag förstår faktiskt varför när jag läser boken. Det är en ömsint skildring av igbofolket som finns i Nigeria, ett folk som Achebe själv tillhör. Förord av Per Wästberg och efterord i form av en essä Don C. Ohidake som är professor i USA men som också är igbo, ger också mer förståelse för bokens innehåll.
Läser man bara Achebes bok från 1958 känner åtminstone jag att det är en tid som väl knappast någon kan vilja ska komma igen? Och som Westberg påpekar i förordet:
Achebe återskapar ingen förlorad idyll. Han ser vad som förlorats och vunnits utan att döma eller sentimentalisera.
Vidare
Achebe vill visa att de afrikanska folken inte hörde om kultur första gången från europeerna, att deras samhällen inte var själlösa utan hade en filosofi och en livssyn, en poesi och framför allt värdighet. Han medger samtidigt att fast kolonialismen aldrig gav de afrikanska folken en sång, gav den dem en tunga att sjunga med. (sid22-21).
Jag kan ändå inte känna att detta samhälle är något riktigt drömsamälle, vilket jag förstår inte heller är Achebes avsikt. Seden att sätta ut tvillingar och trillingar i skogen, bortbytingar, barn som återföds för att dö igen, att stycka barn som dött och månggiftet är bara de levnadsmönster som inte är speciellt trevliga att höra om. Och de drabbar ju mest kvinnorna och barnen. Och mycket av det som kallas sedvänjor känns som ren och skär vidskepelse. Som vanligt är det nog männen som har det bäst bland igbofolket och kvinnorna som får dra det tunga lasset. Huvudpersonen Okonkwo har heller inte stort förbarmande varken med hustrur, veka barn eller sin far som var väldigt lat. Hårt arbete premieras. Och männen kan öka i rang och inflytande allt eftersom. På gott och ont.
Men frånsett det så skildrar boken igbofolkets traditioner och liv. Och Achebe gör det bra. Personerna lever faktiskt på ett sätt som är lite ovanligt i den här typen av böcker. Som Westberg påpekar i förordet:
Wole Soyinka påpekar att Allt går sönder var den första roman på engelska som talade inifrån en afrikansk karaktär snarare än porträtterade afrikanen som exotisk. (sid 13)
Efterordets essä av Ohidake är också intressant. Där försöker Ohidake förklara en hel del av det som vi skulle kalla vidskepelse och som förtar lite av igbofolkets storhet när man läser boken. Boken tilltade mig, som jag skrivit tidigare, just pga sin ärlighet. Inget samhälle är helt underbart, särskilt inte i backspegeln. Det verkar ju inte speciellt logiskt att be om många barn och sen döda tvillingar t.ex Hade kvinnorna haft mer att säga till om hade säkert många fler barn fått leva.
Trots allt är det många ur igbofolket som innehar proffesurer runt om i världen. Men Ohidakes slutsats blir ändå negativ,
Helt uppenbart har igbofolket gjort materiella framsteg. Det återstår att se i vilken utsträckning de kommer att fortsätta byta bort sin kultur mot materiella framsteg och fullständigt uppslukas av den västerländska civilisationen. (sid 308)*
istället för att se att det också är något positivt med att hans folk verkar var ovanligt intresserade av utveckling, utbildning osv, (vilket han själv också verkar ha anammat), tycker han sig se att de byter bort sin kultur mot något sämre. Kanske ser igboifolket själva med glädje sina barn få utbildning, sjukhusvård och att deras tvillingar får leva? De tar tydligen det onda med det goda, som alla civilisationer verkar ha fått göra för att utvecklas.
Afrikas karta är grötig för mig, men nu vet jag var Nigeria ligger, kan placera katastrofen Biafra och kan framförallt känna intresse och respekt för landets historia. Inget dåligt resultat efter att ha läst en bok!
Achebe är ( i mina ögon) en modig författare, men det var Soyinka som fick nobelpriset. Eftersom jag inte läst något av honom vet jag inte vem av dessa två nigerianska författare som skulle haft priset, f.ö det första som gick till en afrikan. (1986)
Adiga, Aravind : Den vita tigern **** Mitt råd, häng med i början av den här boken. Jag gjorde en paus efter några tiotal sidor och tappade helt tråden. Därför var det trögt när jag började om. Men sen insåg jag varför den här boken fått Bookerpriset. Den beskriver Indien på ett sätt som jag inte läst förut. Och sen är den ju spännande också, med sitt mord. Samtidigt som jag kan känna en viss olust när jag läser den. Som med de Bookerprisvinnare jag läst tidigare. Nånstans känns det som att kika på ett land med alltför negativ blick.
Men jag gillade Aravinds språk och sätt att skildra kastsystemet och skillnaden mellan rika och fattiga. Och framförallt hans sätt att närma sig frasen Mörkrets hjärta. Jag brukar ju säga att en av de klassiker man bör läsa är Conrads Mörkrets hjärta för att veta vad mörkrets hjärta egentligen står för. Och har läst den boken förstår man Aravinds tanke när han lägger dessa ord i Belrams mun:
”Jag förde mitt speciella mörka ägg rakt in i citys hjärta.”
(sid 104)
Jag undrar om det inte var den meningen som gav den fjärde stjärnan? :-)
Agardh, Ingela : Den största nyheten ** En bok jag varit nyfiken på. För varför skulle man inte kunna skriva en bok om hur man blir kristen likväl som att det skrivs böcker om hur man blir buddhist och muslim och så vidare. Tänkte jag. Men den lyckades inte engagera mig. Är det en troförkunnelse eller är det en uppgörelse med hur det egentligen var på Aktuellt?
Jag kom ihåg Ingela Agardh från ett program där hon intervjuade en (okänd?) svensk-amerikan (det var ungefär såhär): hon frågade gör du alltid ditt allra bästa? Ja gör inte du? svarade han. Absolut inte, sa hon och skrattade sitt karakteristiska hesa skratt. Det var då jag verkligen blev nyfiken på henne. Men när jag nu läser boken får jag en känsla av att det var just det som drev henne in i utbrändheten, kravet att alltid göra sitt bästa. Kanske intervjun var efteråt iofs.
Trots att boken inte höll ihop och skulle vunnit på en hårdare redigering kände jag igen mig i mycket av vad Agardh skriver. Hon är hänsynslöst uppriktig och det är mycket befriande. Hon dog helt klart för tidigt, hon hade haft mycket mer att säga till oss.
Aidt, Naja Marie: Babian****Babian är en samling djupt oroande och gripande berättelser om vår samtid - om mörkret under civilisationens fernissa.*
Så står det på baksidan på och om denna novellsamling som fick Nordiska rådets litteraturpris 2008.
Och de var verkligen oroande de här novellerna. Jag hade som vanligt ingen aning om vad det var eftersom jag sällan/aldrig läser baksidestexter, så jag blev mer och mer förskräckt allt eftersom min läsning framskred. Och oroad. Och gripen. En fadd, klibbig smak som språket trots allt läskade. Och gav därigenom berättelserna den balans som gjorde att boken fick priset.
Airth, Rennie: Vinterdöd *** Det var faktiskt riktigt avkopplande att läsa en deckare som är skriven bara upp och ner utan krusiduller. För sån är den här boken. Airths första bok i trilogin om Madden Mörkrets flod tillhör mina topp tio bland deckare. Nästa del, Blodröd våg, nådde inte alla samma höjder och den här var inte stort bättre den. Men jag blev ändå våldsamt sugen på att läsa den omedelbart. Och det har jag gjort.
Jag tänkte i början att hur ska jag orka läsa ut de här drygt 350 sidorna men plötsligt hade jag läst mer än halva och så var den slut! Så den var fängslande och lättläst och avkopplande. Precis vad jag behövde just nu.
Amiry, Suad :Sharon och min svärmor *** Den här boken skulle jag nog aldrig ha hittat på egen hand, det är det som gör Jorden runt på åtta böcker utmaningen så intressant, jag har redan läst två böcker som jag aldrig skulle ha läst annars.
Jag har nu läst alla tre Mellanöstern böckerna och den här skiljer sig från de andra eftersom det inte är en skönlitterär roman, därför är det svårare att bedöma den. Jag tyckte den var mycket intressant men gillade inte riktigt att den var så fragmentariskt skriven, vilket iofs förklaras av dagboksformen.
Många framhåller humorn i boken och det är väl iofs en bra sak, att kunna skratta åt eländet. Ett tag tyckte jag dock att det blev nästan lite väl humoristiskt, ämnet är ju trots allt ytterst allvarligt, mycket kändes lite onyanserat, t.ex att problemet med vilken tallrik svärmor vill ha till micron ges mycket större utrymme än dödade människor, det känns lite konstigt, särskilt som man läser att författaren deltagit i fredsöverläggningar......? Det nyanserades lite mer i slutet av boken när man fick läsa om engagemanget över murens byggande.
Ibland fick jag känslan av en blogg som man läser och ena dagen är allt katastrof och nästa dag är allt glömt, trovärdigheten kan bli lite lidande. Men humorn och själva formen är säkert en förklaring till att boken blivit så uppmärksammad (även titeln) och i och med det känns det ok. Det är viktig läsning. Och då är det viktigast att den blir läst.
Atwood, Margret: Oryx och Crake *** Jag hade såklart hört talas om den här boken innan den dök upp i Jorden runt på åtta böcker utmaningen. Men jag måste erkänna att jag inte hade en aning om att det var en så uttalad dystopi. Jag är inte så förtjust i sådana böcker, inte filmer heller för den delen. Jag minns dem alldeles för länge efteråt. Säkert blir det så även med denna bok.
Obs! Här avslöjar jag mycket om boken så ska du läsa den, läs inte vidare!

Först fattade jag inte alls vad boken handlade om, Snöman där i trädet och barnen som besökte honom. Konstigt!
Sen förstod jag heller inte de ständigt hormonstinna anspelningarna, skrivet med en manlig underton. Varför fanns de med? OrganFarmen intresserade mig och jag tänkte att här kommer några intressanta aspekter på framodling av organ och så vidare. Men det visade sig vara falskt.
Ett långt tag tänkte jag att är det en partsinlaga om barnprostitution från tredje världen? (Trafficking benämns det i recensionerna har jag sett sen).) Oryx fick väldigt mycket plats där ett tag och jag måste erkänna att nånstans måste hon ha varit där bara för att bilda den triangel som skulle göra allt intressantare och föra in lite romantik i det hela. Eller?

Och plötsligt dyker det upp igen, samma som hos White i tant Theodora, flirten med Sverige:

.....Han hade en enda bok, jag vet inte var han fick tag i den men det var en barnbok. Den handlade om en flicka med långa flätor, och strumpor - det var ett svårt ord, strumpor - som skuttade omkring och gjorde precis som hon ville. (sid 151).

Den enda bok som hallicken hade var alltså Pippi Långstrump om en flicka som gjorde precis som hon ville som lästes för en flicka som gjorde vad hallicken ville. Det kändes inte relevant i boken, avsnitten om Oryx. Men kanske att de ändå hade en roll att spela eftersom Atwood ju är feminist och hon kanske ville peka på att kvinnans lott är den eviga skökan, in i det sista.

Sverige eller svenskarna nämns även på ett annat ställe i boken, de kroppsorienterade reservaten. De får konkurrens bl.a av Svenskarna. (sid 294). Jag blir fundersam.........

Boken ger ett tekniskt trovärdigt intryck, kanske för att så mycket är så sant från den tid vi lever nu. Det rings i mobilen, det surfas på internet, böcker läggs över på cd-rom vilket ju känns lite förlegat redan iofs. Det känns som att Atwood gått in i den verklighet som fanns när hon skrev boken (den kom 2003) och därmed beskriver nånting för henne så pass främmande att det känns nästan dystopiskt det också i jämförelse med hur det var innan internet t.ex

Jag vet inte vad själva essensen i boken är. Crakes önskan att med det yttersta av sin briljanta hjärna skapa den fulländade människan kommer inte att lyckas. Redan syns en rynka i det perfekta ansiktet. Men kommer de två människoslagen att kunna samsas och bygga upp en ny värld? Visst vill vi hoppas det. Även om det Snöman fruktar mest på bokens första sidor drabbar honom med full kraft på de sista, blodförgiftningen.
Jag fascinerades av boken. Men jag tyckte inte riktigt om den. Är det översättningen som inte gör språket rättvisa? Eller skriver Atwood medvetet kallt, lättsamt för att det passar ämnet. Visst, Jimmys samlande av ord, hans möjlighet att få bläddra i riktiga böcker, det ger språket en viss makt i boken. Men nånstans blev jag inte imponerad av de tekniska resonemangen, av de nya människorna, av Snömans svårighet att återvända till de döda kropparna i huset fast han uppenbarligen gjort det ofta tidigare men nu var det liksom omöjligt. Detaljer, jag vet men det störde mig. Att pandemier skapas av läkemedelsbolag har ju spekulerats i tidigare så inget var liksom nytt i boken. Personerna berörde mig inte riktigt heller. Egentligen var det bara två saker som riktigt berörde mig, rädslan för blodförgiftning och det osannolika sammanträffandet av Oryx barnporrsfilmning när Jimmy plötsligt blir förälskad (?). Att han sen möter henne i vuxen ålder är ju också helt osannolikt egentligen. Som jag sagt tidigare, varför är Oryx med? Eller skrevs boken för att Oryx skulle få vara med?
Auster, Paul: Mannen i mörkret *** Auster tillhör en författare som jag läst många böcker av, med den här blir det hela sju st. Men jag kommer ihåg endast en ordentligt, New York trilogin. Den här kommer jag nog också att glömma är jag rädd.
Ok, Auster skriver ju enkelt, så enkelt att det måste vara en verkligt bra historia för att den ska hålla fyra stjärnor klass. Det gör inte den här boken som handlar om en hel del olika saker, krig, film, död, kärlek och sen: vad hela boken egentligen handlar om som det står i en recension från svd, (men där avslöjas en hel del så undvik den tills du läst boken om du tänker göra det) och kanske varför den är skriven överhuvud taget, men som skildras endast i ett stycke på slutet dvs: (länkad med ett citat) och Brill når slutligen mörkrets hjärta.
( Jag citerar det eftersom jag ständigt hävdar att Joseph Conrads Mörkrets hjärta är en klassiker man bör läsa av den anledningen att just detta mörkrets hjärta används frekvent i recensioner och även annan skrift och har man då läst boken har man en god aning om vad just detta mörkrets hjärta symboliserar. Detta styrker bara min tes.......)
Där slutar sen boken och den lämnar efter sig fragmentariska handlingar utan riktig väv.
Axelsson, Majgull : Is och vatten, vatten och is **** Jag har läst flera böcker av Majgull Axelsson. I början var det reportageböckerna Våra minsta bröder, Rosario är död och Dom dödar oss, fruktansvärda skildringar som man inte pallade med att läsa mer än en vart femte år. Så första romanen Långt borta från Nifelheim, (som jag tänkte på när jag läste den här konstigt nog, kanske skildringen av traumat får mig att tänka tillbaka på Långt borta...) och sen augustprisvinnaren Aprilhäxan som var en riktigt höjdare. Men sen har jag inte lästa några fler, börjat visserligen på några men inte fullföljt. Axelssons böcker är ju också ofta omfattande så är de inte bra direkt känns de oöverkomliga att ta sig igenom.
Men nu har hon lyckats igen. Den här boken var bra, riktigt bra. Ibland kunde jag känna att historien var lite väl banal, att den snuddade för mycket vid deckargenren ( där försvann den femte stjärnan) och att den ändå lämnade gåtan olöst, men ändå. En bok på mer än 450 sidor som hela tiden höll uppe intresset, lämnade kvar levande personers i minnet och dessutom speglade slutet av 60-talet med dess politiska turbulens på ett nyanserat sätt, det är en stor bedrift. Vill du ha en riktig bladvändare i sommar, ta gärna den här.
Barbery, Muriel: Igelkottens elegans *** Sällan har en bok blivit så omtalad som den här, redan såld till 39 länder! Eftersom den består av två olika personers tilltal, och eftersom jag tilltalades så mycket mer av Palomas del, sökte jag och fann en intervju med författaren på Adlibris Litterära klubb.Här fanns mycket matnyttigt som förklarade vad jag kände inför boken. Jag var nämligen inte alls lika entusiastisk som många andra varit och är.
Jag hade inga problem med de filosofiska och litterära och psykoanalytiska och konstnärliga referenserna. De som jag kände till tänkte jag aha till och de som jag inte kände till brydde jag mig inte om. Bokens upplägg var ju genialt egentligen och jag tyckte det var intressant att läsa om hur idén till boken kom till.
Men samtidigt kändes det lite konstlat att portvakten var dels så ful utvändigt (ack så vanligt och filmistiskt trick, den vackra skådespelaren görs ful för att sen bli vacker och få berättigande, men även de som inte går att styla upp kan ju vara värda en filmroll? eller en roll i en bok? Och boken är mycket riktigt filmad....) men hon var ju även så himla smart. Måste hon vara det för att kunna hjälpa Paloma? Medmänsklighet behöver väl inte intelligens, bara välvilja?
Nåja, boken handlade egentligen inte om Renée(Om jag inte hade haft lust att ösa ur det vackra franska språket från gångna sekler hade Renées gestalt aldrig uppstått. säger Barbery)utan om Paloma och är därmed, precis som Carin Söderström på Adlibris så förtjänstfullt skriver: Till sitt yttre vill Igelkottens elegans framstå som en enkel historia om människor, men även här bedrar skenet. Muriel Barbery har faktiskt lyckats skriva en tribut till livet. En livshyllning, om än i form av ett lågmält crescendo. Jag kan bara hålla med!
Jag läste det här som en ungdomsbok, en bok som jag skulle sticka i händerna på en vilsen bokslukande tonåring. En tonåring som känner sig som ett vilt djur och som därmed delar det vilda djurets öde, att till slut uppfylla sin uppgift och sedan dö. Men bland vuxna människor finns det något som heter välvilja, medkänsla och lust att ta sitt ansvar. När Paloma hittar några sådana vuxna människor i sitt liv fullt av omogna dito, då känner hon plötsligt att livet är värt att leva. Där Goethe misslyckades lyckas Barbery. Hoppas jag.
Jag läste även översättarnas kommentarer på Adlibris och det var intressant att de exempel de tog upp hade jag alla lagt märke till. Jag tycker att de lyckades bra med översättningen och Paloma uttryckte sig moget javisst men även med den självklara nonchalans som tonåringar gör. Det märkliga är också att jag såg framför mig en helt annan flicka än den som Renée sen såg och beskrev. I sina tankar framträdde hennes innersta medan hennes yttre var något helt annat, som det är för så många ungdomar
Även om hon lagt det yrket på hyllan är Barbery filosofilärare. Kanske har hon undervisat ungdomar, det skulle förklara hennes sätt att kunna se Palomas inre. Eller så har hon själv helt enkelt varit ung bara.......
Det enda jag riktigt funderade på var på sidan 270ff, där Paloma ser adoptivbarnet Théo och funderar över hans öde......Han är bara drygt ett år men hon tillmäter honom erfarenheter som endast en vuxen kan besitta, eller i alla fall en betydligt äldre person. Är det hans utländska uteseende som kommer att göra honom till en främling i samhället och kanske får honom att bränna bilar? Hans inre kan nu knappast vara präglat av den kultur han föddes in i och där han levde sitt första år. Och adoption betyder att tas upp som sin egen och därmed inlemmas i sin adoptivfamiljs kultur. Paloma betraktar honom dessutom som lika annorlunda som ett barn med Dawns syndrom, här skulle jag gärna velat få veta varför det stycket är med? Eller är franska ungdomar lika fulla av fördomar som den vuxna befolkningen? Det som är annorlunda är främmande.....Den vuxne Ozu väcker ju inte alls sådana känslor hos Paloma......? Intressant........
Bernuth, Christa : Inre säkerhet*** Christa Bernuth (tidigare Christa von Bernuth) skriver alltid bra.
Rösterna***(*) 200607
Då blev du tyst ***(* ) 200610
Otro **** 200905
Så ser mina betyg ut om hennes böcker.
Att den här inte fick fyra beror nog mycket på ämnet, jag har aldrig gillat böcker om stasi. Nu kanske jag avslöjar lite mycket men om den utspelar sig i östtyskland kan ju vem som helst räkna ut ett och annat. Sen har hon gått ifrån sin ordinarie huvudperson också, fast om det gör nåt vet jag faktiskt inte. Den är iofs tankeväckande, hmm kanske det gick till såhär? vem vet.......
Bernuth är inte så känd, många har aldrig hört talas om henne faktiskt. Men jag rekommenderar henne varmt. Hon skriver nästan skönlitterärt faktiskt.
Bernuth, Christa von: Otro **** Något så ovanligt som en riktigt genuin deckare. Ja så kändes den här boken. Ok, visst var det med lite om den överarbetande ensamstående (nåja) kvinnliga kommissarien som kämpar på men här var faktiskt ändå själva mordgåtan det primära. Jag gillar ju von Bernuth, har läst både Rösterna och Då blev du tyst, det här är mellanboken som kommit ut först på senare tid har jag en känsla av. Eller jag har i alla fall inte snappat upp den tidigare. Sen ser jag att hon faktiskt kommit ut med en bok till i år, Inre säkerhet. Den hamnar bums på läsa listan.
Ok för att återgå till Otro, den fångade direkt genom att fokusera på Lucilia och Calliphora, de flugor som intar kroppen efter döden. Äckligt? Javisst men döden är ju äcklig, särskilt den våldsamma döden där kroppen inte ligger i ett sterilt kylrum utan öppen för allsköns kroppsligt sönderfall ute i naturen. Något de flesta deckare handlar om men som ingen beskrivit på detta vetenskapliga sätt tidigare kan jag säga. Inte vad jag läst i alla fall. Det var riktigt intressant.
Dessutom var historien väl sammansatt och jag hängde med i alla personerna och upplösningen var inte förutsägbar och jag blev lurad länge och det är så en deckare ska vara tycker jag. En fet fyra till Bernuth och hennes kompis Schöbel som tydligen spånat ihop det hela.
Bolaño; Roberto: Om natten i Chile **** Första boken om sydamerika i Jorden runt på åtta böcker utmaningen. Och den var riktigt bra måste jag säga. Jag blev sugen på att läsa mer av författaren faktiskt. Han skriver ömsom långa långa meningar och då menar jag sidlånga, varvat med kortare. Men texten flyter på riktigt bra ändå (bra översättning kanske). Boken kan nog betecknas som svår men jag måste erkänna att den faktiskt var riktigt spännande. Och intressant för en litteraturintresserad som jag.
Jag gjorde misstaget att läsa baksidestexten annars hade upplösningen varit riktigt rafflande. Eller tragisk kanske hellre. Jag sträckläste den faktiskt.
Jag skriver mer om den här och som vanligt avslöjar jag mycket mer
Första boken om sydamerika i Jorden runt på åtta böcker utmaningen. Och den var riktigt bra måste jag säga. Jag blev sugen på att läsa mer av författaren faktiskt. Han skriver ömsom långa långa meningar och då menar jag sidlånga, varvat med kortare. Men texten flyter på riktigt bra ändå (bra översättning kanske). Boken kan nog betecknas som svår men jag måste erkänna att den faktiskt var riktigt spännande. Och intressant för en litteraturintresserad som jag.
Jag gjorde misstaget att läsa baksidestexten annars hade upplösningen varit riktigt rafflande. Eller tragisk kanske hellre. Jag sträckläste den faktiskt.
Jag hittade flera utmärkta beskrivningar på webben: bla a i Aftonbladet Här tar jag ut några meningar som stämmer med mina upplevelser av boken och som jag tycker är viktiga..... .
Men det är inte handlingen utan språket självt som är romanens viktigaste element. Översättaren, Lena E Heyman, som också översatt Bolaños De vilda detektiverna (Tranan 2007) har lyckats väl med sin svåra uppgift. Romanens dunkla, liksom topografiska prosa som rastlöst rör sig i minnets landskap, från plötsliga öppningar av rymd och himmel till närsynta hågkomster av anleten, tonfall och gester, hyser också i Lena E Heymans språkdräkt ett slags öppning mot döden. Som föll det över romanens språk en rå och kornig skugga från det väntande dödsmörkret
Om natten i Chile är knappast en uppbygglig roman.......... Och likväl är det en bok som hävdar uppriktigheten
Språket gav boken sista stjärnan, det träffade faktiskt omedelbart.
Jag brukar ju inte läsa baksidestexter så jag ångrar att jag frångick min vana den här gången.
Boström, Donald (red): Inshallah ** När jag läste Kvinnan i Jerusalem och Sharon och min svärmor i Jorden runt på åtta böcker utmaningen kom jag att tänka på den här boken som jag köpte för några år sen. Den presenterades ju som en slags opartisk inlaga i konflikten mellan Israel och Palestina och kom 2002. det var därför jag köpte den, för att jag hoppades få en nyanserad bild. Men opartiskheten var väl inte det mest framträdande draget om man säger så.
Mycket och ingenting har hänt sedan 2002 känns det som. Samtidigt som konflikten är så gammal och känns det som, tidlös, har det ju ändå hänt en hel del de sista sju åren, som gör att bilden inte riktigt stämmer trots allt. Arafat är ju borta t.ex
Blev jag så mycket klokare? Kanske, kanske inte. Inshallah betyder ordagrant "Om Gud vill" men så mycket religion var det inte i boken. Det kändes som att Gud har väldigt lite att säga till om i den här frågan.
Men de som skrivit har alla stor kännedom om konflikten, särskilt ur palestinsk synvinkel. Dock blev det lite fragmentariskt när så många skrivit, det blev ingen riktigt sammanhållen bild. Jag känner mig fortfarande osäker på bakgrunden, det förutsattes att man visste mer än jag gör innan man läste. Någon upplyftande läsning var det i alla fall inte. Jag blev nedstämd.
Bilderna som tydligen är en del av framgången med boken syns väldigt dåligt i pocketupplagan tyvärr, det skulle kanske annars ha gett ett bättre betyg.
Brontë, Emily: Svindlande höjder *** Äntligen! Har jag läst den här klassikern som ju man ju bara ska ha läst. Och äntligen har jag läst ut den! Jag hade höga förväntningar på den och de infriades inte. Speciellt romantisk tyckte jag inte att den var men den var helt klart intressant på andra sätt. Men väldigt lång måste jag säga.......
Här på wikipedia kan man läsa en hel del intressanta aspekter på boken, t.ex apropå Heahcliffe Heathcliff blivit något av arketypen för den romantiske Byronske hjälten, vars passion är stark nog att förstöra både honom själv och alla runt omkring.
Även det feministiska perspektivet på Chatherine1, som jag kallar henne, är ytterst intressant.
I en tolkning av Sandra Gilbert beskrivs det hur den äldre Catherine Earnshaws sanna väsen förminskas i och med hennes samröre med släkten Linton. Gilbert menar att det "förvildade" tillstånd som Catherine och Heathcliff befinner sig i när de är tillsammans ute på hedarna kan ses som ett androgynt tillstånd. Catherine är inte en "kvinna", med allt som ordet innebär, utan hon är rätt och slätt människa. Hon är fri och rebellisk, motsatsen till normen för den tidens kvinnoroll. När hon gifter sig med Edgar Linton förminskas hon. Hon lockas av honom till att bli en "lady" och spela den traditionella kvinnorollen. Hon måste tukta sina impulser, sin frispråkighet och sin rebelliska ådra. Hon måste sudda ut sitt tidigare jag, sitt sanna jag, och leva sig in i sin roll. Hon klarar detta relativt väl under tiden som Heathcliff är borta. Men när han återvänder påminner han henne om vad hon gått miste om och hon hamnar i en självdestruktiv spiral som i slutändan kräver hennes liv. De inristningar på fönsterkarmen som Lockwood upptäcker vid sin övernattning i Wuthering Heights visar på den splittring Catherine känner. Är hon Catherine Earnshaw, Catherine Linton eller Catherine Heathcliff?
Det är konflikt mellan den Catherine som hon egentligen är, och den Catherine som andra förväntar sig att hon ska vara för att passa in i samhället.
Det tycker jag är bra skildrat i boken. Både Cahterine1 och Heatcliffe går ju in i en slags galenskap, som enligt många tolkare har att göra med passionen de känner för varann. Kanske Catherine1:s galenskap har lika mycket att göra med den tolkning som görs i det feministiska perspektivet, aktuellt även idag i så fall! Och Heatcliffe ser ju tydligen syner och uppträder ju ytterst motbjudande med gravskändning osv. Känns inte så normalt direkt.
Romanen håller sig ju inom Det slutna rummet, allt utspelas inom ett begränsat område med ett begränsat antal personer och som i en modern såpa måste några dö för att historien ska kunna fortsätta.
Kanske att det är det största beviset på att Brontë verkligen levde isolerad, den enda research hon kunde göra var i sin egen omgivning!
Cabot, Meg : Babbeldrottningen *** Nu har jag läst ett över 300 sidor långt kåseri kändes det som. Och det var väl helt ok för den gångs skull. Men jag måste erkänna att jag inte har någon stor önskan att läsa fler böcker i samma stil. Visst, jag drog på munnen flera gånger och skrattade t.o.m högt nån gång (enligt maken) och boken skulle göra sig utmärkt som film i genren komedi. Dessutom var de små styckena om modets historia intressanta och gav en liten seriösare touch åt hela upplägget. Boken var kul att läsa men gav som sagt ingen mersmak.
Calderón Emilio: Kärlekens arkitekt*** "Överträffar förväntningarna hos även den mest kräsne bokläsare" står det på baksidan av denna bok. Dessa ord har tydligen stått att läsa i Tidskriften ABC, Madrid. Och titeln och omslaget (så vackert!) och att det var en spionroman talade också för att den här boken skulle vara nåt över det vanliga. Men tyvärr var den tungläst så in i nordens och jag måste erkänna att jag än inte kan säga att jag riktigt förstod vad den handlade om heller. Ok, det var andra världskriget och Rom och det var en annorlunda vinkling som jag tilltalades av. Sen innehöll den riktigt bra meningar som jag naturligtvis inte antecknade trots att jag lovat mig själv att börja göra det för många böcker sen. Men till syvende och sist måste jag säga att den gjorde mig väldigt förvirrad och vem som var spion och inte och hur låter jag vara osagt. Trots det läste jag ut den och det ångrar jag inte.
Cleeves, Anne : Rött stoft *** Shetlandsöarna har jag inte vetat mycket om, utom det där kriget förstås. Men efter tips läste jag Vita nätter och gillade den så nu lånade jag den tredje boken i serien (på fyra) som just kommit. Och den var också bra, spännande. Jag bryr mig faktiskt sällan om att fundera på vem mördaren är men den här gången försökte jag verkligen lista ut det, och hade faktiskt mina aningar som visade sig vara rätt. Dessutom är det ju kul att lära sig lite om Shetlandsöarna och en karta gjorde saken ännu bättre. Men jag måste säga att intrigen var lite uttjatad, gamla ben som dyker upp har jag läst om i många deckare känns det som.
Eftersom jag började med bok 2 (ett misstag som jag inte ska göra om) så känns det inte speciellt kul att läsa bok 1, men det finns mycket annat att läsa så det är ju ingen fara. Det talar ju egentligen för att dessa fristående seriedeckare egentligen inte är så fristående som de verkar.....
Condé, Maryse: Färden genom Mangroven **** Tredje och sista sydamerika västindien boken i Jorden runt på åtta böcker utmaningen. Och den bästa. Jag gillade upplägget, att man genom olika personer får upptäcka vem Francis Sancher, den mystiske främlingen egentligen var. Påminner om Mordbyn på det sättet. Här är det det också ett dödsfall och andra människors berättelser men det är så fjärran från en deckare man kan komma. Trots det väntade jag ändå på att Sancher skulle ha blivit mördad! Hjärtvättad är vad man är av alla deckare man läser. som vanligt skriver jag mer här och som vanligt avslöjar jag för mycket på den sidan...... En mycket bra bok! Annorlunda i upplägget så till vida att det finns en huvudperson, främlingen Francis Sancher och på hans begravning får alla andra bipersoner komma till tals. Med hjälp av deras berättelser framträder den mångfacetterade bilden av Sancher. Ett väldigt bra grepp som påminner om Mordbyn.
Den är på intet sätt en deckare men spännande ändå och jag kommer på mig att vänta på att det ändå ska uppdagas att Sancher mördades. Vet vi säkert att han inte blev mördad? Egentligen.För många hatade honom och många älskade honom också. Eller så är jag hjärntvättad av alla deckare jag läst.
Färden genom Mangroven spänner över många områden, rasism, främlingskap, rädsla för det okända, mystik med förutbestämda öden, kvinnorförakt och kolonialism, författarskap och sökandet efter rötter. Vänskap och hat. Längtan bort och längtan hem.
Samtidigt är det ju en slags utvecklingsroman eftersom flera personer kommer till insikt under resans lopp. De tar tag i sina liv helt enkelt.
Intressant är också Sancher som har rykte om sig att vara en våldtäktsman (och även homosexuell), fast kvinnorna i byn kommer till honom av egen fri vilja. Men han är ändå en våldtäktsman, inom krigets ramar, och han känner ingen ånger över det. Något helgon är han alltså inte. En människa med både onda och goda sidor, som med sin blotta existens och ärlighet berört så många i byn han bosatt sig i.
Om jag hade läst den här boken för att analysera den skulle jag direkt ha börjat med att anteckna allas namn och inbördes relationer. Nu hade jag vissa svårigheter att placera personerna eftersom de dök upp. Men det finns oändligt mycket att säga om den här boken och oändligt mycket att gräva i. Helt enkelt en bok i min smak.
På framsidan av min pocketupplaga står att det här är en framtida nobelpriskandidat. Jag kan bara hålla med!
Desai, Kiran: Bittert arv****
Den fick manbooker priset 2006 men efter viss tvekan då den inte ansågs läsbar. Och på ett sätt håller jag med, särskilt i början känns den verkligen inte läsbar. Jag fattade kort sagt väldigt lite och när jag läst ett tag till kände jag ett visst obehag. Är författaren ironisk eller vad? Att skildra sitt land och sina landsmän så.....nedlåtande och spydigt på nåt sätt.......nä det kändes inte bra. Är det därför den får pris undrar jag, för att den spär på en massa fördomar om indier, vare sig de lever i sitt eget land eller har emigrerat....eller är det för att mamman råkar heta Anita Desai? Är författaren uppvuxen i sån miljö att Indiens själ gått förlorad för henne, är hennes kast för hög? (Kast nämns knappt i boken, jag kan inte erinra mig det men jag kan ha fel). Jag förstår inte......
Men sen fångas jag in i historien som böljar fram och tillbaka mellan tider och länder och personer, och plötsligt hänger jag med och vet vilka allihop är..........Det är som att jag ser dem på bild samtidigt som de nämns, flera sinnen kan registrera dem. En ovanlig, angenäm känsla.
Här finns hänvisningar till verk av kända författare, Brott och straff, Svindlande höjder och Agatha Christie, påfallande få inhemska titlar. Och när den ena halvan i kärleksparet (Sai) väntar på sin älskade som lämnat henne i vredesmod, vänder hon sig inte till indiska tankar om kärleken utan läser slutet på just Svindlande höjder två gånger om. ...."kraften i skrivandet gav henne en vild djurisk känsla i magen....". Västvärldens största kärleksroman som den kallas kan inte skänka henne Gyan tillbaka, lika lite som Heathcliff får sin Catherine åter. Jag är ju svag för sådana intertexter måste jag erkänna, så där började boken verkligen växa i mina läsögon.
Trots att boken var intressant förmedlade den en diffus olustkänsla hos mig. Jag var tvungen börja leta efter ironin och fann den tack och lov också.
Desai var fjorton år när hon lämnade Indien och den syn hon förmedlar visar inte på någon större form av framgång för dess invånare. Utblottade åker de iväg, utblottade återvänder de hem.
Möjligtvis om man kan se den som en filosofisk roman, då faller ju det mesta på plats. Revolutionen drabbar alla men mest de lägst stående, ofta med död och lemlästning. Men de rika klarar sig, även om förlusten av hunden är lika svår för domaren, som förlusten av marken för systrarna, som förlusten av kärleken för Sai, som förlusten av synen för den misshandlade alkoholisten. Däri ligger kanske rättvisan; att förlusten är lika stor för alla även om den skenbart ter sig så olika. Och den stora vinsten visar sig bestå inte i guldet utan i den fysiska kroppen av en älskad sons hemkomst.
Och däri ligger kanske också bokens relevans, den handlar inte om Indien utan om mänskligheten. Och då förtjänar den verkligen sitt pris
Drakulic, Slavenka: Till sängs med Frida *** Jag gillar Drakulics sätt att skriva. Och det visadesig att även den här boken med det lite annorlunda (från det Drakulic brukar skriva om) ämnet också vann på hennes stil. Jag kunde dock inte låta bli att hela tiden tänka på filmen som jag såg för några år sen. Det förstörde boken lite.
Boken tog upp andra sidor än filmen tyckte jag, till det bättre. Beskrivningen av hur Frida kände sig fången i sin kropp kan nog alla som har någon sjukdom känna igen sig i. Kanske därför Drakulic skrivit just den här boken, hon har ju själv genomgått två njurtransplantationer och vet vad en sjuk kropp innebär.
Ekman, Kerstin: Mordets praktik ****
Jag säger direkt, läs Doktor Glas först för annars blir det så mycket i den här boken som man inte förstår. Den var trög i början men efter hand blev den mer och mer intressant. Faktiskt ryckte jag till vid mordet, det kom så oväntat! På nåt sätt tror jag att Söderberg och Ekman tänker lika men doktor Glas har inte blivit den brandfackla för människorvärdet som den skulle han kunnat bli. Den här boken blir tillsammans med intervjuerna av Kerstin Ekman nånting helt annat.Ok att det litterära engagemanget överskuggar det etiska, dvs att ta in författaren i en fiktiv roman, men här finns det etiska så uppenbart med ändå. Skuggan hos oss människor är tydlig. Det är magnifikt.
Enright, Anne : Sammankomsten**** ManBookerPrice vinnare 2008.
OBS innehåller avslöjanden om hur boken slutar! Jag gillade inte den här boken i början, precis som jag gjorde med 2007 år vinnare Kiran Desai. Och precis som med den ändrade jag helt uppfattning efter ett tag.
Det gick dock trögt och jag undrade, vad handlar det här om egentligen, det lär väl vara nåt sexuellt övergrepp som vanligt. Och jag tror alla läsare insett vad som skulle komma, irländsk författare och miljö, skildringen av skuggan som låg över syskonen, den sexuella tonen, allt talade för det
Men jag fortsatte att läsa och blev mer och mer indragen i historien. Det handlade mycket om sex, på ett distanserat sätt dock. Och ju längre jag läste desto mer insåg jag att det hade sin förklaring. Och jag var bara tvungen att fortsätta läsa tills allt var klart.
Som en antik pjäs byggdes boken upp mot sin peripeti, vilken ju var vad jag väntat mig som sagt.......
Jag trodde inte att det skulle bli nån Katharsis, att likheten med det antika dramat skulle sluta med peripetin för jag tänkte, den här boken kan bara inte sluta på nåt sentimentalt pjoskigt aha-upplevande sätt. Men det gjorde den! Och det gjorde den ändå inte.
Anne Enright har självironiskt beskrivit ”Sammankomsten” som den intellektuella motsvarigheten till en Hollywood-snyftare, läser jag på en webbsida.Sedan återvänder Veronica till sin familj, som trots allt ger henne tryggheten åter, där hon lyckats skapa nånting annat än det hon upplevt i sin älskade/hatade egna familj. Vilket hon inte förmått inse förrän efter sin inre och yttre resa.
Som syskonskildring är boken outstanding tycker jag. Trots att syskonen är diffusa och på något sätt ansiktslösa är de intensivt närvarande. En hel del lämnas åt läsaren, frågetecknen finns hela tiden men ändå, boken känns avslutad. Även om den skulle kunna bli en följetong och bli både Sammankomsten II och III, i sann Hollywoodanda!
Ernestam Maria: Alltid hos dig **
Den här boken hoppades jag så mycket på. Hade hört en hel del om författarens tidigare böcker och tänkte att nu läser jag den här sista först och börjar i andra änden. Men jag blev så besviken. Ett imponerande romanbygge säger Theodor Kallifatides på omslaget. Jag håller inte med.
När jag såg Maria Ernestam prata om boken på TV när den kom ut blev jag intresserad av den historiska aspekten, alla dessa lik som flöt iland och som det tydligen talats tyst om. Men boken handlade ju nästan inte alls om det, massor med ord och en konstig historia med religiösa inslag i dåtiden, mystiskt placerade lådor i en släktgård med avslöjande brev kryddat med en rar ungdomskärlek i nutiden. Faktiskt så var efterordet nästan det intressantaste.
Boken skulle ha handlar om fotografering istället, första (Fotografierna som låg utspridda framför henne borde få fina recensioner) och sista (Försiktigt tog hon fram kameran och fångade honom i rörelsen framåt) meningen talar för det.
Jag var tvungen söka och se vad andra skrivit och drog en lättnadens suck när jag hittade till Bokhora och läste vad som skrivs där;
Jag tycker Ernestams böcker brukar kännas osvenska. Kittlande, unika, speciella, och svåra att sätta en etikett på. Är det deckare? Eller psykologisk roman? Eller något helt annat?
I “Alltid hos dig” går Maria Ernestam plötsligt och blir konventionell. Hmf? Jag känner mig ju faktiskt lite lurad!
Tack Johanna L! Jag förstår att den här boken inte är vad jag trodde den var. Men om det är de övernaturliga inslagen som "gör" Ernestam intressant (som andra skrivit om) kanske hon inte är nåt för mig i alla fall......
Evanovich, Janet : Lovligt byte *** :-). En bok som var så dålig att den nästan var bra. Det här måste bara vara crim-lit! Köpt för 1 krona på loppis gav den faktiskt god utdelning för pengarna jag skrattade faktiskt ibland.
Falkenland, Christina:Vinterträdgården ** Årets första bok tilltalade mig inte alls, inte på något sätt. Falkenlands böcker brukar beröra en på ett kusligt sätt och ge en ett visst mått av illamående. Sen brukar man glömma dem, kanske av självbevarelsedrift. Den här boken om den medelålders kvinnan som kommer ut, blandat med långa poesistycken, var inte alls i närheten av hennes andra böcker, nej hade den varit tjockare hade jag gett upp. Jag är också så hetero att de mer intima inslagen inte tilltalade mig ett dugg. (upptäckte jag).
Flemberg-Alcalá, Astrid:Och vet inte vart **** Astrid Flemberg-Alcalá tillhör mina favoritförfattare. Allt sen jag läste hennes debutbok Causa Socialis (1980) så var jag fast för hennes berättarstil. Jag brukade säga att hon skrev som jag tänkte, snabbt, till synes så lätt. Den här bokenpåminner inte riktigt om det men är så intressant eftersom det tar upp ämnet adoption, visserligen fiktivt, men med erfarenhet. Första kapitlet tycker jag tog mig riktigt ordentligt. Och sen blev det en berättelse utan svar. Jag tror att bara modiga, mogna adoptivföräldrar orkar läsa den här boken. Den är smärtsam och så sorglig. Men nånstans finns det hopp, för det är även en kärlekshistoria som bara fortsätter..........
Gao, Xingjian: En ensam människas bibel **** Medan jag läste den här boken var den en trea men när jag började skriva om den inför Jorden runt på åtta böcker utmaningen växte den till en fyra! Det är en mastig komplex bok som jag kom fram till inte riktigt var vad den utgav sig för att vara. Den sägs handlar om kulturrevolutionen och gör ju såklart det men jag kände att både litteratur och erotik tog mycket mer plats, det sistnämnda allt för mycket såvida det inte finns nån djupare mening i det också. Vill du läsa mer vad jag skriver om den kan du läsa här.
Den här boken ska man läsa om man vill ha nånting att bita i, om man vill läsa mellan raderna och kanske även läsa Gaos tal och någon fler bok av honom. Annars kan man lika gärna spara den till pensionen......
Garcia Márquez, Gabriel: Översten får inga brev *** Att förstå Garcia Márquez storhet utifrån den här boken var inte lätt. Jag hade svårt att förstå den och tyckte inte den var speciellt intressant att läsa heller rent språkmässigt. Dessutom skulle jag vilja, nästan som med Hjärtdjur, ha någon som översatte symboliken för mig.
Den är med i Jorden runt på åtta böcker utmaningen och jag blev glad när det var en bok av Garcia Márquez som jag faktiskt inte läst innan. Jag blev inte direkt sugen på att läsa mer av honom men har skrivit om boken här. Och som vanligt avslöjas det en hel del av handlingen
Jag blev inte klok på den här boken, som jag vid googlande fann visserligen vara läst men ingen hade någon mer uttömande kommentar om den. Dessutom är det tydligen den bok författaren skattar högst vid sidan av Hundra år av ensamhet. På Randers bibliotek hittar jag nämligen den här beskrivningen:
Beskrivelse:
”Hon uttalade orden, ett för ett, med beräknad tydlighet.
– Gör dig av med tuppen och det genast. Översten hade förutsatt detta ögonblick. Han väntade på det alltsedan den kvällen då de sköt hans son och han bestämde sig för att behålla tuppen. Han hade haft tid att tänka.”
I denna korta roman kämpar översten som en sentida Don Quijote för att bevara sin värdighet och frihet i en värld av egoism och korruption. García Márquez beskriver förnedringen, skammen och fattigdomskänslan så att det kryper under skinnet.
Utåt sett händer inte mycket i den lilla byn, men under den sömniga ytan sjuder dramatiken.
Och varje fredag samma dystra besked; ingen skriver till översten.
Många av García Márquez böcker räknas till våra moderna klassiker, men bland dem som författaren själv sätter högst vid sidan av Hundra år av ensamhet finns kortromanen eller den långa novellen Översten får inga brev, 1961. ( Randers bibliotek)
Jag gillar inte direkt magisk realism som Garcia Márquez ju är känd för. Eftersom jag faktiskt inte läst något mer av honom vet jag inte hur den brukar visa sig i hans böcker. Och jag kan inte hitta nånting sånt i den här boken heller direkt . Däremot tror jag att det finns mycket symbolik som jag tyvärr inte förstår.
Boken handlar om mannen och hustrun och tuppen och breven som inte kommer. Men den starkaste scenen anser jag är när översten är med om razzian med ett hemligt brev i fickan.
Översten hörde bakom ryggen det torra klirrandet, kallt och skarpt, av ett gevär som laddades och insåg att han obönhörligt hade hamnat i en polisrazzia med det hemliga brevet i fickan. Han gjorde helt om utan att lyfta händerna. Och då såg han, för första gången i livet den man som hade skjutit hans son. Han stod exakt mitt framför översten med gevärspipan riktad mot hans buk. En liten man, indianliknande, med garvad hud som utandades en barnslig lukt. Översten bet ihop tänderna och förde varsamt, med fingertopparna, undan gevärspipan.
- Jag vill komma förbi, sa han.
Han mötte ett par små och runda fladdermusögon. I en blink kände han sig slukad av dessa ögon, tuggad, smält och omedelbart uppstött.
- Var så god, översten. (sid 76f)
Han klarar sig alltså undan sin sons mördare, som beskrivs på ett inte så hedervärt sätt. Den här scenen tyckte jag var essensen i boken, vad symboliserar tuppen, var symboliserar överstens tarmar, vad symboliserar breven, vad symboliserar hustruns sjukdom? Det vet jag inte, men den här boken är en enda lång, lågmäld sorg efter en son som aldrig kommer tillbaka mer.
Sista meningen förstår jag inte riktigt heller, den används tydligen för att beteckna Garcia Márquez som skitstor, men annars vet jag inte.........
Grytten, Frode: Sommaren är inte att lita på ** Först såg jag den som tips på en blogg, sen såg jag den som tips igen nånstans. Och sen lånade jag den. Och nu har jag läst den. Och den var inte värt tiden kan jag säga.
Påminde mycket om Kling, Johan: Människor helt utan betydelse som ju fick fyra stjärnor av mig. Ung man är olyckligt kär och lever i ett vakum, fullt av människor som bara vill honom illa.
Men där slutar likheten, där Kling lyckas förmedla nånting med sina korta meningar ekar det bara tomt hos Grytten. Kanske för att det är en deckare, bort med mordet och skriv en relationsroman istället kanske, triangeldramat var mer spännande än vem som var mördaren. Tyckte jag.
Hedström, Ingrid : Flickorna i Villette *** Fortsättningen på Lärarinnan i Villette var inte riktigt lika bra. Det är tröttsamt med alla namnen, även om det finns en personlista( längst bak den här gången.) Kopplingen andra världskriget nutid var väl intressant iofs och upplösningen, som kom väldigt sent, var trovärdigare än i den förra boken, men kanske att man bör vänta längre mellan böckerna då det faktiskt kändes lite rörigt i skallen efteråt. Och alla dessa hemliga dokument som dyker upp väldigt lämpligt. Och fotoundersökningen hade lite Stig Larsson vibbar.
Men de här böckerna borde vara kul att se filmade, tänk alla tjusiga kvinnor med sina vackra kläder! och alla tjusiga män med sina vackra kläder också......
Hedström, Ingrid: Lärarinnan i Villette *** En riktigt bra deckare, lite väl invecklad med massor av namn vilket författaren troligen förutsett då en namnlista fanns i början. Bitvis var historien riktigt medryckande och upplösningen nästan trovärdig.
Boken var lättläst vilket var precis vad jag ville ha just nu, när jag lånade den bara för att den stod i hyllan på bibblan och för att jag läst om den vid något tillfälle, på nån blogg eller var som helst där jag letar nya tips.
. Jag kommer även att läsa fortsättningen som just kommit ut.........Varför? Tja, lite intressant med ett helt nytt land, Belgien, parallellhandlingen med den historiska professorn öppnar ju för lite annorlunda vinklingar plus att nutiden var påtagligt och realistiskt närvarande. Konceptet kändes helt enkelt lite nytt och det kan ju behövas i deckargenren.
Hjorth, Vidgis : Hjulskifte **** Ah, jag gillade den här boken! En feministisk bok - not! Kvinnan av börd, och verkligen börd i litteraturens värld där alla vi läsare rör oss och känner oss hemma. Hon har ett jobb som många av oss skulle vilja ha eller hur? Litteraturprofessor! Ah, var man det så skulle man ju verkligen få syssla med det man vill och vara LYCKlig! Forska, analysera, engagera sig.......
Så många böcker handlar ju om om universitetet och lärande och skrivande nu för tiden har ni tänkt på det? Och jag älskar dem alla! nåja nästan alla.....
Men hallå, den här kvinnan, som ju faktiskt lever som en man fast man inte vill tro på det, är ju jätteolycklig och orkar inte alls uppskatta sitt underbara jobb och sitt underbara liv........ett kulturellt liv som ger rysningar och vibbar till Grabben i graven bredvid vad gäller umgänget. Och på flera sätt, hon träffar en man med ett riktigt mansjobb, bilförsäljare! Han får syssla med det många män gillar mest.....bilen! och hobbyn är fiske....kunde ha varit jakt också. För 100 år sen hade han dessutom stått i lagårn (jft Grabben i graven.....).
I början tänkte jag, äntligen en riktig kärleksroman. Men till slut insåg jag att det här handlar inte om kärlek utan om frånvaron av kärlek, längtan efter den men ingen lust att ta konsekvenserna. Som män gjort i alla tider. Louise betalar med bensinpengar när hon åker till sin älskare. En kvinna som levt som Truls skulle väl ha varit en fallen kvinna i mångas ögon eller hur? Men även sådana kvinnor kan bli förälskade till slut. Som Truls blir. Men blir Louise det? Är inte hon förälskad i Edith Key istället och återvänder hon inte till henne till slut? Ingen vet men jag tror det.
Titeln gav mig huvudbry tills jag googlade på den för att se om nån annan tänkte som jag. Då kom däckfirmor upp och jag inser att en viss episod är en nyckelscen. Det finns karlgöra och kvinngöra, trots allt. Eller saker som vissa individer är bättre på än andra, vare sig de är män eller kvinnor. Och Hjorth vågar skriva det!
I början gillade jag Louise men till slut insåg jag att hon bara var en schablon för kvinnan som anammar mannens sämsta drag, vilket slutrepliken visar. Nånstans finns det ändå hopp för Louise men finns det hopp för Truls? Skulle inte tro det.......
Jag tycker att den här boken platsar i genusstudier på universitetet, finns massor att gräva i om man vill.
Hosseini, Khaled: Tusen strålande solar ****
OBSOBSOBS lite väl mycket om boken avslöjas här nedan........ska du läsa den och inte vill veta, sluta läsa här........

