Wolff, Lina: Djävulsgreppet ****

Det här var ju inte så kul, varken i början mitten eller slutet. Kvinnan i boken är skör med sina demoner och ett lätt byte för den kontrollerade man som hon blir förälskad i. 

Skildringen av hur han bryter ner henne är, så konstigt det kan låta, bokens stora behållning. Wolff måste ha gjort god research eller upplevt detta själv. 

Sen dras handlingen in i ett märkligt skeende, på ett sätt väldigt verkligt skildrat samtidigt som det känns som att fantasin skenat för Wolff. 

Det är så sorgligt att kvinnans oblida öde känns så omöjligt att bryta. Men det är det som Wolff skildrar så bra, hon ger en bakgrund till att det inte är ödet som härskar, utan att kvinnan är en produkt av sitt arv, sin miljö och tiden. Arvet har gett henne skörheten och demonernas påverkan på hennes liv har tvingat in henne i en miljö där hon befinner sig, helt ensam i ett främmande land, där hon vill börja ett nytt liv och ett nytt yrke där hon inte lyckas särskilt bra. Tiden har gjort henne skenbart fri att leva sitt liv fast hon är kvinna. För 100 år sen hade det inte varit möjligt.

Men hon har bara en utväg när det kommer till kritan. Och så ska det bara inte få vara. Jag känner mig arg när jag läst klart.

Wolff har lyckats fånga mig ordentligt. 

Wolff, Lina: Köttets tid ****

Det finns en spoilervarning längre ner där jag förminskat och strukit över texten.

Wolffs augustprisbelönade bok De polygotta älskarna, här, gillade jag väl sådär. Jag förstod den inte helt enkelt.

Den här boken är bättre, ja riktigt bra. Och jag inser återigen att Wolffs styrka är språket, hur hon skriver, och kanske inte direkt historien hon skriver. Jag benämner den här boken som en dystopi. En skrämmande och allvarlig dystopi. Och aktuell. 

Den hamnar under samma kategori som Never let me go av Murakami och den mer okända Häst, häst, tiger, tiger av Ahren. Ja min kategori Transplantation i böcker innehåller ännu fler exempel. *

Jag har hela tiden en gnagande känsla av olust när jag läser. Och jag tycker att Wolff lyckas skildra just det som händer nu, att det pågår så mycket under ytan, att subkulturer frodas, att ingen behöver stå för det man gjort.

Men säger du, visst fick Mercuro stå för det han gjort? Han dömdes ja, av både massan och showmakarna. Och det visar på manipulationens kraft. Som ökar hela tiden i dagens samhälle. Måtte det komma subkulturer som kämpar emot. 

Wolff kommer undan vidare resonemang genom att fly från ställningstagandet som många författare känner sig pressade (?) att nå fram till, sin egen sanning, eller meningen med boken. Vad som verkligen hände vet vi inte efter sista sidan. Men allt kan hända och det händer, kanske inte nu men längre fram.

 * Har du tips på böcker eller annan media som handlar om transplantationer? Maila det gärna till mig. h55n@yahoo.se

  Wolff, Lina: De polyglotta älskarna ***

Ja, jag har läst den nu, årets Augustpristagare. 

För det första var språket otroligt, det liksom svävade fram och innebar ingen påfrestning alls. Jag har inte läst någon av författarens två andra romaner, men jag föreställer mig att det är något av Wolffs signum. 

För det andra hade jag heller inga problem med personerna, det var alla på vart sitt vis, både egendomliga och uppklarnande allt eftersom. 

För det tredje förstod jag tyvärr inte vad essensen av innehållet är. Vilket är ovanligt för ett Augustpris.

Kanske är det helt enkelt ett sätt att lyfta den sexifiering som råder idag, att låta de av samhället föraktade ändå ta del av lusten, att den fortfarande kan finnas i betraktarens öga. Samtidigt som den är så viktig att om den inte bekräftar en kan den förgöra en.

På det sättet befinner sig innehållet på ett djupt plan, skapat för den intelligentia som behärskar alla koder och ord som polyglotter. Säkert helt i Augusts anda.

Men den gör ett avsteg från den genuina Augustprisboken, vilket även fjolårets Kemiribok gjorde till viss del.

Är det bra eller dåligt, tillfälligt eller kommit för att stanna? Jag vet inte. 

Läst 2016