Inlägg publicerade under kategorin McEwan, Ian

Av violen - 13 mars 2019 19:00

McEwan, Ian: Försoning ***** Äntligen en fempoängare igen! Och att det var McEwan är väl inte direkt någon överraskning. Med den här boken (mästerverket har den också kallats) anknyter McEwan till två olika kategorier, en är skapandets lust och vånda och den andra är andra världskriget. Många är de böcker man läst om just andra välrdskriget men den här skildringen var en av de bättre måste jag säga. Och skapandet, ja det börjar och slutar berättelsen. Det är en historia som man inte ska låta sig lura av med den något...triviala början. Utan läs på bara, den blir bättre och bättre.....Jag tänkte länge, hur ska McEwan få ihop slutet, men för sanning, det klarade han galant.

 

Läst 2003

Av violen - 15 februari 2019 14:45

McEwan Ian: Cementträdgården *** McEwan är ju en av mina favoriter, både Kärlekens raseri och Amsterdam är något av mästerverk, men den här boken når inte alls upp till den nivån. Språket är förvisso liknande, sakligt men ändå spänningsfyllt, men historien är lite väl magstark för min smak. Trots det har den ett psykologiskt inkännande som gör att jag får bekräftat det jag alltid tyckt, att barn är barn och inte vuxna. Borde kanske ingå i studiematerialet för socionomer och liknande yrkesgrupper. En tragisk bok.

 

Läst 2002

Av violen - 8 februari 2017 11:00

   McEwan, Ian: Nötskal ***

 


McEwan har varit en av mina favoritförfattare alltsen jag läste Kärlekens raseri. Här finns alla böckerna. I början är betygen höga men sen har de varit lite olika.



Den här boken är inte en av McEwans bättre. Inspirerad av Zolas Thérese Raquin, (vilket inte verkar vara den allmänna uppfattningen hos recensenterna, Hamlet (?) har däremot nämnts.) har detta triangeldrama med spets bestående av det ofödda barnet (som ser och hör allt, lite fantasy där) och hon (mamman) han (barnets farbror) och barnets far har Zolas gymnasieläsning (för min del) återuppstått. Och alltså inte imponerat på mig, som verkligen tog intryck av Thérese Raquin där på 70-talet. 

Det känns som att McEwan pga skrivtorka plockat upp ett ämne som funnits i hans bakhuvud, också sen 70-talet. En slags reservplan. En mellanbok. För jag väntar på en ny Lördag, en ny Kärlekens raseri, en ny Försoning, alltså en ny fempoängare. Och jag ger inte upp, den kommer! Den måste komma!


Läst 2017

 

 

Av violen - 10 november 2015 18:45

   McEwan, Ian: Domaren ****


Javisst, den här boken är verkligen jättebra. Särskilt första halvan. Att läsa är som att cykla i en lagom utförsbacke, orden bara flyter fram och formar sig till en spännande berättelse, nästan en thriller, där konsekvenserna av religionens inverkan på människors liv verkligen ställs på sin spets.

(Jag skulle tro att själva förfarandet känns overkligt, osant, överdrivet..."inte kan väl ändå Jehovas vittnen vara så kärlekslösa och fundamentalistiska. Jag känner några och det är rejält folk." Det sorgliga är att precis så här är det, en vän till mig låg i sängen bredvid en cancersjuk kvinna som fick uppsträckning av sin man för att hon uppgett sin blodgrupp, "vi tar ju inte emot blod, de behöver ju inte veta din blodgrupp" Och det var nu, 2015.)


Så för mig är boken trovärdig i grunden, men någonstans orkar inte historien gå in på djupet av dilemmat, och slutet blev lite väl förutsägbart och tillrättalagt.


Men ändå, McEwan har ändå lyckats igen tycker jag. Allt kan hända och det händer, så är en bra McEwan. Precis som den här.


Läst 2015

Av violen - 20 januari 2013 13:00

   McEwan, Ian: Uppdrag Sweet Tooth *** (Mp3)



 Allt jag tidigare läst av McEwan finns här. De riktiga höjdarna Kärlekens raseri, Lördag och Försoning är otroligt bra böcker. Men sen finns det sämre böcker, och Uppdrag Sweet Tooth hör tyvärr till den kategorin.

McEwan sägs skriva om tabubelagda och moraliska ämnen och det stämmer faktiskt. Även här, där han vidrör kalla krigets dagar och låter den persikohyfärgade, sexuellt utlevande och oerhört vackra Serena (hm) få anställning hos MI5 och utan utbildning eller erfarenhet sätts på egendomliga uppdrag (Sweet Tooth) där dilemmat som alla spioner dras med, tystnadsplikten, naturligtvis ställer till det.  

Fast det är väl ingen spionroman egentligen utan en kärleksroman där karaktärerna mer visar sin kärlek till litteraturen än till varandra. Boken känns platt och inte alls så bra skriven som McEwans böcker trots allt ofta är.

Kanske är det för att jag lyssnat på boken, att jag därigenom förhindrats att markera sidor för att lägga de citat som jag brukar delge mina bloggläsare, på minnet? Och att jag egentligen inte orkar lyssna på en röst utan vill ta in orden helt på egen hand? Mp3 kändes som ett misstag.


