Alla inlägg under mars 2011

Av violen - 31 mars 2011 14:00

Böcker mars 2011


Atta, Sefi: Allt gott ska komma dig till del **** (minegenafrika)

Timm, Uwe: Upptäckten av currywursten *** (tyskspråkig)

Marklund, Anton: Djurvänner *** (debutant)
Pipping, Lisbeth: Kärlek och stålull **** (biografi, fackbok Ohfb-c)

Lundberg, Kristian: Yarden ***

McCullin, Don: A Day In The Life Of Beatles ***** (Fackbok Ijz)

Adler-Olsen, Jussi: Flaskpost från P ***+ (minegendeckar, Deckare)
Boardy, Elin: Mot ljuset****

Combüchen, Sigrid: Spill *** (12 olästa svenska kvinnliga författare, augustpriset, ljudbok.)

Khoury-Ghata,Vénus : Sju stenar till den otrogna hustrun ****

Tegenfalk, Stefan: Vredens tid *** (Bokcirkelonline, Deckare)

Stridsberg, Sara: Drömfakulteten *** (12 olästa svenskor, Nordiska rådets pris)



 **

7 ***

4 ****

1 *****

7 svensk

5 utländsk

6 man 
6 kvinna
 

2 - 12 olästa svenska kvinnliga författare

1 Augustpriset

 Bibliophilas afrika                                     

1 Biografi 
Bokcirkel för alla 
Bokcirkel SR                                      

1 Bokcirkelonline
Bookerpristagare 
Bokusutmaning 
2 Deckare 

1 Debutant                                     

2 Fackbok

LillaOs deckarutmaning 

1 Ljudbok 

Lyrans dystopi                            
1 Lyrans jordenrunt 

1 Min egen afrikautmaning  

1 Min egen deckarutmaning                                  

Nobelpristagare
Noveller 
1 Nordiska rådets pris

Orangepriset 
Skrivande svenska kvinnor

Skräck 
Trilogiutmaning

1 Tyskspråkig

Ungdomsbok


12 böcker i mars


Bäst: Beatles, den gick inte att ge annat än fem poäng. De är och förblir störst!

Mindre bra: Yarden levde inte upp till förväntningarna, jag hoppas på Lundbergs nästa bok.

Av violen - 30 mars 2011 17:00

  Stridsberg, Sara: Drömfakulteten ***


Så har jag äntligen läst denna omtalade bok. Och jag måste erkänna att jag förstår inte storheten med den. Men jag förstår en hel del annat.

Jag får samma känsla som när jag läste "Blonde". Ilska, obehag, medlidande, nedstämdhet, sorg, tankar på kvinnokroppen som kött. Men dessutom känner jag att SCUM manifestet som jag inte satt mig in i tidigare, verkar helt overkligt. Även män är ju människor eller? Kvinnor tar också till våld och älskar inte alltid.....eller vad handlar det om??? ( det måste läsas känner jag nu!)

Kanske det var nödvändigt när det kom iofs. Men måste en enda person offra sig så? Halva mänskligheten är ju kvinnor.

Och Valerie Solanas känns overklig. Men ändå så verklig. Hennes tankar och känslor och längtan efter rättvisa är helt relevanta om man inser hennes utsatthet och, naturligtvis hennes psykiska hälsa. Men ändå.....

Boken är ju en blandning av sanning och fiktion, som "Blonde". Men den är ju också en slags poetisk beskrivning av ett tillstånd som ingen egentligen vet något om. Egentligen är den här boken kanske enbart mellan berättaren och Valerie. Jag känner mig helt klart utanför. Det känns som att lystet beskåda en bilolycka eller ett sammanbrott. Det känns liksom inte kul.


Jag kan hålla med Stridsberg i det hon säger i intervjun i SvD 2006, Jag känner mig snarare sorgsen än arg.

Det var mycket intressant att läsa den. Mycket intressant.


Och Scum manifest av Solanas är beställt till ett bibliotek när mig!

 

Läst 2011

Av violen - 30 mars 2011 11:30

  Tegenfalk, Stefan: Vredens tid ***

 

En bra deckare var det här, jag håller med Yukiko Duke som säger på omslaget:

Det här är verkligen en rafflande historia.

 

Jag har skrivit en anteckning efter varje fjärdedel av boken, den som kan vill och orkar är fri att läsa det längre ner.