Ingen kan räkna alla månar som skimrar på hennes tak
Eller de tusen strålande solar som gömmer sig bakom hennes murar

Nu har jag läst Khaled Hosseinis Tusen strålande solar. Den var riktigt bra. Jag gillade omslaget (vilket jag nästan aldrig annars fäster nåt avseende vid) titeln (dito, så vacker titel om en så ond bok) och innehållet.
Flyga drake, författarens förra bok, var också bra, så här skrev jag om den:
Hosseini, Khaled: Flyga drake ****
En, kanske något romantiserad, skildring av en uppväxt i Afghanistan.
Men boken var välskriven och intressant och en av de bättre jag läst på länge så den får fyra stjärnor.....
Jag blir dessutom sugen på att läsa uppföljaren eller vad det nu är, nästa bok Tusen strålande solar.......
Den här boken kan man inte kalla romantiserad, ja möjligen slutet. Jag har svårt att tro att Jalil skulle falla så till föga att han gjorde avbön på det sättet. Möjligtvis för att han var ensam och ville ha någon hos sig när han dog, vilket han ju inte fick.
Ska man jämföra mer med Flyga Drake tycker jag att Hosseini lyckats levandegöra personerna mera i den här boken. Jag läste den i två omgångar, och när jag började om nånstans i senare fjärdedeeln fanns ändå alla personerna levande för mig på en gång. Mariam, Laila, Rashid, ja tom mulla Faizullah mindes jag mycket väl när han åter nämndes på slutet.
Det man kan känna är; var det verkligen så här illa? Det är ju bara några år sen! Men samtidigt är det ju vederlagt att t.ex buddhastatyerna jämnades med marken, jag minns själv när jag såg det på TV och jag blev faktiskt upprörd. Även om man inte lägger någon religiös aspekt på dessa gigantiska symboler kan man ju lägga ett kulturbevarande perspektiv på det hela. Den episoden, när de besöker statyerna var nog den enda som jag kände, hm det här är lite väl konstruerat för att få med den delen av historien i berättelsen, men annars kändes det inte så. Annars känns det också mycket som ett historiskt dokument.
Sen kan man ju också undra hur en liten flicka som får lära sig detta direkt hon växer upp kommer att se på sin omgivning: Var hennes självkänsla som kvinna ska kunna växa efter att få sig dessa ord till livs:
Nana sa: Lär dig det här nu, min dotter,
och lär dig det ordentligt: precis som en kompassnål alltid pekar mot norr,
finner en mans anklagande finger alltid en kvinna. Alltid. Kom ihåg det, Mariam.
Att jämföra med Lailas diskussioner med sin far, där han talar om hur friheten för kvinnorna är ett av skälen till att folk har gripit till vapen. Att bara nämna ordet frihet i samma andetag som kvinna är ju ett sätt att upphöja kvinnan känner jag.
Trots det hamnar Mariam och Laila hos samma man, urtypen för den onda muslimska afghanska mannen. ( Där är ju Tariq motsatsen, så det finns andra män vilket känns befriande). Deras systerskap är fascinerande läsning och när boken slutar sörjer jag Mariams förintelse och jublar över Lailas upprättelse, hon vinner ju både prinsen och hela kungariket, både barnen och hemlandet, till slut. Ett lyckligt slut? Ja kanske men med en bitter eftersmak.
Hulme, Keri : Benfolket*** Nu har jag utfört en bedrift. Känns det som. Jag har läst en bok som nästan inte gick att läsa. Den var på över 500 sidor om drickande, våld, barnmisshandel, mystiska maoriska symboler och overkliga tillfrisknanden. Bl.a
Det var med uppbådande av ren viljestyrka och en önskan att läsa ut boken (eftersom den ingår i Lyrans Jorden runt på åtta böcker utmaningen) som gjorde att jag klarade det. Plus att den trots allt berättade en historia om Nya Zeeland (som jag vet väldigt lite om) och verkligen levandegjorde de tre huvudpersonerna. Den var skriven på ett ovanligt sätt eftersom tankar som tänktes skrevs indragna och beskrev personernas inre på ett sätt som gjorde att de gick att förstå i alla fall till viss del.
Författaren skriver i förordet att boken inte följer några normer. Refuserad av tre förlag som ansåg manuset för långt, för oformligt, för annorlunda, jämfört med en normal roman. (Jag kan bara hålla med). Till slut fick Hulme med hjälp av ett skrivarkollektiv ge ut sin roman, och förlagsredaktörerna respekterade där hennes känslor för det avvikande. Författarens röst tilläts tränga igenom.
Benfolket fick Bookerpriset 1985.
I början fascinerades jag av greppet att låta det vita barnet bli adopterat av den svarte mannen men sen tänkte jag, att var det bara ett grepp att tydligare åskådliggöra misshandeln? Jag menar - en maorier som misshandlar sitt barn är väl inget uppseendeväckande? Vem bryr sig? Att sådan misshandel som det rörde sig om bara ger tre månader säger mycket om synen på misshandel i det Nyzeeländska samhälllet. Och att sexåringar dricker sprit visar inte på mycket till föräldraskap känns det som. Det verkade ju helt naturligt i boken......Sen tänkte jag tvärtom, en sådan misshandel kan bara få fortgå om det inte finns maoriska släktband....eller?
Men eftersom det tydligen är en del av kulturen (se länken till SvD nedan)i landet vet jag inte om författaren helt enkelt bara speglar en verklighet utan att lägga några aspekter på det överhuvudtaget. Boken skrevs ju redan 1985 och när man läser inlägget här ner från idag 2009 så kan man ju undra hur det såg ut då egentligen.
Nya Zeeland röstar om barnaga
Nya Zeeland genomför nu en folkomröstning om huruvida föräldrar i framtiden ska få slå sina barn. Landet blev 2007 ett av 24 länder i världen som förbjuder barnaga men opinionsmätningar visar att en stor majoritet inte stödjer förbudet.
Enligt en färsk mätning anser 83 procent av invånarna att förbudet bör hävas. Folkomröstningen, som pågår i tre veckor och avslutas den 21 augusti, är ett led i den kampen även om resultatet bara är rådgivande och inte bindande.
Målet med lagen mot barnaga var att få ner den utspridda barnmisshandeln i Nya Zeeland och förespråkarna anser att lagstiftningen bara gett barn samma skydd och rättigheter som landets vuxna.
Jag vet inte vad författaren egentligen vill med boken. Jag kände mig lite förvirrad och sökte på webben efter andras intryck. Tänkte att jag kanske skulle få lite mer klarhet, det här är något av det jag fann på olika ställen på webben. Tänkte ha det som mitt eget hjälpmedel först så därför länkade jag inte, men nu lägger jag fram det här ändå:Ömsinthet, grymhet, myt och verklighet förenas i denna skildring av motsättningarna som finns i det nyzeeländska samhället
Benfolket är en bok som berör ens innersta. Den är vackert skriven för att handla om så svåra och ibland mycket otäcka saker som människors lidande.
Den handlar om de vitas känsliga förhållande till maorierna och deras kultur.
Det finns inte så mycket som är snällt och gulligt i den här berättelsen. Kärleken finns där, men den sitter långt inne hos människor som för länge sedan har bestämt sig för att aldrig mer lita till några andra än sig själva.
Jag läste den här boken för flera år sedan och var lite rädd för att läsa om den. I somras gjorde jag ett försök - och till min glädje höll den! Handlar om Nya Zeeland, maorier, alkohol, kärlek, misshandel, släktbråk. En stark kvinna i centrum, en svag man och ett barn som svepts i land från havet. Historien om mötet mellan dessa tre.
Någon uppger att Benfolket hör till de böcker de vill tvinga alla vänner att läsa.........
Och många har den på sina favoritböckerlistor
None of the characters should really be likeable; Kerewin is at times too androgynous and b*tchy, Joe is a child-beating drunk, and Simon is stubborn and violent, and yet they ARE likeable. Hulme does a wonderful job.
Sammanfattning:
Handlar om Nya Zeeland, maorier, alkohol, kärlek, misshandel, släktbråk.
En stark kvinna i centrum, en svag man och ett barn som svepts i land från havet.
Den handlar om de vitas känsliga förhållande till maorierna och deras kultur.
motsättningarna som finns i det nyzeeländska samhället
Kärleken finns där
....yet they ARE likeable. Hulme does a wonderful jo
Blev jag klokare? Visst det var mycket maoriska uttryck och särskilt i senare delen fanns det mycket maoriskt inflytande eller vad man ska kalla det. Ätande av döda anhöriga (inte utfört i mordern tid dock), vaktande och väntan som går i arv osv. Men motsättningar mellan vita och maorier, missade jag det helt? Släktbråk visst, men det kände jag var helt klart marginellt. Och samhället la sig väl knappt i överhuvudtaget........
Ingen berör det jag verkligen la märke till, adoptionen (nåja den var visst inte klar) och sättet att behandla (foster) barnet. På något sätt kände jag att andemeningen var att kulturen med våld och alkohol försvarades. Jfr sista meningen, är det ett underbart jobb att lyckas få en barnmisshandlare att framstå som trevlig!? En adoptivfar som inte lyckas hålla barnet borta från sprit och sexuellt utnyttjande? Agar man verkligen den man älskar, med omgivningens goda minne? Att pojken ändå älskar honom är ju bara sorgligt och visar på Simons utsatthet. Men kanske slutet kan bli början?
Te mutunga - ranei te take (slutet - eller början)
Jag är kluven inför boken och även om den inte är politiskt korrekt och därför intressant ( jag tror aldrig jag läst någon bok som är så förstående inför en barnmisshandlare, men se tillägget ovan i rosa rutan) förstår jag inte att det kärleksfulla i den kan överskugga det verkligt brutala. Slutet gav ju ändå väldigt mycket hopp för alla de tre vinddrivna existenserna, tack och lov kanske jag ska säga.
Jag måste också säga att jag tycker den var annorlunda och märklig och därigenom intressant skriven. Mystisk och med nedslag i det maoriska
Håkansson, Gabriella : Fallet Sandemann *** En ovanlig deckare, tjock och full av oväsentliga beskrivningar. Men ändå på nåt sätt fängslande. Fast förvirrande och otydlig. Kan bero på att jag läste den i flera omgångar så jag inte riktigt hängde med där i början. Konstiga kartor och upphittade dagböcker och märklig kvinnosyn kantade en jobbig och vrickad resa för den kvinnliga deckaren. Slutet var som vanligt spektakulärt och påminde om Liza Marklunds senaste En plats i solen på nåt märkligt sätt.
Men Annorlunda. Det gillade jag. Kanske jag läser nåt mer av författaren....blev lite nyfiken.
Indridason, Arnaldur : Frostnätter *** En helt ok och vanlig Indridason. En mordgåta som väl var bra tyckte jag och att gamla brott dyker upp är ju mer regel än undantag. Sen var det ju isländsk natur (sjöar) och berättelsen tog ett kliv framåt genom att historien om den försvunna brodern nu är offentlig på ett annat sätt. Det mest banbrytande var dock att Eva Lind vid några tillfällen benämndes bara Eva, undrar varför det nu då? Kändes ändå som en mellanbok.
Jelinek, Elfride: Älskarinnorna **** Jag är faktiskt förvånad över att jag ger den här boken fyra stjärnor. Men den var riktigt bra. Vad jag kan förstå av Horace Engdals förord (som tillförde läsupplevelsen en helt annat dimension, när jag läste det i efterhand) är den lite annorlunda än hennes andra böcker eftersom den verkar berätta en historia. Visserligen helt utan stor bokstav men ändå. Boken kom 1975 och då förstår jag att den måste ha väckt mycket uppmärksamhet. Nu för tiden höjer väl ingen på ögonbrynen om det manliga k-ordet nämns eller det kvinnliga f-ordet, eller det gemensamma k-ordet, men då var det kanske lite väl mustigt.
Boken innehåller massor med upprepningar i motsatser som t.ex
Ibland kan man höra lustiga vitsar i folkmun om sådana människor som paula. i slutändan innebär sådana vitsar ändå att hur dumma kvinnor än är så är de i alla fall kärleksfulla.
men kärleksfulla är de i alla fall.
i andra fall innbehär vitsarna också att hur brutala, gemena och listiga män än är, så är de i alla fall kärleksfulla.
men kärleksfulla är de i alla fall.

Annat som sägs är:
kvinnor är födda till att lida, män är födda till att arbeta

De två kvinnorna paula och brigitte är såklart stereotyper och skillnaden är som Horace Engdal beskriver den hårfin men dödlig:
/paula/ vill detsamma som brigitte, men hon vill ha en vacker lysande aura runt alltsammans.

Det finns klart humoristiska inslag, särskilt i början drog jag på munnen flera gånger, men det är som Horace Engdal igen skiver ett desperat skratt.

Av violen - 1 januari 2010 13:00


Kalman Stefánsson, Jon: Sommarljus *** Länge trodde jag att jag lånat ännu en isländsk deckare, så jag väntade och väntade på mordet som aldrig kom. Tänkte hmm, ovanligt bra skriven deckare men ingen polis och inget lik. Så jag började läsa baksidestexten vilket jag nästan aldrig gör och insåg att det här är inte alls någon deckare utan en skönlitterär isländsk roman.
Och den är välskriven med ett stort antal personer som lever i den här byn utan kyrka och kyrkogård men med Lagret där det har lust att spöka och med en Astronom som håller föredrag men framförallt finns här kvinnor som väcker våldsamma begär en bit in i boken och sen slutar de liksom aldrig. Antingen är det författarens våta dröm eller så går det till såhär på Island......???
Det är som det står på baksidan "här kommer helt säkert att berättas om lidelser som knyter samman dagarna och nätterna...." Och det stämmer precis.
Personerna dyker upp och sen försvinner de, det är otrohet och hämnd (vissa scener skulle göra sig på filmduken kan jag säga) mystiska elfel och slutligen en som reser bort och inte dit men kommer hem igen. Sen är boken slut men samhället har levandegjorts och några har ändå funnit varann........
Jag tror faktiskt inte jag läst nånting liknande från dessa breddgrader, gillar du lite annorlunda böcker är det här nånting för dig kanske.

Karlsson, Jonas : Den perfekte vännen *** När jag hade läst Det andra målet av Jonas Karlsson uppmanade jag honom att skriva en bok till. Och det har han gjort. Men jag blev inte lika uppslukad av den här. Visst jag gillar språket och anslaget och Rummet är verkligen bra. Det finns säkert nån diagnos att sätta på den mannen. Men sen kändes det liksom konstruerat på nåt sätt. Eller inte konsturerat utan framtvingat ur barn och ungdomens skrymslen. Borde inte den här boken ha kommit först och Det andra målet sen?
Jag tycker Karlsson borde slå till och skriva en riktigt lång roman, varför inte ta Eliza, den korta relationsnovellen och spinna vidare på temat ung man växer upp och borde gå i familjerådgivning för att rädda äktenskapet? Den boken skulle jag läsa med intresse!

Karlsson, Jonas : Det andra målet **** Noveller är det i den här boken. Men jag undrar det. Är det inte en enda lång, väldigt splittrad, men ändå roman??? Jag njöt i alla fall av den här boken. Jag bara läste och struntade blankt i att förstå. Vem är vem och plötsligt är de tillbaka i en annan miljö eller är det samma? Vem spelar fotboll och vem blir betraktad och vem dricker ramlösa och vem skriver poesi och vem spelar teater? eller vem spelar inte teater, det verkar alla göra. Men jag liksom bryr mig inte utan bara följer med i texten och sen är boken slut och jag bara måste citera baksidestexten:
Citatet
Han upplevde det som om han egentligen gjorde allting rätt.
Mycket mer rätt än dom flesta andra. Det hade bara,
längs med vägen,
uppstått ett slags genuint missförstånd.
En slags manlig existensiell programförklaring eller vad?????
Jonas Karlsson, skriv en till bok, noveller eller romaner eller både och, men skriv! Jag vill läsa mer!

Karlsson, Sven Olov: Amerikahuset ** Nej men vad har hänt! Den här boken var ju riktigt dålig, början var iofs ok och jag läste med intresse försöket att beskriva 80-talet. Men sen blev det ju bara svammel av det hela.....
De bästa partierna är ju helt klart när förfäderna ska beskrivas, det som var styrkan i Italieren kommer fram då, ömsintheten, förståelsen. Prologen förstod jag inte alls, boken handlade alltså om något som jag inte alls upptäckt.......
Nej, jag blev besviken, Karlsson gapade över alldeles för mycket i den här boken: Han har ju gett ut en bok med gamla hus och den skulle jag tro är fascinerande, kanske han skulle ha fokuserat enbart på titeln, Amerikahuset och låtit allt utspelas där? Som en slags Berlinerpopplarna light!? Det glimtar till ibland men inte tillräckligt ofta för att jag ska ge en trea tyvärr.
Sen en petitess men något som jag retade mig på: De hade till och med förlovat sig, faktiskt samma februarikväll som bröderna Herrey vann i Luxemburg. Ok, jag är petig men Eurovision gick faktiskt i maj det året, det var svenska uttagningen som gick i februari. Ett litet sök på Google hade rättat till den fadäsen.
Jag hoppas Karlsson lyckas bättre nästa gång då Italienaren verkligen var en bra bok, så han kan ju skriva, det är uppenbart.

Kertész, Imre: Dossier K *** Jag går händelserna i förväg och läser Kertész före Morrison i nobelpristagareutmaningen.
Jag tyckte verkligen om Mannen utan öde och har ändå sen jag läste den velat läsa mer av Kertész
Skrev såhär när jag läst den 2002:
Äntligen en nobelpristagare som verkligen går att läsa! Och som skriver om ett ämne som aldrig får dö ut, andra världskrigets koncentrationsläger. En bok att ta till sig eftertänksamt, och den griper tag både med innehållet men även med stilen som är lättläst. Lite humor infinner sig också, och det är helt klart att det är en sextonåring som berättar.
Den här boken, Dossier K, är ju en helt annan bok. Jag kände att jag borde ha läst hela Kertész författarskap för att riktigt kunna ta till mig den. Det här är ju en biografi och som sådan innehåller den ju fakta på ett sätt som en roman inte gör. Och det är en av de frågor som tas upp, hur mycket är fakta och hur mycket är fiktion i romanerna som Kertész skrivit?
Det står så mycket intressant i den här boken att det inte går att ta ut nånting särskilt. Det enda den fick mig att göra var att hela tiden vilja läsa Kertész andra böcker och när jag läst dem och läst om den här, då kommer den att få en fyra det är jag säker på. Det kommer att bli ett av mina läsprojekt framöver, mycket för att Kertész också var den första nobelpristagare jag läste som verkligen gick att läsa utan åthävor. Nu läser jag ju "svåra" nobelpristagare osv utan att blinka men då var jag mer läsovan och han fick mig att vilja läsa mer, det måste ju vara en författares dröm att nå fram på det sättet. Dessutom känner jag mig lite besläktad med Kertész, ett enda citat kommer här och jag håller med.
Rättvisan är inte längre universiell. Det är ett bistert fraktum, men det kan inte ignoreras. Att stå upp för sig själv: det är det svåraste, det har det alltid varit. Det är just detta moralisten flyr ifrån. Vår tid främjar inte den självständiga människans fortbestånd: det är lättare att ge sig de världsfrälsande idéerna i våld än att hålla fast vid vår egen, unika och icke upprepbara existens. Välja vår egen sanning i stället för sanningen. (sid 87) 

Kling, Johan: Människor helt utan betydelse *** Den här boken var ju så omskriven när den kom att jag kände att den måste jag bara läsa. Och nu har jag gjort det och det gick fort. Den är liten i formatet, lätt att hålla i och lättläst. Ytligt sett handlar det om en misslyckad individ, en man utan jobb och snart, tror han i alla fall, utan flickvän och utan hopp om en familj i sikte. En loser som inte tar tag i situationen och därför får skylla sig själv. Eller? Så enkelt är det inte........
I undertexten finns en människa på väg in i en depression orsakad av att han inte orkar stå upp för sig själv, att han inte orkar säga emot när han faktiskt blir mobbad och att han heller inte orkar ta till sig den vänlighet som ändå bjuds i vissa situationer. En människa som känner sig helt utan betydelse. Den enda ledtråden till hur det kan ha blivit såhär handlar om två års tigande som inte får någon förklaring utom att det uppenbaras något i en dröm som ingen läsare kan förstå. Och när han, alldeles för ung och helt utelämnad fick åka tåg ensam och blev offer för en annan människas föraktfulla översitteri. Pusselbitarna finns men de läggs aldrig ihop till någon riktig bild. Utom i läsarens huvud kanske......
Just nu klamrar han sig fast vid sitt enda hopp, sin flickvän som ändå har visat honom vänlighet, förståelse och en gnutta kärlek. Nånstans vet man att denne man i nuläget, elva år efteråt, antingen är död eller har genomgått en lång behandling. Och att livet är hårt inte bara mot de hårda.
Livet hann ikapp honom där i trettiårsåldern och den inre monolog som försigår i hans hjärna är väl skildrad med alla meningar som börjar med men........den hjärntvätt som heter sönderfall.
Jag tänker på slutet på Uno Svenningsons låt Under ytan..........under ytan kan en god själ förgås.

Lagercrants, Olof: Om konsten att läsa och skriva *** Den här boken är ju så berömd och kommer i ständigt nya upplagor (jag har läst den senaste, upplaga sex, som jag fick gratis genom att fylla i namn och adress nånstans på webben minns inte var). Jag vet att jag har läst den förut men minns inte ett ord från den gången. Tycker ändå att den var klart läsvärd nu, kanske för att jag känner igen de som citeras och mycket av vad det skrivs om........Och så köpte jag Lagercrants självbiografi Min första krets i oläst begagnad pocker för 5 kr på Kupan och började läsa den när jag väntade hos frissan. Så jag är liksom inne i Lagercrants författarskap. Men måste ändå säga att jag inte riktigt förstår storheten i bokens innehåll.

Lagerlöf, Selma: Herr Arnes penningar ***
Den här boken är en salig genreblandning,
Deckare; morden i prästgården och dess upplösning.
Skräck; t.ex hur efterspelet till morden skildras: Det syntes dem en hemsk dörr att öppna, ty det kom en bred blodström silande fram under tröskeln, och handtaget var nedsölat med blod. (sid 12)
Vi som sett på film och läst om blod så det räcker reagerar kanske inte så mycket på det men de som läste Selma i början på 1900-talet måste ju ha haft skräckbilder framför sig länge efteråt.
Magisk realism/spökhistoria; prästfrun som hör hur knivarna slipas, blodspåren i snön, den gråtande men osynliga, ibland synliga systern. Den ljusa hårlocken osv.
Kärlekshistoria: Kärleken mellan Elsalill och sir Archie. Eller kanske Elsalills kärlek till sir Archie, den verkar lite enkelriktad.
Tidsdokument; hur fiskarna levde vid den här tiden när vädrets makter styrde helt över möjligheten till utkomst. Och hur vädrets makter kunde hjälpa ödet på traven. En övertro på naturens inblandning.
Moralisk roman: Elsalill förråder sin älskade men vinner inte på det som man skulle kunna tro utan förlorar istället livet, en slags realism....Elsalill är också ett slags offergestalt eftersom när de kom med hennes kropp till Marstrand så rev havet och skeppen kunde ge sig iväg.

Jag har inte läst så många böcker av Selma Lagerlöf:
En herrgårdssägen **** 1999
Löwensköldska ringen *** 200701
Gösta Berlings saga Littvet.
Men den här är nog den dystraste. Den bygger tydligen på en verklig händelse som Lagerlöf spinner sin väv ikring. Jag är ingen vän av magisk realism, skräck eller moraliska romaner men tyckte ändå att den gick bra att läsa. Skulle man tränga djupare in i den skulle det nog finnas mycket mer att upptäcka men jag gör inte det. Dock kan jag tycka att Lagerlöf gör Elsalill alltför gråtmild men, det kan också ha att göra med att hon vill visa på att det trauma hon upplevt faktiskt får psykologiska konsekvenser. När hon därtill ser sin älskade döda fostersyster gå omkring och gråta och klaga så blir det väl etter värre.

Lahiri, Jhumpa. Främmande jord **** En mycket omskriven bok som jag hade tur fanns inne på bibblan. Jag är ingen direkt älskare av noveller, vill hela tiden veta mer. I den här boken var det ju förutom de kortare novellerna en slags långnovell uppdelad på flera och det gillade jag. Det är också de två personerna i den novellen som kommer att stanna kvar i minnet.
Jag kommer att läsa mer av Lahiri för jag gillade verkligen hennes sätt att skriva. Och om jag jämför med Bittert arv av Desai så förmedlar den här boken en helt annan och mer kärleksfull bild av indier utomlands. Det kändes bra.

Larsson, Åsa : Till dess din vrede upphör *** Svart stig, förra boken av denna författare, var en svag trea. Den här bokens trea var starkare. Boken var spännande och lite andra världskriget avslöjande dessutom. Larsson har också återvänt helt och fullt till Kiruna och greppet var lite annorlunda med den döda närvarande i luften s.a.s Hon borde väl iofs kunnat ha sin mördade kompis med sig på flygturerna men så var inte fallet, varför vet jag inte. Men jag vet att jag gärna ville återvända till boken hela tiden och så ska en bra deckare vara.

Lessing, Doris : Om katter **** Faktiskt min första Lessing.
Den får en fyra därför att jag gillar Lessings sätt att skriva. Att jag gillar katter och därmed allt som står i den bidrar också förstås. Hade det varit om hundar skulle jag inte ha gillat historierna men däremot stilen så det skulle nog ha blivit en fyra ändå om ni förstår hur jag menar. Däremot fanns det inte en enda mening som jag tyckte var värd att citera, men jag kan ta citatet:
Silkeskatt! Katt som en mjuk
uggla, katt med tassar som fjärilar,
kattklenod, kattmirakel!
Boken är tre noveller. Den första handlar om Lessings barndom i Afrika och den var den absolut bästa, jag påmindes mycket om de katter vi hade på det småbruk där jag växte upp. Mailade med min syster om det också och vi mindes de katt, katt, katt, katt! som fanns i vårt barndomshem. De resterande två novellerna hade också sin charm och även om jag kanske borde ha läst en mer seriös bok av Lessing så har jag en känsla av att ingen annan kunnat ge mig lika stor behållning som den här!

Ljungberg, Ann-Marie: Mörker, stanna hos mig ***
Boken var verkligen egendomlig redan i början. Det var med möda jag läste ut den och jag rekommenderar att man läser efterordet först. Det gjorde jag efter ungefär halva boken när jag hade tänkt ge upp. Men sen läste jag med lite nya ögon och insåg att denna bok som svävar omkring både i tid och rum, inte utger sig för att vara en dokumentär utan tankar från en som växt upp i och påverkats av den miljö där detta hade inträffat en generation bakåt. (Och jag tycker också, inom parantes sagt, att den här boken visar hur ett enda minne kan sätta igång tankar som aldrig slutar arbeta inom en. Och är man då författare så finns där till slut en historia.) Tydligen var det också svårt att hitta "sanningen" i dokument osv. Det är faktiskt befriande att läsa och tänka att det här ger sig inte ut för att vara sanningen utan speglar en stämning, en orolig krigstid, en fanatism, en bit av verkligheten sett genom ett (enda) temperament, Wilhelmssons.
Nåväl, när jag läser boken märker jag till min förvåning att jag, precis som tydligen domstolen också gjorde, inte fäster någon större vikt vid de fem döda. Och slutraderna om Korsakoffs syndrom är väl egentligen facit, var det politisk övertygelse eller en sjukdom som begick dådet? Den här boken har sin åsikt klar i alla fall. Eller har den det? Intressant.
Den här boken är som sagt ingen dokumentär eller något politiskt manifest utan helt enkelt en roman, det får man inte glömma när man läser den. Som sådan var den bara två stjärnor för den var väldigt spretigt skriven, men bara för att den fick mig att tänka om i läsupplevelsen fick den tre.

Lundberg/Wahlberg : 15 typer av kvinnor och vad de säger hos psykologen *** Den här boken är såhär, jag läser tills jag kommer till den typ som är som jag och tänker är det jag? sen läser jag resten av boken och kommer fram till att det var jag. Så då läser jag det igen, noga! Slut på den boken. Frånsett att jag nu läst om "mitt" kapitel igen. Noga!

Malmsten, Bodil : Sista boken från Finistère*****
Citatet:
Jag tror på det synliga, det på ytan bevisligen befintliga
och visar sig inte godheten så tillåter jag mig tvivla på att den finns.

Den som vill mig väl ställer inga frågor, skriver Bodil Malmsten. Så här sitter jag med munkavle. För den här boken väcker ju hur många frågor som helst. Så förlåt Bodil, eller åtminstone ursäkta, munkavle av; jag ställer mina frågor i alla fall.......
I början: lever Bodil Malmsten? Jag kände hela tiden att den här katastrofen blir slutet. Men jag har inte hört nånting annat så....
.Sedan: Var finns översättningen? Var kan jag hitta nyckeln till den dolda texten, till sanningen? Men jag hittar ingen nyckel. Varken forna tiders små dagboksnycklar eller min stora häbrenyckel går att använda, det känner jag på mig.........men nånstans inom mig vrider det om......
Till sist: Är det så enkelt, är det en kärleksroman, är det en roman om hur hålet under diafragman sakta fylls igen? Där själen bor och där livet sakta återvänder?
Inga svar, utan ett enda ord: Lysande!

Malmsten, Bodil: De från norr kommande leoparderna *** Malmstens förra bok, Sista boken från Finistére har chansen att bli årets bästa bok här hos mig, den enda boken med fem stjärnor (ännu) i alla fall. Men den här var inte alls lika bra. Kanske var jag jäktad när jag läste den, (snabblån) kanske värkte den inte fram hos Malmsten som jag tror att den förra gjorde. I vart fall innehöll den liksom för mycket annat, pjäser, radiotal. Förra boken stack verkligen ut men inte den här.

Mannheimer, Sara: Reglerna *** Hm, en intressant bok på flera sätt.
Nyskapande eftersom ingen mening hängde ihop med den andra utan det var ny rad för varje.
Precis som jag skriver här.
Inträngande eftersom den ju faktiskt skildrar en ung kvinnas ätstörning och försök till kontroll
Konservativ eftersom det är arbetet som ger lycka...eller?
Vis tyvärr, kontentan är väl att varje generation måste göra sina misstag.
Modig, Gud nämns flera gånger och med stor bokstav.
Kontenta två: Alla vill tala, ingen vill lyssna.
Sagt av en äldre människa.
Lyckligt slut, bara en sån sak
Fast var det så lyckligt om man ser till klyftan?
Nåja en intressant bok på flera sätt.

Marklund, Liza : En plats i solen ** Jag läser Liza Marklunds deckare, det gör jag. Men jag har slutat att läsa dem direkt de kommer ut, dvs betala 5 kr för att reservera dem på bibblan. och det hade inte den här boken varit värd heller. Ok, den var spännande och första 3/4 läste jag oavbrutet så fort jag fick chansen, men sen hände nåt som vanligt och slutet var som alltid spekulativt med våldsam död osv. Jag blir bara så less på det.....
Ett nytt grepp var väl att ha flera parallella handlingar men det var väldigt obegripligt där ett tag det också. Lite kul att läsa om Spanien dock då jag var till Madrid för ett antal år sen och har en språklärare i spanska i huset. Så det greppet, att flytta handlingen utomlands, var helt ok. Och att använda nutid med facebook var också ett bra grepp tyckte jag. Livet pågår medan vi tänker på annat och dagens unga är inte gårdagens.

McCall Smith, Alexander: Miraklet på Speedy Motors *** Tänk att de här böckerna alltid är lika bra! Den här var dessutom lite bättre än de föregående tyckte jag, kan inte sätta fingret på varför men jag gillade den! Och jag gillade omslaget, nånting jag aldrig brukar fundera över i vanliga fall. Funderar på att ge någon av hans andra serier en chans till.........

Meyer, Deon: Död i gryningen *** Med Död i gryningen introduceras den sydafrikanske författaren Deon Meyer, vars böcker översatts till mer än 10 språk och som rönt stora framgångar såväl i den anglosaxiska världen som här i Europa. Meyer skildrar ett samhälle som plågas av sitt förflutna och av snabba förändringar. Våldet är inte ett resultat av någon märklig metafysisk »ondska« utan av apartheid och befrielsekrig. Det förlänar hans berättelser både trovärdighet och intensitet. (adlibris)
Jag gick på det och tänkte hm intressant, en ny författare som skriver om Sydafrika, apartheid, rasism. Är första boken bra finns det fler att läsa. Och miljön är ny vilket jag ju gillar.
Men första boken var inte så bra, lite mer hårdkokt än de böcker jag brukar läsa (blä), men med det numera så vanliga två rösterna, nutid - dåtid, kamouflerat här med jag - han, dvs Hjälten själv skriver vartannat kapitel och man får veta varför han nu blev som han blev (som om jag brydde mig???) och vartannat är själva handlingen som endast med några få meningar får en att förstå att man är i afrika och dessutom sydafrika.
Själva gåtan kände jag att jag anade redan tidigt och det var ju inte så begåvat av författaren iofs. Endast det yttersta sveket kan rättfärdiga detta våld.......Men jag läste ut den och det i ett sträck så det blir en trea ändå.
Ska jag läsa fortsättningen Jägarens hjärta, där dessutom Hjälten från idag som jag numera vet allt om inte ens finns med? Tveksamt........ytterst tveksamt.

