Alla inlägg under september 2016

Av violen - 26 september 2016 17:15

   Bohman, Therese: Aftonland ****

 

Många plus hade den här boken innan jag ens börjat läsa; universitetsvärlden, forskning, konst (som jag inte vet mycket om men vill veta). Det intresserar mig.  

Jag bryr mig inte om att det är en Stockholmsbok, har börjat förstå att igenkänningen är lika viktig i storstaden som när jag kommer Hem till byn, och vet vem som bor/bott i varje hus, även om mycket är förändrat. Som när jag går ner till ån, besöker fäbodarna och fiskar i min barndoms tysta sjöar. En viss acceptans inför fenomenet, som blir allt viktigare ju fler som "har bott i stan hela sitt liv") har alltså infunnit sig hos mig och jag koncentrerar mig på Karolina, professor, ensam och klockan tickar. Som också återvänder hem, så länge föräldrarna lever.


I början går det lite trögt att läsa, och det blir bara aningen bättre allteftersom. Konsten är svår eftersom jag vet så lite men spelet på universitetet, alla utvikningar som är intressanta, alla män som korsar hennes väg, gör att jag fortsätter.


Och så, det abrupta slutet, jag blev nöjd!



Av violen - 23 september 2016 17:00

  Bolton, Sharon: Daisy i kedjor ***

 


Jag kände mig smart när jag läste Daisy i kedjor. Trots en ovanligt töntig titel var den här deckaren riktigt bra, inte speciellt rolig, men spännande. Konstigt nog anade jag hur det låg till efter inte alltför lång tid. Eftersom det fanns en del ledtrådar ska jag inte förhäva mig, men jag brukar sällan gissa rätt så det var ett plus.

Det var en riktigt trixig historia, och slutet fick mig att rysa, även om det kändes rättvist.



Tack Modernista för ännu en bra deckare! 


Av violen - 21 september 2016 12:00

   Palmqvist, Jeanette: Det enda som betyder något ****

 

Sparsmakad med innehållsrik, ordrik men komprimerad, infallsvinkelrik men når fram, gåtfull men med klarhet. Ja så skulle jag kunna fortsätta för att beskriva de känslor och tankar jag får när jag utan ansträngning tar till mig innehållet i den här boken. Skriven utifrån författarens minnen och tankegångar.


Jag är imponerad av den här boken. Den är helt klart annorlunda skriven vilket gör, att trots att tidsmarkörer finns i mängd, så upplever jag det inte så. De flyter in i texten och Palmqvist hinner med många. Men de finns inte inplanterade utan är där helt naturligt. Karaktärerna finns för Astrids skull, för allt hon ska få uppleva, men jag märker det inte förrän jag skulle berätta innehållet för närstående. 


Det är Astrid, hela tiden Astrid. Hennes värld är visserligen fiktiv, men kunde vara sann, är säkert sann i vissa stycken. Hon är en av dessa ovanliga kvinnor som redan som barn hade egna tankar, inte gick att kuva. Men som samtidigt fick bära med sig minnen som hårt begränsade hennes liv. Som ett straff för sin längtan efter frihet. Sorgligt. Och jag gillade när hon satte ner foten på slutet. 


Det är svårt att skriva känner jag, utan att avslöja detaljer. Jag vill att du som läser ska få uppleva dem själv.

Läs! Jag menar det.  


(Jag tror att en del av textens magi beror på att den bearbetats i författarens huvud sedan hon var barn. Just det finner jag mycket fascinerande. Det är sällan jag läser en bok nuförtiden som ger mig samma känslor av läsupplevelse som när jag bekantade mig med alla olästa författare i min ungdom. Innan sinnet mättats.)


Tack Hoi förlag för läsupplevelsen. 


Från förlagets sida:

I 1930-talets Norge slår sig Astrid fri från ett religiöst hem och ett utstakat liv som fru, mor och fabriksarbeterska. Hon får chansen att utbilda sig till sjuksköterska och börjar därefter engagera sig i kampen för frihet och rättvisa.

Astrid lär känna Thomas, en man med musikerdrömmar. De planerar en framtid tillsammans, men Thomas möter Astrids syster Ågot … och allt förändras.

Parallellt med deras berättelse möter vi författaren Anna, som i nutid reser till Norge på jakt efter mellankrigstidens dofter. Vilka var egentligen de släktingar hennes mor alltid talade om? Och hur såg deras liv ut? Tanken att det var något lurt med att två kvinnor levde tillsammans med endast en man växte med åren. Inga andra hon kände till levde på detta sätt. Det var konstigt, avvikande, kanske skamligt, och till och med oanständigt. Vad tyckte mamma? Hon vågade aldrig fråga.

Mot en historisk bakgrund utspelar sig denna skildring av fascinerande livsöden där tilliten till sina egna val ger styrka att gå vidare.

