Inlägg publicerade under kategorin Oates, Joyce Carol

Av violen - 8 mars 2015 14:30

   Oates, Joyce Carol: Karthago ****


Det här är en mastig bok. Den var mao jobbig att läsa men jag kunde inte sluta heller. En otrolig historia egentligen, om
Irakkriget, dödsstraffet, våld, utanförskap osv. Allt skildrat på ett Oatesikt sätt. Kändes NUtid.
 
 Och med Oates är det så att det är en fördel att som jag, läsa varje ord, att skumma är inte så smart för just då kan den mening som är så betydelsefull gå omärkt förbi.
 
 
Anslaget närmar sig deckarens, övergår i 11:e septembers krigskonsekvenser, tangerar scum manifestet med en ordlek, känns som en slags kvinnlig omskrivning av ut-i-vildmarken syndromet, (utan frivillighet) men här stöttar kvinnor kvinnor, och deras lesbiska tillvaro behöver inga män, fortsätter mot journalistikens yttersta gräns, där utnyttjandet inte är sexuellt utan ett tvång till självutlämnande och dödsstraffet grinar mot den som skyldig är.
 
En odyssé av återhållet raseri när åren gått in i 2000-talet.
 
Och samtidigt, det boken handlar om är ändå detta:
Jag är den där systern. Den fördömda systern. Men ändå är jag fortfarande i livet - det är ett misstag, som ännu inte rättats till. sid 349
 
Som vanligt hos Oates bästa böcker skildrar hon människan, individen och samhället. Och tvingar en att tänka själv. Me like, och håller med om Oates avslöjande av kvinnoföraktets fula trynes fortlevnad.
 
Läs, men känn in och med Cressida. Det är hon värd.
 
(Eftersom jag sällan läser bakgrundstexter, recensioner eller författarintervjuer innan jag läser en bok, som denna som väckte min nyfikenhet av titeln, var jag oförberedd på patoset som dolde sig i boken. Bra Oates!)
 
 
Annars är mina favoriter Det var vi som var Mulvaneys, Fallet, Dödgrävarens dotter och såklart, Blonde. Alla böcker med många sidor. Här finns min Oatessida!
 
 
 
------------------------------------------------------------------
Sverige i boken:
 
[...] man tänkte i Sverige till och med sätta upp SKAM! ER (VAN)ÄRA på en av de större teatrarna i Stockholm. sid245
 
________________________________
Transplantation i boken
 
[...] Eller om du skulle behöva något slags medicinsk hjälp - blodtransfusioner, en ny njure, benmärgstransplantation" sis 323
 
Läst 2015
Av violen - 3 maj 2011 14:15

  Oates, Joyce Carol: En fager mö ***


Oates böcker varierar. Ibland är de helt fantastiska och ibland är de mindre bra. Det här var en mittemellanbok. Riktigt spännande bitvis och väl skildrad. Oates böcker innehåller ofta utsatthet men lika ofta är utsatthetens oundviklighet parad med en slags upprättelse. Så kunde jag känna i den här boken. Katya är både stark och svag och klasstillhörighetsavunden gör bokens historia möjlig. Slutet gjorde mig faktiskt lite upprörd, men boken är klart läsvärd.

Ändå, Oates snuddar vid nånting här som skulle har krävt mer insikt och ett mycket större antal sidor. Endast det faktum att Katya är så ung och inte kan förstå fullt ut gör att bokens format är möjligt.



Av violen - 17 augusti 2010 13:30

Oates, Joyce Carol: Dödgrävarens dotter****

 

En bok som vibrerar!


Ännu en riktigt bra Oates. Tyvärr påminner den lite väl mycket om Blonde för att jag ska få någon form av aha upplevelse över stilen, men den bygger tydligen på lite släktbiografiskt material då den har kopplingar till Oates farmors levnadsöde. Och i och med det känns den mycket intressant.