Meyer, Stephenie: Om jag kunde drömma ** Jag har läst ordet Twilightfeber under lång tid men inte alls förstått vad det varit. Men nu, lagom till andra filmen och fjärde boken, har jag läst den första boken. Så nu vet jag!
Mer än två stjärnor blir det inte, även om boken bitvis var lite spännande och den är inte direkt dåligt skriven. Om man bortser från alla superlativ som beskriver Edward. Och som ibland upprepas i mening efter mening. Och jag erkänner, på slutet var jag tvungen hoppa lite........blev tvärless.
Vad jag kan förstå har böckerna varit föremål för livlig debatt när de kom vilket jag ju helt missat eftersom jag inte brytt mig. Men visst, de är annorlunda. Fulla med hormoner (kvinnliga som omväxling) samtidigt som de är kyska, inget sex förrän mycket längre fram vad jag kan förstå.....(?) Och eftersom de som läser inte verkar se det som något problem så verkar det snarare göra boken mer intressant. Det är väl snarare att författaren är mormon som stör kanske (?). (Boken börjar ju också med ett bibelcitat)
Att vuxna kvinnor gillar dem så mycket tycker jag däremot är konstigare. Där kanske vampyrtemat spelar in. Jag gillade ju själv verkligen Dracula av Bram Stoker och måste erkänna att det fanns en slags.... romantik i den boken. Och kanske det är där Meyer lyckats, för romantik är väl inget vanligt ord nu för tiden? Det kanske täcker ett behov hos den moderna tonåringen/kvinnan? För nånting har Meyer slagit an, det är helt klart.
Eller kanske är det önskan att nå en evig ungdom, där man för alltid har en felfri hy, vältränad kropp, beslöjad röst och underbar andedräkt. Där man alltid är 17 år men med den mogna människans erfarenhet. Vem har inte sagt, tänkt om jag visste allt när jag var 16 år....då skulle allt ha varit annorlunda. Och evigt liv, hmm det vore kanske inte så dumt.......och solen ger ju bara hudcancer så att missa den gör ju inte så mycket.
Stilen i boken gav mig omedelbart vibbar till böcker som jag läste som ung på 60 talet. Sigge Stark, Cherry Ames, Kitty, Vitaserien (nåja, måste erkänna att där gick en gräns även för mig så särskilt många sådana blev det inte). Och nu i efterhand har jag förstått att mitt slukande av dessa "serieböcker" hade en klar fördel, jag fick upp läshastigheten. Därför brukar jag tycka att det är helt ok att ungdomar läser t.ex Sweet Valley (?) Harry Potter och därmed också nu Meyers böcker. För det kan få upp läsintresset. Det är ju ingen mening att skuldbelägga de som läser "fel böcker" och ger dem "rätt böcker" iställetför då slutar det bara på ett sätt: de slutar läsa! Förhoppningsvis leder det till lite mer avancerade böcker i framtiden.
Och, de som arbetar med ungdomar och deras läsvanor bör läsa de här böckerna och se filmerna för att kunna bemöta frågor och föreställningar som är helt uppåt väggarna
Sammanfattningsvis så var det här ingen bok för mig, jag kommer inte att läsa fler men precis som med Harry Potter var det intressant att läsa första boken för att se vad det hela handlar om. Filmerna kommer jag att se precis som jag sett Harry Potter. Då får jag ju veta hur det går i alla fall......:-)
Tydligt är att det hela tiden finns behov av nya företeelser, just nu är det vampyrtemat som gäller vilket jag upptäckt med några års försening!

 Murakami Haruki: Norwegian Wood****
Har läst Haruki Murakamis bok Norwegian Wood, som jag lånade enbart för att författaren varit så omskriven sista tiden. Sen blir det nog den i jordenruntpååttaböcker utmningen som jag läser också så jag skriver lite mer än vanligt om den. Och Jag häpnar när jag inser hur mycket Haruki Murakami fått in i sin roman! Hur många genrer innehåller den om man räknar tro? Den var riktigt bra men men, den är lurig om man inte ser upp! Här kommer mina tankar om den:
Först och främst gillade jag språket, sättet att skriva är suveränt eller så är det en bra översättning. Den var liksom lugnt skriven på nåt sätt, inte alls en 68 revolutionär roman som det egentligen skulle kunna ha varit, och innehöll flera bottnar. Tonen är lätt men innehåller en del riktigt odödliga citat. Här skriver en litterär gigant som vet sin litteraturhistoria! Där satt de fyra stjärnorna........
Efter ett tag insåg jag att jag läste en slags Jack (Ulf Lundell) liknande historia, bara det att Lundell skrev Jack som ung men här skriver Haruki Murakami (som var 19 år 1968) som nära 40 åring (1987) om den unge Toru (hans alter ego? vet ej men han verkar studera på samma sätt som Murakami gjorde) och hans liv under de år han blir vuxen. Så det är kanske även en utvecklingsroman/bildningsroman. Som Toru säger i slutet av boken, vid en grav: Jag är tjugo nu. Och jag måste betala priset för att fortsätta leva
Och även en samtidsroman på det sättet att musikens otroliga genombrott under 60-talet skildras, på ett sätt som tilltalade mig som ju verkligen var ett popoffer på den tiden, alla sångtitlar slog an ljudliga musiksträngar i mitt inre så fort jag läste dem. På det sättet kan jag känna att ungdomen förenades över hela världen redan då (kanske det var då det började), fast Japan för mig då var helt outforskat, inte förrän jag läste Kawabata blev det ett land på kartan för mig.
Däremot kan jag känna att boken innehåller en botten med smärta som jag tror gör att man upplever att det här inte är ett land som jag känner igen, och det är skildringen av självmorden. Alla personerna, så unga, som tar livet av sig förmedlar en slags sorgens stråk som går genom hela boken, även om just självmorden inte är en större tragedi än deras död utan ganska naturliga känns det som, de bara händer ingen hade kunnat ana......där känner jag att här finns en kulturskillnad. Det är bra skildrat tycker jag, men jag fick en klump i halsen varje gång. Ok, de dog men jag lever och går-vidare-mentaliteten flödar....., men alla kan inte det trots allt. . Och så blir det nya självmord......Medan de som lever säger: I motsats till dig har jag beslutat mig för att leva - och leva så gott jag kan. Förmodligen hade du det tufft, men det har jag med. Det är faktiskt sant. (Torus tankar vid en grav). Och som han fortsättningsvis säger, vilket jag redan citerat: Och jag måste betala priset för att fortsätta leva. Jag får tankar till ett samhälle som accepterar självmorden men inte vill förstå och därmed förhindra dem. Kanske har jag fel, men kanske har jag rätt.
Personerna är komplexa, särskilt männen. T.ex Nagasawa (mer om honom nedan). Medan kvinnorna är mer stereotyper, symboler för olika manliga tankar (mer om det nedan).
Här kommer en hyllning till kanon, sedd genom Nagasawas ögon:
Ju mer man lärde känna Nagasawa, desto märkligare verkade han. Jag har träffat många underliga typer under mitt liv, men han tar priset. Har var en mycket större läsare än jag - det gick inte att jämföra sig med honom. Men Nagasawa hade som regel att aldrig röra en bok av någon författare som inte hade varit död i åtminstone trettio år. >Det är de enda böckerna jag kan lita på, sa han.
Och han fortsätter:
........Om man bara läser böcker som andra läser, då kan man till slut bara tänka tankar som de tänker.........
Bra sagt Murakami! ett skäl lika bra som något att läsa klassiker och udda litteratur! Hm bokustoppen kanske inte är rätta listan för mig känner jag........
Så det finns så mycket i boken, så många motpoler: skildring av stad och landsbygd (mentalhemmet ute i ödemarken), friskt och sjukt (psykisk ohälsa, cancer), arbetsliv (jobben Toru har och bokhandeln) och studentliv, äldre (Reiko, Midoris pappa) och yngre, livsmod (som de överlevande ju upplever) och självmord, musik och litteratur, Odysseusfärd (Torus resa) och rotandet i början av vuxenlivet (Torus hyra av huset, när han lämnar studenthemmet). Makt/karriär mannen (Nagasawa som gör allt för att nå sina mål, mycket vanlig i Japan vad jag kan förstå) och den vanliga mannen (?) Toru som trots allt bara vill bli lycklig.
Men efter att ha läst en bra bit undrar jag om det inte trots allt bara är en gammal vanlig jagmåstesåminvildhavre roman, och jagmåsteförhållamigtillkvinnorna roman dvs madonnan (Naoko) horan/madonnan (Midori, som bejakar sin sexualitet men som även är en riktig Florence Nightingale typ som uppträder mycket kvinnligt i sina omsorger, intressant nog är även Hatsumi sjukvårdskunnig!) hororna (alla tjejer som med hjälp av mansgrisen (Nagasawa) kommer i Torus väg(som inte alls är någon mansgris utan bara ett offer för Nagasawas grisande, tycker han själv i alla fall), som bitar av kött som används och villigt låter sig utnyttjas och sen glöms, såvida de inte faller utom ramen, den fula var bättre tycker inte du det också......(?). Och sen, patetiskt nog, även drömmen om den äldre kvinnan som också uppfylls, och sen en liten snutt även om lesbisk kärlek. Inte klokt vad han får in på sina rader som ju trots allt är ganska många iofs. Feministen i mig våndas..........men med stigande ålder inser jag att det är det här män vill skriva om, den enda han inte fick in (vilket kan vara förståeligt när man ser hur kvinnorna skildras) är mamma men henne har han säkert skrivit en helt annan bok om!
Det närmaste skrivna om hur kvinnor verkligen är, är om hur de är när de har mens! Lite kul iofs när Modori säger:
-Ok, jag bär hatt första dagarna av mensen. En röd. Det borde väl kunna fungera, sa hon med ett skratt. Om jag bär en röd hatt och du råkar få syn på mig på gatan, prata inte med mig då, spring bara din väg. -Skitbra. Jag önskar alla flickor i världen gjorde så, sa jag.
Men fastnar inte skrattet i halsen? När man tänker efter vad som verkligen står där.......
Slutet är ju i bästa Harlequin roman stilen, mannen sviker men efter att ha erkänt sina tillkortakommanden och vädjar om nåd blir han förlåten! Man blir rörd.......särskilt som man inser att han nog inte kommer att var speciellt trogen.......
Jag har också förstått att många som skrivit recensioner inte gillade slutet, men jag kände interiktigt så. Slutet var naturligt om man ser till hur boken var skriven. Men jag är inte säker på att det skulle varit samma slut om inte Haruki Murakami haft distans till tiden han skrev om. De sista raderna är skriven av en vuxen man som lärt sig att det är så här det fungerar......i den bästa av världar.

Müller, Herta, Hjärtdjur ****
Allt har betydelse, t.ex vad betyder det att Lola hänger i jagets (mitt) skärp? Det finns hela tiden sådana små små inflikade ord som liksom inte får nåt svar. Det uppenbara förstår jag, den totalitära regimen men sen finns det så mycket mer.....jag tror att man måste läsa boken igen och igen och riktigt tränga in i och få svar på symboliken för att få alla svar.......
Just ordet (titeln) Hjärtdjur har inte så många kommenterat vad jag kan förstå, det ordet grep mig mycket......även om jag inte riktigt är klar över dess betydelse heller......
Av en slump upptäckte jag tidskriften Atlas litterära tillägg (ALT), som kommit i två nr under 2008.
I nr 2 finns en intervju med Herta Müller. Här säger hon om just Hjärtdjur:
Varje människa har sitt eget system, tack och lov. Jag har inte någon aning om vad som finns inuti mitt huvud, eller i oss människor. Jag kan hålla med Mircea om att allt, både gott och ont, existerar i oss alla. Men jag är mer intresserad av skiljelinjer. Att skriva om det jag vet, om vem som har gjort vad, och om ansvaret för det.
I min roman Herztier [Hjärtdjur] skriver jag om det som vi inte känner till i oss själva, om det faktum att vi inte vet vad som finns inuti oss själva. När man kommer till världen är alla lika. Jag är intresserad av när något väcks i en människa. Är det samhället som spelar roll, eller de inre förutsättningarna? Är det tillfälligheter som avgör? Det hela är en gåta, och ingen kan lösa den. Inte psykologer eller sociologer, och inte heller litteraturen. Kanske är det transcendentalt, det man inte ser. Men som sagt, jag är mer intresserad av att ge ord för vad jag vet om någon.
ALT nr 2/2008 sid 296-297.
Översättaren, Karin Löfdahl, svarar också på frågorna
2.1 Hur skulle du utifrån översättarperspektivet karaktärisera din författare?
2.2 Vilka stilgrepp återkommer? Finns det några fallgropar du lärt dig att se upp med?
2.1 Hon vill utforska vad rädslan och våldet gör med människorna. Hon använder sig ofta av rädslans språk, den utanförståendes.
"Vad kan det talade ordet? När det mesta i livet inte längre stämmer, störtar även orden ned i avgrunden. Språket kan göra stor skada", har Herta Müller sagt. Det är det utmanande i språket som intresserar mig. En mening måste vara uppslitande, annars finns inget skäl att skriva den."
2.2 Det säger sig självt att det kan vara väldigt knepigt att göra hennes särpräglade språk rättvisa på svenska. Som översättare vill man ju få "sin " författare att framstå i en så positiv dager som möjligt och då bemödar man sig ofta om att skapa en ren och vacker språkdräkt. Men det vore fel i Hertas fall. Hon vill att det ska finnas grus och motstånd i språket.
ALT nr 2/2008 sid 302.
Min egen reflektion om Hjärtdjur
Jag har inga svårigheter med att förstå att det här är en nobelpriskandidat, så komplicerad var den här boken. Jag läste och läste och läste och det staplades ord och meningar på varann och jag trodde jag förstod men så insåg jag att det gjorde jag ju inte alls. En slags poetiskt färgad dystopi kändes det som man var inne i, men det ruskiga var att det är ju ingen dystopi utan en sanning som Müller förmedlar. Det står så här om den här boken Hennes poetiska stil med vågad och slående symbolik hittar samband mellan språket och världen där vi minst anade att de fanns. Och där hänger jag tyvärr inte med, vad är det för symbolik? Jag vet inte riktigt, kanske jag är helt enkelt för lite litterär för att förstå vad bloddrickandet symboliserar, eller allt tal om frisörer, eller hönan som pickar eller plommonträden? en del var ju så uppenbart men allt annat var som omskrivningar med vackra ord utan riktig betydelse. Jag hittar inte sambanden, men hoppas få några svar när boken ska diskuteras senare. Det intressanta är att de citat som finns på boken och även på Adlibris alla tillhör den helt uppenbara sidan av boken, så här är det ju att leva under förtryck. Men sen finns den andra sidan som man inte har en aning om innan man börjar läsa boken, och den sidan gav mig tankemöda kan jag säga!
Det jag gillade mest med boken var stämningen och när hjärtdjuret nämndes som här
Kvinnan snyftade, jag kände hennes hjärtdjur hoppa
från henne mage över i min hand.
Det hoppade fram och tillbaka,
allt fortare medan jag strök henne över håret.
och den dementa mormodern:
Min sjungande mormor kände sedan många år inte igen någon i huset längre.
Nu kände hon plötsligt igen min far,
för att hon var galen och han död.
Nu hade hans hjärtdjur tagit plats i henne.

Naipaul V. S. : Att läsa och skriva, en personlig betraktelse **
 Nobelpristagare bokutmaningen fortsätter. För att säkert hinna med köpte jag den här boken på rea. Tänkte att den kanske kunde vara intressant att ha i längden också. Sen var den inbunden, tunn, fin! Så......trevlig!
Beskrivningen på Adlibris:
Här får vi en unik inblick i förutsättningarna för ett av vår tids stora författarskap. 2001 års Nobelpristagare i litteratur, V. S. Naipaul, berättar här om sin långa väg till skrivandet - om den fattiga barndomen i Trinidad, om studieåren i Oxford och om de dystra månader i London som föregick den insikt som förlöste hans skrivande. "Och så en dag, när jag befann mig djupt nere i min nästan stadigvarande depression, började det gå upp för mig vad jag skulle kunna skriva om: stadsgatan på min hemö, med det brokiga liv som vi hade hållit oss utanför, och före det, livet på landsbygden, med seder och bruk från ett minnenas Indien.
Trots att boken var ytterligt tunn förmådde jag nästan inte läsa ut den. Om jag nånsin kommer att läsa mer av Naipaul ska jag plocka fram den här boken och läsa den igen, för jag tror att det finns en del att hämta här till författarens författarskap och anledningen till att han fick nobelpriset, vilket f.ö motiverades såhär:
....för att ha förenat lyhört berättande och omutlig iakttagelse i verk som dömer oss att se den bortträngda historiens närvaro.
Kanske att det är nån slags arbetarlitteratur han skriver, den slags litteratur som Sverige sägs vara unik om att ha?

Nilson, Maria: Chick lit *** Eftersom jag nyss läste Babbeldrottningen, beslöt jag mig även för att läsa den här boken som är en studie av just chick lit. Den var, som alla litterära studier, intressant. Om böcker skrivna mest av kvinnor för kvinnor. Chick lit är skrivna mest för att underhålla, men man ska inte förneka att alla böcker påverkar läsaren.
(Jag har ju aldrig gillat t.ex Harlequin böckerna då jag tycker deras kvinnosyn är under all kritik, dvs mannen är oftast otroligt otrevlig i början, ibland t.o.m våldsam, men sen händer det något, mannen blottar ofta en svaghet och kvinnan får honom att, med hjälp av sin kärlek, genomgå en metamorfos och plötsligt bli kärleksfull och omtänksam. Helt orealistiskt! och farligt då unga tjejer som läser kan tro att bara de accepterar våld osv så kommer den dag när allt ändå ändras......vilket det ju oftast inte gör i verkliga livet. Så verkar det tack och lov inte vara i chick lit.)
Men om det är som Nilson skriver att det är vanligt att hjältinnan trakasseras och finner sig i det utan ursäkt eller upprättelse, ger det ju verkligen fel signaler. Och att det visserligen kommer fram att villkoren i arbetslivet ser olika ut för män och kvinnor men att det också framställs som att det inte går att göra nånting åt det! Inte bra!
Som Nilson påpekar: vi har en lagstiftning som ska underlätta kombinationen av arbete och föräldraskap och att det är förbjudet med trakasseier, sexuella och pga kön. Men att i romanerna beskrivs det som att den lagstiftningen inte existerar. Och kvinnorna tänker heller inte på hämnd när det utsätts för svek från sina pojkvänner, utan gråter bara. Kvinnorna är inte speciellt starka utan mest på jakt efter den rätte verkar det som.

Om man är intresserad av genren chick lit och vill lära sig mer om den är Nilsons bok verkligen att rekommendera. Det finns även en lista på författare och litteratur om man vill få tips.

Nilsonne, Åsa: Mindfulness i hjärnan **** Den här boken var riktigt intressant. Väldigt mycket om hjärnan såklart. Och mycket som jag inte hade en aning om. Nya ord och uttryck.
Jag funderar faktiskt att köpa den eftersom jag skulle vilja lusläsa den, stryka under, anteckna. Och det gör man inte i en biblioteksbok!!!
Jag tror nämligen att den här forskningen bara är i sin linda. Och att mindfulness faktiskt är genomförbart, tankens kraft är enorm bara vi utnyttjar den.
Jag tycker själv inte att det är nån katastrof att bryta ihop om allt är kaos, det är väl också ett sätt att skydda sig mot situationen. Men att sen kunna besinna sig och komma igen, det bör man verkligen träna på.
Den här boken ger som sagt både bakgrund och exempel och är värd att läsas grundligt.

Nilsson, Eva : Änglavakt** Den här boken var inte vad jag förväntat mig tyvärr. Kändes som anteckningar, fragmentariskt. Det var som att ha läst bara en inledning, jag ville ha så mycket mer. Titeln, som väcker nyfikenheten, var bara nämnd som hastigast några gånger och upplevelserna på sjukhusen inte särskilt väl dokumenterade. Kanske handlar boken inte alls om de där 50 centimetrarna som ändrade författarens liv utan om något helt annat? Jag funderar på det. Reportaget i amelia, som gav mig inspirationen att läsa, gav mycket mer faktiskt.
Synd, Eva har ju massor att säga, hon skulle nog ha anlitat en medskrivare. Största behållningen var bilderna, kärleksvinter är min absoluta favorit. Hon är konstnär, det är det hon är. En stark konstnär.

Olsson, Linda: Sonat till Miriam ** Jag älskade verkligen Nu vill jag sjunga dig milda sånger men hade på känn att den här boken inte var lika bra. och det var den inte alls tyvärr. Det musikaliska temat med mystiska spontana händelser av ödesmättad karaktär tilltalade mig inte. Kanske för att jag inte någon som helst koll på klassisk musik (tyvärr). Sen spände boken över alldeles för mycket, det skulle ha räckt enbart med sökandet efter det förflutna, där i Krakow hettade boken till lite och jag kände att texten flöt på och bilderna från den gamle mannens lägenhet blandades med bakgrundsbilderna till en helhet. Men alla dessa fotografier och brev som dyker upp i så många böcker nu för tiden känns lite uttjatat, även om det hade relevans i den här boken.
Sen var slutet bara så ointressant, jag hoppade mellan sidorna vilket jag aldrig brukar göra, då har jag oftast redan slutat läsa innan. Men jag ville läsa ut den här boken. Ok slutet förklarar ett och annat men who cares? Det var Adam Anker jag blev intresserad av. Enbart.

Oz, Amos : Rim på liv och död ****
En på ytan enkel men överraskande historia, full av intellektuella bottnar, svår att ringa in men lätt att ta till sig.
Sägs det. Om den här boken i baksidestexten. Jag kan bara hålla med.
Och den här boken är bra om man ska säga det enkelt. Den är bra för den som älskar att läsa böcker som innehåller en bra historia, med minnesvärda karaktärer och tänkvärda ord (som jag gör). Den är säkert också bra för den som älskar att skriva historier för den visar ju faktiskt på skrivprocessen och hur man verkligen gör den där minnesvärda historien på ett sätt som jag inte läst förut.
Jag får en känsla av att såhär arbetar en författare som inte har möjlighet att skriva ner det han kommer på utan måste memorera det, boken innehåller mycket upprepningar som i vanliga fall skulle om inte gjort mig tokig så i alla fall dragit ner betyget. Men här förstår jag det. Sen kan jag känna, är Oz lite trollkarlen som bryter hederskodexen och lämnar ifrån sig koderna? Men det måste ju andra litterära storheter svara på om så är fallet. Han kanske är riktigt modig Oz, jfr även nästa stycke:
Sen kommer det som boken verkligen handlar om (enligt mig alltså, jag kan ha fel men rätta mig i så fall). Nämligen det som jag tidigare förutsett ska komma i massor av böcker framöver nämligen memento mori (påminnelsen om vår dödlighet) och även i denna bok memento impotento (vet inte om det heter så iofs, knappast men ni förstår vad jag menar särskilt när ni läst boken.......).
Dessa böcker kommer företrädesvis att skrivas av äldre män vilket ju också Oz är. Människor som varit friska och vitala och knappt sett en sjukhussal förut placerar döende romangestalter i dessa salar där de företrädesvis på natten möter döendets vånda. Så också i denna bok. Dessa beskrivningar har man ju faktiskt mest mött i mer medicinskt fackinriktade skönlitterära/självupplevda böcker tidigare. Men nu kommer de litterära giganterna med sina skildringar, intressant!

Paborn, Sara : Släktfeber *** Den här boken var faktiskt väl värd sin trea. I början var den trög och jag tänkte att det här ska det vara nånting? Men lite nyfiken blev jag allt på fastern. Historien är kanske aningen banal, jag tror att författaren har potential att skriva betydligt mer välarbetade böcker så småningom, så fortsätt gärna Sara Paborn! Släktfebern var mest febertoppar om man säger så.
Det jag verkligen gillade var det lite filosofiska anslaget, t.ex fasterns levnadsregler där jag fastnade för
Kom ihåg att varje människa lever efter sin egen lagbok. Se till att ge dig själv tillåtande grundsatser.
Ack om jag vetat det som ung. Då jag trodde att ideal och livsåskådningar gjorde att de som anslöt sig till dem också försökte leva efter dem. Och så levde de bara efter sin egen självrättfärdiga lagbok...Inte konstigt att jag kände mig förvirrad och senare lurad........Det var värt att läsa boken bara för den meningen.
Det fanns också några andra riktigt filosofiska meningar som jag tänkte citera men eftersom jag inte använde mitt vanliga bokmärke, den vita pappersbit som ligger mellan tepåsarna i ekonomi förpackningen och som jag river bitar ut och lägger vid intressanta sidor, (jag har en hel hög så jag kan ta en ny för varje bok) så kom jag inte ihåg vad det var. Du får läsa boken själv!

Penney, Stef: I vargars följe ***Långa stunder gick det att helt glömma att det här var en thriller/deckare. Ja, den skulle, kanske, ha varit värd en fyra utan mordet. För tack vare det måste en märklig historia konstrueras och ett blodigt tillfälle inskrivas vilket inträffade mot slutet som i alla, förhoppningsvis presumtivt filmade, deckare
Då det intressanta istället var Canadas utposter, Canadas mentalvård, Canadas pälsjägarhistoria, Canadas indianer och varför inte, två flickors försvinnanden. Boken skulle kanske inte ha varit så omfångsrik, men ack så mycket intressantare! För stilen var det verkligen inget fel på...

Petterson, Per: Ut och stjäla hästar *** De sista böckerna i Jorden runt på åtta böcker utmaningen innehöll en bok som jag inte läst, nämligen Ut och stjäla hästar, en bok som jag hört nämnas otaliga gånger. Och oftast i väldigt positiva ordalag. När jag började läsa undrade jag länge varför och inte förrän i andra delen insåg jag anledningen till att den varit så uppmärksammad i Norge. Andra världskriget nämns ofta i norska böcker, men bara som hastigast (jfr t.ex Berlinerpopplarna), här är en hel bok vars andemening jag i alla fall uppfattade som att jaget visar upp sig själv som ett krigets offer. Det jag kan känna är ett undertryckt hat mot den hjälte som offrade sin familj i krigets skugga. Egentligen tycker jag att titeln på hans nya bok "Jag förbannar tidens älv" mycket väl skulle ha platsat på den här boken, men jag kan ha fel. Petterson har dock lyckats med titeln som man inte glömmer, precis som man bör göra med password som man inte kan skriva ner.
Petterson försöker få en att tro att striden står mellan Lars och Trond. Han låter Trond läsa Dickens för att kunna citera " Om jag ska bli hjälten i mitt eget liv eller om denna roll kommer att spelas av någon annan, får dessa sidor utvisa." Jag tycker att det känns som att det är kring dessa rader författaren spunnit sin historia. Vem är mer hjälte än en norskmotståndsman? (Och Petterson skriver också att hans far ibland gick omkring på gatorna som en helt vanlig man. Som fantomen då kanske?) Och har denna far tagit ifrån Tronds hans roll och gett den till Lars? Det får vi inte veta men så enkelt är det nog inte.
Hans far, hans förebild, hans hjälte lär honom att man kan bestämma när det ska göra ont, då var det i fysisk bemärkelse när fadern drar upp brännäslor med händerna, men fadern gjorde samma sak när det gällde sitt eget liv i stort. Han lämnade sin familj för en annan, mer intressant, mer spännande, mer levande familj. Och han behövde inte stå till svars för det. Inte ens ekonomiskt kompenserades de, pengarna tog han själv till sitt nya liv. Han bestämde helt enkelt att det inte gjorde ont att svika, och så kunde han göra det.
För ingen kan falla så tungt som en hjälte och Tronds far faller, han väljer livet med den andra kvinnan precis som vissa soldater gjort i alla krig och offrar sin familj, sin kvinna, sina barn. Trond säger också på slutet att..
..."- Nej, jag fryser inte, sa jag, och hörde att min röst hade en otålig irriterad ton. Den har jag fått kritik för senare i livet, i synnerhet av kvinnor, och det är kvinnor jag använt den emot. Jag erkänner det."
Hans syn på kvinnor är cynisk, som sin fars syn på hans mor. Och det gör hans liv komplicerat. Han sviker också sina döttrar, försvinner som hans far gjorde men slutet ger en öppning, hans dotter är modigare än han själv var och söker upp honom. Kanske han finner frid trots allt.
Min slutsats blir: Alla motståndsmän var inte hjältar. Kanske Norge behövde höra det. Jag hade heller inte läst något om boken vilket gjorde att jag inte alls visste hur den var, kanske att jag därför sökte efter dess storhet med mer kritisk blick än jag skulle ha gjort om jag vetat att den utspelade sig under andra världskriget och med motståndsmänniskor.
Och jag kommer nog att läsa Pettersons nästa bok också, även om den här bara fick tre stjärnor. Han skriver trots allt medryckande och vävde ihop historien väl även om han skulle ha kunnat göra så mycket mer av materialet. Boken kändes omodern på ett sätt, som att läsa en mycket äldre författare. Och man måste komma ihåg att det är en pojke på tio år som ser skeendet, men det är trots allt den äldre mannen som berättar. Nån insikt måste ju ändå livet ha gett honom.

Pettersson, Henrik: Jehåvasjäveln ** Det var med tvekan jag fortsatte att läsa den här boken när jag kommit några sidor in i den. Den var helt enkelt väldigt dåligt skriven. Den blev dock intressantare efter ett tag, även om den fortfarande var lika dåligt skriven. Titeln antyder ett slags jag ska göra upp med min taskiga och förfärande barndom i sekten stuk, men det är inte fallet. Ömsint brukarman säga om såna här böcker har jag för mig. Ömsint men utan djup.
Jag känner sympati för författaren, för även om det naturligtvis är en fiktiv historia förstår jag att grundtonen härleder sig till Petterssons egna erfarenheter. Lite mer fick jag veta om Jehovas vittnen, men eftersom jag hade en ganska klar bild av dem ändå så var det inte så mycket nytt.
Historien känns obearbetad, som att en massa kapitel skrivits och sen blandats på måfå. Även om nuet ska hänga ihop med dået så lyckas inte författaren riktigt med det. Men innehållet var.....ömsint. Visar på religionens uttolkares rätt att bestämma vad som är rätt eller inte, utan hänsyn till någon annan än sig själv.

Rees, Matt: Morden i Betlehem *** En deckare som utspelar sig på Västbanken, och det hör ju inte till vanligheterna. Därför var den intressant. Dessutom bygger den på verkliga händelser (vilket gjorde den riktigt vidrig tyckte jag) och Konflikten finns hela tiden närvarande om dock i bakgrunden. Annars var jag inte så förtjust i den och skulle inte ha läst ut den om den utspelat sig nån annanstans. Men nu kan jag sträcka mig så långt att jag kanske, bara kanske, kommer att läsa nästa bok av Matt Rees som utspelar sig i Gaza. Den borde ju i och med det också vara intressant.

Roth, Philip: Envar **** Jag har inte läst något av Roth tidigare men jag inser att sådana här memento mori ( en påminnelse om vår dödlighet) böcker kommer att dugga friskt i framtiden, som alltså redan är här. Den påminner nämligen starkt om Stundande natten av Carl-Henning Wijkmark, 2007 års augustpristagare.
Jag fick också samma känsla nu av Roths bok som jag fick då av Wijkmarks bok. Mycket för att jag, till skillnad mot många andra, kunde känna igen mig i hur det var att ligga på sjukhus helt ensam som barn. Därför lämnade den här boken mig med en sorglig eftersmak, trots att den var välskriven och bitvis intressant. Mycket för att den har ett slags moraliskt (eller vad man ska kalla det, icke förmildrande kanske) stråk som jag sällan läser i nutida böcker. Men i dessa memento mori böcker kommer det väl att återkomma skulle jag tro.
Istället för att hylla männens syn på familj och barn för sin egen njutnings skull har den lust att varna för det, inte för att vinna evigt liv (Gud är ju död) utan för att finna ro inför döden. Ett slags botgöring som hos Envar i Spelet om Envar, varifrån titeln tydligen kommer. (där lever dock gud)
Boken steg verkligen i takt med att jag skriver om den och jag inser att det yttre handlar om kroppens förfall men den inre texten handlar om själens förfall och oförmåga till botgöring. Eftersom den ingår i Jorden runt på åtta böcker utmaningen så har jag skrivit mycket mer om den på en länk, men ska du läsa boken kanske du ska vänta med att läsa det......

Salih, Tayeb: Utvandringens tid ** Jag hade ingen aning om varken författaren eller om den här boken innan den dök upp i Jorden runt på åtta böcker utmaningen. Och jag kan genast säga att jag inte kommer att lyda Sigrid Kahle när hon i efterordet ger rådet att lära sig arabiska (!) för att kunna läsa alla avhandlingar som skrivits om honom på detta språk. Det blir knappast nån mer bok av Tayeb Salih för min del.
Så bra var nämligen inte den här boken. Ett försonande drag är naturligtvis att den skrevs 1966 men att den ändå berättar om en verklighet som fortfarande är aktuell. Fortfarande omskärs kvinnor (i den här boken även män), män har flera hustrur och våldtäkter är inget att snacka om. En kvinna har inte rätt att försvara sig.
Boken påminner om Färden genom mangroven. Mystisk man återvänder och dör. Men symboliken är lättare att förstå i den här boken. Särskilt om man läser efterordet.
Fast jag orkar liksom inte fundera på det. Att bilkaravaner påminner om kamelkaravaner, att Nilen spelar nån slags roll, att hämnden för kolonialismen tas ut på ett antal oskyldiga kvinnor som inte kan motstå en mans enorma behag (har vi hört det förut?) ett behag som dessutom nämns vid sitt vanligaste namn, vilket säkert var en sensation i Sudan 1966, Att mrs Robinson, hon som väcker mandomen till liv (ovanligt tidigt också såklart), heter just mrs Robinson, allt känns bara ointressant. Precis såhär upplevde jag tidigare att nobelpristagare var när jag försökte läsa dem, jag kände mig dum efteråt.

Men jag gillade slutets meningar;

Under hela mitt liv har jag undvikit att välja eller fatta beslut. Nu fattar jag ett beslut. Jag väljer livet, Jag skall leva, därför att det finns några människor som jag vill stanna hos så länge som möjligt och därför att jag har plikter att utföra. Det intresserar mig inte om livet har någon mening eller inte. Om jag inte kan förlåta ska jag försöka glömma. Jag ska leva på styrka och list.......(sid 170)

Boken var värd att läsa enbart för dessa livsbejakande tankar......

Schenkel, Andrea Maria: Fallet Kalteis *** Usch en otäck bok, otrevligare än Mordbyn. Den bygger ju också på ett riktigt fall och det gör den så vidrig. Visst, man får veta en del om hur en våldtäktsman och mördare tänker men ville jag veta det? Nu vet jag att svaret är nej. Men spännande var den efter den lite tröga inledningen. Schenkel har nog kommit för att stanna på min läsa lista verkar det som.

Schenkel, Anna Maria: Mordbyn **** Den här lilla boken, deckaren (?) var riktigt bra. Annorlunda, spännande, märklig, sann. Ja den bygger på en verklig händelse och det gör den ju ännu otäckare faktiskt. Greppet att låta olika personer komma till tals var lysande i sin enkelhet och jag anade inte alls vem mördaren var. Det märkliga bestod i de kursiva kyrkliga styckena, ur litanian (?) böner osv. Kanske att det fanns religiösa bakomliggande strömningar som inte riktigt kom fram utan bara kunde anas, kritik mot kyrkans agerande, kritik mot krigets medlöpare bara några år efteråt, kritik mot dubbelmoral och ondska och vidskepelse och kvinnoförakt.
Själv uppväxt i en liten by på en avsides belägen gård kan jag känna känslan av kuslighet i tomma tysta gårdar och hur det skulle ha varit att besöka en sån gård med döden bakom knuten. Och att leva med det sen......Rättvisan segrar här och allt kan lösas upp och det borde ge lättnad men det ger ändå bara ännu mer svårigheter att svälja. Riktigt thrillerartat skulle jag vilja påstå.

Schultze, Anna: Ge mig en människa **** Som omväxling till alla betydligt svårare och faktiskt stilistiskt bättre böcker (flera i nobelprisklass) som jag läst sista tiden, slukade jag den här boken.
En riktigt rejäl syskonhistoria med psykologisk ton. Intressant! Samtiden för ett antal år sen (?) och så återblickar till Då. En dåtid fylld av drömmar, men krossas de av fadern, utvecklingen eller helt enkelt av vuxenlivet? Vad ska man skylla på? Och kan verkligen julen försona alla?
Trots allt kunde mer ha hänt och en djupare analys gjorts. Jag vet inte riktigt hur men nånting fattades. Men den får fyra stjärnor för att jag behövde den verkligen just nu.......

Sjödin, Agneta: En kvinnas resa *** Jag tyckte riktigt bra om den här boken. Jag gillade andemeningen och att den inte gav några direkta svar. Den liksom bara var en beskrivning av att gå 80 mil. Och att gurun eller mästaren som skickat iväg henne inte visade sig kunna ge några svar heller......vilket jag själv ofta tror är fallet. Svaret finns inom oss själva. De små tankekorn eller verser som öppnade varje kapitel gav också mycket, något jag aldrig varit med om i någon annan bok jag läst.
Någon stor stilist är väl inte Sjödin direkt, men just här kändes det befriande, meningarna var inte vägda på guldvåg utan flödade fritt.
Historien som sådan gav väl lite att önska, jag menar, ensamma kvinnor som läser den här boken kan ju tro att det genast finns många män som står beredda att hjälpa till på alla sätt och vis vid denna pilgrimsvandring. . Lite konstigt att ge sig ut på en ensam vandring och nästan hela tiden ha sällskap men men.

Skytte, Göran: Omvänd ***
 
Göran Skytte har, allt sedan de tv program som han hade på 90-talet, gjort mig nyfiken. Vem är han egentligen, mannen som intervjuade folk helt utan pekpinnar? Han verkade helt enkelt ha ett genuint intresse för alla han mötte i programmen.
Nu har jag läst hans uppriktiga (nåja ingen biografi är uppriktig till 100% men den här kommer väldigt nära) bok om hur det var under de där åren när han blev journalist, programledare och slutligen omvänd till den kristna tron. Mycket intressant och fascinerande läsning. Och att han levererar intressanta sanningar om hur det var och är inom media och kyrkan gör boken bara ännu bättre.
Som jag sagt tidigare, varför ska man inte kunna läsa en bok om en som blir kristen likväl som en bok om en som blir muslim, buddhist eller hindu?
Jag kommer raskt att läsa även hans senaste bok, vad den nu heter......Blev nyfiken igen måste jag säga......

Sten, Viveca: I de lugnaste vatten *** En välskriven deckare som satte Sandhamn och diabetes på kartan. Jag trodde att diabetesen bara inplanterades för kommande böcker men författaren brände det kortet redan i debuten, lite väl förutsägbart kanske.
Faktiskt förstod jag eller anade vem mördaren var tidigt i historien, men som vanligt var det miljön och övriga personers konflikter som var det intressanta. Så pass intressant att jag kommer att ge även nästa deckare av Sten en chans.

Swärd, Anne: Kvicksand *** Det är med tvekan den här boken når upp till tre stjärnor. Den började bra, historien, den dystopiska stämningen, gåtan, personerna, allt fanns där. Lite smak av Oryx och Crake, men bara lite.
Men som i Polarsommar dyker personerna upp och verkar så levande men ändå.....Dessutom fanns det oklarheter här och var i historien.
Slutet var märkligt tyvärr, trots att det var glasklart..... och det hade gått att göra mer av alltihop för Swärd skapar en kuslig stämning med små medel.
Det som skulle ha varit vagt var klart och det som var klart skulle ha varit vagt om du förstår vad jag menar......kanske om du läser boken.
Trots det ska jag nog läsa nästa bok av Swärd för nånstans tror jag att den finns där tillsammans med språket, historien som förenar språket med människorna.

Söderberg, Hjalmar : Doktor Glas **** Skam till sägandes har läsningen av Hjalmar Söderberg tills nu inskränkt sig till boken Historietter år 2000!
Då skrev jag såhär: Hjalmar Söderberg: Historietter***(*)Den här boken är full av noveller som är precis som noveller ska vara, korta, underfundiga och med spets på slutet. Kanske att jag börjar tycka om noveller ändå? vem vet.....
(Det var på den tiden då jag gav halva stjärnor, idag hade den säkert fått en fyra. Och faktum är att just den boken fick mig att börja läsa noveller, vilket jag inte gjort tidigare. Andra novellsamlingar med höga betyg är Virdborg, Jerker: Landhöjning två centimeter per natt: ***(*) och Karlsson Jonas: Det andra målet **** )
Doktor Glas är ju faktiskt nästan en deckare,(påminner lite om Rennie Arths Mörkrets flod där man också får följa mördaren.) Kanske därför även dagens unga kan läsa den med behållning. (Den påminner även mycket om Therese Raquin som jag minns berörde mig väldigt när jag läste den i gymnasiet. Och såklart Brott och Straff)
Men den är ju så mycket mer. Att läsa en 100 år gammal bok och tycka att den känns modern är ju ett enormt betyg till språket. Boken är som sagt spännande och innehåller så mycket, samtidshistoria, samtidsvärderingar, en känsla för samtiden helt enkelt. Och vi kan känna igen oss i mycket idag. Fantastiskt!
Men:
Jag tror att jag behöver läsa mer av Söderberg för att verkligen förstå vad han vill med sina böcker och då även med den här boken.
Mitt egna läsprojekt:
Jag ska läsa Doktor Glas av Hjalmar Söderberg, Mordets praktik av Kerstin Ekman, Viljans frihet och mordets frestelse av Nils O Sjöstrand och slutligen Gregorius av Augustprisvinnaren Bengt Ohlson
Redan nu har jag hittat så mycket intressant i doktor Glas, dödshjälp, människoförakt, hat (kanske mot religionen, kanske mot dess utövare?), självhat. och jag har ändå kvar halva boken. Ska bli intressant att se vad de andra böckerna säger. allt har sin upprinnelse i Kerstin Ekmans bok som jag just lånat på biblioteket. Och det är ju ändå på tiden att jag läser Doktor Glas i alla fall........
Var även in på Hjalmar Söderberg sällskapets hemsida och hittade länkar till många oväntade sidor.
För oss som varit i sjukvårdssvängen i många år är ämnet intressant. Får man mörda för att göra en annan människa en tjänst eller kanske t.o.m samhället en tjänst? Var går gränsen? Läste nånstans att Söderberg är antinasist (obs stavar fel medvetet, vet inte om ordet är under luppen så sidan kan stoppas, vem vet?) och i så fall kan ju doktor Glas vara en ironisk roman vilket jag tycker det verkar som att många missat. Jag har ju en förmåga att upptäcka saker i böcker som inte många andra ser, ibland är det helt åt skogen det medges :-), men ibland har jag rätt. Och i det här fallet har jag inte kollat upp tillräckligt för att veta säkert men det är som sagt mitt eget lilla läsprojekt just nu.
Något speciellt är det ju med doktor Glas eftersom länkar finns både till läkartidningen och nihilistiska sällskapet!?

