Jag har tillbringat ett antal veckor i Rwanda under folkmorden 1994. Det har inte varit någon rolig läsning men den triggades igång när jag såg netflixserien Black Earth Rising. (En otroligt bra serie med en bländande vacker huvudperson och ett intressant persongalleri. Ingen humorserie dock utan smärtsam på gränsen till det uthärdliga. Och ändå inte sentimental. Puh, stark.) Dessutom lästa jag redan i Karavan 2/2009 (finns säkert att låna på biblioteket) om Rwanda och bland annat om just den här boken som då nyss kommit ut. Jag köpte den men har läst den först nu. 

Jag har även lånat tre andra böcker som jag vill läsa men vet inte om jag orkar ta in mer smärta just nu. Dessutom ska jag se filmen hotell Rwanda, som jag undvikit tidigare.

Bakgrunden

Skeendet

Omvärlden 

Efteråt: Offer och mördare

Innan de kom tillbaka hade myndigheterna samlat ihop oss för att medvetandegöra oss. Vi fick förbinda oss att inte angripa dem eller reta dem, och att vänta till gacaga-rättegångarna med att anklaga dem, inte visa någon illvilja. Till tutsikillarna som sa att de ville hämnas sa mydigheterna att de mycket väl själva kunde hamna i Rilimafängelset. sid 18 Antilopernas list Jean Hazelfeld

Vi blev undervisade i hur vi skulle uppträda mot de drabbade familjerna. Vi skulle visa oss ödmjuka, försiktiga och ängsliga när det blev gräl, undvika handgemäng när de överlevande betedde sig galet. Likaså skulle vi undvika att drabbas aids och såna där sjukdomar. Och vi skulle lära oss att bränna tegel åt de sörjande änkorna och de övergivna barnen. 

Men lektion nummer ett gällde våra egna fruar. [...] otrohet, oäkta ungar, sålda jordlotter. Vi fick lära oss att eftersom staten hade förlåtit oss, måste vi nu förlåta våra otrogna hustrur. sid 19 Antilopernas list Jean Hazelfeld

[...] Ändå kunde jag se att båda sidorna hade blivit ordentligt medvetandegjorda. Hutuerna hade lärt sig att lägga band på sin grymhet, tutsierna att lägga band på sitt agg. sid 20 Antilopernas list Jean Hazelfeld

Jag skulle kunna se dem skjutas offentligt, en efter en. De högg tills deras egna armar höll på att gå av, mitt på ljusan dagen. Att förlåta dem vore inte mänskligt. Det kan kanske vara Guds vilja, men det är inte vår. sid 23 Antilopernas list Jean Hazelfeld

I grund och botten tror de att de inte längre behöver be om förlåtelse, eftersom de inte har fått något riktigt straff. sid 24 Antilopernas list Jean Hazelfeld

Man såg inte tutsierna som människor längre, inte ens som Guds skapelser. Vi uppfattade inte längre världen som den är, jag menar som ett uttryck för Guds vilja. Det var ingen konst för oss att döda dem. Det var därför som de av oss som bad i smyg gjorde det för vår egen skull, aldrig för våra offer. sid 33 Antilopernas list Jean Hazelfeld

Jag tror inte på dem som säger att vi har nått gränsen för det ohyggliga för sista gången. När ett folkmord har hänt, då kan det hända igen, när som helst och var som helst, i Rwanda eller någon annanstans - om orsaken fortfarande finn kvar och om man fortfarande inte vet vilken den är. sid 86 Antilopernas list Jean Hazelfeld

Rwandas öde är unikt i världen, eftersom det nästan omedelbart efter folkmordet tvingar offrens familjer att leva sida vid sida med mördarnas, anstiftarnas och planerarnas familjer. sid 96 Antilopernas list Jean Hazelfeld

Ingen tutsi skulle våga leja en giftmördare för att hämnas folkmordet, och ingen giftmördare skulle pröva att göra det. sid 173 Antilopernas list Jean Hazelfeld 

De var rädda för inkotanya-rebellerna, men mest av allt hade de stora förväntningar på att kunna lägga under sig landet, rensa ut tutsierna, ta deras jordlotter och äta upp deras kor. sid 197 Antilopernas list Jean Hazelfeld

[...] delar upp sig i två grupper, [...]  växlas mörka blickar, [...] försöker blanda sig i samtalet utan att någon tar notis om det [...] vägrar besvara en hälsning. [...] det ständiga ledmotivet - "försoning"? sid 260 Antilopernas list Jean Hazelfeld

Tutsierna arbetar inte som förr, det märks. De förblir sorgsna. De fortsätter att ha det svårt...[...]