Helt utanför innehållet och stilen osv. funderade jag på detta med att det sällan eller läs aldrig är illustrationer i böcker nu för tiden. Möjligtvis en karta i början eller slutet. Men här har Oates låtit föra in bilder på hakkorset, svastikan. Att göra boken mer svårtrycket i och med det måste innebära att det har stor betydelse för Oates. Men varför? För att undervisa dagens människor om dess utseende och betydelse eller för att visa på Josephs tilltagande paranoia? för de senare bilderna kunde ju vara vilka streck som helst nästan.........en fråga jag skulle vilja ställa till Oates.


-------------------------------------------------------


Nu har jag läst hela boken och vet svaret på frågan jag ställde ovan, den här boken handlar ytterst om förintelsen, och hur den sträcker sig in i USA, följer med de svarta stråk av historia som Oates säkert har inuti sig själv, arvet från hennes farmor. Hur dess skugga trots allt vilar över dess efterkommande fortfarande och framgent......


Oates låter oss inte glömma och Oates gör helt rätt. Samtidigt väver hon  en vibrerande väv där varje sida förmedlar nånting nytt och där en otrolig historia växer fram, skriven som bara en stor författare kan skriva den. Ta t.ex bytet av namnet, jag ryste när sanningen om Hazel Jones till slut uppdagades. På bara några få sidor förmedlar Oates en känsla, mer dramatisk än i den bästa deckare. Och sen lämnar hon den bara. Mästerligt! I andra romaner skulle det ha känts sökt men här, helt naturligt. Hur bär hon sig åt?


Den påminner som sagt om Blonde, men där Norma Jean är svag är Rebecca stark.

Alla dessa män som påverkar Rebecca, från Hitler till fadern till bröderna till make 1 och mannen i Panamahatten, sonen, fram till make 2 och inte att förglömma, svärfadern. De lyckas inte knäcka henne.

Och till slut är det ändå blodsbanden, de judiska rötterna som förlöser henne (Jag vill i alla fall tro att hon blir det, förlöst till slut. Jag unnar henne det!).


Ett mästerverk av Oates. Igen!





Av violen - 10 maj 2010 15:15

Oates, Joyce Carol: Blonde*****

 

Den här mastodontläsningen (mer än 800 sidor i pocketupplagan) gjorde jag i sällskap med Bokcirkeln i Sveriges Radio. Och det var en magnifik resa över fem veckor. Jag har aldrig läst en bok på det sättet förut, visst antal sidor, diskussion (envägs iofs) skrivna kommentarer (av mig) varje gång, och sen ny läsning!

Boken kändes kort, otroligt nog. Och  jag måste säga att jag är imponerad av Oates. Jag har ju alltid gillat henne, även om hon är så ojämn att jag ibland undrar om hon verkligen skrivit själv. Men den här gången har hon definitivt nedtecknat alla dessa ord själv. Det är så fascinerande att ha fått följa en kvinnas väg genom ett kort liv, fyllt av en sådan....vad ska jag kalla det.......smärta! Och följa en utveckling i ett land och i en könsstämpling som detta ju handlar om. En stämpling av Kvinnan som den bit kött männen kan ta för sig av.

Hur Norma/Marilyn var, utlevande, sexgalen, narkoman, självmordsbenägen eller bara en utnyttjad blondin, det vet jag inte efter att ha läst boken. Kanske var hon det eller så var hon det inte. Vem vet? Inte Oates i alla fall vilket hon påpekar redan i början av boken. Men att dra några slutsatser hit eller dit, vad betyder det? Boken handlar om Blonde, ingen annan. Och den är helt enkelt otroligt bra.

Orkar du bara med längden så läs den! Det är mitt råd!


Jag har kommenterat den i andra inlägg med bokcirklen i SR och skriver inte mer här

Till första träffen 12/4 har vi läst: Prolog + Barnet. Tom sidan 123.

Till andra träffen 19/4 har vi läst: Flickan. Tom sidan 262.

Till tredje träffen 26/4 har vi läst: Kvinnan. Tom sidan 425.

Till fjärde träffen 3/5 har vi läst: "Marilyn". Tom sidan 712.

Till femte och sista träffen 10/5 har vi läst: Senare i livet. Hela boken! 862 sidor.