Boken är befriande stereotypiskt skriven. Och hur menar jag då? Jo, den innehåller så många olika intertexter från andra deckare, medvetet eller inte, att det faktiskt blir riktigt underhållande läsning. Början var lite trög tyckte jag, särskilt språkligt sett men sen kom jag på att det här är ju kul ju, trots att hela historien bara är jättesorglig. Och då lossnade det. Lägg därtill till att boken faktiskt är både spännande och lättläst så blir den riktigt läsvärd.

Titeln Vredens tid är mycket passande. Men det jag kan känna är att vreden mot brottet/brotten inte riktigt kommer fram. Det finns ju en tragik i det hela som inte ens upplösningens tapetserade väggar kan tillfredsställa. Och sista styckets meningar var ju bara egendomliga, hur var och varför säger jag bara....... 



Anteckningar vid varje 100-tal sidor. Obs kan innehålla spoilers!

Efter 100 sidor (av 400) är den här boken fullspäckad med deckaregenreklichéer.

Först en blandning av Leif G W och Kallentoft. Vilket inte gjorde mig imponerad. Visst, vi lever i intertexternas värld även vad det gäller deckare men kom på nåt nytt! Tänkte jag.

Sen tre snabba mord och Gåtorna, dvs den medicinska, komplicerade: injicering av okänt (nåja) preparat, och sen den seriemördarvibbarmateriella, mystisk liten grej, lämnad här och var men alltid i anslutning till mordplatserna. Och så, det kursiverade: mördarens tankar. Eller vem det nu är som står bakom kursiveringarna.

Och den gamle utredaren med defekter och den unga snygga assistenten med en enda men stor defekt, överklassbakgrund.

Alltså borde jag nu lägga undan boken, men, tyvärr har den fångat mig! Jag fortsätter!

Och omslaget, blodsdropparna, ah, de känns ju under fingertopparna!


Efter 200 sidor (av 400) är det mer Leif G W, det  dyker upp  en skepnad som är Bäckman. Och Bill och Bull såklart. (Knoll och Tott?) De som kommer att lösa fallet blir avstängda (sker mest i filmade deckare iofs) och faktiskt, jag blir tvungen att dra på munnen ibland. Lite humor skadar inte. Sägs det.

Lite våldsamt våld som gör sig bra när (om) boken filmas skildras också. Och utredningen går vidare.


Efter 300 sidor (av 400) har boken tre förtjänster, den är faktiskt spännande även om den här delen knappt rör utredningen direkt känns det som. Sen är den fortfarande och ökande rolig. Jag skrattar tyst för mig själv eftersom det är mitt i natten när jag läser. Och sen är det ännu mer intertexter till andra deckare. Hade jag varit en mer flitig deckarläsare än jag är skulle jag säkert ha upptäckt ännu mer, men Stieg Larssons nördiga hacker dyker upp och antingen vet författaren en massa om intrång eller så är det bara fiktion men jag orkar liksom inte läsa det. Sen är det Leif G W igen, här ser man inte runt hörn utan:


Han var aldrig rädd för att sträcka ut ett arbetspass och hade en märklig förmåga att kunna ser över krön trots bristen på fri sikt. sid 296


Kul!

Och faktiskt, studierektorn (Arvidsson) dök upp i tankarna också.....från länge sen.

Och sen är det inte kurder utan islamistiska terrorgrupper, fast jag har ju inte läst Holmér iofs. :-)

Sen tycker jag att språket växer allt eftersom, var författaren slarvig i början? I vart fall kommer slutet att få en viss betydelse för om det blir ett + för den här boken. Jag läser vidare.


Efter 400 sidor (av 400) måste jag säga att boken tyvärr mattades på slutet. Mördaren var ju uppenbar hela tiden egentligen genom sina kursiva tankar, vilket jag inte har nåt problem med, så det enda som återstod var ju att knyta ihop säcken vilket ju inte innebar några överraskningar direkt. Men som helhet var boken riktigt bra och jag bestämde mig genast att även läsa Nirvanaprojektet, så det blir så småningom.


Läsutmaning Bokcirkelonline

Läst 2011


Tack Massolit förlag för rec ex. Utan er skulle boken förblivit oläst.

Av violen - 27 mars 2011 22:30

    Khoury-Ghata,Vénus : Sju stenar till den otrogna hustrun ****


Huvudpersonen i den här boken är lika med duet, eller biståndsarbetaren, eller kvinnan som längtar efter att fylla sin famn med ett barn, eller:


Du som förväntades vara där för att hjälpa ett dödsdömt folk fann dig nedkletad med medeltida seders grymhet. sid 178


Och duet finner Noor som ska stenas, som ska sona sitt brott att ha blivit våldtagen, som ska upprätthålla normaliteten genom att utstå de medeltida sedernas grymhet. Som faktiskt accepterar det, som tror att hon njutit. Som ändå vill överleva visar det sig.