Inspirerad av sin mors berättelser om släktingarnas liv debuterar Jeanette Palmqvist med en gripande roman där dåtid möter nutid. Lika är den enskildes kamp. Och lika är kärleken.


https://jeanettesblogg.wordpress.com/

Av violen - 15 september 2016 22:15

   Offill, Jenny: Avd. för grubblerier ****

 


Motivationen för fyra stjärnor kan inte förklaras på annat sätt än att jag rycktes med av boken.

När hände det senast?

Just precis.


Läs den.



Läst 2016

Av violen - 14 september 2016 14:45

   Wahlberg, Karin: Cancerland ***


Efter att Wahlberg drabbats av och tillfrisknat från tarmcancer, ombads hon att skriva en bok. Det blev denna.


De flesta sjukdomar har böcker skrivna av personer som har erfarenhet av just den åkomma de skriver om. Vilket ger god upplysning till den som senare drabbas. Eller dess anhöriga. Eller sjukvården.


Det händer när jag läser böcker skrivna om svåra upplevelser att jag känner att boken skrivits för tidigt. Dvs författaren har inte fått den distans till händelsen som behövs för att verkligen kunna förmedla vad hen varit med om.

I mitt tycke har det hänt Wahlberg när hon skriver om sin sjukdom. Visst ger hon fakta om sjukdomen, vilka symptom den ger, vad som kan hända efter operationen. Den som nyss drabbats och vill läsa vad det handlar om får bra med upplysning om denna "fulcancer" som ingen vill tala om. Det resonemanget var också upplysande. Själv anser jag att all cancer är ful när man ser vad den gör med den som blir sjuk, fuck cancer är rätt. Att någon cancer skulle vara fin är ju helt idiotiskt, men så är det ju med sjukdomar också. En del får mer resurser och fler sökande till tjänsterna. ( Inom parantes sagt kan man ju då även dra paralleller till patienter, män är finpatienter, kvinnor fulpatienter. Hur kan jag veta det utom genom egen erfarenhet? Jo män och deras sjukdomar får mer resurser och tas mer på allvar än kvinnors.)


Det intressanta med boken är också de minnen som kommer fram, Wahlbergs tankar om sin barndom och sin mammas alltför tidiga död. Att det förflutna kan komma fram vid svåra trauman är inget konstigt. Men det innebär att nuet trängs åt sidan. Vilket borde ge sjukvården insikt om att behovet av psykologisk hjälp kan behövas mycket längre fram. Och för många flera än i nuläget. 


Boken skulle som sagt kanske ha vunnit på ytterligare tid till eftertanke. Lite synd, då den verkligen är angelägen. Därmed inte sagt annat än att Wahlberg visat både stort mod och samhällsengagemang som skrivit den.


Lästa böcker 2016.

Av violen - 7 september 2016 23:45

   Eriksson, Bim: Det kändes lugnt när mina känslor dog ***

 


Serieromaner har en tendens att sätta huvudet på spiken. Den här är ju ytterst sorglig och med riktigt frånstötande bilder. Faktiskt, jag som är helt omöjlig  på att teckna skulle ha kunnat göra något liknande. Det är riktigt avslappnande roligt att se dem i albumet och slippa känna mig helt underlägsen.


Det är kroppen, patriarkatet, kärleken, patriarkatet igen. Killen med sitt erövrarhalsband slår sig ner på sin bild och bara utstrålar de orättvisor som patriarkatet fortfarande råder över. "Jag är f*n kung* utbrister han. sid 29. 

Medan tjejerna klumpas ihop till en massa och mår skit på nästa sida. 

Det är mycket att ta in, och det serveras utan bedövning. Någon snabb blädderbok är det inte. Men som vanligt känner jag ilska över att så lite hänt.

Varför går vi bakåt? När jag växte upp på 60-talet, nej inget tjat här. Men ni vet vad jag menar. Någonstans finns den där strukturen, kvinnohatet. Och nu också invävt med föraktet för de svaga. Barnen, de sjuka, de äldre, dessa våra minsta helt enkelt. Jag har en spaning här som långsamt växer sig starkare, förlåt Bim Eriksson för att jag använder din bok till mitt resonemang. 

Tjejer, när er hamster!


Läst 2016

Av violen - 6 september 2016 17:00

   Torgeby, Markus: Löparens hjärta ****


En lättläst sträckläsningsbok med intressant innehåll. Brutalt uppriktig om hur det är att ha "spring i benen som vuxen". En energi som flödar hela tiden. Men samtidigt ett slags tillstånd av utmattning där samhällets röster blivit för mycket och kräver att bli tystade. Lite av det amerikanska out in the wilderness som drabbar unga män hela tiden. Ett märkligt fenomen men tydligen fullt möjligt att leva ut även här i Sverige, om än ovanligt.