Läst 2010

Av violen - 10 maj 2010 15:00

Blonde 5 av fem.


Slutet. Citat från sista filmen:

Det var inte något spelat uttryck för ilska och raseri utan äkta känslor som slet i kvinnans kropp likt en elektrisk ström.

"Lögnare! Mördare! Jag hatar er"  sid 783

 

Oates lyckas genomföra sitt verk utan att darra en enda gång. Blonde/Marilyn/Norma (för nu är hon alla tre) har med alla dessa män förvandlats till den första och största av dem alla, de som benämns som det står på den lapp hon får: Hora!

Skilsmässan från Miller togs upp en del, den tyckte jag var helt oväsentlig. Och varför de skildes kom inte fram, kanske för att Blonde läst att "en kvinna är sin livmoder" och att Miller fått veta att hennes livmoder var ärrig efter alla aborter, så några barn skulle det inte bli och Miller blev aldrig hennes pappa, den hon hela tiden sökte efter. Kanske att hon efter den sista filmen, när hon upplevde citatet längst upp och efter att Chass dött och avslöjat att pappan inte fanns utan han bara hade drivit med henne, kanske att hon då gav upp på något sätt. Vem skulle inte ha gjort det? Modern var sjuk, ingen far, inga nära relationer, Lizzy från barnhemmet prövar hon att återfå kontakten men det går ju inte alls.

Och skildringen av hennes sista tid, när Den Störste begär och får henne för att sen kasta henne på sophögen eftersom hon inte vill men nej räcker inte till. Därför att Den Störste har rätt att utöva sin makt, och hon vill inte, hon vill inte höra eftersom hon förstår, hon kan inte hålla tyst eftersom hon är naiv, hon vill inte dö men gör det till slut, med eller utan hjälp? Den sista skymfen, att uppträda i sin förnedring där presidenten skrattande sitter och lyssnar (jag har tidigare sett ett klipp där man får se hur presidenten och hans vänner sitter och skrattar hånfullt när hon sjunger ) och hur hon så uppenbart inte vet hur hon ska uppträda. Den ultimata förnedringen.



Efter Bokcirkeln:


Symboliken när presidenten våldtar henne kom fram i bokcirkeln: samtidigt som han planerar att inta ett annat land, intar han henne med en våldtäkt, precis som det han beslutar innebär att ett land intar ett annat känns det som att hela landet våldtar henne, och kulmen nås (som jag tycker det) när hon sjunger för presidenten. Något som finns bevarat för eftervärden.

Blondes död, Skarpskytten trodde inte panelen på utan de ville nog tro att det var ett självmord utan brev "för vem skulle hon skriva det till?" Den repliken fick mig att inse att det var mycket möjligt att självmordet är en riktig teori, kunde hon, en simpel presidenthora, vara så mycket värd att man iddes offra ett mord på henne? Tveksamt. Men vem vet.

Lysande att ha med Arne Thoréns nyhetsinslag från Monroes (den verkliga Monroes) död. Med sin torra röst påpekade han att hon dött, "hon som hela världen tycktes känna men få verkligen kände" (felciterat jag vet men jag ändrar när jag kan lyssna på reprisen eller på SR igen).

så var det nog verkligen. Ingen kände henne eller ville kännas vid henne. Sorgligt, så sorgligt. Men magnifikt skildrat på bokens sista sidor.








Av violen - 3 maj 2010 15:00

 Här skildras de äktenskap Marilyn/Norma/fiktiva kvinnan ingår, först med idrottsmannen och sen med dramatikern. Oates fokuserar mycket på längtan efter fadersgestalten som Blonde (varför har jag inte kallat henne det hela tiden? Det är ju lysande av Oates att ge boken den titeln för Blonde är sinnebilden för alla de kvinnor som Oates skildrar i sin denna svidande skildring av kvinnligt förakt och exploatering i och med filmens födelse, något som pågår fortfarande) hela tiden söker. Blonde vet hur hon får männens uppmärksamhet och att det blir på gränsen till incestuöst bekymrar henne inte (hon kallar sina män pappsen) eftersom hon inte vet vad en far står för egentligen. Det är tragiskt fortfarande, javisst, men nu är något förändrat. Sympatin för Blonde har falnat en aning, hon är plötsligt intellektuell (även om hon alltid läst) och en strålande, magisk (?) skådespelare men det  är inte hon utan bilden av henne som går ut till, företrädesvis männen. Kvinnorna har en mycket undanskymd roll i den här boken. men de älskar henne, det gör de. Står det.