Toscana, David: Den sista lä

Av violen - 1 januari 2010 11:30



 

Achebe, Chinua : Allt går sönder **** En välkänd bok i Jorden runt på åtta böcker utmaningen.
Eller som Per Wästberg säger på omslaget: Ingen roman har betytt mer för den afrikanska litteraturen
Jag förstår faktiskt varför när jag läser boken. Det är en ömsint skildring av igbofolket som finns i Nigeria, ett folk som Achebe själv tillhör. Förord av Per Wästberg och efterord i form av en essä Don C. Ohidake som är professor i USA men som också är igbo, ger också mer förståelse för bokens innehåll.
Läser man bara Achebes bok från 1958 känner åtminstone jag att det är en tid som väl knappast någon kan vilja ska komma igen? Och som Westberg påpekar i förordet:
Achebe återskapar ingen förlorad idyll. Han ser vad som förlorats och vunnits utan att döma eller sentimentalisera.
Vidare
Achebe vill visa att de afrikanska folken inte hörde om kultur första gången från europeerna, att deras samhällen inte var själlösa utan hade en filosofi och en livssyn, en poesi och framför allt värdighet. Han medger samtidigt att fast kolonialismen aldrig gav de afrikanska folken en sång, gav den dem en tunga att sjunga med. (sid22-21).
Jag kan ändå inte känna att detta samhälle är något riktigt drömsamälle, vilket jag förstår inte heller är Achebes avsikt. Seden att sätta ut tvillingar och trillingar i skogen, bortbytingar, barn som återföds för att dö igen, att stycka barn som dött och månggiftet är bara de levnadsmönster som inte är speciellt trevliga att höra om. Och de drabbar ju mest kvinnorna och barnen. Och mycket av det som kallas sedvänjor känns som ren och skär vidskepelse. Som vanligt är det nog männen som har det bäst bland igbofolket och kvinnorna som får dra det tunga lasset. Huvudpersonen Okonkwo har heller inte stort förbarmande varken med hustrur, veka barn eller sin far som var väldigt lat. Hårt arbete premieras. Och männen kan öka i rang och inflytande allt eftersom. På gott och ont.
Men frånsett det så skildrar boken igbofolkets traditioner och liv. Och Achebe gör det bra. Personerna lever faktiskt på ett sätt som är lite ovanligt i den här typen av böcker. Som Westberg påpekar i förordet:
Wole Soyinka påpekar att Allt går sönder var den första roman på engelska som talade inifrån en afrikansk karaktär snarare än porträtterade afrikanen som exotisk. (sid 13)
Efterordets essä av Ohidake är också intressant. Där försöker Ohidake förklara en hel del av det som vi skulle kalla vidskepelse och som förtar lite av igbofolkets storhet när man läser boken. Boken tilltade mig, som jag skrivit tidigare, just pga sin ärlighet. Inget samhälle är helt underbart, särskilt inte i backspegeln. Det verkar ju inte speciellt logiskt att be om många barn och sen döda tvillingar t.ex Hade kvinnorna haft mer att säga till om hade säkert många fler barn fått leva.
Trots allt är det många ur igbofolket som innehar proffesurer runt om i världen. Men Ohidakes slutsats blir ändå negativ,
Helt uppenbart har igbofolket gjort materiella framsteg. Det återstår att se i vilken utsträckning de kommer att fortsätta byta bort sin kultur mot materiella framsteg och fullständigt uppslukas av den västerländska civilisationen. (sid 308)*
 istället för att se att det också är något positivt med att hans folk verkar var ovanligt intresserade av utveckling, utbildning osv, (vilket han själv också verkar ha anammat), tycker han sig se att de byter bort sin kultur mot något sämre. Kanske ser igboifolket själva med glädje sina barn få utbildning, sjukhusvård och att deras tvillingar får leva? De tar tydligen det onda med det goda, som alla civilisationer verkar ha fått göra för att utvecklas.
Afrikas karta är grötig för mig, men nu vet jag var Nigeria ligger, kan placera katastrofen Biafra och kan framförallt känna intresse och respekt för landets historia. Inget dåligt resultat efter att ha läst en bok!
Achebe är ( i mina ögon) en modig författare, men det var Soyinka som fick nobelpriset. Eftersom jag inte läst något av honom vet jag inte vem av dessa två nigerianska författare som skulle haft priset, f.ö det första som gick till en afrikan. (1986)

Adiga, Aravind : Den vita tigern **** Mitt råd, häng med i början av den här boken. Jag gjorde en paus efter några tiotal sidor och tappade helt tråden. Därför var det trögt när jag började om. Men sen insåg jag varför den här boken fått Bookerpriset. Den beskriver Indien på ett sätt som jag inte läst förut. Och sen är den ju spännande också, med sitt mord. Samtidigt som jag kan känna en viss olust när jag läser den. Som med de Bookerprisvinnare jag läst tidigare. Nånstans känns det som att kika på ett land med alltför negativ blick.
Men jag gillade Aravinds språk och sätt att skildra kastsystemet och skillnaden mellan rika och fattiga. Och framförallt hans sätt att närma sig frasen Mörkrets hjärta. Jag brukar ju säga att en av de klassiker man bör läsa är Conrads Mörkrets hjärta för att veta vad mörkrets hjärta egentligen står för. Och har läst den boken förstår man Aravinds tanke när han lägger dessa ord i Belrams mun:
”Jag förde mitt speciella mörka ägg rakt in i citys hjärta.”
(sid 104)
Jag undrar om det inte var den meningen som gav den fjärde stjärnan? :-)

Agardh, Ingela : Den största nyheten ** En bok jag varit nyfiken på. För varför skulle man inte kunna skriva en bok om hur man blir kristen likväl som att det skrivs böcker om hur man blir buddhist och muslim och så vidare. Tänkte jag. Men den lyckades inte engagera mig. Är det en troförkunnelse eller är det en uppgörelse med hur det egentligen var på Aktuellt?
Jag kom ihåg Ingela Agardh från ett program där hon intervjuade en (okänd?) svensk-amerikan (det var ungefär såhär): hon frågade gör du alltid ditt allra bästa? Ja gör inte du? svarade han. Absolut inte, sa hon och skrattade sitt karakteristiska hesa skratt. Det var då jag verkligen blev nyfiken på henne. Men när jag nu läser boken får jag en känsla av att det var just det som drev henne in i utbrändheten, kravet att alltid göra sitt bästa. Kanske intervjun var efteråt iofs.
Trots att boken inte höll ihop och skulle vunnit på en hårdare redigering kände jag igen mig i mycket av vad Agardh skriver. Hon är hänsynslöst uppriktig och det är mycket befriande. Hon dog helt klart för tidigt, hon hade haft mycket mer att säga till oss.

Aidt, Naja Marie: Babian***   *Babian är en samling djupt oroande och gripande berättelser om vår samtid - om mörkret under civilisationens fernissa.*
Så står det på baksidan på och om denna novellsamling som fick Nordiska rådets litteraturpris 2008.
Och de var verkligen oroande de här novellerna. Jag hade som vanligt ingen aning om vad det var eftersom jag sällan/aldrig läser baksidestexter, så jag blev mer och mer förskräckt allt eftersom min läsning framskred. Och oroad. Och gripen. En fadd, klibbig smak som språket trots allt läskade. Och gav därigenom berättelserna den balans som gjorde att  boken fick priset.

Airth, Rennie: Vinterdöd *** Det var faktiskt riktigt avkopplande att läsa en deckare som är skriven bara upp och ner utan krusiduller. För sån är den här boken. Airths första bok i trilogin om Madden Mörkrets flod tillhör mina topp tio bland deckare. Nästa del, Blodröd våg, nådde inte alla samma höjder och den här var inte stort bättre den. Men jag blev ändå våldsamt sugen på att läsa den omedelbart. Och det har jag gjort.
Jag tänkte i början att hur ska jag orka läsa ut de här drygt 350 sidorna men plötsligt hade jag läst mer än halva och så var den slut! Så den var fängslande och lättläst och avkopplande. Precis vad jag behövde just nu.

Amiry, Suad :Sharon och min svärmor *** Den här boken skulle jag nog aldrig ha hittat på egen hand, det är det som gör Jorden runt på åtta böcker utmaningen så intressant, jag har redan läst två böcker som jag aldrig skulle ha läst annars.
Jag har nu läst alla tre Mellanöstern böckerna och den här skiljer sig från de andra eftersom det inte är en skönlitterär roman, därför är det svårare att bedöma den. Jag tyckte den var mycket intressant men gillade inte riktigt att den var så fragmentariskt skriven, vilket iofs förklaras av dagboksformen.
Många framhåller humorn i boken och det är väl iofs en bra sak, att kunna skratta åt eländet. Ett tag tyckte jag dock att det blev nästan lite väl humoristiskt, ämnet är ju trots allt ytterst allvarligt, mycket kändes lite onyanserat, t.ex att problemet med vilken tallrik svärmor vill ha till micron ges mycket större utrymme än dödade människor, det känns lite konstigt, särskilt som man läser att författaren deltagit i fredsöverläggningar......? Det nyanserades lite mer i slutet av boken när man fick läsa om engagemanget över murens byggande.
Ibland fick jag känslan av en blogg som man läser och ena dagen är allt katastrof och nästa dag är allt glömt, trovärdigheten kan bli lite lidande. Men humorn och själva formen är säkert en förklaring till att boken blivit så uppmärksammad (även titeln) och i och med det känns det ok. Det är viktig läsning. Och då är det viktigast att den blir läst.

Atwood, Margret: Oryx och Crake *** Jag hade såklart hört talas om den här boken innan den dök upp i Jorden runt på åtta böcker utmaningen. Men jag måste erkänna att jag inte hade en aning om att det var en så uttalad dystopi. Jag är inte så förtjust i sådana böcker, inte filmer heller för den delen. Jag minns dem alldeles för länge efteråt. Säkert blir det så även med denna bok.
Obs! Här avslöjar jag mycket om boken så ska du läsa den, läs inte vidare!


Först fattade jag inte alls vad boken handlade om, Snöman där i trädet och barnen som besökte honom. Konstigt!
Sen förstod jag heller inte de ständigt hormonstinna anspelningarna, skrivet med en manlig underton. Varför fanns de med? OrganFarmen intresserade mig och jag tänkte att här kommer några intressanta aspekter på framodling av organ och så vidare. Men det visade sig vara falskt.
Ett långt tag tänkte jag att är det en partsinlaga om barnprostitution från tredje världen? (Trafficking benämns det i recensionerna har jag sett sen).) Oryx fick väldigt mycket plats där ett tag och jag måste erkänna att nånstans måste hon ha varit där bara för att bilda den triangel som skulle göra allt intressantare och föra in lite romantik i det hela. Eller?


Och plötsligt dyker det upp igen, samma som hos White i tant Theodora, flirten med Sverige:


.....Han hade en enda bok, jag vet inte var han fick tag i den men det var en barnbok. Den handlade om en flicka med långa flätor, och strumpor - det var ett svårt ord, strumpor - som skuttade omkring och gjorde precis som hon ville. (sid 151).


Den enda bok som hallicken hade var alltså Pippi Långstrump om en flicka som gjorde precis som hon ville som lästes för en flicka som gjorde vad hallicken ville. Det kändes inte relevant i boken, avsnitten om Oryx. Men kanske att de ändå hade en roll att spela eftersom Atwood ju är feminist och hon kanske ville peka på att kvinnans lott är den eviga skökan, in i det sista.


Sverige eller svenskarna nämns även på ett annat ställe i boken, de kroppsorienterade reservaten. De får konkurrens bl.a av Svenskarna. (sid 294). Jag blir fundersam.........


Boken ger ett tekniskt trovärdigt intryck, kanske för att så mycket är så sant från den tid vi lever nu. Det rings i mobilen, det surfas på internet, böcker läggs över på cd-rom vilket ju känns lite förlegat redan iofs. Det känns som att Atwood gått in i den verklighet som fanns när hon skrev boken (den kom 2003) och därmed beskriver nånting för henne så pass främmande att det känns nästan dystopiskt det också i jämförelse med hur det var innan internet t.ex


Jag vet inte vad själva essensen i boken är. Crakes önskan att med det yttersta av sin briljanta hjärna skapa den fulländade människan kommer inte att lyckas. Redan syns en rynka i det perfekta ansiktet. Men kommer de två människoslagen att kunna samsas och bygga upp en ny värld? Visst vill vi hoppas det. Även om det Snöman fruktar mest på bokens första sidor drabbar honom med full kraft på de sista, blodförgiftningen.
Jag fascinerades av boken. Men jag tyckte inte riktigt om den. Är det översättningen som inte gör språket rättvisa? Eller skriver Atwood medvetet kallt, lättsamt för att det passar ämnet. Visst, Jimmys samlande av ord, hans möjlighet att få bläddra i riktiga böcker, det ger språket en viss makt i boken. Men nånstans blev jag inte imponerad av de tekniska resonemangen, av de nya människorna, av Snömans svårighet att återvända till de döda kropparna i huset fast han uppenbarligen gjort det ofta tidigare men nu var det liksom omöjligt. Detaljer, jag vet men det störde mig. Att pandemier skapas av läkemedelsbolag har ju spekulerats i tidigare så inget var liksom nytt i boken. Personerna berörde mig inte riktigt heller. Egentligen var det bara två saker som riktigt berörde mig, rädslan för blodförgiftning och det osannolika sammanträffandet av Oryx barnporrsfilmning när Jimmy plötsligt blir förälskad (?). Att han sen möter henne i vuxen ålder är ju också helt osannolikt egentligen. Som jag sagt tidigare, varför är Oryx med? Eller skrevs boken för att Oryx skulle få vara med?

Auster, Paul: Mannen i mörkret *** Auster tillhör en författare som jag läst många böcker av, med den här blir det hela sju st. Men jag kommer ihåg endast en ordentligt, New York trilogin. Den här kommer jag nog också att glömma är jag rädd.
Ok, Auster skriver ju enkelt, så enkelt att det måste vara en verkligt bra historia för att den ska hålla fyra stjärnor klass. Det gör inte den här boken som handlar om en hel del olika saker, krig, film, död, kärlek och sen: vad hela boken egentligen handlar om som det står i en recension från svd, (men där avslöjas en hel del så undvik den tills du läst boken om du tänker göra det) och kanske varför den är skriven överhuvud taget, men som skildras endast i ett stycke på slutet dvs: (länkad med ett citat) och Brill når slutligen mörkrets hjärta.
( Jag citerar det eftersom jag ständigt hävdar att Joseph Conrads Mörkrets hjärta är en klassiker man bör läsa av den anledningen att just detta mörkrets hjärta används frekvent i recensioner och även annan skrift och har man då läst boken har man en god aning om vad just detta mörkrets hjärta symboliserar. Detta styrker bara min tes.......)
Där slutar sen boken och den lämnar efter sig fragmentariska handlingar utan riktig väv.

Axelsson, Majgull : Is och vatten, vatten och is **** Jag har läst flera böcker av Majgull Axelsson. I början var det reportageböckerna Våra minsta bröder, Rosario är död och Dom dödar oss, fruktansvärda skildringar som man inte pallade med att läsa mer än en vart femte år. Så första romanen Långt borta från Nifelheim, (som jag tänkte på när jag läste den här konstigt nog, kanske skildringen av traumat får mig att tänka tillbaka på Långt borta...) och sen augustprisvinnaren Aprilhäxan som var en riktigt höjdare. Men sen har jag inte lästa några fler, börjat visserligen på några men inte fullföljt. Axelssons böcker är ju också ofta omfattande så är de inte bra direkt känns de oöverkomliga att ta sig igenom.
Men nu har hon lyckats igen. Den här boken var bra, riktigt bra. Ibland kunde jag känna att historien var lite väl banal, att den snuddade för mycket vid deckargenren ( där försvann den femte stjärnan) och att den ändå lämnade gåtan olöst, men ändå. En bok på mer än 450 sidor som hela tiden höll uppe intresset, lämnade kvar levande personers i minnet och dessutom speglade slutet av 60-talet med dess politiska turbulens på ett nyanserat sätt, det är en stor bedrift. Vill du ha en riktig bladvändare i sommar, ta gärna den här.

Barbery, Muriel: Igelkottens elegans *** Sällan har en bok blivit så omtalad som den här, redan såld till 39 länder! Eftersom den består av två olika personers tilltal, och eftersom jag tilltalades så mycket mer av Palomas del, sökte jag och fann en intervju med författaren på Adlibris Litterära klubb.Här fanns mycket matnyttigt som förklarade vad jag kände inför boken. Jag var nämligen inte alls lika entusiastisk som många andra varit och är.
Jag hade inga problem med de filosofiska och litterära och psykoanalytiska och konstnärliga referenserna. De som jag kände till tänkte jag aha till och de som jag inte kände till brydde jag mig inte om. Bokens upplägg var ju genialt egentligen och jag tyckte det var intressant att läsa om hur idén till boken kom till.
Men samtidigt kändes det lite konstlat att portvakten var dels så ful utvändigt (ack så vanligt och filmistiskt trick, den vackra skådespelaren görs ful för att sen bli vacker och få berättigande, men även de som inte går att styla upp kan ju vara värda en filmroll? eller en roll i en bok? Och boken är mycket riktigt filmad....) men hon var ju även så himla smart. Måste hon vara det för att kunna hjälpa Paloma? Medmänsklighet behöver väl inte intelligens, bara välvilja?
Nåja, boken handlade egentligen inte om Renée(Om jag inte hade haft lust att ösa ur det vackra franska språket från gångna sekler hade Renées gestalt aldrig uppstått. säger Barbery)utan om Paloma och är därmed, precis som Carin Söderström på Adlibris så förtjänstfullt skriver: Till sitt yttre vill Igelkottens elegans framstå som en enkel historia om människor, men även här bedrar skenet. Muriel Barbery har faktiskt lyckats skriva en tribut till livet. En livshyllning, om än i form av ett lågmält crescendo. Jag kan bara hålla med!
Jag läste det här som en ungdomsbok, en bok som jag skulle sticka i händerna på en vilsen bokslukande tonåring. En tonåring som känner sig som ett vilt djur och som därmed delar det vilda djurets öde, att till slut uppfylla sin uppgift och sedan dö. Men bland vuxna människor finns det något som heter välvilja, medkänsla och lust att ta sitt ansvar. När Paloma hittar några sådana vuxna människor i sitt liv fullt av omogna dito, då känner hon plötsligt att livet är värt att leva. Där Goethe misslyckades lyckas Barbery. Hoppas jag.
Jag läste även översättarnas kommentarer på Adlibris och det var intressant att de exempel de tog upp hade jag alla lagt märke till. Jag tycker att de lyckades bra med översättningen och Paloma uttryckte sig moget javisst men även med den självklara nonchalans som tonåringar gör. Det märkliga är också att jag såg framför mig en helt annan flicka än den som Renée sen såg och beskrev. I sina tankar framträdde hennes innersta medan hennes yttre var något helt annat, som det är för så många ungdomar
Även om hon lagt det yrket på hyllan är Barbery filosofilärare. Kanske har hon undervisat ungdomar, det skulle förklara hennes sätt att kunna se Palomas inre. Eller så har hon själv helt enkelt varit ung bara.......
Det enda jag riktigt funderade på var på sidan 270ff, där Paloma ser adoptivbarnet Théo och funderar över hans öde......Han är bara drygt ett år men hon tillmäter honom erfarenheter som endast en vuxen kan besitta, eller i alla fall en betydligt äldre person. Är det hans utländska uteseende som kommer att göra honom till en främling i samhället och kanske får honom att bränna bilar? Hans inre kan nu knappast vara präglat av den kultur han föddes in i och där han levde sitt första år. Och adoption betyder att tas upp som sin egen och därmed inlemmas i sin adoptivfamiljs kultur. Paloma betraktar honom dessutom som lika annorlunda som ett barn med Dawns syndrom, här skulle jag gärna velat få veta varför det stycket är med? Eller är franska ungdomar lika fulla av fördomar som den vuxna befolkningen? Det som är annorlunda är främmande.....Den vuxne Ozu väcker ju inte alls sådana känslor hos Paloma......? Intressant........

Bernuth, Christa : Inre säkerhet*** Christa Bernuth (tidigare Christa von Bernuth) skriver alltid bra.
Rösterna***(*) 200607
Då blev du tyst ***(* ) 200610
Otro **** 200905
Så ser mina betyg ut om hennes böcker.
Att den här inte fick fyra beror nog mycket på ämnet, jag har aldrig gillat böcker om stasi. Nu kanske jag avslöjar lite mycket men om den utspelar sig i östtyskland kan ju vem som helst räkna ut ett och annat. Sen har hon gått ifrån sin ordinarie huvudperson också, fast om det gör nåt vet jag faktiskt inte. Den är iofs tankeväckande, hmm kanske det gick till såhär? vem vet.......
Bernuth är inte så känd, många har aldrig hört talas om henne faktiskt. Men jag rekommenderar henne varmt. Hon skriver nästan skönlitterärt faktiskt.

Bernuth, Christa von: Otro **** Något så ovanligt som en riktigt genuin deckare. Ja så kändes den här boken. Ok, visst var det med lite om den överarbetande ensamstående (nåja) kvinnliga kommissarien som kämpar på men här var faktiskt ändå själva mordgåtan det primära. Jag gillar ju von Bernuth, har läst både Rösterna och Då blev du tyst, det här är mellanboken som kommit ut först på senare tid har jag en känsla av. Eller jag har i alla fall inte snappat upp den tidigare. Sen ser jag att hon faktiskt kommit ut med en bok till i år, Inre säkerhet. Den hamnar bums på läsa listan.
Ok för att återgå till Otro, den fångade direkt genom att fokusera på Lucilia och Calliphora, de flugor som intar kroppen efter döden. Äckligt? Javisst men döden är ju äcklig, särskilt den våldsamma döden där kroppen inte ligger i ett sterilt kylrum utan öppen för allsköns kroppsligt sönderfall ute i naturen. Något de flesta deckare handlar om men som ingen beskrivit på detta vetenskapliga sätt tidigare kan jag säga. Inte vad jag läst i alla fall. Det var riktigt intressant.
Dessutom var historien väl sammansatt och jag hängde med i alla personerna och upplösningen var inte förutsägbar och jag blev lurad länge och det är så en deckare ska vara tycker jag. En fet fyra till Bernuth och hennes kompis Schöbel som tydligen spånat ihop det hela.


Bolaño; Roberto: Om natten i Chile **** Första boken om sydamerika i Jorden runt på åtta böcker utmaningen. Och den var riktigt bra måste jag säga. Jag blev sugen på att läsa mer av författaren faktiskt. Han skriver ömsom långa långa meningar och då menar jag sidlånga, varvat med kortare. Men texten flyter på riktigt bra ändå (bra översättning kanske). Boken kan nog betecknas som svår men jag måste erkänna att den faktiskt var riktigt spännande. Och intressant för en litteraturintresserad som jag.
Jag gjorde misstaget att läsa baksidestexten annars hade upplösningen varit riktigt rafflande. Eller tragisk kanske hellre. Jag sträckläste den faktiskt.
Jag skriver mer om den här och som vanligt avslöjar jag mycket mer
Första boken om sydamerika i Jorden runt på åtta böcker utmaningen. Och den var riktigt bra måste jag säga. Jag blev sugen på att läsa mer av författaren faktiskt. Han skriver ömsom långa långa meningar och då menar jag sidlånga, varvat med kortare. Men texten flyter på riktigt bra ändå (bra översättning kanske). Boken kan nog betecknas som svår men jag måste erkänna att den faktiskt var riktigt spännande. Och intressant för en litteraturintresserad som jag.
Jag gjorde misstaget att läsa baksidestexten annars hade upplösningen varit riktigt rafflande. Eller tragisk kanske hellre. Jag sträckläste den faktiskt.
Jag hittade flera utmärkta beskrivningar på webben: bla a i Aftonbladet Här tar jag ut några meningar som stämmer med mina upplevelser av boken och som jag tycker är viktiga..... .
Men det är inte handlingen utan språket självt som är romanens viktigaste element. Översättaren, Lena E Heyman, som också översatt Bolaños De vilda detektiverna (Tranan 2007) har lyckats väl med sin svåra uppgift. Romanens dunkla, liksom topografiska prosa som rastlöst rör sig i minnets landskap, från plötsliga öppningar av rymd och himmel till närsynta hågkomster av anleten, tonfall och gester, hyser också i Lena E Heymans språkdräkt ett slags öppning mot döden. Som föll det över romanens språk en rå och kornig skugga från det väntande dödsmörkret
Om natten i Chile är knappast en uppbygglig roman.......... Och likväl är det en bok som hävdar uppriktigheten
Språket gav boken sista stjärnan, det träffade faktiskt omedelbart.
Jag brukar ju inte läsa baksidestexter så jag ångrar att jag frångick min vana den här gången.

Boström, Donald (red): Inshallah ** När jag läste Kvinnan i Jerusalem och Sharon och min svärmor i Jorden runt på åtta böcker utmaningen kom jag att tänka på den här boken som jag köpte för några år sen. Den presenterades ju som en slags opartisk inlaga i konflikten mellan Israel och Palestina och kom 2002. det var därför jag köpte den, för att jag hoppades få en nyanserad bild. Men opartiskheten var väl inte det mest framträdande draget om man säger så.
Mycket och ingenting har hänt sedan 2002 känns det som. Samtidigt som konflikten är så gammal och känns det som, tidlös, har det ju ändå hänt en hel del de sista sju åren, som gör att bilden inte riktigt stämmer trots allt. Arafat är ju borta t.ex
 Blev jag så mycket klokare? Kanske, kanske inte. Inshallah betyder ordagrant "Om Gud vill" men så mycket religion var det inte i boken. Det kändes som att Gud har väldigt lite att säga till om i den här frågan.
Men de som skrivit har alla stor kännedom om konflikten, särskilt ur palestinsk synvinkel. Dock blev det lite fragmentariskt när så många skrivit, det blev ingen riktigt sammanhållen bild. Jag känner mig fortfarande osäker på bakgrunden, det förutsattes att man visste mer än jag gör innan man läste. Någon upplyftande läsning var det i alla fall inte. Jag blev nedstämd.
Bilderna som tydligen är en del av framgången med boken syns väldigt dåligt i pocketupplagan tyvärr, det skulle kanske annars ha gett ett bättre betyg.

Brontë, Emily: Svindlande höjder *** Äntligen! Har jag läst den här klassikern som ju man ju bara ska ha läst. Och äntligen har jag läst ut den! Jag hade höga förväntningar på den och de infriades inte. Speciellt romantisk tyckte jag inte att den var men den var helt klart intressant på andra sätt. Men väldigt lång måste jag säga.......
Här på wikipedia kan man läsa en hel del intressanta aspekter på boken, t.ex apropå Heahcliffe Heathcliff blivit något av arketypen för den romantiske Byronske hjälten, vars passion är stark nog att förstöra både honom själv och alla runt omkring.
Även det feministiska perspektivet på Chatherine1, som jag kallar henne, är ytterst intressant.
I en tolkning av Sandra Gilbert beskrivs det hur den äldre Catherine Earnshaws sanna väsen förminskas i och med hennes samröre med släkten Linton. Gilbert menar att det "förvildade" tillstånd som Catherine och Heathcliff befinner sig i när de är tillsammans ute på hedarna kan ses som ett androgynt tillstånd. Catherine är inte en "kvinna", med allt som ordet innebär, utan hon är rätt och slätt människa. Hon är fri och rebellisk, motsatsen till normen för den tidens kvinnoroll. När hon gifter sig med Edgar Linton förminskas hon. Hon lockas av honom till att bli en "lady" och spela den traditionella kvinnorollen. Hon måste tukta sina impulser, sin frispråkighet och sin rebelliska ådra. Hon måste sudda ut sitt tidigare jag, sitt sanna jag, och leva sig in i sin roll. Hon klarar detta relativt väl under tiden som Heathcliff är borta. Men när han återvänder påminner han henne om vad hon gått miste om och hon hamnar i en självdestruktiv spiral som i slutändan kräver hennes liv. De inristningar på fönsterkarmen som Lockwood upptäcker vid sin övernattning i Wuthering Heights visar på den splittring Catherine känner. Är hon Catherine Earnshaw, Catherine Linton eller Catherine Heathcliff?
Det är konflikt mellan den Catherine som hon egentligen är, och den Catherine som andra förväntar sig att hon ska vara för att passa in i samhället.
Det tycker jag är bra skildrat i boken. Både Cahterine1 och Heatcliffe går ju in i en slags galenskap, som enligt många tolkare har att göra med passionen de känner för varann. Kanske Catherine1:s galenskap har lika mycket att göra med den tolkning som görs i det feministiska perspektivet, aktuellt även idag i så fall! Och Heatcliffe ser ju tydligen syner och uppträder ju ytterst motbjudande med gravskändning osv. Känns inte så normalt direkt.
Romanen håller sig ju inom Det slutna rummet, allt utspelas inom ett begränsat område med ett begränsat antal personer och som i en modern såpa måste några dö för att historien ska kunna fortsätta.
Kanske att det är det största beviset på att Brontë verkligen levde isolerad, den enda research hon kunde göra var i sin egen omgivning!

Cabot, Meg : Babbeldrottningen *** Nu har jag läst ett över 300 sidor långt kåseri kändes det som. Och det var väl helt ok för den gångs skull. Men jag måste erkänna att jag inte har någon stor önskan att läsa fler böcker i samma stil. Visst, jag drog på munnen flera gånger och skrattade t.o.m högt nån gång (enligt maken) och boken skulle göra sig utmärkt som film i genren komedi. Dessutom var de små styckena om modets historia intressanta och gav en liten seriösare touch åt hela upplägget. Boken var kul att läsa men gav som sagt ingen mersmak.

Calderón Emilio: Kärlekens arkitekt*** "Överträffar förväntningarna hos även den mest kräsne bokläsare" står det på baksidan av denna bok. Dessa ord har tydligen stått att läsa i Tidskriften ABC, Madrid. Och titeln och omslaget (så vackert!) och att det var en spionroman talade också för att den här boken skulle vara nåt över det vanliga. Men tyvärr var den tungläst så in i nordens och jag måste erkänna att jag än inte kan säga att jag riktigt förstod vad den handlade om heller. Ok, det var andra världskriget och Rom och det var en annorlunda vinkling som jag tilltalades av. Sen innehöll den riktigt bra meningar som jag naturligtvis inte antecknade trots att jag lovat mig själv att börja göra det för många böcker sen. Men till syvende och sist måste jag säga att den gjorde mig väldigt förvirrad och vem som var spion och inte och hur låter jag vara osagt. Trots det läste jag ut den och det ångrar jag inte.

Cleeves, Anne : Rött stoft *** Shetlandsöarna har jag inte vetat mycket om, utom det där kriget förstås. Men efter tips läste jag Vita nätter och gillade den så nu lånade jag den tredje boken i serien (på fyra) som just kommit. Och den var också bra, spännande. Jag bryr mig faktiskt sällan om att fundera på vem mördaren är men den här gången försökte jag verkligen lista ut det, och hade faktiskt mina aningar som visade sig vara rätt. Dessutom är det ju kul att lära sig lite om Shetlandsöarna och en karta gjorde saken ännu bättre. Men jag måste säga att intrigen var lite uttjatad, gamla ben som dyker upp har jag läst om i många deckare känns det som.
Eftersom jag började med bok 2 (ett misstag som jag inte ska göra om) så känns det inte speciellt kul att läsa bok 1, men det finns mycket annat att läsa så det är ju ingen fara. Det talar ju egentligen för att dessa fristående seriedeckare egentligen inte är så fristående som de verkar.....

Condé, Maryse: Färden genom Mangroven **** Tredje och sista sydamerika västindien boken i Jorden runt på åtta böcker utmaningen. Och den bästa. Jag gillade upplägget, att man genom olika personer får upptäcka vem Francis Sancher, den mystiske främlingen egentligen var. Påminner om Mordbyn på det sättet. Här är det det också ett dödsfall och andra människors berättelser men det är så fjärran från en deckare man kan komma. Trots det väntade jag ändå på att Sancher skulle ha blivit mördad! Hjärtvättad är vad man är av alla deckare man läser. som vanligt skriver jag mer här och som vanligt avslöjar jag för mycket på den sidan...... En mycket bra bok! Annorlunda i upplägget så till vida att det finns en huvudperson, främlingen Francis Sancher och på hans begravning får alla andra bipersoner komma till tals. Med hjälp av deras berättelser framträder den mångfacetterade bilden av Sancher. Ett väldigt bra grepp som påminner om Mordbyn.
Den är på intet sätt en deckare men spännande ändå och jag kommer på mig att vänta på att det ändå ska uppdagas att Sancher mördades. Vet vi säkert att han inte blev mördad? Egentligen.För många hatade honom och många älskade honom också. Eller så är jag hjärntvättad av alla deckare jag läst.
Färden genom Mangroven spänner över många områden, rasism, främlingskap, rädsla för det okända, mystik med förutbestämda öden, kvinnorförakt och kolonialism, författarskap och sökandet efter rötter. Vänskap och hat. Längtan bort och längtan hem.
Samtidigt är det ju en slags utvecklingsroman eftersom flera personer kommer till insikt under resans lopp. De tar tag i sina liv helt enkelt.
Intressant är också Sancher som har rykte om sig att vara en våldtäktsman (och även homosexuell), fast kvinnorna i byn kommer till honom av egen fri vilja. Men han är ändå en våldtäktsman, inom krigets ramar, och han känner ingen ånger över det. Något helgon är han alltså inte. En människa med både onda och goda sidor, som med sin blotta existens och ärlighet berört så många i byn han bosatt sig i.
Om jag hade läst den här boken för att analysera den skulle jag direkt ha börjat med att anteckna allas namn och inbördes relationer. Nu hade jag vissa svårigheter att placera personerna eftersom de dök upp. Men det finns oändligt mycket att säga om den här boken och oändligt mycket att gräva i. Helt enkelt en bok i min smak.
På framsidan av min pocketupplaga står att det här är en framtida nobelpriskandidat. Jag kan bara hålla med!

Desai, Kiran: Bittert arv****
Den fick manbooker priset 2006 men efter viss tvekan då den inte ansågs läsbar. Och på ett sätt håller jag med, särskilt i början känns den verkligen inte läsbar. Jag fattade kort sagt väldigt lite och när jag läst ett tag till kände jag ett visst obehag. Är författaren ironisk eller vad? Att skildra sitt land och sina landsmän så.....nedlåtande och spydigt på nåt sätt.......nä det kändes inte bra. Är det därför den får pris undrar jag, för att den spär på en massa fördomar om indier, vare sig de lever i sitt eget land eller har emigrerat....eller är det för att mamman råkar heta Anita Desai? Är författaren uppvuxen i sån miljö att Indiens själ gått förlorad för henne, är hennes kast för hög? (Kast nämns knappt i boken, jag kan inte erinra mig det men jag kan ha fel). Jag förstår inte......
Men sen fångas jag in i historien som böljar fram och tillbaka mellan tider och länder och personer, och plötsligt hänger jag med och vet vilka allihop är..........Det är som att jag ser dem på bild samtidigt som de nämns, flera sinnen kan registrera dem. En ovanlig, angenäm känsla.
Här finns hänvisningar till verk av kända författare, Brott och straff, Svindlande höjder och Agatha Christie, påfallande få inhemska titlar. Och när den ena halvan i kärleksparet (Sai) väntar på sin älskade som lämnat henne i vredesmod, vänder hon sig inte till indiska tankar om kärleken utan läser slutet på just Svindlande höjder två gånger om. ...."kraften i skrivandet gav henne en vild djurisk känsla i magen....". Västvärldens största kärleksroman som den kallas kan inte skänka henne Gyan tillbaka, lika lite som Heathcliff får sin Catherine åter. Jag är ju svag för sådana intertexter måste jag erkänna, så där började boken verkligen växa i mina läsögon.
Trots att boken var intressant förmedlade den en diffus olustkänsla hos mig. Jag var tvungen börja leta efter ironin och fann den tack och lov också.
Desai var fjorton år när hon lämnade Indien och den syn hon förmedlar visar inte på någon större form av framgång för dess invånare. Utblottade åker de iväg, utblottade återvänder de hem.
Möjligtvis om man kan se den som en filosofisk roman, då faller ju det mesta på plats. Revolutionen drabbar alla men mest de lägst stående, ofta med död och lemlästning. Men de rika klarar sig, även om förlusten av hunden är lika svår för domaren, som förlusten av marken för systrarna, som förlusten av kärleken för Sai, som förlusten av synen för den misshandlade alkoholisten. Däri ligger kanske rättvisan; att förlusten är lika stor för alla även om den skenbart ter sig så olika. Och den stora vinsten visar sig bestå inte i guldet utan i den fysiska kroppen av en älskad sons hemkomst.
Och däri ligger kanske också bokens relevans, den handlar inte om Indien utan om mänskligheten. Och då förtjänar den verkligen sitt pris

Drakulic, Slavenka: Till sängs med Frida *** Jag gillar Drakulics sätt att skriva. Och det visadesig att även den här boken med det lite annorlunda (från det Drakulic brukar skriva om) ämnet också vann på hennes stil. Jag kunde dock inte låta bli att hela tiden tänka på filmen som jag såg för några år sen. Det förstörde boken lite.
Boken tog upp andra sidor än filmen tyckte jag, till det bättre. Beskrivningen av hur Frida kände sig fången i sin kropp kan nog alla som har någon sjukdom känna igen sig i. Kanske därför Drakulic skrivit just den här boken, hon har ju själv genomgått två njurtransplantationer och vet vad en sjuk kropp innebär.

Ekman, Kerstin: Mordets praktik ****
Jag säger direkt, läs Doktor Glas först för annars blir det så mycket i den här boken som man inte förstår. Den var trög i början men efter hand blev den mer och mer intressant. Faktiskt ryckte jag till vid mordet, det kom så oväntat! På nåt sätt tror jag att Söderberg och Ekman tänker lika men doktor Glas har inte blivit den brandfackla för människorvärdet som den skulle han kunnat bli. Den här boken blir tillsammans med intervjuerna av Kerstin Ekman nånting helt annat.Ok att det litterära engagemanget överskuggar det etiska, dvs att ta in författaren i en fiktiv roman, men här finns det etiska så uppenbart med ändå. Skuggan hos oss människor är tydlig. Det är magnifikt.

Enright, Anne : Sammankomsten**** ManBookerPrice vinnare 2008.
OBS innehåller avslöjanden om hur boken slutar! Jag gillade inte den här boken i början, precis som jag gjorde med 2007 år vinnare Kiran Desai. Och precis som med den ändrade jag helt uppfattning efter ett tag.
Det gick dock trögt och jag undrade, vad handlar det här om egentligen, det lär väl vara nåt sexuellt övergrepp som vanligt. Och jag tror alla läsare insett vad som skulle komma, irländsk författare och miljö, skildringen av skuggan som låg över syskonen, den sexuella tonen, allt talade för det
Men jag fortsatte att läsa och blev mer och mer indragen i historien. Det handlade mycket om sex, på ett distanserat sätt dock. Och ju längre jag läste desto mer insåg jag att det hade sin förklaring. Och jag var bara tvungen att fortsätta läsa tills allt var klart.
Som en antik pjäs byggdes boken upp mot sin peripeti, vilken ju var vad jag väntat mig som sagt.......
Jag trodde inte att det skulle bli nån Katharsis, att likheten med det antika dramat skulle sluta med peripetin för jag tänkte, den här boken kan bara inte sluta på nåt sentimentalt pjoskigt aha-upplevande sätt. Men det gjorde den! Och det gjorde den ändå inte.
Anne Enright har självironiskt beskrivit ”Sammankomsten” som den intellektuella motsvarigheten till en Hollywood-snyftare, läser jag på en webbsida.Sedan återvänder Veronica till sin familj, som trots allt ger henne tryggheten åter, där hon lyckats skapa nånting annat än det hon upplevt i sin älskade/hatade egna familj. Vilket hon inte förmått inse förrän efter sin inre och yttre resa.
Som syskonskildring är boken outstanding tycker jag. Trots att syskonen är diffusa och på något sätt ansiktslösa är de intensivt närvarande. En hel del lämnas åt läsaren, frågetecknen finns hela tiden men ändå, boken känns avslutad. Även om den skulle kunna bli en följetong och bli både Sammankomsten II och III, i sann Hollywoodanda!

Ernestam Maria: Alltid hos dig **
Den här boken hoppades jag så mycket på. Hade hört en hel del om författarens tidigare böcker och tänkte att nu läser jag den här sista först och börjar i andra änden. Men jag blev så besviken. Ett imponerande romanbygge säger Theodor Kallifatides på omslaget. Jag håller inte med.
När jag såg Maria Ernestam prata om boken på TV när den kom ut blev jag intresserad av den historiska aspekten, alla dessa lik som flöt iland och som det tydligen talats tyst om. Men boken handlade ju nästan inte alls om det, massor med ord och en konstig historia med religiösa inslag i dåtiden, mystiskt placerade lådor i en släktgård med avslöjande brev kryddat med en rar ungdomskärlek i nutiden. Faktiskt så var efterordet nästan det intressantaste.
Boken skulle ha handlar om fotografering istället, första (Fotografierna som låg utspridda framför henne borde få fina recensioner) och sista (Försiktigt tog hon fram kameran och fångade honom i rörelsen framåt) meningen talar för det.
Jag var tvungen söka och se vad andra skrivit och drog en lättnadens suck när jag hittade till Bokhora och läste vad som skrivs där;
Jag tycker Ernestams böcker brukar kännas osvenska. Kittlande, unika, speciella, och svåra att sätta en etikett på. Är det deckare? Eller psykologisk roman? Eller något helt annat?
I “Alltid hos dig” går Maria Ernestam plötsligt och blir konventionell. Hmf? Jag känner mig ju faktiskt lite lurad!
Tack Johanna L! Jag förstår att den här boken inte är vad jag trodde den var. Men om det är de övernaturliga inslagen som "gör" Ernestam intressant (som andra skrivit om) kanske hon inte är nåt för mig i alla fall......

Evanovich, Janet : Lovligt byte *** :-). En bok som var så dålig att den nästan var bra. Det här måste bara vara crim-lit! Köpt för 1 krona på loppis gav den faktiskt god utdelning för pengarna jag skrattade faktiskt ibland.

Falkenland, Christina:Vinterträdgården ** Årets första bok tilltalade mig inte alls, inte på något sätt. Falkenlands böcker brukar beröra en på ett kusligt sätt och ge en ett visst mått av illamående. Sen brukar man glömma dem, kanske av självbevarelsedrift. Den här boken om den medelålders kvinnan som kommer ut, blandat med långa poesistycken, var inte alls i närheten av hennes andra böcker, nej hade den varit tjockare hade jag gett upp. Jag är också så hetero att de mer intima inslagen inte tilltalade mig ett dugg. (upptäckte jag).

Flemberg-Alcalá, Astrid:Och vet inte vart **** Astrid Flemberg-Alcalá tillhör mina favoritförfattare. Allt sen jag läste hennes debutbok Causa Socialis (1980) så var jag fast för hennes berättarstil. Jag brukade säga att hon skrev som jag tänkte, snabbt, till synes så lätt. Den här bokenpåminner inte riktigt om det men är så intressant eftersom det tar upp ämnet adoption, visserligen fiktivt, men med erfarenhet. Första kapitlet tycker jag tog mig riktigt ordentligt. Och sen blev det en berättelse utan svar. Jag tror att bara modiga, mogna adoptivföräldrar orkar läsa den här boken. Den är smärtsam och så sorglig. Men nånstans finns det hopp, för det är även en kärlekshistoria som bara fortsätter..........

Gao, Xingjian: En ensam människas bibel **** Medan jag läste den här boken var den en trea men när jag började skriva om den inför Jorden runt på åtta böcker utmaningen växte den till en fyra! Det är en mastig komplex bok som jag kom fram till inte riktigt var vad den utgav sig för att vara. Den sägs handlar om kulturrevolutionen och gör ju såklart det men jag kände att både litteratur och erotik tog mycket mer plats, det sistnämnda allt för mycket såvida det inte finns nån djupare mening i det också. Vill du läsa mer vad jag skriver om den kan du läsa här.
Den här boken ska man läsa om man vill ha nånting att bita i, om man vill läsa mellan raderna och kanske även läsa Gaos tal och någon fler bok av honom. Annars kan man lika gärna spara den till pensionen......