Det slog mig faktiskt, kan McEwan själv ha varit inblandad i nånting liknande? Jag menar, själva uppdraget tyckte jag var väldigt smart (litteratur är makt) men vagt presenterat, propaganda som ingen kan veta om den kommer att bli det man tänkt egentligen. Långsökt. Vill han avslöja att även MI5 inte är starkare än sin svagaste länk?

Att England hade tredagarsvecka vid den tiden var intressant att veta kanske. Men själva spioneriet verkade lite väl amatörmässigt. Mitt "förtroende" för MI5 ökade inte precis.


Men jag rekommenderar Kärlekens raseri som nu finns i pocket. Mycket bra!


Läst 2013






Av violen - 18 oktober 2010 16:30

   McEwan, Ian: Hetta ***

 

McEwan är en av mina favoritförfattare. Kärlekens raseri, Lördag, Försoning är alla fempoängare.

Men den här boken förstår jag mig inte riktigt på, nästan en memento mori men inte fullt ut.

Början var ju riktigt tråkig, om man bortser från snön och kylan och organets smärta som väl skulle fånga nåt intresse vilket det väl iofs gjorde. Men sen var det enda försonande att jag känner ett visst intresse för ljuset i solens skepnad dvs solenergi. Precis det huvudpersonen sysslar med. De tekniska termerna tycker jag är helt ointressanta förstås, jag är ingen naturvetare precis. Fast nånstans lyckas McEwan fånga tidsandan, tvivlet, oron, spekulationerna. Jag pressade mig genom den tekniska tråkbitarna också så jag upptäckte det.


Men trots allt fångade boken mig, Beard fångade mig. Han är ju en riktigt sluskig Kissingerliknande förkroppsling av manlighetens värsta arketyp. Eller en förskroppsling av makten helt enkelt, den makt som tar för sig och vill ha allt utan möda, som bara lutar sig tillbaka och njuter av det som just det exemplaret har böjelse för, mat, sex, alkohol, bilar, båtar, droger you name it. Och som han resonerar, nånting saknas det ju i hans hjärna vilket väl forskarna inom parantes sagt kommit fram till att det gör hos empatilösa personer. Det märks mycket väl att Beard själv är omedveten om just den forskningen. Och helt ointresserad, han har ju inte ens empati för sig själv. En darrning där på slutet, när hans egna gener rör vid hans hjärta. ( gåtfullt, javisst, men läs boken!)

Och den personen placerar McEwan i den forskarvärld där den yttersta bekräftelsen är Nobelpriset och där stöld av tankarna är det mest förbjudna.


Visst, det är annorlunda det är välskrivet, historien kommer fram som ett pussel där bitarna dyker upp utan någon ordning och där pusslets viktigaste del, den som visar på hela bilden, kommer sist. Som det ska vara. Och spänningen höjs tom av en liten mordgåta.


Läst 2010



Sverige nämns naturligtvis i samband med nobelpriset.



Av violen - 1 januari 2010 03:00

McEwan, Ian: På Checil Beach***

Den här boken fick så bra recensioner men jag tyckte det var ganska dålig. Jag fick en känsla av att det som hände har verkligen hänt nån till McEwan närstående person. Och nu skulle traumat bearbetas. Men jag kan ha fel........



Läst 2007

Av violen - 1 januari 2010 02:00

McEwan, Ian : Lördag *****

Det är alltid spännande innan man ger en bok 5 stjärnor, men jag kände att fyra stjärnor blir för lite och varför knussla med paranteser? Lördag får full pott, och varför? Jo den är utmärkt skriven som vanligt, McEwan skriver hela tiden meningar som är så självklara när man läser men de har säkert kostat en hel del tankemöda. "Ett hörn av verkligheten sett ur ett temperament" stämmer så oändligt väl på den här boken. Och gillar man poesi och litteratur får man en del av det också. Det enda som jag inte riktigt kände för och som skulle ha kunnat ge en (*) var dessa kirurgiska och medicinska termer. Ett tag kände jag mig förflyttad till Cityakuten med dr Pratt som medhjälpare, men det är kanske också symptomatiskt, nånstans finns det alltid stereotyper, varför skulle de inte komma in i samtidslitteraturen likväl som i såporna? Ska du läsa en bok i vår, varför inte den här?


Läst 2006

Senaste inläggen

Presentation

Violens boksida
reflektioner

Citatet

 Citatet

 

Jag tror att vi enbart bör läsa böcker som biter och sticker oss. Om den bok vi läser inte ruskar oss vakna som ett slag mot huvudet, varför då göra sig besväret att läsa den över huvud taget?

 

Franz Kafka

 

Lite väl drastiskt men det ligger nåt i det. 

Kontakta mig

email:

h55n/at/yahoo.se

Följ

Sök i bloggen

Kultursidor

Länkar

Länkar2.0

Länkar bok

Länksamling/Förlag

Kategorier

LITTERÄRA PRISER

Poddar

Arkiv

Tidigare år

statistik

JUL

Medicinskt

Min gästbok

Ätbart

ACLänkar

Träning

inredning

UV index


Skapa flashcards