Ok, här förlorar Blonde ett till barn, det barn som mest troligt skulle försona det döda, bortaborterade (mot Blondes vilja?) Baby som gråter inom Blonde. Men det liksom bara sägs, jag känner ingenting, ingenting! Vad menar Oates med det? Är det för att förbereda läsaren på att det snart är slut? Har något brustit inom Blonde så vi inte kan/ska/bör känna medlidande med henne längre? Kan hon välja nu vilket hon inte kunde tidigare och därför bör hon skärpa till sig när äktenskapet befriar henne från alla dessa män som svärmar kring henne som flugor. Men vill hon inte kanske ändå ha dessa flugors uppmärksameht? Räcker inte Pappsarna till? Det verkar som att Oates har ändrat åsikt under resans gång.......

Ska bli intressant att höra vad bokcirklarna säger......


Efter bokcirkeln:

Jag upplevde inte att de Tre uppfattat de här sidorna som jag gjort. Men de nämnde att både aborten och missfallet är mycket kort beskrivet. Kanske att det är ett stilistiskt grepp bara, typiskt Oates? Jag vet inte.

Däremot ägnades en stund till att fundera över om man får göra såhär, skriva om någon med rätt namn fast så lite är sant. Dvs Marilyns och Millers och DiMaggios tankar vet väl ingen människa vad de tänkte? Delade meningar.

Men som vanligt har Guillou en skarp iakttagelse som jag också tänkt i stort sett hela tiden, skildrar Oates Monroe eller USA? Med hjälp av Monroe skildrar hon en period så man vet hur det var, före kriget, kriget, efter kriget, kommunistjakten, judarnas ställning.....och framförallt, Kvinnan och synen på henne. Nånstans skapas här efterkrigstidens ideal som har lett fram till vår tids ideal.

Där på 60-talet fanns en parantes när vi var jämlika, alla var lika mycket värda, världen skulle bara bli bättre! Men paranteser är paranteser och det vi ser nu idag är nog inte mycket annorlunda mot det Oates skildrar. Vill inte alla ha en Monroe? Precis som det står i boken "de hade alla haft henne". Från den högste (presidenten som inte dykt upp ännu) till den lägste, mannen som tillfredställer sig  med hennes filmbild i biosalongens mörker, där andra kvinnor i ett slags systerskap får agera standin och stå ut med övergreppet IRL i Monroes ställe.

Monroe för alla kvinnors kamp och måste ge upp pga motståndet, hon blir ingen författare, regissör, inte mor. Drogerna blir hennes skydd mot en orättvis omvärld som de blir idag när de antidepressiva medlen håller flera generationer kvinnor i schack.

Lysande Oates, lysande!

Av violen - 26 april 2010 16:30

Kvinnan 1949-1963.


Den här delen av Blonde gör mig beklämd. Mycket beklämd. Här förvandlas en människa, en kvinna, till en produkt, en klump av kött och blod och yta.

Det är så svårt att hålla isär Marilyn/Norma och Marilyn/Oates. Vem är vem och vad händer egentligen? Jag tänker flera gånger, så här känner en prostituerad sig, så här har kvinnor i alla tider känt sig. Så här är filmbranchen nu och då.

Eller är det en lögn? Var allt detta offrande av kroppen bara ett sätt att få bli sedd att få göra karriär? Som Oates skildrar det så känner man långt in i själen sanningen bakom sexsymbolen kvinnan. Ett stycke kött att utnyttja. Jag vämjs.