Garcia Márquez, Gabriel: Översten får inga brev *** Att förstå Garcia Márquez storhet utifrån den här boken var inte lätt. Jag hade svårt att förstå den och tyckte inte den var speciellt intressant att läsa heller rent språkmässigt. Dessutom skulle jag vilja, nästan som med Hjärtdjur, ha någon som översatte symboliken för mig.
Den är med i Jorden runt på åtta böcker utmaningen och jag blev glad när det var en bok av Garcia Márquez som jag faktiskt inte läst innan. Jag blev inte direkt sugen på att läsa mer av honom men har skrivit om boken här. Och som vanligt avslöjas det en hel del av handlingen
Jag blev inte klok på den här boken, som jag vid googlande fann visserligen vara läst men ingen hade någon mer uttömande kommentar om den. Dessutom är det tydligen den bok författaren skattar högst vid sidan av Hundra år av ensamhet. På Randers bibliotek hittar jag nämligen den här beskrivningen:
 Beskrivelse:
”Hon uttalade orden, ett för ett, med beräknad tydlighet.
– Gör dig av med tuppen och det genast. Översten hade förutsatt detta ögonblick. Han väntade på det alltsedan den kvällen då de sköt hans son och han bestämde sig för att behålla tuppen. Han hade haft tid att tänka.”
I denna korta roman kämpar översten som en sentida Don Quijote för att bevara sin värdighet och frihet i en värld av egoism och korruption. García Márquez beskriver förnedringen, skammen och fattigdomskänslan så att det kryper under skinnet.

Utåt sett händer inte mycket i den lilla byn, men under den sömniga ytan sjuder dramatiken.
Och varje fredag samma dystra besked; ingen skriver till översten.
Många av García Márquez böcker räknas till våra moderna klassiker, men bland dem som författaren själv sätter högst vid sidan av Hundra år av ensamhet finns kortromanen eller den långa novellen Översten får inga brev, 1961.
( Randers bibliotek)
Jag gillar inte direkt magisk realism som Garcia Márquez ju är känd för. Eftersom jag faktiskt inte läst något mer av honom vet jag inte hur den brukar visa sig i hans böcker. Och jag kan inte hitta nånting sånt i den här boken heller direkt . Däremot tror jag att det finns mycket symbolik som jag tyvärr inte förstår.
Boken handlar om mannen och hustrun och tuppen och breven som inte kommer. Men den starkaste scenen anser jag är när översten är med om razzian med ett hemligt brev i fickan.
Översten hörde bakom ryggen det torra klirrandet, kallt och skarpt, av ett gevär som laddades och insåg att han obönhörligt hade hamnat i en polisrazzia med det hemliga brevet i fickan. Han gjorde helt om utan att lyfta händerna. Och då såg han, för första gången i livet den man som hade skjutit hans son. Han stod exakt mitt framför översten med gevärspipan riktad mot hans buk. En liten man, indianliknande, med garvad hud som utandades en barnslig lukt. Översten bet ihop tänderna och förde varsamt, med fingertopparna, undan gevärspipan.
- Jag vill komma förbi, sa han.
Han mötte ett par små och runda fladdermusögon. I en blink kände han sig slukad av dessa ögon, tuggad, smält och omedelbart uppstött.
- Var så god, översten
. (sid 76f)
Han klarar sig alltså undan sin sons mördare, som beskrivs på ett inte så hedervärt sätt. Den här scenen tyckte jag var essensen i boken, vad symboliserar tuppen, var symboliserar överstens tarmar, vad symboliserar breven, vad symboliserar hustruns sjukdom? Det vet jag inte, men den här boken är en enda lång, lågmäld sorg efter en son som aldrig kommer tillbaka mer.
Sista meningen förstår jag inte riktigt heller, den används tydligen för att beteckna Garcia Márquezsom skitstor, men annars vet jag inte.........

Grytten, Frode: Sommaren är inte att lita på ** Först såg jag den som tips på en blogg, sen såg jag den som tips igen nånstans. Och sen lånade jag den. Och nu har jag läst den. Och den var inte värt tiden kan jag säga.
Påminde mycket om Kling, Johan: Människor helt utan betydelse som ju fick fyra stjärnor av mig. Ung man är olyckligt kär och lever i ett vakum, fullt av människor som bara vill honom illa.
Men där slutar likheten, där Kling lyckas förmedla nånting med sina korta meningar ekar det bara tomt hos Grytten. Kanske för att det är en deckare, bort med mordet och skriv en relationsroman istället kanske, triangeldramat var mer spännande än vem som var mördaren. Tyckte jag.

Hedström, Ingrid : Flickorna i Villette *** Fortsättningen på Lärarinnan i Villette var inte riktigt lika bra. Det är tröttsamt med alla namnen, även om det finns en personlista( längst bak den här gången.) Kopplingen andra världskriget nutid var väl intressant iofs och upplösningen, som kom väldigt sent, var trovärdigare än i den förra boken, men kanske att man bör vänta längre mellan böckerna då det faktiskt kändes lite rörigt i skallen efteråt. Och alla dessa hemliga dokument som dyker upp väldigt lämpligt. Och fotoundersökningen hade lite Stig Larsson vibbar.
Men de här böckerna borde vara kul att se filmade, tänk alla tjusiga kvinnor med sina vackra kläder! och alla tjusiga män med sina vackra kläder också......

Hedström, Ingrid: Lärarinnan i Villette *** En riktigt bra deckare, lite väl invecklad med massor av namn vilket författaren troligen förutsett då en namnlista fanns i början. Bitvis var historien riktigt medryckande och upplösningen nästan trovärdig.
Boken var lättläst vilket var precis vad jag ville ha just nu, när jag lånade den bara för att den stod i hyllan på bibblan och för att jag läst om den vid något tillfälle, på nån blogg eller var som helst där jag letar nya tips.
. Jag kommer även att läsa fortsättningen som just kommit ut.........Varför? Tja, lite intressant med ett helt nytt land, Belgien, parallellhandlingen med den historiska professorn öppnar ju för lite annorlunda vinklingar plus att nutiden var påtagligt och realistiskt närvarande. Konceptet kändes helt enkelt lite nytt och det kan ju behövas i deckargenren.

Hjorth, Vidgis : Hjulskifte **** Ah, jag gillade den här boken! En feministisk bok - not! Kvinnan av börd, och verkligen börd i litteraturens värld där alla vi läsare rör oss och känner oss hemma. Hon har ett jobb som många av oss skulle vilja ha eller hur? Litteraturprofessor! Ah, var man det så skulle man ju verkligen få syssla med det man vill och vara LYCKlig! Forska, analysera, engagera sig.......
Så många böcker handlar ju om om universitetet och lärande och skrivande nu för tiden har ni tänkt på det? Och jag älskar dem alla! nåja nästan alla.....
Men hallå, den här kvinnan, som ju faktiskt lever som en man fast man inte vill tro på det, är ju jätteolycklig och orkar inte alls uppskatta sitt underbara jobb och sitt underbara liv........ett kulturellt liv som ger rysningar och vibbar till Grabben i graven bredvid vad gäller umgänget. Och på flera sätt, hon träffar en man med ett riktigt mansjobb, bilförsäljare! Han får syssla med det många män gillar mest.....bilen! och hobbyn är fiske....kunde ha varit jakt också. För 100 år sen hade han dessutom stått i lagårn (jft Grabben i graven.....).
I början tänkte jag, äntligen en riktig kärleksroman. Men till slut insåg jag att det här handlar inte om kärlek utan om frånvaron av kärlek, längtan efter den men ingen lust att ta konsekvenserna. Som män gjort i alla tider. Louise betalar med bensinpengar när hon åker till sin älskare. En kvinna som levt som Truls skulle väl ha varit en fallen kvinna i mångas ögon eller hur? Men även sådana kvinnor kan bli förälskade till slut. Som Truls blir. Men blir Louise det? Är inte hon förälskad i Edith Key istället och återvänder hon inte till henne till slut? Ingen vet men jag tror det.
Titeln gav mig huvudbry tills jag googlade på den för att se om nån annan tänkte som jag. Då kom däckfirmor upp och jag inser att en viss episod är en nyckelscen. Det finns karlgöra och kvinngöra, trots allt. Eller saker som vissa individer är bättre på än andra, vare sig de är män eller kvinnor. Och Hjorth vågar skriva det!
I början gillade jag Louise men till slut insåg jag att hon bara var en schablon för kvinnan som anammar mannens sämsta drag, vilket slutrepliken visar. Nånstans finns det ändå hopp för Louise men finns det hopp för Truls? Skulle inte tro det.......
Jag tycker att den här boken platsar i genusstudier på universitetet, finns massor att gräva i om man vill.

Hosseini, Khaled: Tusen strålande solar ****
OBSOBSOBS lite väl mycket om boken avslöjas här nedan........ska du läsa den och inte vill veta, sluta läsa här........


Ingen kan räkna alla månar som skimrar på hennes tak
Eller de tusen strålande solar som gömmer sig bakom hennes murar
Nu har jag läst Khaled Hosseinis Tusen strålande solar. Den var riktigt bra. Jag gillade omslaget (vilket jag nästan aldrig annars fäster nåt avseende vid) titeln (dito, så vacker titel om en så ond bok) och innehållet.
Flyga drake, författarens förra bok, var också bra, så här skrev jag om den:
Hosseini, Khaled: Flyga drake ****
En, kanske något romantiserad, skildring av en uppväxt i Afghanistan.
Men boken var välskriven och intressant och en av de bättre jag läst på länge så den får fyra stjärnor.....
Jag blir dessutom sugen på att läsa uppföljaren eller vad det nu är, nästa bok Tusen strålande solar.......
Den här boken kan man inte kalla romantiserad, ja möjligen slutet. Jag har svårt att tro att Jalil skulle falla så till föga att han gjorde avbön på det sättet. Möjligtvis för att han var ensam och ville ha någon hos sig när han dog, vilket han ju inte fick.
Ska man jämföra mer med Flyga Drake tycker jag att Hosseini lyckats levandegöra personerna mera i den här boken. Jag läste den i två omgångar, och när jag började om nånstans i senare fjärdedeeln fanns ändå alla personerna levande för mig på en gång. Mariam, Laila, Rashid, ja tom mulla Faizullah mindes jag mycket väl när han åter nämndes på slutet.
Det man kan känna är; var det verkligen så här illa? Det är ju bara några år sen! Men samtidigt är det ju vederlagt att t.ex buddhastatyerna jämnades med marken, jag minns själv när jag såg det på TV och jag blev faktiskt upprörd. Även om man inte lägger någon religiös aspekt på dessa gigantiska symboler kan man ju lägga ett kulturbevarande perspektiv på det hela. Den episoden, när de besöker statyerna var nog den enda som jag kände, hm det här är lite väl konstruerat för att få med den delen av historien i berättelsen, men annars kändes det inte så. Annars känns det också mycket som ett historiskt dokument.
Sen kan man ju också undra hur en liten flicka som får lära sig detta direkt hon växer upp kommer att se på sin omgivning: Var hennes självkänsla som kvinna ska kunna växa efter att få sig dessa ord till livs:
Nana sa: Lär dig det här nu, min dotter,
och lär dig det ordentligt: precis som en kompassnål alltid pekar mot norr,
finner en mans anklagande finger alltid en kvinna. Alltid. Kom ihåg det, Mariam.
Att jämföra med Lailas diskussioner med sin far, där han talar om hur friheten för kvinnorna är ett av skälen till att folk har gripit till vapen. Att bara nämna ordet frihet i samma andetag som kvinna är ju ett sätt att upphöja kvinnan känner jag.
Trots det hamnar Mariam och Laila hos samma man, urtypen för den onda muslimska afghanska mannen. ( Där är ju Tariq motsatsen, så det finns andra män vilket känns befriande). Deras systerskap är fascinerande läsning och när boken slutar sörjer jag Mariams förintelse och jublar över Lailas upprättelse, hon vinner ju både prinsen och hela kungariket, både barnen och hemlandet, till slut. Ett lyckligt slut? Ja kanske men med en bitter eftersmak.



Hulme, Keri : Benfolket*** Nu har jag utfört en bedrift. Känns det som. Jag har läst en bok som nästan inte gick att läsa. Den var på över 500 sidor om drickande, våld, barnmisshandel, mystiska maoriska symboler och overkliga tillfrisknanden. Bl.a
Det var med uppbådande av ren viljestyrka och en önskan att läsa ut boken (eftersom den ingår i Lyrans Jorden runt på åtta böcker utmaningen) som gjorde att jag klarade det. Plus att den trots allt berättade en historia om Nya Zeeland (som jag vet väldigt lite om) och verkligen levandegjorde de tre huvudpersonerna. Den var skriven på ett ovanligt sätt eftersom tankar som tänktes skrevs indragna och beskrev personernas inre på ett sätt som gjorde att de gick att förstå i alla fall till viss del.
Författaren skriver i förordet att boken inte följer några normer. Refuserad av tre förlag som ansåg manuset för långt, för oformligt, för annorlunda, jämfört med en normal roman. (Jag kan bara hålla med). Till slut fick Hulme med hjälp av ett skrivarkollektiv ge ut sin roman, och förlagsredaktörerna respekterade där hennes känslor för det avvikande. Författarens röst tilläts tränga igenom.
Benfolket fick Bookerpriset 1985.
I början fascinerades jag av greppet att låta det vita barnet bli adopterat av den svarte mannen men sen tänkte jag, att var det bara ett grepp att tydligare åskådliggöra misshandeln? Jag menar - en maorier som misshandlar sitt barn är väl inget uppseendeväckande? Vem bryr sig? Att sådan misshandel som det rörde sig om bara ger tre månader säger mycket om synen på misshandel i det Nyzeeländska samhälllet. Och att sexåringar dricker sprit visar inte på mycket till föräldraskap känns det som. Det verkade ju helt naturligt i boken......Sen tänkte jag tvärtom, en sådan misshandel kan bara få fortgå om det inte finns maoriska släktband....eller?
Men eftersom det tydligen är en del av kulturen (se länken till SvD nedan)i landet vet jag inte om författaren helt enkelt bara speglar en verklighet utan att lägga några aspekter på det överhuvudtaget. Boken skrevs ju redan 1985 och när man läser inlägget här ner från idag 2009 så kan man ju undra hur det såg ut då egentligen.
Nya Zeeland röstar om barnaga
Nya Zeeland genomför nu en folkomröstning om huruvida föräldrar i framtiden ska få slå sina barn. Landet blev 2007 ett av 24 länder i världen som förbjuder barnaga men opinionsmätningar visar att en stor majoritet inte stödjer förbudet.
Enligt en färsk mätning anser 83 procent av invånarna att förbudet bör hävas. Folkomröstningen, som pågår i tre veckor och avslutas den 21 augusti, är ett led i den kampen även om resultatet bara är rådgivande och inte bindande.
Målet med lagen mot barnaga var att få ner den utspridda barnmisshandeln i Nya Zeeland och förespråkarna anser att lagstiftningen bara gett barn samma skydd och rättigheter som landets vuxna.
Jag vet inte vad författaren egentligen vill med boken. Jag kände mig lite förvirrad och sökte på webben efter andras intryck. Tänkte att jag kanske skulle få lite mer klarhet, det här är något av det jag fann på olika ställen på webben. Tänkte ha det som mitt eget hjälpmedel först så därför länkade jag inte, men nu lägger jag fram det här ändå:Ömsinthet, grymhet, myt och verklighet förenas i denna skildring av motsättningarna som finns i det nyzeeländska samhället
Benfolket är en bok som berör ens innersta. Den är vackert skriven för att handla om så svåra och ibland mycket otäcka saker som människors lidande.
Den handlar om de vitas känsliga förhållande till maorierna och deras kultur.
Det finns inte så mycket som är snällt och gulligt i den här berättelsen. Kärleken finns där, men den sitter långt inne hos människor som för länge sedan har bestämt sig för att aldrig mer lita till några andra än sig själva.
Jag läste den här boken för flera år sedan och var lite rädd för att läsa om den. I somras gjorde jag ett försök - och till min glädje höll den! Handlar om Nya Zeeland, maorier, alkohol, kärlek, misshandel, släktbråk. En stark kvinna i centrum, en svag man och ett barn som svepts i land från havet. Historien om mötet mellan dessa tre.
Någon uppger att Benfolket hör till de böcker de vill tvinga alla vänner att läsa.........
Och många har den på sina favoritböckerlistor
None of the characters should really be likeable; Kerewin is at times too androgynous and b*tchy, Joe is a child-beating drunk, and Simon is stubborn and violent, and yet they ARE likeable. Hulme does a wonderful job.
Sammanfattning:
Handlar om Nya Zeeland, maorier, alkohol, kärlek, misshandel, släktbråk. 
En stark kvinna i centrum, en svag man och ett barn som svepts i land från havet.
Den handlar om de vitas känsliga förhållande till maorierna och deras kultur.
motsättningarna som finns i det nyzeeländska samhället
Kärleken finns där
....yet they ARE likeable
. Hulme does a wonderful jo
Blev jag klokare? Visst det var mycket maoriska uttryck och särskilt i senare delen fanns det mycket maoriskt inflytande eller vad man ska kalla det. Ätande av döda anhöriga (inte utfört i mordern tid dock), vaktande och väntan som går i arv osv. Men motsättningar mellan vita och maorier, missade jag det helt? Släktbråk visst, men det kände jag var helt klart marginellt. Och samhället la sig väl knappt i överhuvudtaget........
Ingen berör det jag verkligen la märke till, adoptionen (nåja den var visst inte klar) och sättet att behandla (foster) barnet. På något sätt kände jag att andemeningen var att kulturen med våld och alkohol försvarades. Jfr sista meningen, är det ett underbart jobb att lyckas få en barnmisshandlare att framstå som trevlig!? En adoptivfar som inte lyckas hålla barnet borta från sprit och sexuellt utnyttjande? Agar man verkligen den man älskar, med omgivningens goda minne? Att pojken ändå älskar honom är ju bara sorgligt och visar på Simons utsatthet. Men kanske slutet kan bli början?
Te mutunga - ranei te take (slutet - eller början)
 Jag är kluven inför boken och även om den inte är politiskt korrekt och därför intressant ( jag tror aldrig jag läst någon bok som är så förstående inför en barnmisshandlare, men se tillägget ovan i rosa rutan) förstår jag inte att det kärleksfulla i den kan överskugga det verkligt brutala. Slutet gav ju ändå väldigt mycket hopp för alla de tre vinddrivna existenserna, tack och lov kanske jag ska säga.
Jag måste också säga att jag tycker den var annorlunda och märklig och därigenom intressant skriven. Mystisk och med nedslag i det maoriska

Håkansson, Gabriella : Fallet Sandemann *** En ovanlig deckare, tjock och full av oväsentliga beskrivningar. Men ändå på nåt sätt fängslande. Fast förvirrande och otydlig. Kan bero på att jag läste den i flera omgångar så jag inte riktigt hängde med där i början. Konstiga kartor och upphittade dagböcker och märklig kvinnosyn kantade en jobbig och vrickad resa för den kvinnliga deckaren. Slutet var som vanligt spektakulärt och påminde om Liza Marklunds senaste En plats i solen på nåt märkligt sätt.
Men Annorlunda. Det gillade jag. Kanske jag läser nåt mer av författaren....blev lite nyfiken.

Indridason, Arnaldur : Fr

Av violen - 1 januari 2010 09:15

Jelinek, Elfride: Älskarinnorna **** Jag är faktiskt förvånad över att jag ger den här boken fyra stjärnor. Men den var riktigt bra. Vad jag kan förstå av Horace Engdals förord (som tillförde läsupplevelsen en helt annat dimension, när jag läste det i efterhand) är den lite annorlunda än hennes andra böcker eftersom den verkar berätta en historia. Visserligen helt utan stor bokstav men ändå. Boken kom 1975 och då förstår jag att den måste ha väckt mycket uppmärksamhet. Nu för tiden höjer väl ingen på ögonbrynen om det manliga k-ordet nämns eller det kvinnliga f-ordet, eller det gemensamma k-ordet, men då var det kanske lite väl mustigt.
Boken innehåller massor med upprepningar i motsatser som t.ex
Ibland kan man höra lustiga vitsar i folkmun om sådana människor som paula. i slutändan innebär sådana vitsar ändå att hur dumma kvinnor än är så är de i alla fall kärleksfulla.
men kärleksfulla är de i alla fall.
i andra fall innbehär vitsarna också att hur brutala, gemena och listiga män än är, så är de i alla fall kärleksfulla.
men kärleksfulla är de i alla fall.


Annat som sägs är:
kvinnor är födda till att lida, män är födda till att arbeta


De två kvinnorna paula och brigitte är såklart stereotyper och skillnaden är som Horace Engdal beskriver den hårfin men dödlig:
/paula/ vill detsamma som brigitte, men hon vill ha en vacker lysande aura runt alltsammans.


Det finns klart humoristiska inslag, särskilt i början drog jag på munnen flera gånger, men det är som Horace Engdal igen skiver ett desperat skratt.


Horace Engdal i förordet igen:


Det lokalsamhälle Jelinek skildrar har inga försonande drag.
Den marxistiska klassanalysen har synbarligen varit hennes utgångspunkt - arbetet bryter ner männen och familjen
kvinnan - men det är den glödande misantropin som gör texten levande.
Kvinnorförtrycket sköts i stor utsträckning av kvinnorna själva.
De skyddade föraktar de oskyddade.
Små gradskillnader i den egna sociala gruppen skapar
ett lika solitt helvete som någonsin klyftorna mellan samhällsklasserna.
Det enda äkta är äckelkänslorna och skadeglädjen.
Paulas förödmjukelse gottgör byborna för deras egna, värre
förödmjukelser och svetsar samman dem, när
de får glädjen att stöta ut någon som de anser
sig ha rätt att betrakta som en icke-person.
Utan att Jelinek behöver höja någon pekpinne,
inser man att antesimetism och främlingshat fungerar på exakt samma sätt.


Exakt såhär uppfattade jag också romanen. Jag kände mig förflyttad till dåtid, det samhälle som såg ned på kvinnor som blev med barn före äktenskapet, men även nutid i grupper där en dold rasism tar sig subtila uttryck, eller förakt för svaga personer. Måttan är ofta smal (små gradskillnader)i vissa sociala (och ofta även religiösa) grupperingar.
Jelinek ger dock inga svar på hur man ska förhålla sig till detta utan läsaren lämnas ensam med en vag olustkänsla, inträngd i ett hörn.


Till sista motiveringen:


”för hennes musikaliska flöde av röster och motröster i romaner och dramer som med enastående språklig lidelse blottar de sociala klichéernas absurditet och tvingande makt”

Kalman Stefánsson, Jon: Sommarljus *** Länge trodde jag att jag lånat ännu en isländsk deckare, så jag väntade och väntade på mordet som aldrig kom. Tänkte hmm, ovanligt bra skriven deckare men ingen polis och inget lik. Så jag började läsa baksidestexten vilket jag nästan aldrig gör och insåg att det här är inte alls någon deckare utan en skönlitterär isländsk roman.
Och den är välskriven med ett stort antal personer som lever i den här byn utan kyrka och kyrkogård men med Lagret där det har lust att spöka och med en Astronom som håller föredrag men framförallt finns här kvinnor som väcker våldsamma begär en bit in i boken och sen slutar de liksom aldrig. Antingen är det författarens våta dröm eller så går det till såhär på Island......???
Det är som det står på baksidan "här kommer helt säkert att berättas om lidelser som knyter samman dagarna och nätterna...." Och det stämmer precis.
Personerna dyker upp och sen försvinner de, det är otrohet och hämnd (vissa scener skulle göra sig på filmduken kan jag säga) mystiska elfel och slutligen en som reser bort och inte dit men kommer hem igen. Sen är boken slut men samhället har levandegjorts och några har ändå funnit varann........
Jag tror faktiskt inte jag läst nånting liknande från dessa breddgrader, gillar du lite annorlunda böcker är det här nånting för dig kanske.

Karlsson, Jonas : Den perfekte vännen *** När jag hade läst Det andra målet av Jonas Karlsson uppmanade jag honom att skriva en bok till. Och det har han gjort. Men jag blev inte lika uppslukad av den här. Visst jag gillar språket och anslaget och Rummet är verkligen bra. Det finns säkert nån diagnos att sätta på den mannen. Men sen kändes det liksom konstruerat på nåt sätt. Eller inte konsturerat utan framtvingat ur barn och ungdomens skrymslen. Borde inte den här boken ha kommit först och Det andra målet sen?
Jag tycker Karlsson borde slå till och skriva en riktigt lång roman, varför inte ta Eliza, den korta relationsnovellen och spinna vidare på temat ung man växer upp och borde gå i familjerådgivning för att rädda äktenskapet? Den boken skulle jag läsa med intresse!

Karlsson, Jonas : Det andra målet **** Noveller är det i den här boken. Men jag undrar det. Är det inte en enda lång, väldigt splittrad, men ändå roman??? Jag njöt i alla fall av den här boken. Jag bara läste och struntade blankt i att förstå. Vem är vem och plötsligt är de tillbaka i en annan miljö eller är det samma? Vem spelar fotboll och vem blir betraktad och vem dricker ramlösa och vem skriver poesi och vem spelar teater? eller vem spelar inte teater, det verkar alla göra. Men jag liksom bryr mig inte utan bara följer med i texten och sen är boken slut och jag bara måste citera baksidestexten:
Citatet
Han upplevde det som om han egentligen gjorde allting rätt.
Mycket mer rätt än dom flesta andra. Det hade bara,
längs med vägen,
uppstått ett slags genuint missförstånd.
En slags manlig existensiell programförklaring eller vad?????
Jonas Karlsson, skriv en till bok, noveller eller romaner eller både och, men skriv! Jag vill läsa mer!

Karlsson, Sven Olov: Amerikahuset ** Nej men vad har hänt! Den här boken var ju riktigt dålig, början var iofs ok och jag läste med intresse försöket att beskriva 80-talet. Men sen blev det ju bara svammel av det hela.....
De bästa partierna är ju helt klart när förfäderna ska beskrivas, det som var styrkan i Italieren kommer fram då, ömsintheten, förståelsen. Prologen förstod jag inte alls, boken handlade alltså om något som jag inte alls upptäckt.......
Nej, jag blev besviken, Karlsson gapade över alldeles för mycket i den här boken: Han har ju gett ut en bok med gamla hus och den skulle jag tro är fascinerande, kanske han skulle ha fokuserat enbart på titeln, Amerikahuset och låtit allt utspelas där? Som en slags Berlinerpopplarna light!? Det glimtar till ibland men inte tillräckligt ofta för att jag ska ge en trea tyvärr.
Sen en petitess men något som jag retade mig på: De hade till och med förlovat sig, faktiskt samma februarikväll som bröderna Herrey vann i Luxemburg. Ok, jag är petig men Eurovision gick faktiskt i maj det året, det var svenska uttagningen som gick i februari. Ett litet sök på Google hade rättat till den fadäsen.
Jag hoppas Karlsson lyckas bättre nästa gång då Italienaren verkligen var en bra bok, så han kan ju skriva, det är uppenbart.

Kertész, Imre: Dossier K *** Jag går händelserna i förväg och läser Kertész före Morrison i nobelpristagareutmaningen.
Jag tyckte verkligen om Mannen utan öde och har ändå sen jag läste den velat läsa mer av Kertész
Skrev såhär när jag läst den 2002:
Äntligen en nobelpristagare som verkligen går att läsa! Och som skriver om ett ämne som aldrig får dö ut, andra världskrigets koncentrationsläger. En bok att ta till sig eftertänksamt, och den griper tag både med innehållet men även med stilen som är lättläst. Lite humor infinner sig också, och det är helt klart att det är en sextonåring som berättar.
Den här boken, Dossier K, är ju en helt annan bok. Jag kände att jag borde ha läst hela Kertész författarskap för att riktigt kunna ta till mig den. Det här är ju en biografi och som sådan innehåller den ju fakta på ett sätt som en roman inte gör. Och det är en av de frågor som tas upp, hur mycket är fakta och hur mycket är fiktion i romanerna som Kertész skrivit?
Det står så mycket intressant i den här boken att det inte går att ta ut nånting särskilt. Det enda den fick mig att göra var att hela tiden vilja läsa Kertész andra böcker och när jag läst dem och läst om den här, då kommer den att få en fyra det är jag säker på. Det kommer att bli ett av mina läsprojekt framöver, mycket för att Kertész också var den första nobelpristagare jag läste som verkligen gick att läsa utan åthävor. Nu läser jag ju "svåra" nobelpristagare osv utan att blinka men då var jag mer läsovan och han fick mig att vilja läsa mer, det måste ju vara en författares dröm att nå fram på det sättet. Dessutom känner jag mig lite besläktad med Kertész, ett enda citat kommer här och jag håller med.
Rättvisan är inte längre universiell. Det är ett bistert fraktum, men det kan inte ignoreras. Att stå upp för sig själv: det är det svåraste, det har det alltid varit. Det är just detta moralisten flyr ifrån. Vår tid främjar inte den självständiga människans fortbestånd: det är lättare att ge sig de världsfrälsande idéerna i våld än att hålla fast vid vår egen, unika och icke upprepbara existens. Välja vår egen sanning i stället för sanningen. (sid 87) 

Kling, Johan: Människor helt utan betydelse *** Den här boken var ju så omskriven när den kom att jag kände att den måste jag bara läsa. Och nu har jag gjort det och det gick fort. Den är liten i formatet, lätt att hålla i och lättläst. Ytligt sett handlar det om en misslyckad individ, en man utan jobb och snart, tror han i alla fall, utan flickvän och utan hopp om en familj i sikte. En loser som inte tar tag i situationen och därför får skylla sig själv. Eller? Så enkelt är det inte........
I undertexten finns en människa på väg in i en depression orsakad av att han inte orkar stå upp för sig själv, att han inte orkar säga emot när han faktiskt blir mobbad och att han heller inte orkar ta till sig den vänlighet som ändå bjuds i vissa situationer. En människa som känner sig helt utan betydelse. Den enda ledtråden till hur det kan ha blivit såhär handlar om två års tigande som inte får någon förklaring utom att det uppenbaras något i en dröm som ingen läsare kan förstå. Och när han, alldeles för ung och helt utelämnad fick åka tåg ensam och blev offer för en annan människas föraktfulla översitteri. Pusselbitarna finns men de läggs aldrig ihop till någon riktig bild. Utom i läsarens huvud kanske......
Just nu klamrar han sig fast vid sitt enda hopp, sin flickvän som ändå har visat honom vänlighet, förståelse och en gnutta kärlek. Nånstans vet man att denne man i nuläget, elva år efteråt, antingen är död eller har genomgått en lång behandling. Och att livet är hårt inte bara mot de hårda.
Livet hann ikapp honom där i trettiårsåldern och den inre monolog som försigår i hans hjärna är väl skildrad med alla meningar som börjar med men........den hjärntvätt som heter sönderfall.
Jag tänker på slutet på Uno Svenningsons låt Under ytan..........under ytan kan en god själ förgås.

Lagercrants, Olof: Om konsten att läsa och skriva *** Den här boken är ju så berömd och kommer i ständigt nya upplagor (jag har läst den senaste, upplaga sex, som jag fick gratis genom att fylla i namn och adress nånstans på webben minns inte var). Jag vet att jag har läst den förut men minns inte ett ord från den gången. Tycker ändå att den var klart läsvärd nu, kanske för att jag känner igen de som citeras och mycket av vad det skrivs om........Och så köpte jag Lagercrants självbiografi Min första krets i oläst begagnad pocker för 5 kr på Kupan och började läsa den när jag väntade hos frissan. Så jag är liksom inne i Lagercrants författarskap. Men måste ändå säga att jag inte riktigt förstår storheten i bokens innehåll.

Lagerlöf, Selma: Herr Arnes penningar ***
Den här boken är en salig genreblandning,
Deckare; morden i prästgården och dess upplösning.
Skräck; t.ex hur efterspelet till morden skildras: Det syntes dem en hemsk dörr att öppna, ty det kom en bred blodström silande fram under tröskeln, och handtaget var nedsölat med blod. (sid 12)
Vi som sett på film och läst om blod så det räcker reagerar kanske inte så mycket på det men de som läste Selma i början på 1900-talet måste ju ha haft skräckbilder framför sig länge efteråt.
Magisk realism/spökhistoria; prästfrun som hör hur knivarna slipas, blodspåren i snön, den gråtande men osynliga, ibland synliga systern. Den ljusa hårlocken osv.
Kärlekshistoria: Kärleken mellan Elsalill och sir Archie. Eller kanske Elsalills kärlek till sir Archie, den verkar lite enkelriktad.
Tidsdokument; hur fiskarna levde vid den här tiden när vädrets makter styrde helt över möjligheten till utkomst. Och hur vädrets makter kunde hjälpa ödet på traven. En övertro på naturens inblandning.
Moralisk roman: Elsalill förråder sin älskade men vinner inte på det som man skulle kunna tro utan förlorar istället livet, en slags realism....Elsalill är också ett slags offergestalt eftersom när de kom med hennes kropp till Marstrand så rev havet och skeppen kunde ge sig iväg.


Jag har inte läst så många böcker av Selma Lagerlöf:
En herrgårdssägen **** 1999
Löwensköldska ringen *** 200701
Gösta Berlings saga Littvet.
Men den här är nog den dystraste. Den bygger tydligen på en verklig händelse som Lagerlöf spinner sin väv ikring. Jag är ingen vän av magisk realism, skräck eller moraliska romaner men tyckte ändå att den gick bra att läsa. Skulle man tränga djupare in i den skulle det nog finnas mycket mer att upptäcka men jag gör inte det. Dock kan jag tycka att Lagerlöf gör Elsalill alltför gråtmild men, det kan också ha att göra med att hon vill visa på att det trauma hon upplevt faktiskt får psykologiska konsekvenser. När hon därtill ser sin älskade döda fostersyster gå omkring och gråta och klaga så blir det väl etter värre.

Lahiri, Jhumpa. Främmande jord **** En mycket omskriven bok som jag hade tur fanns inne på bibblan. Jag är ingen direkt älskare av noveller, vill hela tiden veta mer. I den här boken var det ju förutom de kortare novellerna en slags långnovell uppdelad på flera och det gillade jag. Det är också de två personerna i den novellen som kommer att stanna kvar i minnet.
Jag kommer att läsa mer av Lahiri för jag gillade verkligen hennes sätt att skriva. Och om jag jämför med Bittert arv av Desai så förmedlar den här boken en helt annan och mer kärleksfull bild av indier utomlands. Det kändes bra.

Larsson, Åsa : Till dess din vrede upphör *** Svart stig, förra boken av denna författare, var en svag trea. Den här bokens trea var starkare. Boken var spännande och lite andra världskriget avslöjande dessutom. Larsson har också återvänt helt och fullt till Kiruna och greppet var lite annorlunda med den döda närvarande i luften s.a.s Hon borde väl iofs kunnat ha sin mördade kompis med sig på flygturerna men så var inte fallet, varför vet jag inte. Men jag vet att jag gärna ville återvända till boken hela tiden och så ska en bra deckare vara.

Lessing, Doris : Om katter **** Faktiskt min första Lessing.
Den får en fyra därför att jag gillar Lessings sätt att skriva. Att jag gillar katter och därmed allt som står i den bidrar också förstås. Hade det varit om hundar skulle jag inte ha gillat historierna men däremot stilen så det skulle nog ha blivit en fyra ändå om ni förstår hur jag menar. Däremot fanns det inte en enda mening som jag tyckte var värd att citera, men jag kan ta citatet:
Silkeskatt! Katt som en mjuk
uggla, katt med tassar som fjärilar,
kattklenod, kattmirakel!
Boken är tre noveller. Den första handlar om Lessings barndom i Afrika och den var den absolut bästa, jag påmindes mycket om de katter vi hade på det småbruk där jag växte upp. Mailade med min syster om det också och vi mindes de katt, katt, katt, katt! som fanns i vårt barndomshem. De resterande två novellerna hade också sin charm och även om jag kanske borde ha läst en mer seriös bok av Lessing så har jag en känsla av att ingen annan kunnat ge mig lika stor behållning som den här!

Ljungberg, Ann-Marie: Mörker, stanna hos mig ***
Boken var verkligen egendomlig redan i början. Det var med möda jag läste ut den och jag rekommenderar att man läser efterordet först. Det gjorde jag efter ungefär halva boken när jag hade tänkt ge upp. Men sen läste jag med lite nya ögon och insåg att denna bok som svävar omkring både i tid och rum, inte utger sig för att vara en dokumentär utan tankar från en som växt upp i och påverkats av den miljö där detta hade inträffat en generation bakåt. (Och jag tycker också, inom parantes sagt, att den här boken visar hur ett enda minne kan sätta igång tankar som aldrig slutar arbeta inom en. Och är man då författare så finns där till slut en historia.) Tydligen var det också svårt att hitta "sanningen" i dokument osv. Det är faktiskt befriande att läsa och tänka att det här ger sig inte ut för att vara sanningen utan speglar en stämning, en orolig krigstid, en fanatism, en bit av verkligheten sett genom ett (enda) temperament, Wilhelmssons.
Nåväl, när jag läser boken märker jag till min förvåning att jag, precis som tydligen domstolen också gjorde, inte fäster någon större vikt vid de fem döda. Och slutraderna om Korsakoffs syndrom är väl egentligen facit, var det politisk övertygelse eller en sjukdom som begick dådet? Den här boken har sin åsikt klar i alla fall. Eller har den det? Intressant.
Den här boken är som sagt ingen dokumentär eller något politiskt manifest utan helt enkelt en roman, det får man inte glömma när man läser den. Som sådan var den bara två stjärnor för den var väldigt spretigt skriven, men bara för att den fick mig att tänka om i läsupplevelsen fick den tre.

Lundberg/Wahlberg : 15 typer av kvinnor och vad de säger hos psykologen *** Den här boken är såhär, jag läser tills jag kommer till den typ som är som jag och tänker är det jag? sen läser jag resten av boken och kommer fram till att det var jag. Så då läser jag det igen, noga! Slut på den boken. Frånsett att jag nu läst om "mitt" kapitel igen. Noga!

Malmsten, Bodil : Sista boken från Finistère*****
Citatet:
Jag tror på det synliga, det på ytan bevisligen befintliga
och visar sig inte godheten så tillåter jag mig tvivla på att den finns.

Den som vill mig väl ställer inga frågor, skriver Bodil Malmsten. Så här sitter jag med munkavle. För den här boken väcker ju hur många frågor som helst. Så förlåt Bodil, eller åtminstone ursäkta, munkavle av; jag ställer mina frågor i alla fall.......
I början: lever Bodil Malmsten? Jag kände hela tiden att den här katastrofen blir slutet. Men jag har inte hört nånting annat så....
.Sedan: Var finns översättningen? Var kan jag hitta nyckeln till den dolda texten, till sanningen? Men jag hittar ingen nyckel. Varken forna tiders små dagboksnycklar eller min stora häbrenyckel går att använda, det känner jag på mig.........men nånstans inom mig vrider det om......
Till sist: Är det så enkelt, är det en kärleksroman, är det en roman om hur hålet under diafragman sakta fylls igen? Där själen bor och där livet sakta återvänder?
Inga svar, utan ett enda ord: Lysande!

Malmsten, Bodil: De från norr kommande leoparderna *** Malmstens förra bok, Sista boken från Finistére har chansen att bli årets bästa bok här hos mig, den enda boken med fem stjärnor (ännu) i alla fall. Men den här var inte alls lika bra. Kanske var jag jäktad när jag läste den, (snabblån) kanske värkte den inte fram hos Malmsten som jag tror att den förra gjorde. I vart fall innehöll den liksom för mycket annat, pjäser, radiotal. Förra boken stack verkligen ut men inte den här.

Mannheimer, Sara: Reglerna *** Hm, en intressant bok på flera sätt.
Nyskapande eftersom ingen mening hängde ihop med den andra utan det var ny rad för varje.
Precis som jag skriver här.
Inträngande eftersom den ju faktiskt skildrar en ung kvinnas ätstörning och försök till kontroll
Konservativ eftersom det är arbetet som ger lycka...eller?
Vis tyvärr, kontentan är väl att varje generation måste göra sina misstag.
Modig, Gud nämns flera gånger och med stor bokstav.
Kontenta två: Alla vill tala, ingen vill lyssna.
Sagt av en äldre människa.
Lyckligt slut, bara en sån sak
Fast var det så lyckligt om man ser till klyftan?
Nåja en intressant bok på flera sätt.

Marklund, Liza : En plats i solen ** Jag läser Liza Marklunds deckare, det gör jag. Men jag har slutat att läsa dem direkt de kommer ut, dvs betala 5 kr för att reservera dem på bibblan. och det hade inte den här boken varit värd heller. Ok, den var spännande och första 3/4 läste jag oavbrutet så fort jag fick chansen, men sen hände nåt som vanligt och slutet var som alltid spekulativt med våldsam död osv. Jag blir bara så less på det.....
Ett nytt grepp var väl att ha flera parallella handlingar men det var väldigt obegripligt där ett tag det också. Lite kul att läsa om Spanien dock då jag var till Madrid för ett antal år sen och har en språklärare i spanska i huset. Så det greppet, att flytta handlingen utomlands, var helt ok. Och att använda nutid med facebook var också ett bra grepp tyckte jag. Livet pågår medan vi tänker på annat och dagens unga är inte gårdagens.

McCall Smith, Alexander: Miraklet på Speedy Motors *** Tänk att de här böckerna alltid är lika bra! Den här var dessutom lite bättre än de föregående tyckte jag, kan inte sätta fingret på varför men jag gillade den! Och jag gillade omslaget, nånting jag aldrig brukar fundera över i vanliga fall. Funderar på att ge någon av hans andra serier en chans till.........

Meyer, Deon: Död i gryningen *** Med Död i gryningen introduceras den sydafrikanske författaren Deon Meyer, vars böcker översatts till mer än 10 språk och som rönt stora framgångar såväl i den anglosaxiska världen som här i Europa. Meyer skildrar ett samhälle som plågas av sitt förflutna och av snabba förändringar. Våldet är inte ett resultat av någon märklig metafysisk »ondska« utan av apartheid och befrielsekrig. Det förlänar hans berättelser både trovärdighet och intensitet. (adlibris)
Jag gick på det och tänkte hm intressant, en ny författare som skriver om Sydafrika, apartheid, rasism. Är första boken bra finns det fler att läsa. Och miljön är ny vilket jag ju gillar.
Men första boken var inte så bra, lite mer hårdkokt än de böcker jag brukar läsa (blä), men med det numera så vanliga två rösterna, nutid - dåtid, kamouflerat här med jag - han, dvs Hjälten själv skriver vartannat kapitel och man får veta varför han nu blev som han blev (som om jag brydde mig???) och vartannat är själva handlingen som endast med några få meningar får en att förstå att man är i afrika och dessutom sydafrika.
Själva gåtan kände jag att jag anade redan tidigt och det var ju inte så begåvat av författaren iofs. Endast det yttersta sveket kan rättfärdiga detta våld.......Men jag läste ut den och det i ett sträck så det blir en trea ändå.
Ska jag läsa fortsättningen Jägarens hjärta, där dessutom Hjälten från idag som jag numera vet allt om inte ens finns med? Tveksamt........ytterst tveksamt.

