Inlägg publicerade under kategorin Lundberg, Andreas

Av violen - 22 juni 2021 19:45

Lundberg, Andreas: Gerontion ****

 

Titeln är grekiska för "liten gammal man", och en dikt av TS Elliot. 

 

Lundbergs två tidigare böcker var lättare att hänga med i än den här. Men i övrigt har den andra kvalitéer. Och det är sättet att beskriva äldreomsorgen. Vissa kanske upplever det motbjudande i att boken är skriven helt utan förmildrande omständigheter. Men jag känner hur Lundbergs nerv (som även finns i de andra två böckerna) regerar genom texten. De ålderstigna personerna lever verkligen under författarens blick. Jag fäste mig särskilt vid en kvinna som bara levde i nuet, hon skriver ständigt upp det som händer, nu kommer kaffet, nu tar jag i koppen, nu dricker jag det och sträcker mig efter en bulle. (inget direkt citat då boken redan är hos en annan låntagare) men andemeningen går fram. Och till slut ligger pappren på bordet, den sista dagens morgon: jag vaknar.

 

Det finns ett sting i Lundbergs texter som gör att jag vill läsa mer. Hela tiden. 

Av violen - 2 januari 2020 20:15

Lundberg, Andreas: Ofarbar tystnad ****

 


Redan i Lundbergs bok Storm i den pelare som bär kunde ett skälvande gudsrop anas. Än mer i denna, där Lundberg befinner sig på ett kloster där ju Gud borde vara närvarande. 

Och det här är en uppgörelse med den Gud som Lundberg slutat tro på och det gör ont, ont.

 

Fantomsmärtorna efter en Gud man slutat tro på sid 97

 

Man ger den drunknande lugnande medel, den brinnande smärtstillande, i stället för att dra upp honom ur havet eller släcka elden. sid 99

 

Det finns två vägar: den ena är livets och den andra dödens.*

Men det finns också en tredje väg: den levande dödens väg. sid 144

 

En bok om en man vars kropp är en enda fantomsmärta efter en gudsamputation, full av lugnande medel mot smärtan och som går fram på den levandes dödas väg. 

Det är Lundbergs bild av den psykiska ohälsans helvete.

 

Ja, han (Jesus, min anm) förlät sina bödlar. Jag förlåter inte ens mig själv. Älska dina fiender, så som dig själv. Men om man hatar sig själv? Om man får sin identitet genom hat? Då förlorar man sig själv genom att älska. Man bara försvinner. sid 71

 

Det här är en svår bok, det här är en tung bok, det här är en snudd på äcklig bok. Kyrkans köttgödsel. En grumlig blodsörja [...]  osv, osv. Vem vill läsa det, veta av det?

Ibland finns bilder av korset där Jesus är rent ut sagt vacker, ren och prydlig. Men så var det inte. Kyrkans kvinnor och män måste förstå att korset också avspeglade den psykiska smärtans sörja. Och börja förmedla denna förståelse till de av fantomsmärtor plågade människorna. 

Kanske de skulle börja med att läsa den här boken. 

 

 

 

 

 

* Didache

 

Av violen - 18 oktober 2019 14:15

Lundberg, Andreas: Storm i den pelare som bär ***

 

En väldigt intressant bok som trots det lämnade mig aningen oberörd. Jag undrade hela tiden varför jag bara kände förståelse men ingen direkt sympati.

För det här är ju verkligen en stark berättelse, nedskriven i sjukdomens intensiva skede, utan censur. Enligt författaren minns han inte vad han skrivit, och det kan förklara en del. Lundberg är helt klart en intellektuell person, och hans stoff är hans tankar, just då. Och de är inte vackra, de är inte vädjande, de bara väller upp. Vem vill och vågar läsa detta? Vem vill veta sanningen. Dock är det sjukdomens sanning och ingenting annat. Men smärtan är densamma.

 

Min skalle är en urkrattad ugn. Aska och jord hårt packad i ögonhålorna, runt käkbenet och i näshålet. Du står i porten som en stjärnförmörkelse, mörker i mörker. Det knakar och knarrar här nere i jorden, som på ett skepp. Hur länge har jag varit död?


 

Huden rullades av, skallen bröts upp, så att smärtan inte skulle ha någon gräns. Chockens vidgade sönerfall, elden som vitnar utanför fönstret. sid 79

 

Går det att utläsa en gudstro, som här krackelerar? Det känns ibland så.

( Kanske att kristendomen inte vill förstå att i ett rasande sjukdomsförlopp hjälper inte böner. Därav det förakt som under lång tid vidhäftat, och gör så än, de av ångest drabbade. Jag ryser när jag tänker på de ord om självspillningars plats på kyrkogården som än idag kan höras. De, som borde få de mjukaste täckena nedlagda i kistan och placeras så nära Gud som möjligt. Riktigt nära.)

 

 

Efterordet gjorde mig glad, för författarens skull.

 

Nästa bok av Lundgren kommer nu, Ofarbar tystnad. Den handlar om tiden efter utskrivningen. Jag vill läsa.

 

 

Senaste inläggen

Presentation

Violens boksida
reflektioner

Citatet

 Citatet

 

Jag tror att vi enbart bör läsa böcker som biter och sticker oss. Om den bok vi läser inte ruskar oss vakna som ett slag mot huvudet, varför då göra sig besväret att läsa den över huvud taget?

 

Franz Kafka

 

Lite väl drastiskt men det ligger nåt i det. 

Kontakta mig

email:

h55n/at/yahoo.se

Följ

Sök i bloggen

Kultursidor

Länkar

Länkar2.0

Länkar bok

Länksamling/Förlag

Kategorier

LITTERÄRA PRISER

Poddar

Arkiv

Tidigare år

statistik

JUL

Medicinskt

Min gästbok

Ätbart

ACLänkar

Träning

inredning

UV index


Skapa flashcards