Inlägg publicerade under kategorin Stridsberg, Sara

Av violen - 9 december 2018 08:15

   Stridsberg, Sara: Kärlekens antarktis ***

 


Efter några sidor, inte ens hälften, har jag läst klar boken visar det sig. För allt upprepar sig; gång på gång dör Inni sin fasansfulla död och huvudet sjunker frätande till botten. Det är mycket kroppsvätskor och framförallt jord i munnen. Men Stridsberg förmedlar inte våldtäkten/mordet så att det stiger fram och berättar hur det verkligen är. Istället är det så märkligt att jag upplever en slags legitimitet i det som händer, att det är Innis öde, hon har alltid vetat att hon skulle dö ung, hon har levt ett liv som leder till detta, hon är helt enkelt beredd. (?)


Det gör mig lite orolig, eftersom jag hoppades att det här inte skulle vara en vanlig deckarliknande historia med socialt utanförskapsstuk. Utan att Inni i alla fall efter döden skulle kunna inse att felet inte var hennes utan den mans som tog hennes liv. Att hon skulle ha skrivit något pamflettliknande till stöd för kvinnors rättigheter att inte bli våldtagna och mördade.


Men det här är en bok om det liv Inni levde innan hon dog, och det berör mig inte alls. Synd, för här kunde något ha hänt med texten "till försvar för kvinnors rättigheter".


Läst 2018

Av violen - 28 oktober 2014 17:00

   Stridsberg, Sara: Beckomberga ode till min familj ****

En reflektion annorlunda...


"Det här handlar inte bara om dig och Jim. Den nya världen sluter sig som en bur omkring oss. Vi kastas mellan begär och bedövning och tomhet. Och sjukdomen suger upp även de mest omåttliga och monstruösa händelser. Hiroshima. De stora krigen."

"Jag vet inte om jag förstår", säger jag.

"Det är ingen fara. Det gör inte jag heller." sid 198


Det var länge sen den här boken nämndes första gången. Redan då beslöt jag mig för att läsa den. Det tog som sagt ett tag, men nu är den här och jag har läst den.

Den var inte det jag trodde och kanske inte heller det Stridsberg trodde att hon skulle skriva. Beckomberga är i min värld en kuliss som det sagda döljer sig bakom.


Jag var vuxen när molnet drog in, Tjernobyl. Jag var vuxen när Olof Palme mördades. Men Stridsberg var i Jackies (huvudpersonens) ålder. Någonstans var det där boken grep tag i mig. När jag läser finner jag en bok som inte handlar om Beckomberga i första hand, utan om samhällets, världens händelser som stängde in den generation som var unga i en liknande, själslig institution, där fasan och rädslan över det som skett bearbetades med vackra träd och blommor, änglar i taket, men där endast de som lyckades försona sig med Tjernobyl och Palmemordet kunde komma ut någorlunda levande. Till "den nya världen." (se citaten ovan)


Är det signifikant att den sista patienten heter Olof? Och att han inte orkar med livet utanför där ett samhälle fortfarande i sorg inte förmår se varandra? Och sen formas av att det oskuldslika folkhemmet försvunnit, tryggheten är borta.


Jag ser ett tidsdokument som, likt norrmännens och tyskarnas alltid närvarande världskrig, där de som var födda på 70-talet alltid kommer att tänka Palmemordet och Tjernobyl. Liksom andra -talister tänker Estonia, Tsunamin, 11:e september. Eller aids. Som min generation tänkte med fasa på Hiroshima och världskrigen. Var rädda för en upprepning där vi levde med kalla kriget.

Tjernobyl och Palmemordet ligger hela tiden och darrar under ytan i den här boken*, och så darrar det förmodligen också innerst inne i den generation som Jackie tillhör, Beckomberga är väl inte värst om man tänker död i form av lönnmord och andetag? Kan jag tänka.


