Barbery, Muriel: Igelkottens elegans ***

Sällan har en bok blivit så omtalad som den här, redan såld till 39 länder! Eftersom den består av två olika personers tilltal, och eftersom jag tilltalades så mycket mer av Palomas del, sökte jag och fann en intervju med författaren på Adlibris Litterära klubb.Här fanns mycket matnyttigt som förklarade vad jag kände inför boken. Jag var nämligen inte alls lika entusiastisk som många andra varit och är.
Jag hade inga problem med de filosofiska och litterära och psykoanalytiska och konstnärliga referenserna. De som jag kände till tänkte jag aha till och de som jag inte kände till brydde jag mig inte om. Bokens upplägg var ju genialt egentligen och jag tyckte det var intressant att läsa om hur idén till boken kom till.
Men samtidigt kändes det lite konstlat att portvakten var dels så ful utvändigt (ack så vanligt och filmistiskt trick, den vackra skådespelaren görs ful för att sen bli vacker och få berättigande, men även de som inte går att styla upp kan ju vara värda en filmroll? eller en roll i en bok? Och boken är mycket riktigt filmad....) men hon var ju även så himla smart. Måste hon vara det för att kunna hjälpa Paloma? Medmänsklighet behöver väl inte intelligens, bara välvilja?
Nåja, boken handlade egentligen inte om Renée(Om jag inte hade haft lust att ösa ur det vackra franska språket från gångna sekler hade Renées gestalt aldrig uppstått. säger Barbery)utan om Paloma och är därmed, precis som Carin Söderström på Adlibris så förtjänstfullt skriver: Till sitt yttre vill Igelkottens elegans framstå som en enkel historia om människor, men även här bedrar skenet. Muriel Barbery har faktiskt lyckats skriva en tribut till livet. En livshyllning, om än i form av ett lågmält crescendo. Jag kan bara hålla med!
Jag läste det här som en ungdomsbok, en bok som jag skulle sticka i händerna på en vilsen bokslukande tonåring. En tonåring som känner sig som ett vilt djur och som därmed delar det vilda djurets öde, att till slut uppfylla sin uppgift och sedan dö. Men bland vuxna människor finns det något som heter välvilja, medkänsla och lust att ta sitt ansvar. När Paloma hittar några sådana vuxna människor i sitt liv fullt av omogna dito, då känner hon plötsligt att livet är värt att leva. Där Goethe misslyckades lyckas Barbery. Hoppas jag.
Jag läste även översättarnas kommentarer på Adlibris och det var intressant att de exempel de tog upp hade jag alla lagt märke till. Jag tycker att de lyckades bra med översättningen och Paloma uttryckte sig moget javisst men även med den självklara nonchalans som tonåringar gör. Det märkliga är också att jag såg framför mig en helt annan flicka än den som Renée sen såg och beskrev. I sina tankar framträdde hennes innersta medan hennes yttre var något helt annat, som det är för så många ungdomar
Även om hon lagt det yrket på hyllan är Barbery filosofilärare. Kanske har hon undervisat ungdomar, det skulle förklara hennes sätt att kunna se Palomas inre. Eller så har hon själv helt enkelt varit ung bara.......
Det enda jag riktigt funderade på var på sidan 270ff, där Paloma ser adoptivbarnet Théo och funderar över hans öde......Han är bara drygt ett år men hon tillmäter honom erfarenheter som endast en vuxen kan besitta, eller i alla fall en betydligt äldre person. Är det hans utländska uteseende som kommer att göra honom till en främling i samhället och kanske får honom att bränna bilar? Hans inre kan nu knappast vara präglat av den kultur han föddes in i och där han levde sitt första år. Och adoption betyder att tas upp som sin egen och därmed inlemmas i sin adoptivfamiljs kultur. Paloma betraktar honom dessutom som lika annorlunda som ett barn med Dawns syndrom, här skulle jag gärna velat få veta varför det stycket är med? Eller är franska ungdomar lika fulla av fördomar som den vuxna befolkningen? Det som är annorlunda är främmande.....Den vuxne Ozu väcker ju inte alls sådana känslor hos Paloma......? Intressant........

Läst 2009