Lyssnade på Bokcirklarna och kunde inte riktigt känna att de kände likadant. Att påstå att Marilyn och de två männens känslor hade med kärlek att göra, nej det kan inte stämma. Och alla andra män.......nej det här avsnittet var gräsligt och naket. Här kan ingen tro att huvudpersonen gillade sitt liv. Eller kanske, just under filmningen att det glänste till? Såvida inte det ulämnandet också var ett sätt att bli utnyttjad, av filmindustrin, av männen, av livet.

Sen framgick det, till min stora sorg, att skrivarföreläsningarna som Marilyn/Norma bevistade var helt uppdiktade och Oates kanske menade (enligt panelen) att om det varit sant kanske Marilyn/Norma kunnat skriva sig ur krisen på nåt sätt, vilket knappast hade varit möjligt och dessutom var omöjligt då det tydligen var helt dokumenterat fiktion. Något som annars är svårt att bevisa i denna bok. Jag tyckte det var synd för jag hade unnat denna olyckliga utnyttjade person att nånstans få känna sig bekräftad.

Hur ska det bli framöver tro? Kan det bli ännu värre? Ja, det tror jag säkert.  


Av violen - 19 april 2010 21:00

 Så har jag läst ytterligare en del sidor i Blonde. Och lyssnat på Bokcirkeln.

Boken tappar verkligen inte varken i innehåll eller stil. Den lyfter snarare ännu ett snäpp.

Här skildras två saker mer utförligt än andra, sexualitet och Marilyns, eller Norma Jeans eller den person som ska förställa denna persons, menstruationer. Plötsligt blir denna flicka som inte ens vill kyssa med öppen mun, ingen ömsesidig hångling där inte, av med sin oskuld till sin unge make. Och sen blir det filmbranschens oundvikliga våldtäkt.

Madonna, som Oates vill att vi verkligen ska förstå att Norma Jean är, förvandlas till hora utan att ha något alls själv med det att göra. Egentligen vill hon inte alls bli fotograferad på något utvikningsflickaktigt sätt, fast bilderna tydligen talar ett annat språk, men så blir hon det och så blir det filmen och äkta mannen är historia och vägen upp och nerför börjar. Vad vill Oates säga med det egentligen? Att här skriver hon en bok om en som heter som Marilyn Monroe men som kanske inte alls är som hon? Utan om en ung flicka som haft det taskigt och som dessutom har våldsamma menstruationer, vars problem inte handlar om att bli med barn utan om att stå ut med att hon inte blivit det, dvs blir sjuk varje månad. Samt vill bli det som många andra vill, berömd. Till varje pris, vilket hon är beredd att betala.......


Bokcirkeln uppehöll sig i stort sett hela tiden vid den sexuella biten, med lite avbrott för den metaforförvandling som Guilleu skickligt upptäckt i de två avsnitten. Det var mycket intressant att lyssna på eftersom jag läst kapitlen.


Jag känner ännu mer än i förra läsningen att här gäller det att skilja på Oates och Marilyn själv. Jag googlar lite om Monroe och tittar på bilder osv för att även lära känna den genuina Norma Jean. Jag tänker inte bli lurad utan bara njuta av ett bra fiktivt personporträtt!

Senaste inläggen

Presentation

Violens boksida
reflektioner

Citatet

 Citatet

 

Jag tror att vi enbart bör läsa böcker som biter och sticker oss. Om den bok vi läser inte ruskar oss vakna som ett slag mot huvudet, varför då göra sig besväret att läsa den över huvud taget?

 

Franz Kafka

 

Lite väl drastiskt men det ligger nåt i det. 

Kontakta mig

email:

h55n/at/yahoo.se

Följ

Sök i bloggen

Kultursidor

Länkar

Länkar2.0

Länksamling/Förlag

Kategorier

LITTERÄRA PRISER

Litteraturpristolvan 2021

Litteraturpristolvan

http://violensboksida.bloggplatsen.se/2021/01/01/11705498-litteraturpristolvan-2021/

Läser en bok som fått ett litteraturpris varje månad.


Arkiv

RSS

Tidigare år

statistik

Författare

JUL

Medicinskt

Min gästbok

Ätbart


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se