Inlägg publicerade under kategorin Bannerhed, Tomas

Av violen - 9 september 2018 16:30

   Bannerhed, Tomas: Lugnet****


Är inte själva poängen med naturen att den är kaotisk och oordnad, att det är därför den är så vacker? Oförklarad liksom. Befriad från människan. sid 278

 

 

Bannerheds debut Korparna (reflektion här) var en riktig topptio bok. Den fick ju också Augustpriset. Jag tillhör också de fåtal (?) som såg filmen och verkligen gillade den. Att inte Brynolfsson fick sitt pris är för mig en gåta.

 

Nog om då, nu har jag läst Lugnet. Och ja, jag sträckläste den, jag berördes av särskilt mammans brev och även av fågelparens och framförallt de ruvande honornas förtvivlan. Inte så synlig men förnimmbar.

 

Men resten kändes liksom ovidkommande. Det finns passager som liksom bara flyter ovanpå. Skuld och skam och galenskap är temat. Men det är återigen mammans skuld och skam som berör mig. 

 

Om jag ska uttrycka vad som blir kvar av Urban och vilken hans uppgift är, känner jag en svidande kritik mot psykvården. Helt krasst förstår jag att mamman inte gick att rädda, men Urban borde ha fått omsorg. Just det, visst säger vi vård och omsorg? (Eller är omsorgen borta? Är det bara vård kvar?) Jag hoppas verkligen att något är på väg att bli bättre, någon måste ägna dessa människor omsorg, ity de klarar inte av det själva.

 

Jag saknar den genomarbetning som Korparna hade. Det vägande av varje mening som den boken innehöll. Här är jobbet gjort men ibland är det upprepningar som känns krystade och kanske borde strukits i korrekturen.

Här finns också något vämjeligt som inte alls tilltalar mig som kvinna men som säkert män kan förstå.

Och ändå är det något ömt i berättelsen som uppväger. Kanske tänker jag ändå på Korparna och vill se det här som en fortsättning?



Läst 2018

Av violen - 17 juli 2011 14:45


 Bannerhed, Tomas: Korparna *****


En strålande debut! Jag bara svepte boken med stigande engagemang. Ja, jag blev verkligen engagerad. Kände igen mig i en hel del då jag ju själv är uppväxt på ett småbruk. Men boken är så mycket mer än det den ger sig ut för. Visst finns det ofta tankar på att nästa generation ska ta över, men på så små ställen var den tiden nog ändå över. Längre fram skulle det mest troligt ha visat sig att Klas hade sluppit eftersom arrendet verkligen skulle ha sagts upp och en av de få bönder som skulle ta över byn fått det istället.

Nej styrkan i boken ligger framförallt i språket, så otroligt bra skrivet. Varje mening känns som en eftertanke så välformulerad.

Sommaren, tänkte man. Den ofrånkomliga, förhatliga, evinnerliga sommaren - som en straffkommendering till det som kallas hemma. En internering för latoxar med läshuvud. Snart är den här på riktigt.

Om två veckor finns det inte en människa kvar.

Skolgården passade över huvud taget inte ihop med prunkande tulpanrabatter och kastanjer i full blom. Skolgården skulle ligga lerig och blöt under tjocka höstlövsdrivor, [...] Det skulle lukta äpplen och svamp, då visste man att man hade nästan hela läsåret kvar. sid 46


Har jag fel när jag tror att många, många bokläsare känner igen sin skoltid i de orden?


Sidorna flyter lätt, långa korta kursiva normala. Och bilden bygger sig fram, bilden av vad som egentligen ger den fasansfulla rädslan för arvet, inte gården men själen.

Vad pappan än arbetat med skulle hans rädslor funnits men i annan skepnad. Nu är det regnet, torkan, ohyran, åskan. Och det som fascinerar mig är tanken på hur många av våra förfäder som hade det på detta sätt under många generationer. Så många småbrukare ( en stor del försöjde sig ju på detta vis innan industrierna kom), så många slag på barometern, krossade korn att smaka på för att känna av fukten, blickar mot skyn, lyssnande på väderleksrapporten, och ännu tidigare, så många rep som drogs över åkrarna för att lura frosten.


Jag ger en eloge till Bannerhed, för förmågan att föreviga ett kulturlandskap som numera är borta: småbrukarens eller småbondens som det kanske sägs söderut.

Dessutom skildrar han en familj under press och hur den långsamt går mot sin undergång. Till slut händer det oundvikliga. Men kommer Klas att klara sig? Jag hoppas det för under läsningens gång lär jag mig verkligen att tycka om den här familjen. Jag gillar Klas och hans tillflykt, fåglarna. Jag beundrar mamman som gör sitt allra bästa. Jag tror att Göran, trots sitt antydda handikapp (?), är en rar pojke. Och pappan är ett offer, både för arv och miljö och kanske även tiden som inte hade rätta mediciner för att hjälpa honom. Trots allt var han också en gång full av tillförsikt och ristade i stenen för att bli odödlig.

Boken rör och berör och fascinerar mig. Manar fram barndomsminnen och gör mig trots allt glad på ett sätt.


En författare till som vågar närma sig det onämnbara, självmordet. Och dess omgivning.


PS: Jag tänkte hela tiden jag läste, den här boken har tagit lång tid att skriva. Varje ord kändes präntat. Och så läste jag här på babbelbloggen att den tagit 10 år! Jag visste det! Och ta gärna tid på dig till nästa bok Bannerhed, en sådan här upplevelse får man bara en gång per decennium så den är värd att vänta på......!


Dessutom: omslagsbilden är perfekt!

Läst 2011

Senaste inläggen

Presentation

Violens boksida
reflektioner

Citatet

 Citatet

 

Jag tror att vi enbart bör läsa böcker som biter och sticker oss. Om den bok vi läser inte ruskar oss vakna som ett slag mot huvudet, varför då göra sig besväret att läsa den över huvud taget?

 

Franz Kafka

 

Lite väl drastiskt men det ligger nåt i det. 

Kontakta mig

email:

h55n/at/yahoo.se

Följ

Sök i bloggen

Kultursidor

Länkar

Länkar2.0

Länkar bok

Länksamling/Förlag

Kategorier

LITTERÄRA PRISER

Poddar

Arkiv

Tidigare år

statistik

JUL

Medicinskt

Min gästbok

Ätbart

ACLänkar

Träning

inredning

UV index


Skapa flashcards