Meyer, Stephenie: Om jag kunde drömma ** Jag har läst ordet Twilightfeber under lång tid men inte alls förstått vad det varit. Men nu, lagom till andra filmen och fjärde boken, har jag läst den första boken. Så nu vet jag!
Mer än två stjärnor blir det inte, även om boken bitvis var lite spännande och den är inte direkt dåligt skriven. Om man bortser från alla superlativ som beskriver Edward. Och som ibland upprepas i mening efter mening. Och jag erkänner, på slutet var jag tvungen hoppa lite........blev tvärless.
Vad jag kan förstå har böckerna varit föremål för livlig debatt när de kom vilket jag ju helt missat eftersom jag inte brytt mig. Men visst, de är annorlunda. Fulla med hormoner (kvinnliga som omväxling) samtidigt som de är kyska, inget sex förrän mycket längre fram vad jag kan förstå.....(?) Och eftersom de som läser inte verkar se det som något problem så verkar det snarare göra boken mer intressant. Det är väl snarare att författaren är mormon som stör kanske (?). (Boken börjar ju också med ett bibelcitat)
Att vuxna kvinnor gillar dem så mycket tycker jag däremot är konstigare. Där kanske vampyrtemat spelar in. Jag gillade ju själv verkligen Dracula av Bram Stoker och måste erkänna att det fanns en slags.... romantik i den boken. Och kanske det är där Meyer lyckats, för romantik är väl inget vanligt ord nu för tiden? Det kanske täcker ett behov hos den moderna tonåringen/kvinnan? För nånting har Meyer slagit an, det är helt klart.
Eller kanske är det önskan att nå en evig ungdom, där man för alltid har en felfri hy, vältränad kropp, beslöjad röst och underbar andedräkt. Där man alltid är 17 år men med den mogna människans erfarenhet. Vem har inte sagt, tänkt om jag visste allt när jag var 16 år....då skulle allt ha varit annorlunda. Och evigt liv, hmm det vore kanske inte så dumt.......och solen ger ju bara hudcancer så att missa den gör ju inte så mycket.
Stilen i boken gav mig omedelbart vibbar till böcker som jag läste som ung på 60 talet. Sigge Stark, Cherry Ames, Kitty, Vitaserien (nåja, måste erkänna att där gick en gräns även för mig så särskilt många sådana blev det inte). Och nu i efterhand har jag förstått att mitt slukande av dessa "serieböcker" hade en klar fördel, jag fick upp läshastigheten. Därför brukar jag tycka att det är helt ok att ungdomar läser t.ex Sweet Valley (?) Harry Potter och därmed också nu Meyers böcker. För det kan få upp läsintresset. Det är ju ingen mening att skuldbelägga de som läser "fel böcker" och ger dem "rätt böcker" iställetför då slutar det bara på ett sätt: de slutar läsa! Förhoppningsvis leder det till lite mer avancerade böcker i framtiden.
Och, de som arbetar med ungdomar och deras läsvanor bör läsa de här böckerna och se filmerna för att kunna bemöta frågor och föreställningar som är helt uppåt väggarna
Sammanfattningsvis så var det här ingen bok för mig, jag kommer inte att läsa fler men precis som med Harry Potter var det intressant att läsa första boken för att se vad det hela handlar om. Filmerna kommer jag att se precis som jag sett Harry Potter. Då får jag ju veta hur det går i alla fall......:-)
Tydligt är att det hela tiden finns behov av nya företeelser, just nu är det vampyrtemat som gäller vilket jag upptäckt med några års försening!

 Murakami Haruki: Norwegian Wood****
Har läst Haruki Murakamis bok Norwegian Wood, som jag lånade enbart för att författaren varit så omskriven sista tiden. Sen blir det nog den i jordenruntpååttaböcker utmningen som jag läser också så jag skriver lite mer än vanligt om den. Och Jag häpnar när jag inser hur mycket Haruki Murakami fått in i sin roman! Hur många genrer innehåller den om man räknar tro? Den var riktigt bra men men, den är lurig om man inte ser upp! Här kommer mina tankar om den:
Först och främst gillade jag språket, sättet att skriva är suveränt eller så är det en bra översättning. Den var liksom lugnt skriven på nåt sätt, inte alls en 68 revolutionär roman som det egentligen skulle kunna ha varit, och innehöll flera bottnar. Tonen är lätt men innehåller en del riktigt odödliga citat. Här skriver en litterär gigant som vet sin litteraturhistoria! Där satt de fyra stjärnorna........
Efter ett tag insåg jag att jag läste en slags Jack (Ulf Lundell) liknande historia, bara det att Lundell skrev Jack som ung men här skriver Haruki Murakami (som var 19 år 1968) som nära 40 åring (1987) om den unge Toru (hans alter ego? vet ej men han verkar studera på samma sätt som Murakami gjorde) och hans liv under de år han blir vuxen. Så det är kanske även en utvecklingsroman/bildningsroman. Som Toru säger i slutet av boken, vid en grav: Jag är tjugo nu. Och jag måste betala priset för att fortsätta leva
Och även en samtidsroman på det sättet att musikens otroliga genombrott under 60-talet skildras, på ett sätt som tilltalade mig som ju verkligen var ett popoffer på den tiden, alla sångtitlar slog an ljudliga musiksträngar i mitt inre så fort jag läste dem. På det sättet kan jag känna att ungdomen förenades över hela världen redan då (kanske det var då det började), fast Japan för mig då var helt outforskat, inte förrän jag läste Kawabata blev det ett land på kartan för mig.
Däremot kan jag känna att boken innehåller en botten med smärta som jag tror gör att man upplever att det här inte är ett land som jag känner igen, och det är skildringen av självmorden. Alla personerna, så unga, som tar livet av sig förmedlar en slags sorgens stråk som går genom hela boken, även om just självmorden inte är en större tragedi än deras död utan ganska naturliga känns det som, de bara händer ingen hade kunnat ana......där känner jag att här finns en kulturskillnad. Det är bra skildrat tycker jag, men jag fick en klump i halsen varje gång. Ok, de dog men jag lever och går-vidare-mentaliteten flödar....., men alla kan inte det trots allt. . Och så blir det nya självmord......Medan de som lever säger: I motsats till dig har jag beslutat mig för att leva - och leva så gott jag kan. Förmodligen hade du det tufft, men det har jag med. Det är faktiskt sant. (Torus tankar vid en grav). Och som han fortsättningsvis säger, vilket jag redan citerat: Och jag måste betala priset för att fortsätta leva. Jag får tankar till ett samhälle som accepterar självmorden men inte vill förstå och därmed förhindra dem. Kanske har jag fel, men kanske har jag rätt.
Personerna är komplexa, särskilt männen. T.ex Nagasawa (mer om honom nedan). Medan kvinnorna är mer stereotyper, symboler för olika manliga tankar (mer om det nedan).
Här kommer en hyllning till kanon, sedd genom Nagasawas ögon:
Ju mer man lärde känna Nagasawa, desto märkligare verkade han. Jag har träffat många underliga typer under mitt liv, men han tar priset. Har var en mycket större läsare än jag - det gick inte att jämföra sig med honom. Men Nagasawa hade som regel att aldrig röra en bok av någon författare som inte hade varit död i åtminstone trettio år. >Det är de enda böckerna jag kan lita på, sa han.
Och han fortsätter:
........Om man bara läser böcker som andra läser, då kan man till slut bara tänka tankar som de tänker.........
Bra sagt Murakami! ett skäl lika bra som något att läsa klassiker och udda litteratur! Hm bokustoppen kanske inte är rätta listan för mig känner jag........
Så det finns så mycket i boken, så många motpoler: skildring av stad och landsbygd (mentalhemmet ute i ödemarken), friskt och sjukt (psykisk ohälsa, cancer), arbetsliv (jobben Toru har och bokhandeln) och studentliv, äldre (Reiko, Midoris pappa) och yngre, livsmod (som de överlevande ju upplever) och självmord, musik och litteratur, Odysseusfärd (Torus resa) och rotandet i början av vuxenlivet (Torus hyra av huset, när han lämnar studenthemmet). Makt/karriär mannen (Nagasawa som gör allt för att nå sina mål, mycket vanlig i Japan vad jag kan förstå) och den vanliga mannen (?) Toru som trots allt bara vill bli lycklig.
Men efter att ha läst en bra bit undrar jag om det inte trots allt bara är en gammal vanlig jagmåstesåminvildhavre roman, och jagmåsteförhållamigtillkvinnorna roman dvs madonnan (Naoko) horan/madonnan (Midori, som bejakar sin sexualitet men som även är en riktig Florence Nightingale typ som uppträder mycket kvinnligt i sina omsorger, intressant nog är även Hatsumi sjukvårdskunnig!) hororna (alla tjejer som med hjälp av mansgrisen (Nagasawa) kommer i Torus väg(som inte alls är någon mansgris utan bara ett offer för Nagasawas grisande, tycker han själv i alla fall), som bitar av kött som används och villigt låter sig utnyttjas och sen glöms, såvida de inte faller utom ramen, den fula var bättre tycker inte du det också......(?). Och sen, patetiskt nog, även drömmen om den äldre kvinnan som också uppfylls, och sen en liten snutt även om lesbisk kärlek. Inte klokt vad han får in på sina rader som ju trots allt är ganska många iofs. Feministen i mig våndas..........men med stigande ålder inser jag att det är det här män vill skriva om, den enda han inte fick in (vilket kan vara förståeligt när man ser hur kvinnorna skildras) är mamma men henne har han säkert skrivit en helt annan bok om!
Det närmaste skrivna om hur kvinnor verkligen är, är om hur de är när de har mens! Lite kul iofs när Modori säger:
-Ok, jag bär hatt första dagarna av mensen. En röd. Det borde väl kunna fungera, sa hon med ett skratt. Om jag bär en röd hatt och du råkar få syn på mig på gatan, prata inte med mig då, spring bara din väg. -Skitbra. Jag önskar alla flickor i världen gjorde så, sa jag.
Men fastnar inte skrattet i halsen? När man tänker efter vad som verkligen står där.......
Slutet är ju i bästa Harlequin roman stilen, mannen sviker men efter att ha erkänt sina tillkortakommanden och vädjar om nåd blir han förlåten! Man blir rörd.......särskilt som man inser att han nog inte kommer att var speciellt trogen.......
Jag har också förstått att många som skrivit recensioner inte gillade slutet, men jag kände interiktigt så. Slutet var naturligt om man ser till hur boken var skriven. Men jag är inte säker på att det skulle varit samma slut om inte Haruki Murakami haft distans till tiden han skrev om. De sista raderna är skriven av en vuxen man som lärt sig att det är så här det fungerar......i den bästa av världar.

Müller, Herta, Hjärtdjur ****
Allt har betydelse, t.ex vad betyder det att Lola hänger i jagets (mitt) skärp? Det finns hela tiden sådana små små inflikade ord som liksom inte får nåt svar. Det uppenbara förstår jag, den totalitära regimen men sen finns det så mycket mer.....jag tror att man måste läsa boken igen och igen och riktigt tränga in i och få svar på symboliken för att få alla svar.......
Just ordet (titeln) Hjärtdjur har inte så många kommenterat vad jag kan förstå, det ordet grep mig mycket......även om jag inte riktigt är klar över dess betydelse heller......
Av en slump upptäckte jag tidskriften Atlas litterära tillägg (ALT), som kommit i två nr under 2008.
I nr 2 finns en intervju med Herta Müller. Här säger hon om just Hjärtdjur:
Varje människa har sitt eget system, tack och lov. Jag har inte någon aning om vad som finns inuti mitt huvud, eller i oss människor. Jag kan hålla med Mircea om att allt, både gott och ont, existerar i oss alla. Men jag är mer intresserad av skiljelinjer. Att skriva om det jag vet, om vem som har gjort vad, och om ansvaret för det.
I min roman Herztier [Hjärtdjur] skriver jag om det som vi inte känner till i oss själva, om det faktum att vi inte vet vad som finns inuti oss själva. När man kommer till världen är alla lika. Jag är intresserad av när något väcks i en människa. Är det samhället som spelar roll, eller de inre förutsättningarna? Är det tillfälligheter som avgör? Det hela är en gåta, och ingen kan lösa den. Inte psykologer eller sociologer, och inte heller litteraturen. Kanske är det transcendentalt, det man inte ser. Men som sagt, jag är mer intresserad av att ge ord för vad jag vet om någon.
ALT nr 2/2008 sid 296-297.
Översättaren, Karin Löfdahl, svarar också på frågorna
2.1 Hur skulle du utifrån översättarperspektivet karaktärisera din författare?
2.2 Vilka stilgrepp återkommer? Finns det några fallgropar du lärt dig att se upp med?
2.1 Hon vill utforska vad rädslan och våldet gör med människorna. Hon använder sig ofta av rädslans språk, den utanförståendes.
"Vad kan det talade ordet? När det mesta i livet inte längre stämmer, störtar även orden ned i avgrunden. Språket kan göra stor skada", har Herta Müller sagt. Det är det utmanande i språket som intresserar mig. En mening måste vara uppslitande, annars finns inget skäl att skriva den."
2.2 Det säger sig självt att det kan vara väldigt knepigt att göra hennes särpräglade språk rättvisa på svenska. Som översättare vill man ju få "sin " författare att framstå i en så positiv dager som möjligt och då bemödar man sig ofta om att skapa en ren och vacker språkdräkt. Men det vore fel i Hertas fall. Hon vill att det ska finnas grus och motstånd i språket.
ALT nr 2/2008 sid 302.
Min egen reflektion om Hjärtdjur
Jag har inga svårigheter med att förstå att det här är en nobelpriskandidat, så komplicerad var den här boken. Jag läste och läste och läste och det staplades ord och meningar på varann och jag trodde jag förstod men så insåg jag att det gjorde jag ju inte alls. En slags poetiskt färgad dystopi kändes det som man var inne i, men det ruskiga var att det är ju ingen dystopi utan en sanning som Müller förmedlar. Det står så här om den här boken Hennes poetiska stil med vågad och slående symbolik hittar samband mellan språket och världen där vi minst anade att de fanns. Och där hänger jag tyvärr inte med, vad är det för symbolik? Jag vet inte riktigt, kanske jag är helt enkelt för lite litterär för att förstå vad bloddrickandet symboliserar, eller allt tal om frisörer, eller hönan som pickar eller plommonträden? en del var ju så uppenbart men allt annat var som omskrivningar med vackra ord utan riktig betydelse. Jag hittar inte sambanden, men hoppas få några svar när boken ska diskuteras senare. Det intressanta är att de citat som finns på boken och även på Adlibris alla tillhör den helt uppenbara sidan av boken, så här är det ju att leva under förtryck. Men sen finns den andra sidan som man inte har en aning om innan man börjar läsa boken, och den sidan gav mig tankemöda kan jag säga!
Det jag gillade mest med boken var stämningen och när hjärtdjuret nämndes som här
Kvinnan snyftade, jag kände hennes hjärtdjur hoppa
från henne mage över i min hand.
Det hoppade fram och tillbaka,
allt fortare medan jag strök henne över håret.
och den dementa mormodern:
Min sjungande mormor kände sedan många år inte igen någon i huset längre.
Nu kände hon plötsligt igen min far,
för att hon var galen och han död.
Nu hade hans hjärtdjur tagit plats i henne.

Naipaul V. S. : Att läsa och skriva, en personlig betraktelse **
 Nobelpristagare bokutmaningen fortsätter. För att säkert hinna med köpte jag den här boken på rea. Tänkte att den kanske kunde vara intressant att ha i längden också. Sen var den inbunden, tunn, fin! Så......trevlig!
Beskrivningen på Adlibris:
Här får vi en unik inblick i förutsättningarna för ett av vår tids stora författarskap. 2001 års Nobelpristagare i litteratur, V. S. Naipaul, berättar här om sin långa väg till skrivandet - om den fattiga barndomen i Trinidad, om studieåren i Oxford och om de dystra månader i London som föregick den insikt som förlöste hans skrivande. "Och så en dag, när jag befann mig djupt nere i min nästan stadigvarande depression, började det gå upp för mig vad jag skulle kunna skriva om: stadsgatan på min hemö, med det brokiga liv som vi hade hållit oss utanför, och före det, livet på landsbygden, med seder och bruk från ett minnenas Indien.
Trots att boken var ytterligt tunn förmådde jag nästan inte läsa ut den. Om jag nånsin kommer att läsa mer av Naipaul ska jag plocka fram den här boken och läsa den igen, för jag tror att det finns en del att hämta här till författarens författarskap och anledningen till att han fick nobelpriset, vilket f.ö motiverades såhär:
....för att ha förenat lyhört berättande och omutlig iakttagelse i verk som dömer oss att se den bortträngda historiens närvaro.
Kanske att det är nån slags arbetarlitteratur han skriver, den slags litteratur som Sverige sägs vara unik om att ha?

Nilson, Maria: Chick lit *** Eftersom jag nyss läste Babbeldrottningen, beslöt jag mig även för att läsa den här boken som är en studie av just chick lit. Den var, som alla litterära studier, intressant. Om böcker skrivna mest av kvinnor för kvinnor. Chick lit är skrivna mest för att underhålla, men man ska inte förneka att alla böcker påverkar läsaren.
(Jag har ju aldrig gillat t.ex Harlequin böckerna då jag tycker deras kvinnosyn är under all kritik, dvs mannen är oftast otroligt otrevlig i början, ibland t.o.m våldsam, men sen händer det något, mannen blottar ofta en svaghet och kvinnan får honom att, med hjälp av sin kärlek, genomgå en metamorfos och plötsligt bli kärleksfull och omtänksam. Helt orealistiskt! och farligt då unga tjejer som läser kan tro att bara de accepterar våld osv så kommer den dag när allt ändå ändras......vilket det ju oftast inte gör i verkliga livet. Så verkar det tack och lov inte vara i chick lit.)
Men om det är som Nilson skriver att det är vanligt att hjältinnan trakasseras och finner sig i det utan ursäkt eller upprättelse, ger det ju verkligen fel signaler. Och att det visserligen kommer fram att villkoren i arbetslivet ser olika ut för män och kvinnor men att det också framställs som att det inte går att göra nånting åt det! Inte bra!
Som Nilson påpekar: vi har en lagstiftning som ska underlätta kombinationen av arbete och föräldraskap och att det är förbjudet med trakasseier, sexuella och pga kön. Men att i romanerna beskrivs det som att den lagstiftningen inte existerar. Och kvinnorna tänker heller inte på hämnd när det utsätts för svek från sina pojkvänner, utan gråter bara. Kvinnorna är inte speciellt starka utan mest på jakt efter den rätte verkar det som.


Om man är intresserad av genren chick lit och vill lära sig mer om den är Nilsons bok verkligen att rekommendera. Det finns även en lista på författare och litteratur om man vill få tips.

Nilsonne, Åsa: Mindfulness i hjärnan **** Den här boken var riktigt intressant. Väldigt mycket om hjärnan såklart. Och mycket som jag inte hade en aning om. Nya ord och uttryck.
Jag funderar faktiskt att köpa den eftersom jag skulle vilja lusläsa den, stryka under, anteckna. Och det gör man inte i en biblioteksbok!!!
Jag tror nämligen att den här forskningen bara är i sin linda. Och att mindfulness faktiskt är genomförbart, tankens kraft är enorm bara vi utnyttjar den.
Jag tycker själv inte att det är nån katastrof att bryta ihop om allt är kaos, det är väl också ett sätt att skydda sig mot situationen. Men att sen kunna besinna sig och komma igen, det bör man verkligen träna på.
Den här boken ger som sagt både bakgrund och exempel och är värd att läsas grundligt.

Nilsson, Eva : Änglavakt** Den här boken var inte vad jag förväntat mig tyvärr. Kändes som anteckningar, fragmentariskt. Det var som att ha läst bara en inledning, jag ville ha så mycket mer. Titeln, som väcker nyfikenheten, var bara nämnd som hastigast några gånger och upplevelserna på sjukhusen inte särskilt väl dokumenterade. Kanske handlar boken inte alls om de där 50 centimetrarna som ändrade författarens liv utan om något helt annat? Jag funderar på det. Reportaget i amelia, som gav mig inspirationen att läsa, gav mycket mer faktiskt.
Synd, Eva har ju massor att säga, hon skulle nog ha anlitat en medskrivare. Största behållningen var bilderna, kärleksvinter är min absoluta favorit. Hon är konstnär, det är det hon är. En stark konstnär.

Olsson, Linda: Sonat till Miriam ** Jag älskade verkligen Nu vill jag sjunga dig milda sånger men hade på känn att den här boken inte var lika bra. och det var den inte alls tyvärr. Det musikaliska temat med mystiska spontana händelser av ödesmättad karaktär tilltalade mig inte. Kanske för att jag inte någon som helst koll på klassisk musik (tyvärr). Sen spände boken över alldeles för mycket, det skulle ha räckt enbart med sökandet efter det förflutna, där i Krakow hettade boken till lite och jag kände att texten flöt på och bilderna från den gamle mannens lägenhet blandades med bakgrundsbilderna till en helhet. Men alla dessa fotografier och brev som dyker upp i så många böcker nu för tiden känns lite uttjatat, även om det hade relevans i den här boken.
Sen var slutet bara så ointressant, jag hoppade mellan sidorna vilket jag aldrig brukar göra, då har jag oftast redan slutat läsa innan. Men jag ville läsa ut den här boken. Ok slutet förklarar ett och annat men who cares? Det var Adam Anker jag blev intresserad av. Enbart.

Oz, Amos : Rim på liv och död ****
En på ytan enkel men överraskande historia, full av intellektuella bottnar, svår att ringa in men lätt att ta till sig.
Sägs det. Om den här boken i baksidestexten. Jag kan bara hålla med.
Och den här boken är bra om man ska säga det enkelt. Den är bra för den som älskar att läsa böcker som innehåller en bra historia, med minnesvärda karaktärer och tänkvärda ord (som jag gör). Den är säkert också bra för den som älskar att skriva historier för den visar ju faktiskt på skrivprocessen och hur man verkligen gör den där minnesvärda historien på ett sätt som jag inte läst förut.
Jag får en känsla av att såhär arbetar en författare som inte har möjlighet att skriva ner det han kommer på utan måste memorera det, boken innehåller mycket upprepningar som i vanliga fall skulle om inte gjort mig tokig så i alla fall dragit ner betyget. Men här förstår jag det. Sen kan jag känna, är Oz lite trollkarlen som bryter hederskodexen och lämnar ifrån sig koderna? Men det måste ju andra litterära storheter svara på om så är fallet. Han kanske är riktigt modig Oz, jfr även nästa stycke:
Sen kommer det som boken verkligen handlar om (enligt mig alltså, jag kan ha fel men rätta mig i så fall). Nämligen det som jag tidigare förutsett ska komma i massor av böcker framöver nämligen memento mori (påminnelsen om vår dödlighet) och även i denna bok memento impotento (vet inte om det heter så iofs, knappast men ni förstår vad jag menar särskilt när ni läst boken.......).
Dessa böcker kommer företrädesvis att skrivas av äldre män vilket ju också Oz är. Människor som varit friska och vitala och knappt sett en sjukhussal förut placerar döende romangestalter i dessa salar där de företrädesvis på natten möter döendets vånda. Så också i denna bok. Dessa beskrivningar har man ju faktiskt mest mött i mer medicinskt fackinriktade skönlitterära/självupplevda böcker tidigare. Men nu kommer de litterära giganterna med sina skildringar, intressant!

Paborn, Sara : Släktfeber *** Den här boken var faktiskt väl värd sin trea. I början var den trög och jag tänkte att det här ska det vara nånting? Men lite nyfiken blev jag allt på fastern. Historien är kanske aningen banal, jag tror att författaren har potential att skriva betydligt mer välarbetade böcker så småningom, så fortsätt gärna Sara Paborn! Släktfebern var mest febertoppar om man säger så.
Det jag verkligen gillade var det lite filosofiska anslaget, t.ex fasterns levnadsregler där jag fastnade för
Kom ihåg att varje människa lever efter sin egen lagbok. Se till att ge dig själv tillåtande grundsatser.
Ack om jag vetat det som ung. Då jag trodde att ideal och livsåskådningar gjorde att de som anslöt sig till dem också försökte leva efter dem. Och så levde de bara efter sin egen självrättfärdiga lagbok...Inte konstigt att jag kände mig förvirrad och senare lurad........Det var värt att läsa boken bara för den meningen.
Det fanns också några andra riktigt filosofiska meningar som jag tänkte citera men eftersom jag inte använde mitt vanliga bokmärke, den vita pappersbit som ligger mellan tepåsarna i ekonomi förpackningen och som jag river bitar ut och lägger vid intressanta sidor, (jag har en hel hög så jag kan ta en ny för varje bok) så kom jag inte ihåg vad det var. Du får läsa boken själv!

Penney, Stef: I vargars följe ***Långa stunder gick det att helt glömma att det här var en thriller/deckare. Ja, den skulle, kanske, ha varit värd en fyra utan mordet. För tack vare det måste en märklig historia konstrueras och ett blodigt tillfälle inskrivas vilket inträffade mot slutet som i alla, förhoppningsvis presumtivt filmade, deckare
Då det intressanta istället var Canadas utposter, Canadas mentalvård, Canadas pälsjägarhistoria, Canadas indianer och varför inte, två flickors försvinnanden. Boken skulle kanske inte ha varit så omfångsrik, men ack så mycket intressantare! För stilen var det verkligen inget fel på...

Petterson, Per: Ut och stjäla hästar *** De sista böckerna i Jorden runt på åtta böcker utmaningen innehöll en bok som jag inte läst, nämligen Ut och stjäla hästar, en bok som jag hört nämnas otaliga gånger. Och oftast i väldigt positiva ordalag. När jag började läsa undrade jag länge varför och inte förrän i andra delen insåg jag anledningen till att den varit så uppmärksammad i Norge. Andra världskriget nämns ofta i norska böcker, men bara som hastigast (jfr t.ex Berlinerpopplarna), här är en hel bok vars andemening jag i alla fall uppfattade som att jaget visar upp sig själv som ett krigets offer. Det jag kan känna är ett undertryckt hat mot den hjälte som offrade sin familj i krigets skugga. Egentligen tycker jag att titeln på hans nya bok "Jag förbannar tidens älv" mycket väl skulle ha platsat på den här boken, men jag kan ha fel. Petterson har dock lyckats med titeln som man inte glömmer, precis som man bör göra med password som man inte kan skriva ner.
Petterson försöker få en att tro att striden står mellan Lars och Trond. Han låter Trond läsa Dickens för att kunna citera " Om jag ska bli hjälten i mitt eget liv eller om denna roll kommer att spelas av någon annan, får dessa sidor utvisa." Jag tycker att det känns som att det är kring dessa rader författaren spunnit sin historia. Vem är mer hjälte än en norskmotståndsman? (Och Petterson skriver också att hans far ibland gick omkring på gatorna som en helt vanlig man. Som fantomen då kanske?) Och har denna far tagit ifrån Tronds hans roll och gett den till Lars? Det får vi inte veta men så enkelt är det nog inte.
Hans far, hans förebild, hans hjälte lär honom att man kan bestämma när det ska göra ont, då var det i fysisk bemärkelse när fadern drar upp brännäslor med händerna, men fadern gjorde samma sak när det gällde sitt eget liv i stort. Han lämnade sin familj för en annan, mer intressant, mer spännande, mer levande familj. Och han behövde inte stå till svars för det. Inte ens ekonomiskt kompenserades de, pengarna tog han själv till sitt nya liv. Han bestämde helt enkelt att det inte gjorde ont att svika, och så kunde han göra det.
För ingen kan falla så tungt som en hjälte och Tronds far faller, han väljer livet med den andra kvinnan precis som vissa soldater gjort i alla krig och offrar sin familj, sin kvinna, sina barn. Trond säger också på slutet att..
..."- Nej, jag fryser inte, sa jag, och hörde att min röst hade en otålig irriterad ton. Den har jag fått kritik för senare i livet, i synnerhet av kvinnor, och det är kvinnor jag använt den emot. Jag erkänner det."
Hans syn på kvinnor är cynisk, som sin fars syn på hans mor. Och det gör hans liv komplicerat. Han sviker också sina döttrar, försvinner som hans far gjorde men slutet ger en öppning, hans dotter är modigare än han själv var och söker upp honom. Kanske han finner frid trots allt.
Min slutsats blir: Alla motståndsmän var inte hjältar. Kanske Norge behövde höra det. Jag hade heller inte läst något om boken vilket gjorde att jag inte alls visste hur den var, kanske att jag därför sökte efter dess storhet med mer kritisk blick än jag skulle ha gjort om jag vetat att den utspelade sig under andra världskriget och med motståndsmänniskor.
Och jag kommer nog att läsa Pettersons nästa bok också, även om den här bara fick tre stjärnor. Han skriver trots allt medryckande och vävde ihop historien väl även om han skulle ha kunnat göra så mycket mer av materialet. Boken kändes omodern på ett sätt, som att läsa en mycket äldre författare. Och man måste komma ihåg att det är en pojke på tio år som ser skeendet, men det är trots allt den äldre mannen som berättar. Nån insikt måste ju ändå livet ha gett honom.

Pettersson, Henrik: Jehåvasjäveln ** Det var med tvekan jag fortsatte att läsa den här boken när jag kommit några sidor in i den. Den var helt enkelt väldigt dåligt skriven. Den blev dock intressantare efter ett tag, även om den fortfarande var lika dåligt skriven. Titeln antyder ett slags jag ska göra upp med min taskiga och förfärande barndom i sekten stuk, men det är inte fallet. Ömsint brukarman säga om såna här böcker har jag för mig. Ömsint men utan djup.
Jag känner sympati för författaren, för även om det naturligtvis är en fiktiv historia förstår jag att grundtonen härleder sig till Petterssons egna erfarenheter. Lite mer fick jag veta om Jehovas vittnen, men eftersom jag hade en ganska klar bild av dem ändå så var det inte så mycket nytt.
Historien känns obearbetad, som att en massa kapitel skrivits och sen blandats på måfå. Även om nuet ska hänga ihop med dået så lyckas inte författaren riktigt med det. Men innehållet var.....ömsint. Visar på religionens uttolkares rätt att bestämma vad som är rätt eller inte, utan hänsyn till någon annan än sig själv.

Rees, Matt: Morden i Betlehem *** En deckare som utspelar sig på Västbanken, och det hör ju inte till vanligheterna. Därför var den intressant. Dessutom bygger den på verkliga händelser (vilket gjorde den riktigt vidrig tyckte jag) och Konflikten finns hela tiden närvarande om dock i bakgrunden. Annars var jag inte så förtjust i den och skulle inte ha läst ut den om den utspelat sig nån annanstans. Men nu kan jag sträcka mig så långt att jag kanske, bara kanske, kommer att läsa nästa bok av Matt Rees som utspelar sig i Gaza. Den borde ju i och med det också vara intressant.

Roth, Philip: Envar **** Jag har inte läst något av Roth tidigare men jag inser att sådana här memento mori ( en påminnelse om vår dödlighet) böcker kommer att dugga friskt i framtiden, som alltså redan är här. Den påminner nämligen starkt om Stundande natten av Carl-Henning Wijkmark, 2007 års augustpristagare.
Jag fick också samma känsla nu av Roths bok som jag fick då av Wijkmarks bok. Mycket för att jag, till skillnad mot många andra, kunde känna igen mig i hur det var att ligga på sjukhus helt ensam som barn. Därför lämnade den här boken mig med en sorglig eftersmak, trots att den var välskriven och bitvis intressant. Mycket för att den har ett slags moraliskt (eller vad man ska kalla det, icke förmildrande kanske) stråk som jag sällan läser i nutida böcker. Men i dessa memento mori böcker kommer det väl att återkomma skulle jag tro.
Istället för att hylla männens syn på familj och barn för sin egen njutnings skull har den lust att varna för det, inte för att vinna evigt liv (Gud är ju död) utan för att finna ro inför döden. Ett slags botgöring som hos Envar i Spelet om Envar, varifrån titeln tydligen kommer. (där lever dock gud)
Boken steg verkligen i takt med att jag skriver om den och jag inser att det yttre handlar om kroppens förfall men den inre texten handlar om själens förfall och oförmåga till botgöring. Eftersom den ingår i Jorden runt på åtta böcker utmaningen så har jag skrivit mycket mer om den på en länk, men ska du läsa boken kanske du ska vänta med att läsa det......

Av violen - 1 januari 2010 09:15


Achebe, Chinua : Allt går sönder **** En välkänd bok i Jorden runt på åtta böcker utmaningen.
Eller som Per Wästberg säger på omslaget: Ingen roman har betytt mer för den afrikanska litteraturen
Jag förstår faktiskt varför när jag läser boken. Det är en ömsint skildring av igbofolket som finns i Nigeria, ett folk som Achebe själv tillhör. Förord av Per Wästberg och efterord i form av en essä Don C. Ohidake som är professor i USA men som också är igbo, ger också mer förståelse för bokens innehåll.
Läser man bara Achebes bok från 1958 känner åtminstone jag att det är en tid som väl knappast någon kan vilja ska komma igen? Och som Westberg påpekar i förordet:
Achebe återskapar ingen förlorad idyll. Han ser vad som förlorats och vunnits utan att döma eller sentimentalisera.
Vidare
Achebe vill visa att de afrikanska folken inte hörde om kultur första gången från europeerna, att deras samhällen inte var själlösa utan hade en filosofi och en livssyn, en poesi och framför allt värdighet. Han medger samtidigt att fast kolonialismen aldrig gav de afrikanska folken en sång, gav den dem en tunga att sjunga med. (sid22-21).
Jag kan ändå inte känna att detta samhälle är något riktigt drömsamälle, vilket jag förstår inte heller är Achebes avsikt. Seden att sätta ut tvillingar och trillingar i skogen, bortbytingar, barn som återföds för att dö igen, att stycka barn som dött och månggiftet är bara de levnadsmönster som inte är speciellt trevliga att höra om. Och de drabbar ju mest kvinnorna och barnen. Och mycket av det som kallas sedvänjor känns som ren och skär vidskepelse. Som vanligt är det nog männen som har det bäst bland igbofolket och kvinnorna som får dra det tunga lasset. Huvudpersonen Okonkwo har heller inte stort förbarmande varken med hustrur, veka barn eller sin far som var väldigt lat. Hårt arbete premieras. Och männen kan öka i rang och inflytande allt eftersom. På gott och ont.
Men frånsett det så skildrar boken igbofolkets traditioner och liv. Och Achebe gör det bra. Personerna lever faktiskt på ett sätt som är lite ovanligt i den här typen av böcker. Som Westberg påpekar i förordet:
Wole Soyinka påpekar att Allt går sönder var den första roman på engelska som talade inifrån en afrikansk karaktär snarare än porträtterade afrikanen som exotisk. (sid 13)
Efterordets essä av Ohidake är också intressant. Där försöker Ohidake förklara en hel del av det som vi skulle kalla vidskepelse och som förtar lite av igbofolkets storhet när man läser boken. Boken tilltade mig, som jag skrivit tidigare, just pga sin ärlighet. Inget samhälle är helt underbart, särskilt inte i backspegeln. Det verkar ju inte speciellt logiskt att be om många barn och sen döda tvillingar t.ex Hade kvinnorna haft mer att säga till om hade säkert många fler barn fått leva.
Trots allt är det många ur igbofolket som innehar proffesurer runt om i världen. Men Ohidakes slutsats blir ändå negativ,
Helt uppenbart har igbofolket gjort materiella framsteg. Det återstår att se i vilken utsträckning de kommer att fortsätta byta bort sin kultur mot materiella framsteg och fullständigt uppslukas av den västerländska civilisationen. (sid 308)*
 istället för att se att det också är något positivt med att hans folk verkar var ovanligt intresserade av utveckling, utbildning osv, (vilket han själv också verkar ha anammat), tycker han sig se att de byter bort sin kultur mot något sämre. Kanske ser igboifolket själva med glädje sina barn få utbildning, sjukhusvård och att deras tvillingar får leva? De tar tydligen det onda med det goda, som alla civilisationer verkar ha fått göra för att utvecklas.
Afrikas karta är grötig för mig, men nu vet jag var Nigeria ligger, kan placera katastrofen Biafra och kan framförallt känna intresse och respekt för landets historia. Inget dåligt resultat efter att ha läst en bok!
Achebe är ( i mina ögon) en modig författare, men det var Soyinka som fick nobelpriset. Eftersom jag inte läst något av honom vet jag inte vem av dessa två nigerianska författare som skulle haft priset, f.ö det första som gick till en afrikan. (1986)

Adiga, Aravind : Den vita tigern **** Mitt råd, häng med i början av den här boken. Jag gjorde en paus efter några tiotal sidor och tappade helt tråden. Därför var det trögt när jag började om. Men sen insåg jag varför den här boken fått Bookerpriset. Den beskriver Indien på ett sätt som jag inte läst förut. Och sen är den ju spännande också, med sitt mord. Samtidigt som jag kan känna en viss olust när jag läser den. Som med de Bookerprisvinnare jag läst tidigare. Nånstans känns det som att kika på ett land med alltför negativ blick.
Men jag gillade Aravinds språk och sätt att skildra kastsystemet och skillnaden mellan rika och fattiga. Och framförallt hans sätt att närma sig frasen Mörkrets hjärta. Jag brukar ju säga att en av de klassiker man bör läsa är Conrads Mörkrets hjärta för att veta vad mörkrets hjärta egentligen står för. Och har läst den boken förstår man Aravinds tanke när han lägger dessa ord i Belrams mun:
”Jag förde mitt speciella mörka ägg rakt in i citys hjärta.”
(sid 104)
Jag undrar om det inte var den meningen som gav den fjärde stjärnan? :-)

Agardh, Ingela : Den största nyheten ** En bok jag varit nyfiken på. För varför skulle man inte kunna skriva en bok om hur man blir kristen likväl som att det skrivs böcker om hur man blir buddhist och muslim och så vidare. Tänkte jag. Men den lyckades inte engagera mig. Är det en troförkunnelse eller är det en uppgörelse med hur det egentligen var på Aktuellt?
Jag kom ihåg Ingela Agardh från ett program där hon intervjuade en (okänd?) svensk-amerikan (det var ungefär såhär): hon frågade gör du alltid ditt allra bästa? Ja gör inte du? svarade han. Absolut inte, sa hon och skrattade sitt karakteristiska hesa skratt. Det var då jag verkligen blev nyfiken på henne. Men när jag nu läser boken får jag en känsla av att det var just det som drev henne in i utbrändheten, kravet att alltid göra sitt bästa. Kanske intervjun var efteråt iofs.
Trots att boken inte höll ihop och skulle vunnit på en hårdare redigering kände jag igen mig i mycket av vad Agardh skriver. Hon är hänsynslöst uppriktig och det är mycket befriande. Hon dog helt klart för tidigt, hon hade haft mycket mer att säga till oss.

Aidt, Naja Marie: Babian***   *Babian är en samling djupt oroande och gripande berättelser om vår samtid - om mörkret under civilisationens fernissa.*
Så står det på baksidan på och om denna novellsamling som fick Nordiska rådets litteraturpris 2008.
Och de var verkligen oroande de här novellerna. Jag hade som vanligt ingen aning om vad det var eftersom jag sällan/aldrig läser baksidestexter, så jag blev mer och mer förskräckt allt eftersom min läsning framskred. Och oroad. Och gripen. En fadd, klibbig smak som språket trots allt läskade. Och gav därigenom berättelserna den balans som gjorde att  boken fick priset.

Airth, Rennie: Vinterdöd *** Det var faktiskt riktigt avkopplande att läsa en deckare som är skriven bara upp och ner utan krusiduller. För sån är den här boken. Airths första bok i trilogin om Madden Mörkrets flod tillhör mina topp tio bland deckare. Nästa del, Blodröd våg, nådde inte alla samma höjder och den här var inte stort bättre den. Men jag blev ändå våldsamt sugen på att läsa den omedelbart. Och det har jag gjort.
Jag tänkte i början att hur ska jag orka läsa ut de här drygt 350 sidorna men plötsligt hade jag läst mer än halva och så var den slut! Så den var fängslande och lättläst och avkopplande. Precis vad jag behövde just nu.

Amiry, Suad :Sharon och min svärmor *** Den här boken skulle jag nog aldrig ha hittat på egen hand, det är det som gör Jorden runt på åtta böcker utmaningen så intressant, jag har redan läst två böcker som jag aldrig skulle ha läst annars.
Jag har nu läst alla tre Mellanöstern böckerna och den här skiljer sig från de andra eftersom det inte är en skönlitterär roman, därför är det svårare att bedöma den. Jag tyckte den var mycket intressant men gillade inte riktigt att den var så fragmentariskt skriven, vilket iofs förklaras av dagboksformen.
Många framhåller humorn i boken och det är väl iofs en bra sak, att kunna skratta åt eländet. Ett tag tyckte jag dock att det blev nästan lite väl humoristiskt, ämnet är ju trots allt ytterst allvarligt, mycket kändes lite onyanserat, t.ex att problemet med vilken tallrik svärmor vill ha till micron ges mycket större utrymme än dödade människor, det känns lite konstigt, särskilt som man läser att författaren deltagit i fredsöverläggningar......? Det nyanserades lite mer i slutet av boken när man fick läsa om engagemanget över murens byggande.
Ibland fick jag känslan av en blogg som man läser och ena dagen är allt katastrof och nästa dag är allt glömt, trovärdigheten kan bli lite lidande. Men humorn och själva formen är säkert en förklaring till att boken blivit så uppmärksammad (även titeln) och i och med det känns det ok. Det är viktig läsning. Och då är det viktigast att den blir läst.

Atwood, Margret: Oryx och Crake *** Jag hade såklart hört talas om den här boken innan den dök upp i Jorden runt på åtta böcker utmaningen. Men jag måste erkänna att jag inte hade en aning om att det var en så uttalad dystopi. Jag är inte så förtjust i sådana böcker, inte filmer heller för den delen. Jag minns dem alldeles för länge efteråt. Säkert blir det så även med denna bok.
Obs! Här avslöjar jag mycket om boken så ska du läsa den, läs inte vidare!


Först fattade jag inte alls vad boken handlade om, Snöman där i trädet och barnen som besökte honom. Konstigt!
Sen förstod jag heller inte de ständigt hormonstinna anspelningarna, skrivet med en manlig underton. Varför fanns de med? OrganFarmen intresserade mig och jag tänkte att här kommer några intressanta aspekter på framodling av organ och så vidare. Men det visade sig vara falskt.
Ett långt tag tänkte jag att är det en partsinlaga om barnprostitution från tredje världen? (Trafficking benämns det i recensionerna har jag sett sen).) Oryx fick väldigt mycket plats där ett tag och jag måste erkänna att nånstans måste hon ha varit där bara för att bilda den triangel som skulle göra allt intressantare och föra in lite romantik i det hela. Eller?


Och plötsligt dyker det upp igen, samma som hos White i tant Theodora, flirten med Sverige:


.....Han hade en enda bok, jag vet inte var han fick tag i den men det var en barnbok. Den handlade om en flicka med långa flätor, och strumpor - det var ett svårt ord, strumpor - som skuttade omkring och gjorde precis som hon ville. (sid 151).


Den enda bok som hallicken hade var alltså Pippi Långstrump om en flicka som gjorde precis som hon ville som lästes för en flicka som gjorde vad hallicken ville. Det kändes inte relevant i boken, avsnitten om Oryx. Men kanske att de ändå hade en roll att spela eftersom Atwood ju är feminist och hon kanske ville peka på att kvinnans lott är den eviga skökan, in i det sista.