Att bo i mörker, kyla, ensamhet, ätandes havregrynsgröt, det lät verkligen urjobbigt. Det värsta var att läsa om denna havregrynsgröt som intogs i kojan i skogen HELA TIDEN (jag gillar inte havregrynsgröt). Jag kan inte ens försöka föreställa mig det. Tidigt förstod jag att det här vilade ett märkligt förhållande till mat, som faktiskt kunde bero på det ringa matintag som präglat Torgebys barndom. Mammans sjukdom och hans krav på sig att se efter småsyskonen kanske ligger till grund för det som blev hans sätt att leva. Och med religionen i bakgrunden blev det inte heller bättre, tydligen. 

Det är den ärlighet som präglar boken som gör den så lätt att ta till sig. Den har funnits på minläsalista ett längre tag och jag ångrar inte att jag läste den, trots att löpning absolut inte är min grej. Men den är så mycket mer än bara det.

Läs den gärna helt utan baktankar eller förhoppningar. Bara för att få en insikt i hur en annan människa tänker och fungerar. Författaren visar stort mod genom att dela med sig. Tack för det.


Läst 2016

Av violen - 6 september 2016 14:30

   Wool-Rim Sjöblom, Lisa: Palimpsets ***

 


Vi (de adopterade, min anm) förtjänar att att (sic!) få tillgång till våra egna berättelser och att tala med våra egna röster,

Oavsett hur vi låter och vad vi har att säga. s150

 


Det här boken är en tung läsning, inte bara pga typsnittet som säkert ska göra den personlig, utan även bilderna som med sin gråskala och bekymrade ansikten gör en nedstämd för att inte tala om innehållet som gör en både upprörd och ledsen. Så pass att jag fick pausa flera gånger. 


Slutorden, som jag citerat längst upp, fick mig ändå att bli lite lugnare. För där finns en sanning som jag personligen kan dela, inte fullt ut men nästan. Ingen vet hur det är att vara adopterad, bara den adopterade själv.


Nu verkar det finnas en otrolig korruption i Korea vad gäller adoptioner. Det har kommit flera böcker om det senaste åren med personliga vinklingar just därifrån. 

Hon är arg

Gul utanpå

Astrid Trotzig var nog den första som skrev om detta, bl.a i Blod är tjockare än vatten som Wool-Rim Sjöblom även nämner (Fotnot s 35). Sen har hon skrivit mer, som Hitta hem (red), där andras berättelse också kommer till tals. med flera böcker. 

Boken är skakande och påminner en om Sverige på 30,40 och 50 talet då de flesta adoptioner skedde inom vårt land. Och ofta hemlighölls och mörkades. Dessutom var det många barn i stora barnkullar som togs omhand av släktingar utan barn. Allt med omgivningens goda minne men hemligt för barnet.Med sorg, smärta och vansinnesutbrott när barnet råkar hitta adoptionspappren. (Helt förståeligt).Nu sker nästan aldrig inhemska adoptioner. Kanske blir det en liknande utveckling i alla adoptionsländer. Adoptioner från utlandet har ju drastiskt minskat. Men kommer att leva kvar för lång tid i de adopterades barn och barnbarn. Tack och lov.

 

Wool-Rim Sjöblom är brutalt ärlig, lämnar ut sig i alla dokument och möten. Bakom varje adoption finns olika förutsättningar, att få återvända till sin ursprungsfamilj är inte alla förunnat. Och många är inte heller så intresserade, även om det alltid finns med både den adopterade och den som adopterat. 

 

Jag kan avslutningsvis  inte låta bli att känna för Wool-Rim Sjöbloms adoptivföräldrar, som en gång upptog henne som sitt eget barn. Och vad jag förstår inte brutit med henne. Och ja, adopterade har rätt till sin egen röst, sina egna känslor, sina egna upplevelser. Och de har även rätt till sina adoptivföräldrar. Rätt och möjlighet. 

 

En stark men aningen svårtillgänglig bok om man inte har någon erfarenhet av adoption från Sydkorea. Vilket dessutom bör betonas, dels för att lögnerna, korruptionen och systemet pågått under så lång tid och pågår fortfarande. 

Här rör det sig om stora pengar säkert, stora brott. Och en utveckling som stått stilla, där mammor inte stöttats i att ta hand om sina barn, som sker i många andra länder. 

 

Läst 2016


Senaste inläggen

Presentation

Violens boksida
reflektioner

Citatet

 Citatet

 

Jag tror att vi enbart bör läsa böcker som biter och sticker oss. Om den bok vi läser inte ruskar oss vakna som ett slag mot huvudet, varför då göra sig besväret att läsa den över huvud taget?

 

Franz Kafka

 

Lite väl drastiskt men det ligger nåt i det. 

Kontakta mig

email:

h55n/at/yahoo.se

Följ

Sök i bloggen

Kultursidor

Länkar

Länkar2.0

Länkar bok

Länksamling/Förlag

Kategorier

LITTERÄRA PRISER

Poddar

Arkiv

Tidigare år

statistik

JUL

Medicinskt

Min gästbok

Ätbart

ACLänkar

Träning

inredning

UV index


Skapa flashcards