* de citat jag markerade om Tjernobyl och Palme i boken finns här:


  • Jag tänkte att det var Tjernobylblommor Sid121
  • Natten när Olof Palme dog var våningarna upplysta långt in på morgonen. I fönstren stod folk och skålade sid158
  • Det är molnet från Tjernobyl som gjort honom sjuk sid163
  • "Tror du att det blir sommar efter Tjernobyl?" frågar jag för att hon inte ska ta bort sina händer.

"Jag vet inte. Jag vet faktiskt inte om det blir det."

"När kommer vi att veta?"

"Kanske aldrig. Vissa saker får man aldrig veta. Jag skulle gärna åka dit för att fotografera."

"Är det inte farligt att vara där?"

"Det är farligt att vara överallt, Jackie." sid166


  • "Du vet att Olof Palme är död?"

Olof rycker till som om någon slagit honom. Han gömmer huvudet i händerna, viskar.

"Olof Palme är död. Varför säger du så?" sid227


  • "Åkte du till Tjernobyl?" frågar jag[...] "Nej jag gjorde inte det", säger hon långsamt, "jag åkte hem istället." sid277f

Läst 2014


Beckomberga ode till min familj är nominerad till Augustpriset 2014.

Av violen - 30 mars 2011 17:00

  Stridsberg, Sara: Drömfakulteten ***


Så har jag äntligen läst denna omtalade bok. Och jag måste erkänna att jag förstår inte storheten med den. Men jag förstår en hel del annat.

Jag får samma känsla som när jag läste "Blonde". Ilska, obehag, medlidande, nedstämdhet, sorg, tankar på kvinnokroppen som kött. Men dessutom känner jag att SCUM manifestet som jag inte satt mig in i tidigare, verkar helt overkligt. Även män är ju människor eller? Kvinnor tar också till våld och älskar inte alltid.....eller vad handlar det om??? ( det måste läsas känner jag nu!)

Kanske det var nödvändigt när det kom iofs. Men måste en enda person offra sig så? Halva mänskligheten är ju kvinnor.

Och Valerie Solanas känns overklig. Men ändå så verklig. Hennes tankar och känslor och längtan efter rättvisa är helt relevanta om man inser hennes utsatthet och, naturligtvis hennes psykiska hälsa. Men ändå.....

Boken är ju en blandning av sanning och fiktion, som "Blonde". Men den är ju också en slags poetisk beskrivning av ett tillstånd som ingen egentligen vet något om. Egentligen är den här boken kanske enbart mellan berättaren och Valerie. Jag känner mig helt klart utanför. Det känns som att lystet beskåda en bilolycka eller ett sammanbrott. Det känns liksom inte kul.


Jag kan hålla med Stridsberg i det hon säger i intervjun i SvD 2006, Jag känner mig snarare sorgsen än arg.

Det var mycket intressant att läsa den. Mycket intressant.


Och Scum manifest av Solanas är beställt till ett bibliotek när mig!


Läst 2011

Senaste inläggen

Presentation


Violens boksida -
reflektioner

Citatet

 Citatet

 

Jag tror att vi enbart bör läsa böcker som biter och sticker oss. Om den bok vi läser inte ruskar oss vakna som ett slag mot huvudet, varför då göra sig besväret att läsa den över huvud taget?

 

Franz Kafka

 

Lite väl drastiskt men det ligger nåt i det. 

Kontakta mig

email:

h55n/at/yahoo.se

Följ

Sök i bloggen

Kultursidor

Länkar

Länkar2.0

Poddar

Länksamling/Förlag

Kategorier

LITTERÄRA PRISER

Läser - ska läsa - med mera

Redan läst sju böcker i Min egen litteraturprisutmaning!

Senaste kommentarerna

Följ bloggen

Följ  violensboksida, reflektioner.... med Blogkeen
Följ  violensboksida, reflektioner.... med Bloglovin'

Arkiv

RSS

Tidigare år

statistik

Författare

Kvinnolänkar/föreningar/osv

JUL

Medicinskt

Min gästbok


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se