Inlägg publicerade under kategorin Montelius, Martina
Montelius, Martina: Ulf gråter ***
Alla i denna novell har ett veritabelt helvete, i alla fall enligt huvudpersonens beskrivning. Ja, själv är hon tydligen fast i ett sadistiskt njutberoende, upplockat av sin psykolog med samma intresse.
Sonen går under radarn på sin Montessoriskola.
En kvinna utan styrsel som ständigt plågar och plågas. Riktigt sorgligt helt enkelt.
Montelius, Martina: Främlingsleguanen ***
När jag läste Ibland är man lessen, ibland är man glad blev jag så positivt överraskad att jag efter det velat läsa mer av Montelius.
Den här boken var inte fullt så bra men bra nog. Eller annorlunda nog.
Montelius skildrar, på ett märkligt fantasifullt sätt, ett barns utsatthet. Hur det håller fast vid sin leguan som en vän. Och till slut går det inte längre.
Det skulle också kunna vara en dement eller utmattad persons upplevelse av omvärlden (?). Fragment som upplevs som verkliga men är det verkligen det? och ibland glimtar ord från ett friskt liv fram och imponerar på läsaren.
Hursom är Montelius i huvudpersonens hjärna och kikar in. Och det är intressant.
Läst 2019
Montelius, Martina: Ibland är man lessen ibland är man glad ****
Hoppsan, vilken käftsmäll jag fick av den här boken. Och en helt oväntad sådan. Gapande följer jag textens ocensurerade språkanfall.
Jag skrattar inte, jag ler inte, jag vämjs inte, jag upprörs inte. Jag bara gapar och imponeras. Till en början.
Sen blir jag lessen, så lessen. För Montelius låter Rakel förkroppsliga det som inte borde få hända, en människas sönderfall som bara kommer att sluta på ett sätt. Jag lider med rädda, ensamma, otillräckliga, okunniga (framförallt om sitt barns behov) Rakel 32.
Rakel besitter förmågor att se igenom lögnen, att veta att människorna inte är goda, att hon inte är god utan borde ha fått den celltillväxt som Maurisz fick, att hon bara vill att allt ska vara annorlunda.
Men Livet är att lida och den som lider kan gärna lida ännu mer, tycker omgivningen självbelåtet.
Det är sanna ord Montelius delar med läsaren, hon vidrör något som samhället blundat för under lång tid. Vi behöver tydligen bytesdjur för att de starkaste ska slippa undan och aldrig behöva ta itu med sitt inre frustrerade barn, utan kan leva ut det på de som finns till hands. Vi tillåts sparka på den som svajar till och blottar sin svaghet, och fortsätta när den ligger ner.
Jag vill läsa både Leguanen och Oscar Levertins vänner.
Modiga författare finns det så få av att alla deras ord måste begrundas.
Citatet
Jag tror att vi enbart bör läsa böcker som biter och sticker oss. Om den bok vi läser inte ruskar oss vakna som ett slag mot huvudet, varför då göra sig besväret att läsa den över huvud taget?
Franz Kafka
Lite väl drastiskt men det ligger nåt i det.
email:
h55n/at/yahoo.se