Frankner, Josefine: Kristi bruds slav ***

Jag har just sett tvserien om Knutby, I blind tro, och beslöt mig för att läsa den här boken. Trots att jag läst och sett en hel del om nämnda sekt, (för en sekt är det) tidigare. 

Jag trodde inte att jag skulle bli så upprörd, berörd, arg, ledsen och sorgsen. Helt otroligt och ändå inte. För det här är inte en kristen församlings ledning, det här är en sektledare, Waldau, och hennes undersåtar. Med en ovetande församling som alibi.

Det går inte att beskriva innehållet i boken, det måste läsas. 

Och att det höll på till 2016! Det borde ha slutat efter mordet på Fossmos andra fru. Och skulle kanske ha gjort det om inte galenskapen tagit grepp om Waldau. Triumfen över att lyckas komma undan helt oskadd, måste ha gett en känsla av oövervinnlighet. 

Jag övertygad om att alla som varit i en sekt, mobbats eller haft med en psykopat att göra förstår hur Waldau gjorde. Resten borde läsa på ordentligt.

Helin, Ebba: Konsten att samla tårar ****  novell

Garaypriset:

 "Nolaskolan i Örnsköldsvik har en årlig novelltävling vars pris är uppkallat efter Melker Garay. Tre vinnare får del i prissumman och det vinnande bidraget publiceras på Opulens. Priset instiftades 2016 i samband med att Garay besökte skolan och överraskade med att berätta att han beslutat sig för att årligen skänka 6 000 kronor för att uppmuntra elevernas skrivande." Opulens 202104022

När jag läste om den här tävlingen (som jag inte hört talas om tidigare) på Opulens, blev jag verkligen nyfiken och läste vinnarnovellen. Och imponerades.

Jag gillar främst flytet i texten. Ingenstans mötte jag på motstånd när jag läste.

Helin lyckas också på ett antal korta meningar fånga Robin så väl, att läsaren känner honom. Inom honom pågår en kamp som skickligt antyds, han är i grunden en snäll person som inordnats i ett fack av sitt arv, sin miljö och tiden. Ett fack som skaver.

Om än slutet känns lite sökt, skulle det trots allt kunnat hända. Eller är det en dröm?

 Jag blir glad när jag inser att det finns hopp för Robin. 

Det var ett tag sen jag läste något som har likheter med bildningsgenren. Men här fanns den antydd. 

Highsmith, Patricia: Mings största kap ****

Kattnovell. Katten Ming är en katt som är som katter, bara smartare än de flesta. Och ser alltid till sitt eget bästa såklart. 

Highsmith låter oss följa Mings tankar och de är riktigt intressanta. 

Mings matte träffar elak man, han vill såklart röja Ming ur vägen. Men Ming låter sig inte undanröjas, tvärtom, han griper tillfället i flykten. Och allt ordnar sig.

För kattälskare är det här igenkännande, härlig läsning. Andra gillar den säkert också.

Aprils bok i Litteraturpristolvan 2021

Doris Lessing: Rufus / novell

Läs om boken här

Lessing, Doris: Rufus****

Charmig kan den här novellen benämnas som.

Den skulle kunna tecknas som en saga för barn och läsas med behållning av barn och kattälskande vuxna. Det märks att Lessing är en stor kattvän, katterna skildras ömsint och med respekt. 

Även om jag älskat katter sen jag var liten, så fick jag ny information i denna lovsång till katten och dess integritet. Tur det var en novell då jag tänkt läsa bara några sidor innan jag släckte lampan, men nej, jag blev så fascinerad av denna hittekatt och även av dess nya matte, att jag läste till slutet. Det fanns fler katter också som alla fick sin egen personlighet på några få rader.

Finns det någon som älskar katter i din närhet är det här en riktigt bra present som kommer att bli uppskattad.

Dessutom Lessings språk, som gör boken så läsvärd. 

Karam, Balsam: Singulariteten ***

Händelsehorisonten, Balsams debut, var lite svår att komma in i. Men jag tänkter fortfarande på den, ovanlig och upplysande. 

Samma är det nog med den här boken, jag känner igen en hel del från debuten. Men här kommer flyktingsituationen närmare. Och den får mig att känna stor förståelse för familjer som söker asyl i Sverige. 

Inget för den som vill ha lättläst, feelgood eller allt ordnar sig slut. Men för den som vill ha något att bita i, både vad gäller handling och skildring, är det här två böckerna ett solklart val. Även om det är lite rörigt så står andemeningen klar. Det är helt enkelt såhär det är.

Castillon, Claire: Om hon inte lever är jag död ***

Det här var inte vad jag väntat mig. Det här var riktigt otäckt. En kvinnas sönderfall, och vem kan inte förstå all den vånda hon genomgår? Att dottern försvinner och inte kommer tillbaka, att omgivningen ser på henne, både med medlidande och avståndstagande. Att livet med mannen blir ett enda smärttillstånd. 

Och gradvis visar sig sanningen, men är det att dottern flyttar in tvärsöver, 10 år efter försvinnandet? Eller är det pedofili, som skildras på ett sätt som jag faktiskt tror är det värsta jag läst, trots att det skildras med lätthet. Eller är allt en dröm, en ond mardröm?

Den här boken innehåller så mycket elände och så lite nåd att jag nästan ångrar att jag läste den. Inte ens slutet ger någon lättnad.

Rose-Innes, Henrietta: Reservat ****

Tidningen Karavan ger ut noveller ibland i sin serie noir. Det här är novell nr 5.

Rose-Innes borrar djupt i läsarens erfarenhetstankar och lämnar slutet öppet. Huvudpersonen medverkar i sitt eget skeende med att ge tillbaka, nästan som ett tack för, sig själv ovetande, sin barndoms lyckliga tid när allt var lugnt i hennes liv. Och hon fick vara där hon nu är.

En fråga dyker upp, en tanke: är systerskapet, moderskapet, kvinnoskapet automatiskt lojalt? Eller togs tillfället i flykten, utan hänsyn till person?

Översätt denna författares böcker nu!