Medan hutuerna, de känner sig stärkta, de trodde att det var ute med dem för gott[...] Men så blev de frigivna. Det är därför de tycker att försoningen är väldigt bra. sid 261 Antilopernas list Jean Hazelfeld

De högg ju ändå så mycket de orkade utan att ställa sig en enda fråga om vad det var de gjorde. Det är just det som är det allra märkligaste. Frågor som: Om jag hugger så här mycket, kommer det att lösa mina problem? Kommer jag inte en vacker dag att sakna grannarna som jag har lämnat att dö nere i träsket? Om jag dödar på det här viset, kommer jag då inte att bli dödad i min tur? sid 269 Antilopernas list Jean Hazelfeld

[...] tyckte vi inte att det var lika farligt att använda macheten som att bli hånade eller ut skällda för att vi inte gjorde det. Detta är en sanning som ingen som inte var på vår sida kan begripa, och nu kan den plåga mig. sid 285 Antilopernas list Jean Hazelfeld

Om en människa har insett att hennes liv är slut, om hon en gång har känt att hon inte kommer att överleva, då har hon sett in i tomheten i sitt innersta och det glömmer hon inte. Om hennes själ har övergivit henne för en liten stund, då kan det vara mycket svårt för den människan att hitta tillbaka till livet igen. sid 302 Antilopernas list Jean Hazelfeld

Religionen. 

Nej, jag är inte utled på allt det där. Jag har inte lust att strunta i alltsammans bara för att jag är troende. Att vara kristen hjälper mig att acceptera de besvikelser som möter mig i livet. Om grannarna den där ädesdigra aptilmånaden uppriktigt hade tänkt på människan som Guds avbild, skulle de inte ha svingat sina macheter. Vad vi önskar idag är inte att glömma. Jag vet inte vad vi önskar oss. Tyngden av det förflutna kommer inte att minska. Att hugga ned sina grannar som djur är fruktansvärt. Det är emot människans natur. I generationer framöver kommer människor att berätta om detta. Jean-Pierre Habimana, före detta fånge, hutu. sid 21 Pappas blod av Jean Hatzfeld. 

[...] reagerar de troende tutsierna tvärtemot hutuerna. Tutsierna vände sig omedelbart till Gud, de skyndar sig att ta sin tillflykt till kyrkorna i Nyamata och N´tarama. [...] Hutuerna däremot överger kyrkorna, utom dem dit tutsierna har flytt. Dit går de för att döda. sid Antilopernas list Jean Hazelfeld

[...] hutuerna sjunga att Gud har förlåtit dem. [...] han är inte rädd för någon människa och inte för Gud och inte för att hamna i fängelse igen. När vi möter varandra på vägen tar vi i hand. Jag gör det för att inte bli illa sedd av Gud, för att inte dra hans onda öga till min familj. [...] När det gäller jordelivet väntar jag mig inget av Gud. sid 231 Antilopernas list Jean Hazelfeld

När jag predikar talar jag om Gud, om medlidande, om försoning. [...] Men om man berör dödandet, då blir hutuerna arga, de blir mörka i ansiktet och stämningen är bruten. Dödandet är inget ämne som passar i mässan, det retar upp hutuerna. De kan resa sig upp mitt under predikan och gå sin väg för gott, Om jag agerar glädjedödare, då tömmer jag min kyrka. sid 238 Antilopernas list Jean Hazelfeld

Förut byggde vår uppfostran på religionen. Rwandas skolbarn brann i tron och prästerna visade upp sig och var mycket respekterade. Nu vet vi att människorna som blev nerhuggna i kyrkan hade samlats ihop av prästen.

Hur kunde det ske.

Bohman, Therese: Andromeda ***

Det är härligt att hålla i en lagom lång, lagom stor bok och läsa den nästan utan pauser. Dessutom en bok som har ett innehåll av litteratur, gammal god litteratur, vilket även omslaget visar med sin bokhylla, innehållande böcker från uppsprättandets epok. Och med citat som visar att författaren är på samma våglängd som en själv. 