Duet vill hjälpa, duet är övergiven av SIN man i sin civiliserade del av världen, för duet betyder detta att Noor skonas allt. Hon underkastar sig sedvänjorna för att Noor ska få leva tills hon fött sitt barn. Eller är det för att skriva sin bok? Eller för något annat omedvetet som ändå händer och gör slutet till vad det är?


Boken är skriven på ett vackert språk, en kontrast till det vettlösa våldet som drabbar kvinnorna, de är flera stycken, inte bara Noor och Amina. Boken är inte alls vad jag trodde den skulle vara. Det är flera historier i historien, en mycket komplex bok. Märkligt nog är det Zana som berör mig mest, Dottern vars liv och kropp tillhör fadern som har rätt att ta både för sig och ta livet av. Zana vars:


[...] benknotor lät som små klockor när de klirrade mot varandra. sid 128


Zana vars mor inte fick mod förrän hon hört klockklangen, då hon avslöjar faderns vidriga dåd. Men ingen drar honom inför rätta, som de gjort med Noor.

Och dessutom, vilken kvinna som helst kan ersätta en annan, bara blodet utgjutes. De är ju ändå bara lika hyndor.


Det är ju så många kvinnorna, alla är huvudpersoner i sitt liv, varför tycker jag då att den franska kvinnan är huvudpersonen? Jo, allt kretsar trots allt kring henne, hennes bok, hennes engagemang, hennes skenäktenskap, hennes skola, hennes tankar och känslor. Som jag sa, det här är en komplex bok. Läs den.


Läst Lyransjordenrunt.

 

Läst 2011






 

Av violen - 25 mars 2011 14:45

  Collins, Suzanne: Fatta eld ***

 

Hungerspelen, första boken i Hungerspeltrilogin var mycket bra. Och jag tänkte att det fanns mer att spinna vidare på till nästa bok. Vilket Collins försöker göra i Fatta eld. men jag tycker inte hon riktigt lyckas. Första delen av boken är riktigt tråkig och det är först nästan mot slutet som den blir spännande igen. Men då är den invecklad och märklig och jag måste erkänna att jag inte riktigt hängde med. Men cliffhangern är ännu tydligare än i bok nr 1, så det är väl först med tredje boken som allt ska få sitt rätta slut.

Böckerna ska filmas och hur det vansinniga våldet ska göras tillgängligt för åldern den är skriven för undrar jag. I krig brukar väl inte yngre tonåringar delta men så är ju fallet här. Och inte i revolutioner heller. Men det blir intressant att se. Kattniss är ju ett namn i litteraturen efter de här böckerna, det är helt klart.


Läst i Paulasnästabokiserienutmaning


Läst 2011

Av violen - 24 mars 2011 08:00

  Boardy, Elin: Mot ljuset****

En känsligt skriven roman sägs det 3.30 in i det här klippet. Och jag håller med.
Boardy har alltså gjort det igen. Även om debutromanen trots allt var ett snäpp bättre kan jag tycka. Kanske igenkänningen gjorde sitt till för mig där.

Allt som återstår, Boardys debut, var ju också ett kvinnoporträtt, men det var liksom råare, mindre fernissat, mer fysiskt hudlöst. Det fanns liksom inga alternativ för kvinnan i den boken.

Här rör sig mycket på ett inre plan, här reser sig Europa ur ruinerna och en ung kvinna tillåts finna sin väg. Hon är kartriterska och ritar i den här boken om sin egen karta, söker sin frihet och finner den. Tiden är ju fylld av fördomar och som Ingrid Elam säger i Kulturnyheterna, många måste rita om sin egen karta, inte för att finna frihet utan för dölja en frihet som inte finns, politisk och sexuell.


Boken är lågmäld och ändå mycket dramatisk under ytan. Slutet av boken ställer saker på sin spets och hjälper på så sätt Elly att bli övertygad om att det hon känner ändå är rätt. För henne.
Utvecklingsroman nämner Duke i klippet (se ovan) och faktiskt, jag kan hålla med. För Elly finns den möjligheten vilket inte Emma i Allt som återstår hade. Därför kan jag känna att jag har mer sympati för Emma men mycket mer hopp om Elly!

Intressant är kvinnonamnen; böckerna är mycket olika men kvinnonamnen gör att jag känner att Boardy har beröringspunkter i kvinnorperspektivet som jag ser fram emot att följa även i nästa bok. För det måste bara komma en till snart!