Sverige eller svenskarna nämns även på ett annat ställe i boken, de kroppsorienterade reservaten. De får konkurrens bl.a av Svenskarna. (sid 294). Jag blir fundersam.........


Boken ger ett tekniskt trovärdigt intryck, kanske för att så mycket är så sant från den tid vi lever nu. Det rings i mobilen, det surfas på internet, böcker läggs över på cd-rom vilket ju känns lite förlegat redan iofs. Det känns som att Atwood gått in i den verklighet som fanns när hon skrev boken (den kom 2003) och därmed beskriver nånting för henne så pass främmande att det känns nästan dystopiskt det också i jämförelse med hur det var innan internet t.ex


Jag vet inte vad själva essensen i boken är. Crakes önskan att med det yttersta av sin briljanta hjärna skapa den fulländade människan kommer inte att lyckas. Redan syns en rynka i det perfekta ansiktet. Men kommer de två människoslagen att kunna samsas och bygga upp en ny värld? Visst vill vi hoppas det. Även om det Snöman fruktar mest på bokens första sidor drabbar honom med full kraft på de sista, blodförgiftningen.
Jag fascinerades av boken. Men jag tyckte inte riktigt om den. Är det översättningen som inte gör språket rättvisa? Eller skriver Atwood medvetet kallt, lättsamt för att det passar ämnet. Visst, Jimmys samlande av ord, hans möjlighet att få bläddra i riktiga böcker, det ger språket en viss makt i boken. Men nånstans blev jag inte imponerad av de tekniska resonemangen, av de nya människorna, av Snömans svårighet att återvända till de döda kropparna i huset fast han uppenbarligen gjort det ofta tidigare men nu var det liksom omöjligt. Detaljer, jag vet men det störde mig. Att pandemier skapas av läkemedelsbolag har ju spekulerats i tidigare så inget var liksom nytt i boken. Personerna berörde mig inte riktigt heller. Egentligen var det bara två saker som riktigt berörde mig, rädslan för blodförgiftning och det osannolika sammanträffandet av Oryx barnporrsfilmning när Jimmy plötsligt blir förälskad (?). Att han sen möter henne i vuxen ålder är ju också helt osannolikt egentligen. Som jag sagt tidigare, varför är Oryx med? Eller skrevs boken för att Oryx skulle få vara med?

Auster, Paul: Mannen i mörkret *** Auster tillhör en författare som jag läst många böcker av, med den här blir det hela sju st. Men jag kommer ihåg endast en ordentligt, New York trilogin. Den här kommer jag nog också att glömma är jag rädd.
Ok, Auster skriver ju enkelt, så enkelt att det måste vara en verkligt bra historia för att den ska hålla fyra stjärnor klass. Det gör inte den här boken som handlar om en hel del olika saker, krig, film, död, kärlek och sen: vad hela boken egentligen handlar om som det står i en recension från svd, (men där avslöjas en hel del så undvik den tills du läst boken om du tänker göra det) och kanske varför den är skriven överhuvud taget, men som skildras endast i ett stycke på slutet dvs: (länkad med ett citat) och Brill når slutligen mörkrets hjärta.
( Jag citerar det eftersom jag ständigt hävdar att Joseph Conrads Mörkrets hjärta är en klassiker man bör läsa av den anledningen att just detta mörkrets hjärta används frekvent i recensioner och även annan skrift och har man då läst boken har man en god aning om vad just detta mörkrets hjärta symboliserar. Detta styrker bara min tes.......)
Där slutar sen boken och den lämnar efter sig fragmentariska handlingar utan riktig väv.

Axelsson, Majgull : Is och vatten, vatten och is **** Jag har läst flera böcker av Majgull Axelsson. I början var det reportageböckerna Våra minsta bröder, Rosario är död och Dom dödar oss, fruktansvärda skildringar som man inte pallade med att läsa mer än en vart femte år. Så första romanen Långt borta från Nifelheim, (som jag tänkte på när jag läste den här konstigt nog, kanske skildringen av traumat får mig att tänka tillbaka på Långt borta...) och sen augustprisvinnaren Aprilhäxan som var en riktigt höjdare. Men sen har jag inte lästa några fler, börjat visserligen på några men inte fullföljt. Axelssons böcker är ju också ofta omfattande så är de inte bra direkt känns de oöverkomliga att ta sig igenom.
Men nu har hon lyckats igen. Den här boken var bra, riktigt bra. Ibland kunde jag känna att historien var lite väl banal, att den snuddade för mycket vid deckargenren ( där försvann den femte stjärnan) och att den ändå lämnade gåtan olöst, men ändå. En bok på mer än 450 sidor som hela tiden höll uppe intresset, lämnade kvar levande personers i minnet och dessutom speglade slutet av 60-talet med dess politiska turbulens på ett nyanserat sätt, det är en stor bedrift. Vill du ha en riktig bladvändare i sommar, ta gärna den här.

Barbery, Muriel: Igelkottens elegans *** Sällan har en bok blivit så omtalad som den här, redan såld till 39 länder! Eftersom den består av två olika personers tilltal, och eftersom jag tilltalades så mycket mer av Palomas del, sökte jag och fann en intervju med författaren på Adlibris Litterära klubb.Här fanns mycket matnyttigt som förklarade vad jag kände inför boken. Jag var nämligen inte alls lika entusiastisk som många andra varit och är.
Jag hade inga problem med de filosofiska och litterära och psykoanalytiska och konstnärliga referenserna. De som jag kände till tänkte jag aha till och de som jag inte kände till brydde jag mig inte om. Bokens upplägg var ju genialt egentligen och jag tyckte det var intressant att läsa om hur idén till boken kom till.
Men samtidigt kändes det lite konstlat att portvakten var dels så ful utvändigt (ack så vanligt och filmistiskt trick, den vackra skådespelaren görs ful för att sen bli vacker och få berättigande, men även de som inte går att styla upp kan ju vara värda en filmroll? eller en roll i en bok? Och boken är mycket riktigt filmad....) men hon var ju även så himla smart. Måste hon vara det för att kunna hjälpa Paloma? Medmänsklighet behöver väl inte intelligens, bara välvilja?
Nåja, boken handlade egentligen inte om Renée(Om jag inte hade haft lust att ösa ur det vackra franska språket från gångna sekler hade Renées gestalt aldrig uppstått. säger Barbery)utan om Paloma och är därmed, precis som Carin Söderström på Adlibris så förtjänstfullt skriver: Till sitt yttre vill Igelkottens elegans framstå som en enkel historia om människor, men även här bedrar skenet. Muriel Barbery har faktiskt lyckats skriva en tribut till livet. En livshyllning, om än i form av ett lågmält crescendo. Jag kan bara hålla med!
Jag läste det här som en ungdomsbok, en bok som jag skulle sticka i händerna på en vilsen bokslukande tonåring. En tonåring som känner sig som ett vilt djur och som därmed delar det vilda djurets öde, att till slut uppfylla sin uppgift och sedan dö. Men bland vuxna människor finns det något som heter välvilja, medkänsla och lust att ta sitt ansvar. När Paloma hittar några sådana vuxna människor i sitt liv fullt av omogna dito, då känner hon plötsligt att livet är värt att leva. Där Goethe misslyckades lyckas Barbery. Hoppas jag.
Jag läste även översättarnas kommentarer på Adlibris och det var intressant att de exempel de tog upp hade jag alla lagt märke till. Jag tycker att de lyckades bra med översättningen och Paloma uttryckte sig moget javisst men även med den självklara nonchalans som tonåringar gör. Det märkliga är också att jag såg framför mig en helt annan flicka än den som Renée sen såg och beskrev. I sina tankar framträdde hennes innersta medan hennes yttre var något helt annat, som det är för så många ungdomar
Även om hon lagt det yrket på hyllan är Barbery filosofilärare. Kanske har hon undervisat ungdomar, det skulle förklara hennes sätt att kunna se Palomas inre. Eller så har hon själv helt enkelt varit ung bara.......
Det enda jag riktigt funderade på var på sidan 270ff, där Paloma ser adoptivbarnet Théo och funderar över hans öde......Han är bara drygt ett år men hon tillmäter honom erfarenheter som endast en vuxen kan besitta, eller i alla fall en betydligt äldre person. Är det hans utländska uteseende som kommer att göra honom till en främling i samhället och kanske får honom att bränna bilar? Hans inre kan nu knappast vara präglat av den kultur han föddes in i och där han levde sitt första år. Och adoption betyder att tas upp som sin egen och därmed inlemmas i sin adoptivfamiljs kultur. Paloma betraktar honom dessutom som lika annorlunda som ett barn med Dawns syndrom, här skulle jag gärna velat få veta varför det stycket är med? Eller är franska ungdomar lika fulla av fördomar som den vuxna befolkningen? Det som är annorlunda är främmande.....Den vuxne Ozu väcker ju inte alls sådana känslor hos Paloma......? Intressant........

Bernuth, Christa : Inre säkerhet*** Christa Bernuth (tidigare Christa von Bernuth) skriver alltid bra.
Rösterna***(*) 200607
Då blev du tyst ***(* ) 200610
Otro **** 200905
Så ser mina betyg ut om hennes böcker.
Att den här inte fick fyra beror nog mycket på ämnet, jag har aldrig gillat böcker om stasi. Nu kanske jag avslöjar lite mycket men om den utspelar sig i östtyskland kan ju vem som helst räkna ut ett och annat. Sen har hon gått ifrån sin ordinarie huvudperson också, fast om det gör nåt vet jag faktiskt inte. Den är iofs tankeväckande, hmm kanske det gick till såhär? vem vet.......
Bernuth är inte så känd, många har aldrig hört talas om henne faktiskt. Men jag rekommenderar henne varmt. Hon skriver nästan skönlitterärt faktiskt.

Bernuth, Christa von: Otro **** Något så ovanligt som en riktigt genuin deckare. Ja så kändes den här boken. Ok, visst var det med lite om den överarbetande ensamstående (nåja) kvinnliga kommissarien som kämpar på men här var faktiskt ändå själva mordgåtan det primära. Jag gillar ju von Bernuth, har läst både Rösterna och Då blev du tyst, det här är mellanboken som kommit ut först på senare tid har jag en känsla av. Eller jag har i alla fall inte snappat upp den tidigare. Sen ser jag att hon faktiskt kommit ut med en bok till i år, Inre säkerhet. Den hamnar bums på läsa listan.
Ok för att återgå till Otro, den fångade direkt genom att fokusera på Lucilia och Calliphora, de flugor som intar kroppen efter döden. Äckligt? Javisst men döden är ju äcklig, särskilt den våldsamma döden där kroppen inte ligger i ett sterilt kylrum utan öppen för allsköns kroppsligt sönderfall ute i naturen. Något de flesta deckare handlar om men som ingen beskrivit på detta vetenskapliga sätt tidigare kan jag säga. Inte vad jag läst i alla fall. Det var riktigt intressant.
Dessutom var historien väl sammansatt och jag hängde med i alla personerna och upplösningen var inte förutsägbar och jag blev lurad länge och det är så en deckare ska vara tycker jag. En fet fyra till Bernuth och hennes kompis Schöbel som tydligen spånat ihop det hela.

Bolaño; Roberto: Om natten i Chile **** Första boken om sydamerika i Jorden runt på åtta böcker utmaningen. Och den var riktigt bra måste jag säga. Jag blev sugen på att läsa mer av författaren faktiskt. Han skriver ömsom långa långa meningar och då menar jag sidlånga, varvat med kortare. Men texten flyter på riktigt bra ändå (bra översättning kanske). Boken kan nog betecknas som svår men jag måste erkänna att den faktiskt var riktigt spännande. Och intressant för en litteraturintresserad som jag.
Jag gjorde misstaget att läsa baksidestexten annars hade upplösningen varit riktigt rafflande. Eller tragisk kanske hellre. Jag sträckläste den faktiskt.
Jag skriver mer om den här och som vanligt avslöjar jag mycket mer
Första boken om sydamerika i Jorden runt på åtta böcker utmaningen. Och den var riktigt bra måste jag säga. Jag blev sugen på att läsa mer av författaren faktiskt. Han skriver ömsom långa långa meningar och då menar jag sidlånga, varvat med kortare. Men texten flyter på riktigt bra ändå (bra översättning kanske). Boken kan nog betecknas som svår men jag måste erkänna att den faktiskt var riktigt spännande. Och intressant för en litteraturintresserad som jag.
Jag gjorde misstaget att läsa baksidestexten annars hade upplösningen varit riktigt rafflande. Eller tragisk kanske hellre. Jag sträckläste den faktiskt.
Jag hittade flera utmärkta beskrivningar på webben: bla a i Aftonbladet Här tar jag ut några meningar som stämmer med mina upplevelser av boken och som jag tycker är viktiga..... .
Men det är inte handlingen utan språket självt som är romanens viktigaste element. Översättaren, Lena E Heyman, som också översatt Bolaños De vilda detektiverna (Tranan 2007) har lyckats väl med sin svåra uppgift. Romanens dunkla, liksom topografiska prosa som rastlöst rör sig i minnets landskap, från plötsliga öppningar av rymd och himmel till närsynta hågkomster av anleten, tonfall och gester, hyser också i Lena E Heymans språkdräkt ett slags öppning mot döden. Som föll det över romanens språk en rå och kornig skugga från det väntande dödsmörkret
Om natten i Chile är knappast en uppbygglig roman.......... Och likväl är det en bok som hävdar uppriktigheten
Språket gav boken sista stjärnan, det träffade faktiskt omedelbart.
Jag brukar ju inte läsa baksidestexter så jag ångrar att jag frångick min vana den här gången.

Boström, Donald (red): Inshallah ** När jag läste Kvinnan i Jerusalem och Sharon och min svärmor i Jorden runt på åtta böcker utmaningen kom jag att tänka på den här boken som jag köpte för några år sen. Den presenterades ju som en slags opartisk inlaga i konflikten mellan Israel och Palestina och kom 2002. det var därför jag köpte den, för att jag hoppades få en nyanserad bild. Men opartiskheten var väl inte det mest framträdande draget om man säger så.
Mycket och ingenting har hänt sedan 2002 känns det som. Samtidigt som konflikten är så gammal och känns det som, tidlös, har det ju ändå hänt en hel del de sista sju åren, som gör att bilden inte riktigt stämmer trots allt. Arafat är ju borta t.ex
 Blev jag så mycket klokare? Kanske, kanske inte. Inshallah betyder ordagrant "Om Gud vill" men så mycket religion var det inte i boken. Det kändes som att Gud har väldigt lite att säga till om i den här frågan.
Men de som skrivit har alla stor kännedom om konflikten, särskilt ur palestinsk synvinkel. Dock blev det lite fragmentariskt när så många skrivit, det blev ingen riktigt sammanhållen bild. Jag känner mig fortfarande osäker på bakgrunden, det förutsattes att man visste mer än jag gör innan man läste. Någon upplyftande läsning var det i alla fall inte. Jag blev nedstämd.
Bilderna som tydligen är en del av framgången med boken syns väldigt dåligt i pocketupplagan tyvärr, det skulle kanske annars ha gett ett bättre betyg.

Brontë, Emily: Svindlande höjder *** Äntligen! Har jag läst den här klassikern som ju man ju bara ska ha läst. Och äntligen har jag läst ut den! Jag hade höga förväntningar på den och de infriades inte. Speciellt romantisk tyckte jag inte att den var men den var helt klart intressant på andra sätt. Men väldigt lång måste jag säga.......
Här på wikipedia kan man läsa en hel del intressanta aspekter på boken, t.ex apropå Heahcliffe Heathcliff blivit något av arketypen för den romantiske Byronske hjälten, vars passion är stark nog att förstöra både honom själv och alla runt omkring.
Även det feministiska perspektivet på Chatherine1, som jag kallar henne, är ytterst intressant.
I en tolkning av Sandra Gilbert beskrivs det hur den äldre Catherine Earnshaws sanna väsen förminskas i och med hennes samröre med släkten Linton. Gilbert menar att det "förvildade" tillstånd som Catherine och Heathcliff befinner sig i när de är tillsammans ute på hedarna kan ses som ett androgynt tillstånd. Catherine är inte en "kvinna", med allt som ordet innebär, utan hon är rätt och slätt människa. Hon är fri och rebellisk, motsatsen till normen för den tidens kvinnoroll. När hon gifter sig med Edgar Linton förminskas hon. Hon lockas av honom till att bli en "lady" och spela den traditionella kvinnorollen. Hon måste tukta sina impulser, sin frispråkighet och sin rebelliska ådra. Hon måste sudda ut sitt tidigare jag, sitt sanna jag, och leva sig in i sin roll. Hon klarar detta relativt väl under tiden som Heathcliff är borta. Men när han återvänder påminner han henne om vad hon gått miste om och hon hamnar i en självdestruktiv spiral som i slutändan kräver hennes liv. De inristningar på fönsterkarmen som Lockwood upptäcker vid sin övernattning i Wuthering Heights visar på den splittring Catherine känner. Är hon Catherine Earnshaw, Catherine Linton eller Catherine Heathcliff?
Det är konflikt mellan den Catherine som hon egentligen är, och den Catherine som andra förväntar sig att hon ska vara för att passa in i samhället.
Det tycker jag är bra skildrat i boken. Både Cahterine1 och Heatcliffe går ju in i en slags galenskap, som enligt många tolkare har att göra med passionen de känner för varann. Kanske Catherine1:s galenskap har lika mycket att göra med den tolkning som görs i det feministiska perspektivet, aktuellt även idag i så fall! Och Heatcliffe ser ju tydligen syner och uppträder ju ytterst motbjudande med gravskändning osv. Känns inte så normalt direkt.
Romanen håller sig ju inom Det slutna rummet, allt utspelas inom ett begränsat område med ett begränsat antal personer och som i en modern såpa måste några dö för att historien ska kunna fortsätta.
Kanske att det är det största beviset på att Brontë verkligen levde isolerad, den enda research hon kunde göra var i sin egen omgivning!

Cabot, Meg : Babbeldrottningen *** Nu har jag läst ett över 300 sidor långt kåseri kändes det som. Och det var väl helt ok för den gångs skull. Men jag måste erkänna att jag inte har någon stor önskan att läsa fler böcker i samma stil. Visst, jag drog på munnen flera gånger och skrattade t.o.m högt nån gång (enligt maken) och boken skulle göra sig utmärkt som film i genren komedi. Dessutom var de små styckena om modets historia intressanta och gav en liten seriösare touch åt hela upplägget. Boken var kul att läsa men gav som sagt ingen mersmak.

Calderón Emilio: Kärlekens arkitekt*** "Överträffar förväntningarna hos även den mest kräsne bokläsare" står det på baksidan av denna bok. Dessa ord har tydligen stått att läsa i Tidskriften ABC, Madrid. Och titeln och omslaget (så vackert!) och att det var en spionroman talade också för att den här boken skulle vara nåt över det vanliga. Men tyvärr var den tungläst så in i nordens och jag måste erkänna att jag än inte kan säga att jag riktigt förstod vad den handlade om heller. Ok, det var andra världskriget och Rom och det var en annorlunda vinkling som jag tilltalades av. Sen innehöll den riktigt bra meningar som jag naturligtvis inte antecknade trots att jag lovat mig själv att börja göra det för många böcker sen. Men till syvende och sist måste jag säga att den gjorde mig väldigt förvirrad och vem som var spion och inte och hur låter jag vara osagt. Trots det läste jag ut den och det ångrar jag inte.

Cleeves, Anne : Rött stoft *** Shetlandsöarna har jag inte vetat mycket om, utom det där kriget förstås. Men efter tips läste jag Vita nätter och gillade den så nu lånade jag den tredje boken i serien (på fyra) som just kommit. Och den var också bra, spännande. Jag bryr mig faktiskt sällan om att fundera på vem mördaren är men den här gången försökte jag verkligen lista ut det, och hade faktiskt mina aningar som visade sig vara rätt. Dessutom är det ju kul att lära sig lite om Shetlandsöarna och en karta gjorde saken ännu bättre. Men jag måste säga att intrigen var lite uttjatad, gamla ben som dyker upp har jag läst om i många deckare känns det som.
Eftersom jag började med bok 2 (ett misstag som jag inte ska göra om) så känns det inte speciellt kul att läsa bok 1, men det finns mycket annat att läsa så det är ju ingen fara. Det talar ju egentligen för att dessa fristående seriedeckare egentligen inte är så fristående som de verkar.....

Condé, Maryse: Färden genom Mangroven **** Tredje och sista sydamerika västindien boken i Jorden runt på åtta böcker utmaningen. Och den bästa. Jag gillade upplägget, att man genom olika personer får upptäcka vem Francis Sancher, den mystiske främlingen egentligen var. Påminner om Mordbyn på det sättet. Här är det det också ett dödsfall och andra människors berättelser men det är så fjärran från en deckare man kan komma. Trots det väntade jag ändå på att Sancher skulle ha blivit mördad! Hjärtvättad är vad man är av alla deckare man läser. som vanligt skriver jag mer här och som vanligt avslöjar jag för mycket på den sidan...... En mycket bra bok! Annorlunda i upplägget så till vida att det finns en huvudperson, främlingen Francis Sancher och på hans begravning får alla andra bipersoner komma till tals. Med hjälp av deras berättelser framträder den mångfacetterade bilden av Sancher. Ett väldigt bra grepp som påminner om Mordbyn.
Den är på intet sätt en deckare men spännande ändå och jag kommer på mig att vänta på att det ändå ska uppdagas att Sancher mördades. Vet vi säkert att han inte blev mördad? Egentligen.För många hatade honom och många älskade honom också. Eller så är jag hjärntvättad av alla deckare jag läst.
Färden genom Mangroven spänner över många områden, rasism, främlingskap, rädsla för det okända, mystik med förutbestämda öden, kvinnorförakt och kolonialism, författarskap och sökandet efter rötter. Vänskap och hat. Längtan bort och längtan hem.
Samtidigt är det ju en slags utvecklingsroman eftersom flera personer kommer till insikt under resans lopp. De tar tag i sina liv helt enkelt.
Intressant är också Sancher som har rykte om sig att vara en våldtäktsman (och även homosexuell), fast kvinnorna i byn kommer till honom av egen fri vilja. Men han är ändå en våldtäktsman, inom krigets ramar, och han känner ingen ånger över det. Något helgon är han alltså inte. En människa med både onda och goda sidor, som med sin blotta existens och ärlighet berört så många i byn han bosatt sig i.
Om jag hade läst den här boken för att analysera den skulle jag direkt ha börjat med att anteckna allas namn och inbördes relationer. Nu hade jag vissa svårigheter att placera personerna eftersom de dök upp. Men det finns oändligt mycket att säga om den här boken och oändligt mycket att gräva i. Helt enkelt en bok i min smak.
På framsidan av min pocketupplaga står att det här är en framtida nobelpriskandidat. Jag kan bara hålla med!

Desai, Kiran: Bittert arv****
Den fick manbooker priset 2006 men efter viss tvekan då den inte ansågs läsbar. Och på ett sätt håller jag med, särskilt i början känns den verkligen inte läsbar. Jag fattade kort sagt väldigt lite och när jag läst ett tag till kände jag ett visst obehag. Är författaren ironisk eller vad? Att skildra sitt land och sina landsmän så.....nedlåtande och spydigt på nåt sätt.......nä det kändes inte bra. Är det därför den får pris undrar jag, för att den spär på en massa fördomar om indier, vare sig de lever i sitt eget land eller har emigrerat....eller är det för att mamman råkar heta Anita Desai? Är författaren uppvuxen i sån miljö att Indiens själ gått förlorad för henne, är hennes kast för hög? (Kast nämns knappt i boken, jag kan inte erinra mig det men jag kan ha fel). Jag förstår inte......
Men sen fångas jag in i historien som böljar fram och tillbaka mellan tider och länder och personer, och plötsligt hänger jag med och vet vilka allihop är..........Det är som att jag ser dem på bild samtidigt som de nämns, flera sinnen kan registrera dem. En ovanlig, angenäm känsla.
Här finns hänvisningar till verk av kända författare, Brott och straff, Svindlande höjder och Agatha Christie, påfallande få inhemska titlar. Och när den ena halvan i kärleksparet (Sai) väntar på sin älskade som lämnat henne i vredesmod, vänder hon sig inte till indiska tankar om kärleken utan läser slutet på just Svindlande höjder två gånger om. ...."kraften i skrivandet gav henne en vild djurisk känsla i magen....". Västvärldens största kärleksroman som den kallas kan inte skänka henne Gyan tillbaka, lika lite som Heathcliff får sin Catherine åter. Jag är ju svag för sådana intertexter måste jag erkänna, så där började boken verkligen växa i mina läsögon.
Trots att boken var intressant förmedlade den en diffus olustkänsla hos mig. Jag var tvungen börja leta efter ironin och fann den tack och lov också.
Desai var fjorton år när hon lämnade Indien och den syn hon förmedlar visar inte på någon större form av framgång för dess invånare. Utblottade åker de iväg, utblottade återvänder de hem.
Möjligtvis om man kan se den som en filosofisk roman, då faller ju det mesta på plats. Revolutionen drabbar alla men mest de lägst stående, ofta med död och lemlästning. Men de rika klarar sig, även om förlusten av hunden är lika svår för domaren, som förlusten av marken för systrarna, som förlusten av kärleken för Sai, som förlusten av synen för den misshandlade alkoholisten. Däri ligger kanske rättvisan; att förlusten är lika stor för alla även om den skenbart ter sig så olika. Och den stora vinsten visar sig bestå inte i guldet utan i den fysiska kroppen av en älskad sons hemkomst.
Och däri ligger kanske också bokens relevans, den handlar inte om Indien utan om mänskligheten. Och då förtjänar den verkligen sitt pris

Drakulic, Slavenka: Till sängs med Frida *** Jag gillar Drakulics sätt att skriva. Och det visadesig att även den här boken med det lite annorlunda (från det Drakulic brukar skriva om) ämnet också vann på hennes stil. Jag kunde dock inte låta bli att hela tiden tänka på filmen som jag såg för några år sen. Det förstörde boken lite.
Boken tog upp andra sidor än filmen tyckte jag, till det bättre. Beskrivningen av hur Frida kände sig fången i sin kropp kan nog alla som har någon sjukdom känna igen sig i. Kanske därför Drakulic skrivit just den här boken, hon har ju själv genomgått två njurtransplantationer och vet vad en sjuk kropp innebär.

Ekman, Kerstin: Mordets praktik ****
Jag säger direkt, läs Doktor Glas först för annars blir det så mycket i den här boken som man inte förstår. Den var trög i början men efter hand blev den mer och mer intressant. Faktiskt ryckte jag till vid mordet, det kom så oväntat! På nåt sätt tror jag att Söderberg och Ekman tänker lika men doktor Glas har inte blivit den brandfackla för människorvärdet som den skulle han kunnat bli. Den här boken blir tillsammans med intervjuerna av Kerstin Ekman nånting helt annat.Ok att det litterära engagemanget överskuggar det etiska, dvs att ta in författaren i en fiktiv roman, men här finns det etiska så uppenbart med ändå. Skuggan hos oss människor är tydlig. Det är magnifikt.

Enright, Anne : Sammankomsten**** ManBookerPrice vinnare 2008.
OBS innehåller avslöjanden om hur boken slutar! Jag gillade inte den här boken i början, precis som jag gjorde med 2007 år vinnare Kiran Desai. Och precis som med den ändrade jag helt uppfattning efter ett tag.
Det gick dock trögt och jag undrade, vad handlar det här om egentligen, det lär väl vara nåt sexuellt övergrepp som vanligt. Och jag tror alla läsare insett vad som skulle komma, irländsk författare och miljö, skildringen av skuggan som låg över syskonen, den sexuella tonen, allt talade för det
Men jag fortsatte att läsa och blev mer och mer indragen i historien. Det handlade mycket om sex, på ett distanserat sätt dock. Och ju längre jag läste desto mer insåg jag att det hade sin förklaring. Och jag var bara tvungen att fortsätta läsa tills allt var klart.
Som en antik pjäs byggdes boken upp mot sin peripeti, vilken ju var vad jag väntat mig som sagt.......
Jag trodde inte att det skulle bli nån Katharsis, att likheten med det antika dramat skulle sluta med peripetin för jag tänkte, den här boken kan bara inte sluta på nåt sentimentalt pjoskigt aha-upplevande sätt. Men det gjorde den! Och det gjorde den ändå inte.
Anne Enright har självironiskt beskrivit ”Sammankomsten” som den intellektuella motsvarigheten till en Hollywood-snyftare, läser jag på en webbsida.Sedan återvänder Veronica till sin familj, som trots allt ger henne tryggheten åter, där hon lyckats skapa nånting annat än det hon upplevt i sin älskade/hatade egna familj. Vilket hon inte förmått inse förrän efter sin inre och yttre resa.
Som syskonskildring är boken outstanding tycker jag. Trots att syskonen är diffusa och på något sätt ansiktslösa är de intensivt närvarande. En hel del lämnas åt läsaren, frågetecknen finns hela tiden men ändå, boken känns avslutad. Även om den skulle kunna bli en följetong och bli både Sammankomsten II och III, i sann Hollywoodanda!

Ernestam Maria: Alltid hos dig **
Den här boken hoppades jag så mycket på. Hade hört en hel del om författarens tidigare böcker och tänkte att nu läser jag den här sista först och börjar i andra änden. Men jag blev så besviken. Ett imponerande romanbygge säger Theodor Kallifatides på omslaget. Jag håller inte med.
När jag såg Maria Ernestam prata om boken på TV när den kom ut blev jag intresserad av den historiska aspekten, alla dessa lik som flöt iland och som det tydligen talats tyst om. Men boken handlade ju nästan inte alls om det, massor med ord och en konstig historia med religiösa inslag i dåtiden, mystiskt placerade lådor i en släktgård med avslöjande brev kryddat med en rar ungdomskärlek i nutiden. Faktiskt så var efterordet nästan det intressantaste.
Boken skulle ha handlar om fotografering istället, första (Fotografierna som låg utspridda framför henne borde få fina recensioner) och sista (Försiktigt tog hon fram kameran och fångade honom i rörelsen framåt) meningen talar för det.
Jag var tvungen söka och se vad andra skrivit och drog en lättnadens suck när jag hittade till Bokhora och läste vad som skrivs där;
Jag tycker Ernestams böcker brukar kännas osvenska. Kittlande, unika, speciella, och svåra att sätta en etikett på. Är det deckare? Eller psykologisk roman? Eller något helt annat?
I “Alltid hos dig” går Maria Ernestam plötsligt och blir konventionell. Hmf? Jag känner mig ju faktiskt lite lurad!
Tack Johanna L! Jag förstår att den här boken inte är vad jag trodde den var. Men om det är de övernaturliga inslagen som "gör" Ernestam intressant (som andra skrivit om) kanske hon inte är nåt för mig i alla fall......

Evanovich, Janet : Lovligt byte *** :-). En bok som var så dålig att den nästan var bra. Det här måste bara vara crim-lit! Köpt för 1 krona på loppis gav den faktiskt god utdelning för pengarna jag skrattade faktiskt ibland.

Falkenland, Christina:Vinterträdgården ** Årets första bok tilltalade mig inte alls, inte på något sätt. Falkenlands böcker brukar beröra en på ett kusligt sätt och ge en ett visst mått av illamående. Sen brukar man glömma dem, kanske av självbevarelsedrift. Den här boken om den medelålders kvinnan som kommer ut, blandat med långa poesistycken, var inte alls i närheten av hennes andra böcker, nej hade den varit tjockare hade jag gett upp. Jag är också så hetero att de mer intima inslagen inte tilltalade mig ett dugg. (upptäckte jag).

Flemberg-Alcalá, Astrid:Och vet inte vart **** Astrid Flemberg-Alcalá tillhör mina favoritförfattare. Allt sen jag läste hennes debutbok Causa Socialis (1980) så var jag fast för hennes berättarstil. Jag brukade säga att hon skrev som jag tänkte, snabbt, till synes så lätt. Den här bokenpåminner inte riktigt om det men är så intressant eftersom det tar upp ämnet adoption, visserligen fiktivt, men med erfarenhet. Första kapitlet tycker jag tog mig riktigt ordentligt. Och sen blev det en berättelse utan svar. Jag tror att bara modiga, mogna adoptivföräldrar orkar läsa den här boken. Den är smärtsam och så sorglig. Men nånstans finns det hopp, för det är även en kärlekshistoria som bara fortsätter..........

Gao, Xingjian: En ensam människas bibel **** Medan jag läste den här boken var den en trea men när jag började skriva om den inför Jorden runt på åtta böcker utmaningen växte den till en fyra! Det är en mastig komplex bok som jag kom fram till inte riktigt var vad den utgav sig för att vara. Den sägs handlar om kulturrevolutionen och gör ju såklart det men jag kände att både litteratur och erotik tog mycket mer plats, det sistnämnda allt för mycket såvida det inte finns nån djupare mening i det också. Vill du läsa mer vad jag skriver om den kan du läsa här.
Den här boken ska man läsa om man vill ha nånting att bita i, om man vill läsa mellan raderna och kanske även läsa Gaos tal och någon fler bok av honom. Annars kan man lika gärna spara den till pensionen......

Garcia Márquez, Gabriel: Översten får inga brev *** Att förstå Garcia Márquez storhet utifrån den här boken var inte lätt. Jag hade svårt att förstå den och tyckte inte den var speciellt intressant att läsa heller rent språkmässigt. Dessutom skulle jag vilja, nästan som med Hjärtdjur, ha någon som översatte symboliken för mig.
Den är med i Jorden runt på åtta böcker utmaningen och jag blev glad när det var en bok av Garcia Márquez som jag faktiskt inte läst innan. Jag blev inte direkt sugen på att läsa mer av honom men har skrivit om boken här. Och som vanligt avslöjas det en hel del av handlingen
Jag blev inte klok på den här boken, som jag vid googlande fann visserligen vara läst men ingen hade någon mer uttömande kommentar om den. Dessutom är det tydligen den bok författaren skattar högst vid sidan av Hundra år av ensamhet. På Randers bibliotek hittar jag nämligen den här beskrivningen:
 Beskrivelse:
”Hon uttalade orden, ett för ett, med beräknad tydlighet.
– Gör dig av med tuppen och det genast. Översten hade förutsatt detta ögonblick. Han väntade på det alltsedan den kvällen då de sköt hans son och han bestämde sig för att behålla tuppen. Han hade haft tid att tänka.”
I denna korta roman kämpar översten som en sentida Don Quijote för att bevara sin värdighet och frihet i en värld av egoism och korruption. García Márquez beskriver förnedringen, skammen och fattigdomskänslan så att det kryper under skinnet.

Utåt sett händer inte mycket i den lilla byn, men under den sömniga ytan sjuder dramatiken.
Och varje fredag samma dystra besked; ingen skriver till översten.
Många av García Márquez böcker räknas till våra moderna klassiker, men bland dem som författaren själv sätter högst vid sidan av Hundra år av ensamhet finns kortromanen eller den långa novellen Översten får inga brev, 1961.
( Randers bibliotek)
Jag gillar inte direkt magisk realism som Garcia Márquez ju är känd för. Eftersom jag faktiskt inte läst något mer av honom vet jag inte hur den brukar visa sig i hans böcker. Och jag kan inte hitta nånting sånt i den här boken heller direkt . Däremot tror jag att det finns mycket symbolik som jag tyvärr inte förstår.
Boken handlar om mannen och hustrun och tuppen och breven som inte kommer. Men den starkaste scenen anser jag är när översten är med om razzian med ett hemligt brev i fickan.
Översten hörde bakom ryggen det torra klirrandet, kallt och skarpt, av ett gevär som laddades och insåg att han obönhörligt hade hamnat i en polisrazzia med det hemliga brevet i fickan. Han gjorde helt om utan att lyfta händerna. Och då såg han, för första gången i livet den man som hade skjutit hans son. Han stod exakt mitt framför översten med gevärspipan riktad mot hans buk. En liten man, indianliknande, med garvad hud som utandades en barnslig lukt. Översten bet ihop tänderna och förde varsamt, med fingertopparna, undan gevärspipan.
- Jag vill komma förbi, sa han.
Han mötte ett par små och runda fladdermusögon. I en blink kände han sig slukad av dessa ögon, tuggad, smält och omedelbart uppstött.
- Var så god, översten
. (sid 76f)
Han klarar sig alltså undan sin sons mördare, som beskrivs på ett inte så hedervärt sätt. Den här scenen tyckte jag var essensen i boken, vad symboliserar tuppen, var symboliserar överstens tarmar, vad symboliserar breven, vad symboliserar hustruns sjukdom? Det vet jag inte, men den här boken är en enda lång, lågmäld sorg efter en son som aldrig kommer tillbaka mer.
Sista meningen förstår jag inte riktigt heller, den används tydligen för att beteckna Garcia Márquezsom skitstor, men annars vet jag inte.........

Grytten, Frode: Sommaren är inte att lita på ** Först såg jag den som tips på en blogg, sen såg jag den som tips igen nånstans. Och sen lånade jag den. Och nu har jag läst den. Och den var inte värt tiden kan jag säga.
Påminde mycket om Kling, Johan: Människor helt utan betydelse som ju fick fyra stjärnor av mig. Ung man är olyckligt kär och lever i ett vakum, fullt av människor som bara vill honom illa.
Men där slutar likheten, där Kling lyckas förmedla nånting med sina korta meningar ekar det bara tomt hos Grytten. Kanske för att det är en deckare, bort med mordet och skriv en relationsroman istället kanske, triangeldramat var mer spännande än vem som var mördaren. Tyckte jag.

Hedström, Ingrid : Flickorna i Villette *** Fortsättningen på Lärarinnan i Villette var inte riktigt lika bra. Det är tröttsamt med alla namnen, även om det finns en personlista( längst bak den här gången.) Kopplingen andra världskriget nutid var väl intressant iofs och upplösningen, som kom väldigt sent, var trovärdigare än i den förra boken, men kanske att man bör vänta längre mellan böckerna då det faktiskt kändes lite rörigt i skallen efteråt. Och alla dessa hemliga dokument som dyker upp väldigt lämpligt. Och fotoundersökningen hade lite Stig Larsson vibbar.
Men de här böckerna borde vara kul att se filmade, tänk alla tjusiga kvinnor med sina vackra kläder! och alla tjusiga män med sina vackra kläder också......

Hedström, Ingrid: Lärarinnan i Villette *** En riktigt bra deckare, lite väl invecklad med massor av namn vilket författaren troligen förutsett då en namnlista fanns i början. Bitvis var historien riktigt medryckande och upplösningen nästan trovärdig.
Boken var lättläst vilket var precis vad jag ville ha just nu, när jag lånade den bara för att den stod i hyllan på bibblan och för att jag läst om den vid något tillfälle, på nån blogg eller var som helst där jag letar nya tips.
. Jag kommer även att läsa fortsättningen som just kommit ut.........Varför? Tja, lite intressant med ett helt nytt land, Belgien, parallellhandlingen med den historiska professorn öppnar ju för lite annorlunda vinklingar plus att nutiden var påtagligt och realistiskt närvarande. Konceptet kändes helt enkelt lite nytt och det kan ju behövas i deckargenren.

Hjorth, Vidgis : Hjulskifte **** Ah, jag gillade den här boken! En feministisk bok - not! Kvinnan av börd, och verkligen börd i litteraturens värld där alla vi läsare rör oss och känner oss hemma. Hon har ett jobb som många av oss skulle vilja ha eller hur? Litteraturprofessor! Ah, var man det så skulle man ju verkligen få syssla med det man vill och vara LYCKlig! Forska, analysera, engagera sig.......
Så många böcker handlar ju om om universitetet och lärande och skrivande nu för tiden har ni tänkt på det? Och jag älskar dem alla! nåja nästan alla.....
Men hallå, den här kvinnan, som ju faktiskt lever som en man fast man inte vill tro på det, är ju jätteolycklig och orkar inte alls uppskatta sitt underbara jobb och sitt underbara liv........ett kulturellt liv som ger rysningar och vibbar till Grabben i graven bredvid vad gäller umgänget. Och på flera sätt, hon träffar en man med ett riktigt mansjobb, bilförsäljare! Han får syssla med det många män gillar mest.....bilen! och hobbyn är fiske....kunde ha varit jakt också. För 100 år sen hade han dessutom stått i lagårn (jft Grabben i graven.....).
I början tänkte jag, äntligen en riktig kärleksroman. Men till slut insåg jag att det här handlar inte om kärlek utan om frånvaron av kärlek, längtan efter den men ingen lust att ta konsekvenserna. Som män gjort i alla tider. Louise betalar med bensinpengar när hon åker till sin älskare. En kvinna som levt som Truls skulle väl ha varit en fallen kvinna i mångas ögon eller hur? Men även sådana kvinnor kan bli förälskade till slut. Som Truls blir. Men blir Louise det? Är inte hon förälskad i Edith Key istället och återvänder hon inte till henne till slut? Ingen vet men jag tror det.
Titeln gav mig huvudbry tills jag googlade på den för att se om nån annan tänkte som jag. Då kom däckfirmor upp och jag inser att en viss episod är en nyckelscen. Det finns karlgöra och kvinngöra, trots allt. Eller saker som vissa individer är bättre på än andra, vare sig de är män eller kvinnor. Och Hjorth vågar skriva det!
I början gillade jag Louise men till slut insåg jag att hon bara var en schablon för kvinnan som anammar mannens sämsta drag, vilket slutrepliken visar. Nånstans finns det ändå hopp för Louise men finns det hopp för Truls? Skulle inte tro det.......
Jag tycker att den här boken platsar i genusstudier på universitetet, finns massor att gräva i om man vill.

Hosseini, Khaled: Tusen strålande solar ****
OBSOBSOBS lite väl mycket om boken avslöjas här nedan........ska du läsa den och inte vill veta, sluta läsa här........