Själva historien är dock inte särskilt intressant. De två huvudpersonerna har en slags vänskap som aldrig går över gränsen till något annat. Och frågan är, utnyttjar någon den andre? Kanske helt omedvetet men ändå. Kanske är det ändå två ensamma själar som möter sin tvillingsjäl? Två skepp som möts i natten helt enkelt. 

Bohman skildrar ensamheten genom dessa två lite tråkiga personer. Det känns ändå lite vemodigt efteråt.

Lundgren, Andrea: Den underjordiska solen ***

Det är framförallt språket som jag gläds åt i Lundgrens bok. Det flyter både lätt och tungt, som att det följer en älv med forsar och lugnvatten om varann. 

Själva historien känns inte ny på något sätt, därmed är den liksom bara bakgrunden för orden. Människorna finns men är det inte bara Mela och Sasja egentligen

Särskilt muntert är det ju inte, men naturen och djuren levererar trots allt styrka. Dessutom är temat åter till barndomens stenar intressant, att det kan innebära inte bara glädje som de flesta skildringar gör, framförallt innan det händer. Men här lever mörka minnen kvar och dyker upp hela tiden. 

Slutet visste jag redan från början men hoppades på ett annat. Varför? Är jag gammalmodig eller mån om vissa regler. Jag vet inte...

Sigurdadottir, Yrsa: Avgrunden

Ja, jag har läst Sigurdadottir med behållning under lång tid. Men nu tror jag att det är tack och adjö till hennes deckare. 

Visst, angeläget ämne och lite spänning men allt för mycket gick på tomgång. Det var som att läsa en ganska hastigt skriven text. Nu blir det inte många deckarförfattare kvar att läsa. Tur att det faktiskt kommer nån ny nu och då, Anton Marklund t.ex Ser fram emot hans nästa. Och Griffiths såklart. Men jag är inte säker på att Bussi blir översatt igen, synd i så fall.

Olsen, Tillie: Jag står här och stryker ****

Med förvåning läser jag en bok från 1956 och tycker att den känns aktuell.

Olsen har liksom skrivit en roman, persongalleriet hänger med hela tiden men samhällsfrågor kastas omkring bland de inblandade och får nedslag här och var. Och hela tiden gräver Olsen djupt och kommer med insikter som knappt finns ens i dag. 

Det är dottern som modern var för ung för att få. Hon klarade inte av dotterns svårigheter, hon nådde inte fram och deras förhållande blev kyligt. Men nu efteråt har modern kommit till insikt vad som var fel och hur hon skulle ha gjort. 

Kriget finns med i den sjöman som besöker fadern men som aldrig tar sig i kragen, trots all hjälp. Striderna tog honom med en kula.

Rasismen och religionen när modern med en dotter besöker dotterns kompis kyrka. En skrämmande upplevelse som parat med omgivningens förakt för kompisens hudfärg får dottern att skrämt rygga tillbaka. 

Och så till sist, döden. Att försöka hemlighålla och dölja, att inte riktigt kunna ta vara på tiden, att se hur lögnen skadar. Så sorgligt, så sorgligt.

Fyra starka noveller som kommer att stanna kvar, i varierande mån. Men kvar stannar en önskan att få läsa mer av Olsen. 

Meyer, Deon: Villebråd

En deckare som går utmärkt att lyssna på. Kanske lite väl egendomlig, att visa på kapaciteten hos en avdankad torped skulle ha låtit sig göras utan att fem (5) män är inblandade. Annars är inte våldet så frekvent. 

Nej här finns lika delar romantik, (blandad med nervositet) och polisarbete samt skumma typer som smyger omkring, för att inte tala om torpeden som smyger med sina handlingar. 

Men som vanligt med Meyer är det bra gjort. Det hänger samman och jag minns till och med en hel del detaljer efter ganska lång tid. 

Så om du vill lyssna på en rå men ändå mänsklig författare, läs Meyer. Den här är kanske inte hans bästa men den är god nog. 