Tack W&W för recensionsexemplaret!

Läst 2011


Av violen - 22 mars 2011 20:30

SR:s bokcirkel

21 mars - sid 149
28 mars - sid 302
4 april - sid 450
11 april - sid 600
18 april - slut


OCH


Illusionernas blogg. Kafka på jobbet och A fraction of the webs konkurrerande podcast om "Fågeln..."!


Murakami del 1 av fem


De första 150 sidorna i Fågeln som vrider upp världen är såklart jättebra. Jag hade inte väntat mig annat heller. Boken påminner en hel del om Norwegian Wood: mens nämns helt naturligt liksom självmord. T.ex

Men den känns mer mystisk än Norweigan Wood, nånstans döljer sig nånting iskallt och skrämmande och då tänker jag inte på vad som har hänt med katten utan vad som kommer att hända med alla längre fram i boken.

Det avskalade förhållandet mellan Han och Hon känns som om det hela tiden levs på svag is, när ska det braka igenom?


Fortsättning följer.......

Av violen - 22 mars 2011 19:35

  Combüchen, Sigrid: Spill ***

 

Det tog en väldig tid att komma igenom Spill. Mycket eftersom jag lyssnat på den som ljudbok, vilket jag som vanligt ångrar. Det är svårt att hänga med i Spill har jag hört folk säga. Ännu svårare om man som jag lyssnar oregelbundet och inte kan gå tillbaka eller märka för eller nånting.


I vart fall tyckte jag den var väldigt bra i början. Jag gillade den unga Hedda och  hennes plats i familjen, hennes sätt att beskriva sina menstruationer, något som fortfarande är ett tabubelagt ämne hos många författare (dock inte Murumaki), dock inte hos Combüchen. Så mina förväntningar som var mycket höga, växte direkt.
.

Men efter ett tag blev det jättejobbigt med alla detaljer, filminspelningen blev jag otroligt less på och även beskrivningen av rumsgrannen i Stockholm osv. med mera, med mera. Det är som att Combüchen vill visa att hon klarar av att beskriva alla detaljer detaljerat, men till slut blir det ointressant. Tyvärr. Jag skulle gärna ha sett mer av Heddas sätt att uttrycka sin konst i sömnaden t.ex

För boken berättar en historia och greppet är nytt, att blanda tider och låta den äldre Hedvig ge sin syn, vilket hon gör i breven och mailen till "Sigrid Combüchen". 
Dessutom att ge boken undertiteln damroman:

Lena Kjersén Edman beskriver i sin nyutkomna bok Böcker som samtalar (BTJ förlag) att uttrycket kommer från Edvard Brandes epitet om utvecklingsromanen Fru Marianne av Victoria Benedictson, som han kallade "dameroman", då som ett slags förlöjligande. Vilket är helt främmande för Combüchen.


Hedda behövde inte gå under vilket visar sig i att hon finner sig resignerat i det vuxenliv som hon får tillsammans med en "otadlig" make, trots att det livet inte motsvarar de drömmar som hon hade i ungdomen.
Böcker som samtalar sid 132


Det finns även en diskussion om detta i Spill, vid en tågresa som jag tack vara ljudbokslyssnandet inte kan citera i nuläget.


Så boken ÄR intressant, nya grepp om än lite förvirrande, men det är för mycket ord. Tyvärr. Men jag ångrar inte att jag höll ut! Trots att slutet var förfärligt men inte olyckligt trots allt (?), se ovan!

Presentation


Violens boksida -
reflektioner....

Citatet

 Citatet

 

Jag tror att vi enbart bör läsa böcker som biter och sticker oss. Om den bok vi läser inte ruskar oss vakna som ett slag mot huvudet, varför då göra sig besväret att läsa den över huvud taget?

 

Franz Kafka

 

Lite väl drastiskt men det ligger nåt i det. 

Kontakta mig

email:

h55n/at/yahoo.se

Följ

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kultursidor

Länkar

Kategorier

Länksamling/Förlag

LITTERÄRA PRISER

Läser - ska läsa - med mera

Redan läst sju böcker i Min egen litteraturprisutmaning!

Senaste kommentarerna

Arkiv

RSS

Tidigare år

Min gästbok

statistik

Författare

Följ bloggen

Följ  violensboksida, reflektioner.... med Blogkeen
Följ  violensboksida, reflektioner.... med Bloglovin'

Kvinnolänkar/föreningar/osv

Medicinskt


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se