Ingen kan räkna alla månar som skimrar på hennes tak
Eller de tusen strålande solar som gömmer sig bakom hennes murar
Nu har jag läst Khaled Hosseinis Tusen strålande solar. Den var riktigt bra. Jag gillade omslaget (vilket jag nästan aldrig annars fäster nåt avseende vid) titeln (dito, så vacker titel om en så ond bok) och innehållet.
Flyga drake, författarens förra bok, var också bra, så här skrev jag om den:
Hosseini, Khaled: Flyga drake ****
En, kanske något romantiserad, skildring av en uppväxt i Afghanistan.
Men boken var välskriven och intressant och en av de bättre jag läst på länge så den får fyra stjärnor.....
Jag blir dessutom sugen på att läsa uppföljaren eller vad det nu är, nästa bok Tusen strålande solar.......
Den här boken kan man inte kalla romantiserad, ja möjligen slutet. Jag har svårt att tro att Jalil skulle falla så till föga att han gjorde avbön på det sättet. Möjligtvis för att han var ensam och ville ha någon hos sig när han dog, vilket han ju inte fick.
Ska man jämföra mer med Flyga Drake tycker jag att Hosseini lyckats levandegöra personerna mera i den här boken. Jag läste den i två omgångar, och när jag började om nånstans i senare fjärdedeeln fanns ändå alla personerna levande för mig på en gång. Mariam, Laila, Rashid, ja tom mulla Faizullah mindes jag mycket väl när han åter nämndes på slutet.
Det man kan känna är; var det verkligen så här illa? Det är ju bara några år sen! Men samtidigt är det ju vederlagt att t.ex buddhastatyerna jämnades med marken, jag minns själv när jag såg det på TV och jag blev faktiskt upprörd. Även om man inte lägger någon religiös aspekt på dessa gigantiska symboler kan man ju lägga ett kulturbevarande perspektiv på det hela. Den episoden, när de besöker statyerna var nog den enda som jag kände, hm det här är lite väl konstruerat för att få med den delen av historien i berättelsen, men annars kändes det inte så. Annars känns det också mycket som ett historiskt dokument.
Sen kan man ju också undra hur en liten flicka som får lära sig detta direkt hon växer upp kommer att se på sin omgivning: Var hennes självkänsla som kvinna ska kunna växa efter att få sig dessa ord till livs:
Nana sa: Lär dig det här nu, min dotter,
och lär dig det ordentligt: precis som en kompassnål alltid pekar mot norr,
finner en mans anklagande finger alltid en kvinna. Alltid. Kom ihåg det, Mariam.
Att jämföra med Lailas diskussioner med sin far, där han talar om hur friheten för kvinnorna är ett av skälen till att folk har gripit till vapen. Att bara nämna ordet frihet i samma andetag som kvinna är ju ett sätt att upphöja kvinnan känner jag.
Trots det hamnar Mariam och Laila hos samma man, urtypen för den onda muslimska afghanska mannen. ( Där är ju Tariq motsatsen, så det finns andra män vilket känns befriande). Deras systerskap är fascinerande läsning och när boken slutar sörjer jag Mariams förintelse och jublar över Lailas upprättelse, hon vinner ju både prinsen och hela kungariket, både barnen och hemlandet, till slut. Ett lyckligt slut? Ja kanske men med en bitter eftersmak.



Hulme, Keri : Benfolket*** Nu har jag utfört en bedrift. Känns det som. Jag har läst en bok som nästan inte gick att läsa. Den var på över 500 sidor om drickande, våld, barnmisshandel, mystiska maoriska symboler och overkliga tillfrisknanden. Bl.a
Det var med uppbådande av ren viljestyrka och en önskan att läsa ut boken (eftersom den ingår i Lyrans Jorden runt på åtta böcker utmaningen) som gjorde att jag klarade det. Plus att den trots allt berättade en historia om Nya Zeeland (som jag vet väldigt lite om) och verkligen levandegjorde de tre huvudpersonerna. Den var skriven på ett ovanligt sätt eftersom tankar som tänktes skrevs indragna och beskrev personernas inre på ett sätt som gjorde att de gick att förstå i alla fall till viss del.
Författaren skriver i förordet att boken inte följer några normer. Refuserad av tre förlag som ansåg manuset för långt, för oformligt, för annorlunda, jämfört med en normal roman. (Jag kan bara hålla med). Till slut fick Hulme med hjälp av ett skrivarkollektiv ge ut sin roman, och förlagsredaktörerna respekterade där hennes känslor för det avvikande. Författarens röst tilläts tränga igenom.
Benfolket fick Bookerpriset 1985.
I början fascinerades jag av greppet att låta det vita barnet bli adopterat av den svarte mannen men sen tänkte jag, att var det bara ett grepp att tydligare åskådliggöra misshandeln? Jag menar - en maorier som misshandlar sitt barn är väl inget uppseendeväckande? Vem bryr sig? Att sådan misshandel som det rörde sig om bara ger tre månader säger mycket om synen på misshandel i det Nyzeeländska samhälllet. Och att sexåringar dricker sprit visar inte på mycket till föräldraskap känns det som. Det verkade ju helt naturligt i boken......Sen tänkte jag tvärtom, en sådan misshandel kan bara få fortgå om det inte finns maoriska släktband....eller?
Men eftersom det tydligen är en del av kulturen (se länken till SvD nedan)i landet vet jag inte om författaren helt enkelt bara speglar en verklighet utan att lägga några aspekter på det överhuvudtaget. Boken skrevs ju redan 1985 och när man läser inlägget här ner från idag 2009 så kan man ju undra hur det såg ut då egentligen.
Nya Zeeland röstar om barnaga
Nya Zeeland genomför nu en folkomröstning om huruvida föräldrar i framtiden ska få slå sina barn. Landet blev 2007 ett av 24 länder i världen som förbjuder barnaga men opinionsmätningar visar att en stor majoritet inte stödjer förbudet.
Enligt en färsk mätning anser 83 procent av invånarna att förbudet bör hävas. Folkomröstningen, som pågår i tre veckor och avslutas den 21 augusti, är ett led i den kampen även om resultatet bara är rådgivande och inte bindande.
Målet med lagen mot barnaga var att få ner den utspridda barnmisshandeln i Nya Zeeland och förespråkarna anser att lagstiftningen bara gett barn samma skydd och rättigheter som landets vuxna.
Jag vet inte vad författaren egentligen vill med boken. Jag kände mig lite förvirrad och sökte på webben efter andras intryck. Tänkte att jag kanske skulle få lite mer klarhet, det här är något av det jag fann på olika ställen på webben. Tänkte ha det som mitt eget hjälpmedel först så därför länkade jag inte, men nu lägger jag fram det här ändå:Ömsinthet, grymhet, myt och verklighet förenas i denna skildring av motsättningarna som finns i det nyzeeländska samhället
Benfolket är en bok som berör ens innersta. Den är vackert skriven för att handla om så svåra och ibland mycket otäcka saker som människors lidande.
Den handlar om de vitas känsliga förhållande till maorierna och deras kultur.
Det finns inte så mycket som är snällt och gulligt i den här berättelsen. Kärleken finns där, men den sitter långt inne hos människor som för länge sedan har bestämt sig för att aldrig mer lita till några andra än sig själva.
Jag läste den här boken för flera år sedan och var lite rädd för att läsa om den. I somras gjorde jag ett försök - och till min glädje höll den! Handlar om Nya Zeeland, maorier, alkohol, kärlek, misshandel, släktbråk. En stark kvinna i centrum, en svag man och ett barn som svepts i land från havet. Historien om mötet mellan dessa tre.
Någon uppger att Benfolket hör till de böcker de vill tvinga alla vänner att läsa.........
Och många har den på sina favoritböckerlistor
None of the characters should really be likeable; Kerewin is at times too androgynous and b*tchy, Joe is a child-beating drunk, and Simon is stubborn and violent, and yet they ARE likeable. Hulme does a wonderful job.
Sammanfattning:
Handlar om Nya Zeeland, maorier, alkohol, kärlek, misshandel, släktbråk. 
En stark kvinna i centrum, en svag man och ett barn som svepts i land från havet.
Den handlar om de vitas känsliga förhållande till maorierna och deras kultur.
motsättningarna som finns i det nyzeeländska samhället
Kärleken finns där
....yet they ARE likeable
. Hulme does a wonderful jo
Blev jag klokare? Visst det var mycket maoriska uttryck och särskilt i senare delen fanns det mycket maoriskt inflytande eller vad man ska kalla det. Ätande av döda anhöriga (inte utfört i mordern tid dock), vaktande och väntan som går i arv osv. Men motsättningar mellan vita och maorier, missade jag det helt? Släktbråk visst, men det kände jag var helt klart marginellt. Och samhället la sig väl knappt i överhuvudtaget........
Ingen berör det jag verkligen la märke till, adoptionen (nåja den var visst inte klar) och sättet att behandla (foster) barnet. På något sätt kände jag att andemeningen var att kulturen med våld och alkohol försvarades. Jfr sista meningen, är det ett underbart jobb att lyckas få en barnmisshandlare att framstå som trevlig!? En adoptivfar som inte lyckas hålla barnet borta från sprit och sexuellt utnyttjande? Agar man verkligen den man älskar, med omgivningens goda minne? Att pojken ändå älskar honom är ju bara sorgligt och visar på Simons utsatthet. Men kanske slutet kan bli början?
Te mutunga - ranei te take (slutet - eller början)
 Jag är kluven inför boken och även om den inte är politiskt korrekt och därför intressant ( jag tror aldrig jag läst någon bok som är så förstående inför en barnmisshandlare, men se tillägget ovan i rosa rutan) förstår jag inte att det kärleksfulla i den kan överskugga det verkligt brutala. Slutet gav ju ändå väldigt mycket hopp för alla de tre vinddrivna existenserna, tack och lov kanske jag ska säga.
Jag måste också säga att jag tycker den var annorlunda och märklig och därigenom intressant skriven. Mystisk och med nedslag i det maoriska

Håkansson, Gabriella : Fallet Sandemann *** En ovanlig deckare, tjock och full av oväsentliga beskrivningar. Men ändå på nåt sätt fängslande. Fast förvirrande och otydlig. Kan bero på att jag läste den i flera omgångar så jag inte riktigt hängde med där i början. Konstiga kartor och upphittade dagböcker och märklig kvinnosyn kantade en jobbig och vrickad resa för den kvinnliga deckaren. Slutet var som vanligt spektakulärt och påminde om Liza Marklunds senaste En plats i solen på nåt märkligt sätt.
Men Annorlunda. Det gillade jag. Kanske jag läser nåt mer av författaren....blev lite nyfiken.

Indridason, Arnaldur : Frostnätter *** En helt ok och vanlig Indridason. En mordgåta som väl var bra tyckte jag och att gamla brott dyker upp är ju mer regel än undantag. Sen var det ju isländsk natu

Av violen - 1 januari 2010 09:15

Salih, Tayeb: Utvandringens tid ** Jag hade ingen aning om varken författaren eller om den här boken innan den dök upp i Jorden runt på åtta böcker utmaningen. Och jag kan genast säga att jag inte kommer att lyda Sigrid Kahle när hon i efterordet ger rådet att lära sig arabiska (!) för att kunna läsa alla avhandlingar som skrivits om honom på detta språk. Det blir knappast nån mer bok av Tayeb Salih för min del.
Så bra var nämligen inte den här boken. Ett försonande drag är naturligtvis att den skrevs 1966 men att den ändå berättar om en verklighet som fortfarande är aktuell. Fortfarande omskärs kvinnor (i den här boken även män), män har flera hustrur och våldtäkter är inget att snacka om. En kvinna har inte rätt att försvara sig.
Boken påminner om Färden genom mangroven. Mystisk man återvänder och dör. Men symboliken är lättare att förstå i den här boken. Särskilt om man läser efterordet.
Fast jag orkar liksom inte fundera på det. Att bilkaravaner påminner om kamelkaravaner, att Nilen spelar nån slags roll, att hämnden för kolonialismen tas ut på ett antal oskyldiga kvinnor som inte kan motstå en mans enorma behag (har vi hört det förut?) ett behag som dessutom nämns vid sitt vanligaste namn, vilket säkert var en sensation i Sudan 1966, Att mrs Robinson, hon som väcker mandomen till liv (ovanligt tidigt också såklart), heter just mrs Robinson, allt känns bara ointressant. Precis såhär upplevde jag tidigare att nobelpristagare var när jag försökte läsa dem, jag kände mig dum efteråt.


Men jag gillade slutets meningar;


Under hela mitt liv har jag undvikit att välja eller fatta beslut. Nu fattar jag ett beslut. Jag väljer livet, Jag skall leva, därför att det finns några människor som jag vill stanna hos så länge som möjligt och därför att jag har plikter att utföra. Det intresserar mig inte om livet har någon mening eller inte. Om jag inte kan förlåta ska jag försöka glömma. Jag ska leva på styrka och list.......(sid 170)


Boken var värd att läsa enbart för dessa livsbejakande tankar......

Schenkel, Andrea Maria: Fallet Kalteis *** Usch en otäck bok, otrevligare än Mordbyn. Den bygger ju också på ett riktigt fall och det gör den så vidrig. Visst, man får veta en del om hur en våldtäktsman och mördare tänker men ville jag veta det? Nu vet jag att svaret är nej. Men spännande var den efter den lite tröga inledningen. Schenkel har nog kommit för att stanna på min läsa lista verkar det som.

Schenkel, Anna Maria: Mordbyn **** Den här lilla boken, deckaren (?) var riktigt bra. Annorlunda, spännande, märklig, sann. Ja den bygger på en verklig händelse och det gör den ju ännu otäckare faktiskt. Greppet att låta olika personer komma till tals var lysande i sin enkelhet och jag anade inte alls vem mördaren var. Det märkliga bestod i de kursiva kyrkliga styckena, ur litanian (?) böner osv. Kanske att det fanns religiösa bakomliggande strömningar som inte riktigt kom fram utan bara kunde anas, kritik mot kyrkans agerande, kritik mot krigets medlöpare bara några år efteråt, kritik mot dubbelmoral och ondska och vidskepelse och kvinnoförakt.
Själv uppväxt i en liten by på en avsides belägen gård kan jag känna känslan av kuslighet i tomma tysta gårdar och hur det skulle ha varit att besöka en sån gård med döden bakom knuten. Och att leva med det sen......Rättvisan segrar här och allt kan lösas upp och det borde ge lättnad men det ger ändå bara ännu mer svårigheter att svälja. Riktigt thrillerartat skulle jag vilja påstå.

Schultze, Anna: Ge mig en människa **** Som omväxling till alla betydligt svårare och faktiskt stilistiskt bättre böcker (flera i nobelprisklass) som jag läst sista tiden, slukade jag den här boken.
En riktigt rejäl syskonhistoria med psykologisk ton. Intressant! Samtiden för ett antal år sen (?) och så återblickar till Då. En dåtid fylld av drömmar, men krossas de av fadern, utvecklingen eller helt enkelt av vuxenlivet? Vad ska man skylla på? Och kan verkligen julen försona alla?
Trots allt kunde mer ha hänt och en djupare analys gjorts. Jag vet inte riktigt hur men nånting fattades. Men den får fyra stjärnor för att jag behövde den verkligen just nu.......

Sjödin, Agneta: En kvinnas resa *** Jag tyckte riktigt bra om den här boken. Jag gillade andemeningen och att den inte gav några direkta svar. Den liksom bara var en beskrivning av att gå 80 mil. Och att gurun eller mästaren som skickat iväg henne inte visade sig kunna ge några svar heller......vilket jag själv ofta tror är fallet. Svaret finns inom oss själva. De små tankekorn eller verser som öppnade varje kapitel gav också mycket, något jag aldrig varit med om i någon annan bok jag läst.
Någon stor stilist är väl inte Sjödin direkt, men just här kändes det befriande, meningarna var inte vägda på guldvåg utan flödade fritt.
Historien som sådan gav väl lite att önska, jag menar, ensamma kvinnor som läser den här boken kan ju tro att det genast finns många män som står beredda att hjälpa till på alla sätt och vis vid denna pilgrimsvandring. . Lite konstigt att ge sig ut på en ensam vandring och nästan hela tiden ha sällskap men men.

Skytte, Göran: Omvänd ***
 
Göran Skytte har, allt sedan de tv program som han hade på 90-talet, gjort mig nyfiken. Vem är han egentligen, mannen som intervjuade folk helt utan pekpinnar? Han verkade helt enkelt ha ett genuint intresse för alla han mötte i programmen.
Nu har jag läst hans uppriktiga (nåja ingen biografi är uppriktig till 100% men den här kommer väldigt nära) bok om hur det var under de där åren när han blev journalist, programledare och slutligen omvänd till den kristna tron. Mycket intressant och fascinerande läsning. Och att han levererar intressanta sanningar om hur det var och är inom media och kyrkan gör boken bara ännu bättre.
Som jag sagt tidigare, varför ska man inte kunna läsa en bok om en som blir kristen likväl som en bok om en som blir muslim, buddhist eller hindu?
Jag kommer raskt att läsa även hans senaste bok, vad den nu heter......Blev nyfiken igen måste jag säga......

Sten, Viveca: I de lugnaste vatten *** En välskriven deckare som satte Sandhamn och diabetes på kartan. Jag trodde att diabetesen bara inplanterades för kommande böcker men författaren brände det kortet redan i debuten, lite väl förutsägbart kanske.
Faktiskt förstod jag eller anade vem mördaren var tidigt i historien, men som vanligt var det miljön och övriga personers konflikter som var det intressanta. Så pass intressant att jag kommer att ge även nästa deckare av Sten en chans.

Swärd, Anne: Kvicksand *** Det är med tvekan den här boken når upp till tre stjärnor. Den började bra, historien, den dystopiska stämningen, gåtan, personerna, allt fanns där. Lite smak av Oryx och Crake, men bara lite.
Men som i Polarsommar dyker personerna upp och verkar så levande men ändå.....Dessutom fanns det oklarheter här och var i historien.
Slutet var märkligt tyvärr, trots att det var glasklart..... och det hade gått att göra mer av alltihop för Swärd skapar en kuslig stämning med små medel.
Det som skulle ha varit vagt var klart och det som var klart skulle ha varit vagt om du förstår vad jag menar......kanske om du läser boken.
Trots det ska jag nog läsa nästa bok av Swärd för nånstans tror jag att den finns där tillsammans med språket, historien som förenar språket med människorna.

Söderberg, Hjalmar : Doktor Glas **** Skam till sägandes har läsningen av Hjalmar Söderberg tills nu inskränkt sig till boken Historietter år 2000!
Då skrev jag såhär: Hjalmar Söderberg: Historietter***(*)Den här boken är full av noveller som är precis som noveller ska vara, korta, underfundiga och med spets på slutet. Kanske att jag börjar tycka om noveller ändå? vem vet.....
(Det var på den tiden då jag gav halva stjärnor, idag hade den säkert fått en fyra. Och faktum är att just den boken fick mig att börja läsa noveller, vilket jag inte gjort tidigare. Andra novellsamlingar med höga betyg är Virdborg, Jerker: Landhöjning två centimeter per natt: ***(*) och Karlsson Jonas: Det andra målet **** )
Doktor Glas är ju faktiskt nästan en deckare,(påminner lite om Rennie Arths Mörkrets flod där man också får följa mördaren.) Kanske därför även dagens unga kan läsa den med behållning. (Den påminner även mycket om Therese Raquin som jag minns berörde mig väldigt när jag läste den i gymnasiet. Och såklart Brott och Straff)
Men den är ju så mycket mer. Att läsa en 100 år gammal bok och tycka att den känns modern är ju ett enormt betyg till språket. Boken är som sagt spännande och innehåller så mycket, samtidshistoria, samtidsvärderingar, en känsla för samtiden helt enkelt. Och vi kan känna igen oss i mycket idag. Fantastiskt!
Men:
Jag tror att jag behöver läsa mer av Söderberg för att verkligen förstå vad han vill med sina böcker och då även med den här boken.
Mitt egna läsprojekt:
Jag ska läsa Doktor Glas av Hjalmar Söderberg, Mordets praktik av Kerstin Ekman, Viljans frihet och mordets frestelse av Nils O Sjöstrand och slutligen Gregorius av Augustprisvinnaren Bengt Ohlson
Redan nu har jag hittat så mycket intressant i doktor Glas, dödshjälp, människoförakt, hat (kanske mot religionen, kanske mot dess utövare?), självhat. och jag har ändå kvar halva boken. Ska bli intressant att se vad de andra böckerna säger. allt har sin upprinnelse i Kerstin Ekmans bok som jag just lånat på biblioteket. Och det är ju ändå på tiden att jag läser Doktor Glas i alla fall........
Var även in på Hjalmar Söderberg sällskapets hemsida och hittade länkar till många oväntade sidor.
För oss som varit i sjukvårdssvängen i många år är ämnet intressant. Får man mörda för att göra en annan människa en tjänst eller kanske t.o.m samhället en tjänst? Var går gränsen? Läste nånstans att Söderberg är antinasist (obs stavar fel medvetet, vet inte om ordet är under luppen så sidan kan stoppas, vem vet?) och i så fall kan ju doktor Glas vara en ironisk roman vilket jag tycker det verkar som att många missat. Jag har ju en förmåga att upptäcka saker i böcker som inte många andra ser, ibland är det helt åt skogen det medges :-), men ibland har jag rätt. Och i det här fallet har jag inte kollat upp tillräckligt för att veta säkert men det är som sagt mitt eget lilla läsprojekt just nu.
Något speciellt är det ju med doktor Glas eftersom länkar finns både till läkartidningen och nihilistiska sällskapet!?

Toscana, David: Den sista läsaren ****
Bibliotekarien Lucios läsprojekt/utmaning är av lite allvarligare slag än de vi bloggare hänger oss åt, de böcker han sågar blir bokstavligt talat mat till ohyran.....
Jag tycker att Toscana visar prov på stor fantasi när han skriver sin bok och för en bok och biblioteksälskande läsekrets är det ju bara så njutbar. Samtidigt som det finns en känsla av uppgivenhet inför människors förtryck, törst och övergrepp, har Lucio skapat sig en oas och en struktur för att överleva. Men var priset för högt?
Jag vet inte om boken är ett sätt att rangordna litteraturen eller ett sätt att rangordna läsarna. Jag menar, när Lucios bestämmer att alla paranteser och tankestreck ska bort och stryker honung på dem och sen kackerlackorna inte bryr sig säger han:
"Hur skulle kackerlackorna kunnat urskilja det som de flesta läsare inte kan urskilja?"
Då visar Toscana liksom omgående hur Lucio ser på sig själv som den stora kanonvetaren.....
Och Toscana lägger ju själv ut krokar för att se hur uppmärksam läsaren är, att t.ex stava ett ord fel på en sida och rätt på nästa sida....hur vanligt är det? Jag upptäckte det faktiskt, kan säga att det finns på sid 84 och 85. Jag blev fundersam och tänkte, jaja, korrekturfel är det ju hela tiden nu för tiden "suck". (Jag kanske har vissa likheter med Lucio där, perfekt ska det vara! Fast vi alla vet att ingen är perfekt.)
Men sen kommer felstavningen igen i burken med breven och får stor uppmärksamhet, då förstod jag, aha Toscana prövar sina läsare!
.......Har någon annan gjort denna upptäckt??? Kanske att det är det viktigaste i boken för det kommer fram minst två gånger till.
I deckare, vilket ju denna tangerar, brukar ju omgivningen vara en kuliss för mordet, här kanske mordet och törsten och övergreppen och förtrycket är en kuliss för just det, är det som är skrivet skrivet eller går det att ändra? Även om det enligt regelboken är fel.......?
Intressant!

Vad Lagerlöf egentligen vill med romanen är svårt att säga, kanske att pengar är roten till allt ont, i detta fall mord. Eftersom den heter Herr Arnes peningar kan det ju faktiskt vara fallet.

Vargas, Fred: I de eviga skogarna *** Läste ju Budbäraren av Vargas för några år sen och tyckte mycket om den. Så när den här tredje boken fanns inne på bibblan tänkte jag varför inte? Och den var både bra och inte. Att hela tiden läsa vad en medhjälpare säger på vers är ju vansinnigt jobbigt och jag fattar inte varför, kanske för att boken ska sticka ut och kommas ihåg. Mig gav det, lika lite som drömmar, ingenting.
Men historien var väl ganska bra och jag ville verkligen veta vem mördaren var, bara en sån sak borde ju ge en stjärna till men men, verserna! Fast hela gänget verkar ju lite vrickade, så versrabblaren stack inte ut direkt, en somnar hela tiden och de andra gör lite som de vill. Enda kvinnan är jättetjock (?) fast det finns ju såklart jättetjusiga kvinnor med också, och en av medhjälparna är en katt! Det gillade jag verkligen måste jag säga kattmänniska som jag är. Ja, utan verserna hade det, kanske, blivit en fyra för jag har en känsla av att den kommer att stanna kvar liksom Budbäraren gjorde. I andra boken missade jag tydligen nån traumatisk händelse men det kan jag leva med. Det tjatades lite om den nämligen.......det är sånt som gör att dessa fortsättningsdeckare egentligen inte är så fristående som det hela tiden sägs, men som sagt jag lever med det........

Wennström, Annica : Lappskatteland *** En bok om samer, väldigt ovanligt. Var jag hittade tipset minns jag inte men den fanns faktiskt på mitt bibliotek. Förklaringen kan vara att en del av handlingen ( den senare) utspelar sig här i krokarna och även om författaren förnekar att det finns några förebilder (utom Stensvedjan) i verkligheten så har det funnits ett kaffe i stan som hette Geves. T.ex
Men det är början som gör den intressant, där behövs den samiska ordlistan och släktträdet behöver man hela tiden, tur att det fanns med. Helt osentimentalt skildras trolldomen och magin, skulden och skammen efter våldtäkten, fattigdomen och fördomarna. Ibland tänker jag, är författaren för eller emot samer? Gränsen känns hårfin i början men sen inser jag att det är nutidens uppgörelse med dåtiden. Dagens fördomar mot samer är samma som gårdagens. Minoritet/naturfolk mot majoritet/modernitet.

White, Patrick : Tant Theodora ***
Början var en fyra sen blev det en två det blir ju en trea eller hur? Och precis som med andra böcker som jag läst här blir även den här boken bättre när jag skriver om den:
I början gillade jag verkligen den här boken som jag läser i Jorden runt på åtta böcker utmaningen. Den var annorlunda skriven, ovanliga vändningar och mumlande träd osv. Jag blev nyfiken på Theodora, den icke vackra systern, den annorlunda systern, den ensamma systern. Pojkflickan som lever i skuggan av sin syster, men som fadern ändå tror på:
Det är Fanny som är den konstnärliga av dem, mrs Parrott, sa mamma.
Men Theodora, sa pappa, förstår så mycke
Och pappan säger: Kom, Theo. Du och jag ska gå och skjuta.
Theodora förstår inte sin roll som kvinna, det hon känner är nånting annat, nånting mänskligt, allmängiltigt.
Theo borde ha varit pojke, sa de, de mer förbindliga av dem, i hopp om att hålla god min i elakt spel. Men själv hade hon aldrig funderat över det som inte kunde vara någon större skillnad. Livet var snarare delat i vänligare ögonblick och grymma, vilket på det hela taget inte är betingat av könet. sid 32-33
Mannen som kommer och till slut får mat uttalar en slags spådom, gripen ur luften men här tror jag att Theodoras öde börjar beseglas. Hon återkommer ofta till den händelsen, mötet med mannen. Riktigt på slutet innan hon hämtas tänker hon också på mannen som vid detta tidiga tillfälle i boken säger:
Du kommer att få se en massa konstiga saker Theodora Goodman. Du kommer att få se dem därför att du har ögon att se med. Och de kommer att bryta ner dig. Men du överlever kanske. En flicka som blivit omkullslagen av blixten på sin tolvårsdag och sen reser sig igen kommer inte utan vidare att låsa sig uppslukas av floder av eld. sid46
Kanske att någon kunnat nå fram till Theodora på skolan, kanske skolföreståndarinna miss Spofforth skulle kunnat det men: Hon ( miss Spofforth, min anm)   hade inte kommit på hemligheten hur man låser upp andra människor, eftersom hon själv aldrig hade öppnats på riktigt.
Kom och prata med mig, sa miss Spofforth. Ifall det någonsin är något som du vill veta.

Att gå in i ett av de mörka rummen där miss Spofforth bodde, att sitta bland de mörka plantorna, att säga: Om jag kunde ge uttryck åt någonting som finns inuti mig, men som jag inte har kommit underfund med ännu. Detta var vad miss Spofforth inbjöd till, fastän det inte var möjligt att tacka ja.
.........Jag kommer aldrig att kunna överbrygga avstånden, kände Theodora.
sid 52
Och där på skolan, där något kunnat hända hände ingenting och nu är Theodora dömd till singellivet för hennes syster gifter sig med Frans och hon vårdar sin mamma till slutet.
Så långt var Theodora en ung människa, formbar men stelnade. Fanns hennes tragedi inom henne redan från början, kunde den ha mildrats? Jag vet inte och det jag kände i mittendelen av boken var att ord staplades på ord och skildrar Theodoras förvirring. Jag orkade inte hänga med riktigt tyvärr, för jag tror faktiskt att White är rasande skicklig på att skildra det sätt som Theodora ser på världen. Men var jag än slår upp boken finns meningar som ....
Theodora skilde händerna åt, händerna som aldrig riktigt hade vetat vad de skulle göra, och minst av allt nu. Hennes händer, det kände hon ofta, tillhörde henne av en slump, men vad gör inte det, om man tänker närmare efter. sid 150 En människa som lever av en slump, utan mening.....
Eller:
Nu såg hon att det i själva verket var trädgården som hade övertaget. Dess former hade svällt och förökat sig, dess pappershänder pressades mot fönstren i la sallè a manger, och kanske hade det redan börjat smälta det dåsiga hotellets kropp. Någonting bör göras, men vad, sa hon. sid 166
Och något dileriumaktigt eller vad, eller en profetisk syn som galenskapen lyckas förnimma:
Det rörde sig mörkt mot henne tvärs över gläntan. Hennes fötter var rotade i stumma barr. Hon stod nära trädet, som luktade starkt av kåda, trädet som var skrovligt och så nära att det hade eupphört att vara en tröst eller ett skydd, medan hon hörde dess hjärta slå smärtsamt, oregelbundet i sidan på det. Befriade av eldskenets kraftfulla, pulserande guld och rött, tog träden skutt mot himlen i grenars och toppars plötsliga puffar. Träden hade börjat röra sig tvärs över gläntan. Det var detta som skrämde. Hon kände lukten av elden. Hon kände lukten av rösterna, deras lukt av svett och mörkt hår, som närmade sig ur mörkret, och detta var tjockt av hår. sid 211
På de sista sidorna, när Theodora ska hämtas till det vita rummet, säger mrs Johnsons man: Hon är inte tokig hela tiden. Läkaren svarar: Galenskap, sa den blide mannen, är inte nödvändigtvis en ihållande åkomma.
Där kanske essensen av boken finns, en skildring av en galenskap som inte nödvändigtvis var ihållande, men inte desto mindre mycket tragisk. Jag fick en klump i halsen av tant Theodora.
Nu till något helt annat:
Var det flörten med Sverige där på ett ställe som gav White nobelpriset tro? För det står ju på sidan 204
........Vet du om att en gång var jag en liten flicka med flätor som inte var tjockare än piskor? Jag gick invid Östersjön i en blå klänning och tittade efter midnattssolen.
Sånt vill väl nobelpriskommitén läsa kan jag tro........:-)
Tant Theodora kommer inte att lämna mitt minne, det är jag ganska säker på......

Wijkmark, Carl-Henning: Stundande natten *** Började läsa augustprisvinnarna i skönlitteratur för 10 år sen och kom igenom ett antal. Tänkte nu gå vidare med det och läste den här boken av en helt okänd författare och inte minns jag att boken vann heller. Tydligen var boken helt otippad och eftersom den var väldigt annorlunda kan jag förstå det.
Ur juryns motivering:


"Människan kanske inte kan lura döden,
men Carl-Henning Wijkmark visar att litteraturen kan göra det."


Jag blev genast fängslad, inte av handlingen som så mycket av orden och författarens sätt att skriva. Enkelt, okomplicerat, ja nästan kallt skildras mannens förfall i sjukhussängen. Men efter ett tag kände jag mig olustig, kanske beror det på att jag själv legat mycket på sjukhus och väl känner igen miljön. Vid ett tillfälle låg jag två veckor bredvid en äldre kvinna i början av sin demens och med döden inom räckhåll, vilket alla i personalen visste. Tre veckor efter att jag åkt hem såg jag dödsannonsen i tidningen.
Nej jag har varit för nära miljön för att riktigt uppskatta den här boken. Och att Litteraturen skulle ha varit till nån större hjälp för mannen kan jag inte se heller. Jag tror att det var språket och inte innehållet som fascinerade juryn, och även mig!


Jag blev nyfiken på författaren, Litteratur och människovärde (1988) kanske vore nåt......

Winterson, Jeanette: Fyrväktaren ** Hmm, den här boken skulle ju vara så bra. Men jag förstod den inte alls. Början var verkligen egendomlig, ingen kan väl bo så? där man spjärnar emot i ena änden och kravlar sig upp med den andra som hunden gör. Nej redan då borde jag ha gett upp.....Jag har heller aldrig förstått fascinationen för fyrar, om man inte fokuserar på den välvilja de skänker genom att rädda liv.
Språket då? Nja, inte det heller.

Virdborg, Jerker: Svart krabba ***  En ovanlig historia, krig i ett land som kan vara Sverige där kriget ju är helt okänt. Och is. Men isen känns mer verklig.
Virdborgs första bok, novellsamlingen gillade jag mycket. Och jag ville verkligen att den här boken också skulle vara lika bra så att jag även vill läsa hans andra böcker. Men det fattas för mycket i den här historien. Den är så.....underlig och jag kände inte alls utsattheten
och tilliten och modet och misstron som sägs ska prägla de fyra männen på specialuppdrag.
Däremot finns det massor med frågor utan svar. Varför blev Edh trakasserad av Nylund? Varför fick Edh veta allt om den fingerlösa handen och ingen annan? Var skulle egentligen brevet med blodet och varför? Edhs familj, hade den nån plats alls i boken egentligen? Och detta uttråkade skridskoåkande. Och slutet????
Tre stjärnor fick boken för att jag gillar stilen, flytet, Virdborgs sätt att skriva. Men allt för mycket är osagt.
Fast samtidigt.........jag blev kall om huvet av fartvinden när skridskorna raspade sig fram över isen så nånting mer fanns det kanske ändå...........

Woodrell, Daniel: En helvetes vinter ***Hm. Och återigen: hm! Det här är alltså en country-noir deckare! Något jag aldrig kommit i kontakt med förut. Och som jag nog inte vill komma i kontakt med igen på länge.
Trots att: Boken var lättläst, välskriven och faktiskt spännande på ett obehärskat sätt. Över alla reser sig Ree som fruktar vansinnet men känner omsorg om sina närmaste och tar emot stryk som en hel karl. Vilken kvinna! Hm! Kanske en ny deckargestalt, mitt tips.
Blandat med en hemkokt skapelse/släktberättelse och beboeliga grottor, snortande, våld och vapen blir det verkligen, verkligen noir - men gryningen kommer, håll ut!
(Woodrell har vunnit utmärkelsen New York Times Notable Book of the Year fem gånger och vann PEN West Award 1999. Kanske värt att kollas upp.....)

Yates, Richard: Revolutionary Road ****
En riktigt bra bok. Det känns overkligt på nåt sätt, som att jag förpassats många år bak i tiden och läst en riktigt bra historia, något jag sällan känner när jag läst böcker nu för tiden.
Yates visar att han är en riktigt stor författare, han vågar ta upp ämnen som säkert väckte uppseende 1961, abortfrågan, behovet av psykoanalys, kvinnans frigörelse, förorten som skulle höja standarden och ge ett bekvämt liv, men som visar sig vara enbart trist. Och sen det där "profetiska" som finns i många klassiker, framtiden som kommer, dataåldern. Yates lyckas fånga nånting där som han egentligen inte kunde ha vetat så mycket om.
Sen kan man undra, vad tyckte Yates om allt det han skriver om egentligen? Vad var han för och vad var han emot?
Om amerikaner måste lämna den fina förorten och åka till Europa för att förverkliga sig själva, är det bra? Det slutade ju med en skräll.
Är barn en tillgång eller ett hinder? Dito.
Är kvinnor sköra och män gör så gott de kan? Dito.
Och är det bara dårar som får säga sanningar? Dito.
I vart fall vill jag även se filmen men upptäckte till min fasa att den tydligen redan slutat gå på biografen här, kan det vara möjligt? Av trailern att döma tror jag att Aprils depressivitet kommer att vara mer klar i filmen, och just det att de båda i början ville nåt annat, jag missade att det var så viktigt i boken, vilket gjorde att jag inte riktigt kände rätt där ett tag.

Yehoshua, Abraham B: Kvinnan i Jerusalem**** Vilken bok! Mästerligt skriven, spännande, kändes både gammalmodig och helt aktuell!
Tre delar finns det Chefen, Uppdraget, Resan.
I första delen väcks genast nyfikenheten, vem är hon kvinnan? vad är det här för bok egentligen? Vem är HR-chefen?
I andra delen växer intresset, Är det en vanlig thriller det här? Kommer HR chefen att bli blåst? Var kvinnan kanske själv terrorist?
I tredje delen blir jag besatt. Jag måste bara läsa läsa läsa. Jag måste veta vad som kommer att hända med den döda. Och sen vet jag det. Och jag blev inte besviken.........
en länk här till mer som jag skrivit om boken då den är med i Jordenruntlitteratur för juni.

Zeh, Julia : Fritt fall **** En sällsynt ovanlig deckare! Överallt har den fått bra vitsord så jag bestämde mig för länge sen att läsa den. Nu äntligen fanns den att låna. Och jag blev inte besviken. Massor av ovanliga och smarta och ahaupplevande meningar. Jag slår bara upp den på måfå: En skog betraktar allt som sker i den som normalt. (sid 105). En spiralformad ton skruvar sig in i hörselgångarna. Där kommer myggen.....(s. 272) osv. osv. Fascinerande. Historien är väldigt konstig i början men det gäller att inte ge upp för snart vänder det. En intelligent deckare helt enkelt. Och. Personerna är lagom många för att alla ska bli riktigt levande. Och bäst av allt, jag lyckades hålla isär dem hela tiden.


White Patrick: Tant Theodora

Av violen - 13 september 2009 22:07

White Patrick: Tant Theodora****


I början gillade jag verkligen den här boken som jag läser i Jorden runt på åtta böcker utmaningen. Den var annorlunda skriven, ovanliga vändningar och mumlande träd osv. Jag blev nyfiken på Theodora, den icke vackra systern, den annorlunda systern, den ensamma systern. Pojkflickan som lever i skuggan av sin syster, men som fadern ändå tror på:

Det är Fanny som är den konstnärliga av dem, mrs Parrott, sa mamma.
Men Theodora, sa pappa, förstår så mycket

Och pappan säger: Kom, Theo. Du och jag ska gå och skjuta.
Theodora förstår inte sin roll som kvinna, det hon känner är nånting annat, nånting mänskligt, allmängiltigt. 
Theo borde ha varit pojke, sa de, de mer förbindliga av dem, i hopp om att hålla god min i elakt spel. Men själv hade hon aldrig funderat över det som inte kunde vara någon större skillnad. Livet var snarare delat i vänligare ögonblick och grymma, vilket på det hela taget inte är betingat av könet. sid 32-33

Mannen som kommer och till slut får mat uttalar en slags spådom, gripen ur luften men här tror jag att Theodoras öde börjar beseglas. Hon återkommer ofta till den händelsen, mötet med mannen. Riktigt på slutet innan hon hämtas tänker hon också på mannen som vid detta tidiga tillfälle i boken säger:
Du kommer att få se en massa konstiga saker Theodora Goodman. Du kommer att få se dem därför att du har ögon att se med. Och de kommer att bryta ner dig. Men du överlever kanske. En flicka som blivit omkullslagen av blixten på sin tolvårsdag och sen reser sig igen kommer inte utan vidare att låsa sig uppslukas av floder av eld. sid46

Kanske att någon kunnat nå fram till Theodora på skolan, kanske skolföreståndarinna miss Spofforth skulle kunnat det men: Hon ( miss Spofforth, min anm)   hade inte kommit på hemligheten hur man låser upp andra människor, eftersom hon själv aldrig hade öppnats på riktigt.

Kom och prata med mig, sa miss Spofforth. Ifall det någonsin är något som du vill veta.
Att gå in i ett av de mörka rummen där miss Spofforth bodde, att sitta bland de mörka plantorna, att säga: Om jag kunde ge uttryck åt någonting som finns inuti mig, men som jag inte har kommit underfund med ännu. Detta var vad miss Spofforth inbjöd till, fastän det inte var möjligt att tacka ja. 
.........Jag kommer aldrig att kunna överbrygga avstånden, kände Theodora.
 sid 52
Och där på skolan, där något kunnat hända hände ingenting och nu är Theodora dömd till singellivet för hennes syster gifter sig med Frans och hon vårdar sin mamma till slutet.

Så långt var Theodora en ung människa, formbar men stelnade. Fanns hennes tragedi inom henne redan från början, kunde den ha mildrats? Jag vet inte och det jag kände i mittendelen av boken var att ord staplades på ord och skildrar Theodoras förvirring. Jag orkade inte hänga med riktigt tyvärr, för jag tror faktiskt att White är rasande skicklig på att skildra det sätt som Theodora ser på världen. Men var jag än slår upp boken finns meningar som ....
Theodora skilde händerna åt, händerna som aldrig riktigt hade vetat vad de skulle göra, och minst av allt nu. Hennes händer, det kände hon ofta, tillhörde henne av en slump, men vad gör inte det, om man tänker närmare efter. sid 150 En människa som lever av en slump, utan mening.....

Eller:
Nu såg hon att det i själva verket var trädgården som hade övertaget. Dess former hade svällt och förökat sig, dess pappershänder pressades mot fönstren i la sallè a manger, och kanske hade det redan börjat smälta det dåsiga hotellets kropp. Någonting bör göras, men vad, sa hon. sid 166

Och något dileriumaktigt eller vad, eller en profetisk syn som galenskapen lyckas förnimma:
Det rörde sig mörkt mot henne tvärs över gläntan. Hennes fötter var rotade i stumma barr. Hon stod nära trädet, som luktade starkt av kåda, trädet som var skrovligt och så nära att det hade eupphört att vara en tröst eller ett skydd, medan hon hörde dess hjärta slå smärtsamt, oregelbundet i sidan på det. Befriade av eldskenets kraftfulla, pulserande guld och rött, tog träden skutt mot himlen i grenars och toppars plötsliga puffar. Träden hade börjat röra sig tvärs över gläntan. Det var detta som skrämde. Hon kände lukten av elden. Hon kände lukten av rösterna, deras lukt av svett och mörkt hår, som närmade sig ur mörkret, och detta var tjockt av hår. sid 211

På de sista sidorna, när Theodora ska hämtas till det vita rummet, säger mrs Johnsons man: Hon är inte tokig hela tiden. Läkaren svarar: Galenskap, sa den blide mannen, är inte nödvändigtvis en ihållande åkomma.

Där kanske essensen av boken finns, en skildring av en galenskap som inte nödvändigtvis var ihållande, men inte desto mindre mycket tragisk. Jag fick en klump i halsen av tant Theodora.

Nu till något helt annat:
Var det flörten med Sverige där på ett ställe som gav White nobelpriset tro? För det står ju på sidan 204
........Vet du om att en gång var jag en liten flicka med flätor som inte var tjockare än piskor? Jag gick invid Östersjön i en blå klänning och tittade efter midnattssolen.
Sånt vill väl nobelpriskommitén läsa kan jag tro........:-)

Tant Theodora kommer inte att lämna mitt minne, det är jag ganska säker på......

 
 

Senaste inläggen

Presentation

Violens boksida
reflektioner

Citatet

 Citatet

 

Jag tror att vi enbart bör läsa böcker som biter och sticker oss. Om den bok vi läser inte ruskar oss vakna som ett slag mot huvudet, varför då göra sig besväret att läsa den över huvud taget?

 

Franz Kafka

 

Lite väl drastiskt men det ligger nåt i det. 

Kontakta mig

email:

h55n/at/yahoo.se

Följ

Sök i bloggen

Kultursidor

Länkar

Länkar2.0

Länkar bok

Länksamling/Förlag

Kategorier

LITTERÄRA PRISER

Poddar

Arkiv

Tidigare år

statistik

JUL

Medicinskt

Min gästbok

Ätbart

ACLänkar

Träning

inredning

UV index