Wolff, Lina: Djävulsgreppet ****

Det här var ju inte så kul, varken i början mitten eller slutet. Kvinnan i boken är skör med sina demoner och ett lätt byte för den kontrollerade man som hon blir förälskad i. 

Skildringen av hur han bryter ner henne är, så konstigt det kan låta, bokens stora behållning. Wolff måste ha gjort god research eller upplevt detta själv. 

Sen dras handlingen in i ett märkligt skeende, på ett sätt väldigt verkligt skildrat samtidigt som det känns som att fantasin skenat för Wolff. 

Det är så sorgligt att kvinnans oblida öde känns så omöjligt att bryta. Men det är det som Wolff skildrar så bra, hon ger en bakgrund till att det inte är ödet som härskar, utan att kvinnan är en produkt av sitt arv, sin miljö och tiden. Arvet har gett henne skörheten och demonernas påverkan på hennes liv har tvingat in henne i en miljö där hon befinner sig, helt ensam i ett främmande land, där hon vill börja ett nytt liv och ett nytt yrke där hon inte lyckas särskilt bra. Tiden har gjort henne skenbart fri att leva sitt liv fast hon är kvinna. För 100 år sen hade det inte varit möjligt.

Men hon har bara en utväg när det kommer till kritan. Och så ska det bara inte få vara. Jag känner mig arg när jag läst klart.

Wolff har lyckats fånga mig ordentligt. 

Ypi, Lea: Fri ***

Albanien var ett vänsterns föregångsland när jag växte upp. Det enda land där man lyckats införa ateism. Det var fascinerande, för vid den tiden var jag mest inne i Love peace and understanding...i Jesu namn - stuket. Så Albanien behövde hjälp för att ge kristna sin frihet igen.

 I Fri berättar Ypi  om sitt liv, först i ett isolerat land där straffet för olovlig utresa är dödsstraff, sen i ett så kallat ”fritt” land med marknadsekonomi och inbördeskrig (pyramidkrisen). 

Där de levde med fokus på arbetets utförare, en vacker tanke, och inte dess kapitalistiska ägare.

”Vår lärare Nora hade förklarat att utanför Albanien visste folk inte namnet på den som tillverkade saker, namnen på arbetarna. Hon berättade att i väst kände man bara till namnen på fabrikerna där sakerna tillverkades, människorna som ägde dem och deras barn och barnbarn.”

När regeringen faller, efter farbror Envers död blir det plötsligt ett kapitalistiskt land av Albanien. Dvs ett land fyllt av girighet och avundsjuka.

”Väst hade ägnat decennier åt att kritisera öst för dess stängda gränser, bekostat insatser för att kräva rörelsefrihet, fördömt det omoraliska hos stater som inte erkände rätten att ge sig av. Exilalbaner hade tagit emot som hjältar. Nu behandlades de som brottslingar. […] vilket värde har rätten att ge sig av när det inte finns någon rätt att bli mottagen? Var gränser och murar förkastliga enbart när deras syfte var att hålla människor inne till skillnad från när de höll människor ute?”

 Ypis nyanserade funderingar sätter fingret på direkta och indirekta tvång och hur övergången från socialism till liberalism medför förändrade tankesätt och normsystem. Det första hör samman med solidariska ideal exempelvis har en handikappad person inte sig själv att skylla och en socialist ser som moralisk plikt att kollektivt hjälpa personer i nöd. Det liberalistiska synsättet vars ledord är frihet bereder plats för egoism: det är inte mitt fel att hen är i nöd, tänker man.

”Min familj likställde socialismen med förnekelse: en förnekelse av det de egentligen ville vara, av rätten att göra misstag och lära av dem, att utforska världen på sina egna villkor. Jag jämställde liberalismen med brutna löften, en raserad solidaritet, med rätten att ärva privilegier och blunda för orättvisor.” Blogg Karenina

Boken kändes lite mysig sådär, hyllar hantverkaren, friheten, fri från reklam och varumärken. Ypi älskar farbror Enver och är för ung att förstå att universitetsstudier är ett täcknamn (säkert ett av många) för tid i fängelset. Hon slipper också få veta allt som varit och är, men det som skall komma drabbar henne med fullt kraft, då har hon vuxit upp.

En bra skildring av hur barnet ges frihet att tro på jultomten men slutligen måse inse att det är en lögn.