Inlägg publicerade under kategorin Andersson, Lena

Av violen - 27 augusti 2022 16:08

Andersson, Lena Koryféerna ***

 


Jag läste att boken anses tråkig, och ja det är den väl men är inte Anderssons böcker alltid lite tråkiga? det är väl det som gör dem så läsvärda. Tycker jag. Just för de glimtar av intressanta funderingar som hela tiden lyser upp. 

Jag lyssnade på Koryféerna till slutet, och tror att jag inte skulle ha läst den klart, om jag haft texten framför mig.

 

Ironin är uppenbar och persongalleriet aningen förvirrat. Historien om Palmemordet är välkänd, och de flesta har väl funderat över vem som gjorde det. 

Men jag har funderat över det som hände ikring, hur, vad och varför. Det visar sig att Andersson tänkt i samma banor. Men svaret på vem besvarar hon inte. Men det är uppfräschande att tanken på den ensamme galningen är lagd åt sidan, för vilken stor statsman i full blom, dvs aktiv, blir mördad av en ensam galning? Nej, motivet måste komma nån annanstans ifrån, mycket högre upp.

Andersson svarar som sagt inte på det, men hon har funderat fram ett scenario och kanske det hade varit lämpligt tio författare som kan se utanför boxen skulle ha ingått i utredningen. Men de skulle ha kommit för långt för landets styrandes bästa. Så det lägger vi åt sidan, ok?

 

Av violen - 8 februari 2021 17:16

Andersson, Lena: Dottern ****

 

(En berättelse om folkhemmets upplösning)

 

Efter en formidabel sträckläsning inser jag att jag läst något väldigt ovanligt och intressant. Så sällan detta händer nu för tiden. För Andersson skriver ännu en bok som är saklig och ärlig. 

 

Bara för att jag kan kollar jag igenom några recensioner, och inser att boken är lika svår som jag uppfattade den. Jag finner nästan ingenting som jag kan ta fasta på bland recensenterna, vagt beskrivs att den är kul och rapp och blivande "klassiker".

 

Men jag är djupt imponerade av Anderssons insikter. Första delen är kropp och andra är intellekt. Över allt svävar tänkta tankar i en outsinlig ström. Jag njuter av att läsa detta. Något svenskt kläs av och ny design kommer att introduceras. 

 

Själva essensen var för mig detta citat:

 

"Vi har alla levt i en lögn, säger Janet, [ ...] Mina och dina föräldrar och deras föräldrar hade fel om allt. Det är med oss det börjar. Det börjar nu. Vi är den första generationen som får chansen att leva med verklig, obesudlad insikt om hur det ligger till. Vad den hittillsvarande historien kan lära oss är en enda sak, nämligen felen som begåtts och det oriktiga som sagts. Inget annat." sid 230

 
 

Varje generation säger sig veta, men de senaste generationerna har fått lära sig; ut med det gamla, in med det nya. Och väldigt mycket har börjat i Amerika, vilket Andersson också fått med.
 
Det framkommer allt eftersom att fokuserandet på allt nytt vad gäller material, födoämnen, uppvärmning, boende, urbaniseringen, egentligen inte håller i längden. 
(Det enda jag kan tycka att Andersson helt har missat och som de senaste fem åren dykt upp i böcker och kultur överhuvudtaget, är den allt mer ökad acceptansen av ordet Gud och det som följer med det. Plötsligt kan det religiösa nämnas utan hån och ironi, Gud är gud och prästen är inte alltid mördaren, drinkaren och horkarlen.)
 
Andersson kan skriva ner det hon tänker, och hon tänker väl och utanför boxen. Fler sådana författare 
 
 
Av violen - 11 juli 2018 11:15

   Andersson, Lena: Sveas son ***

 


Essensen i Anderssons bok verkar vara skidåkningen och dess inverkan på både far och dotter. Ja även sonen utövade sport ett tag. Det var också de partierna som var mest intressanta.

Visst glimtade det till ibland när Andersson beskriver folkhemmets tillblivelse, men nej, jag hade mycket högre förhoppningar då jag verkligen gillade hennes sätt att skildra Ester i de två förra böckerna. Men här når Andersson inte fram. Synd. Boken kunde gärna ha handlat om Elsas tid med skidåkningen enbart. Det skulle jag gärna ha läst mer om.


Läst 2018

 

 

Av violen - 25 november 2014 19:15

   Andersson, Lena: Utan personligt ansvar ****


Jag tokgillade verkligen Egenmäktigt förfarande och såg fram emot uppföljaren. För det visade sig vara just en uppföljare som upprepade allt för mycket från första boken om Ester. Ja, jag gillade språket även i den här skildringen av den gifta mannen och älskarinnan. Allt var lika samma för Ester, men faktiskt, hon hämnas. Ja, Ester hämnas på Hugo och Olof och alla andra som varit lika samma.


Faktiskt så blev jag mindre imponerad när jag fick veta att de båda männen existerar IRL och säkert har sagt och tyckt och gjort väldigt mycket av det som Andersson skildrar. Känns lite....olustigt. Och innebär att fantasin inte var så insiktsfull som jag trodde. Det var kanske bara att skriva av dagboken.


Titeln är talande och boken skildrar en kultur som är vanlig och tillåten. Och som jag förstår det hela är kvinnorna oftast förlorarna. Jag blir arg och önskar att det nånstans varit med en klubba som Andersson kunnat slå de utan personligt ansvar i huvet med så de fått tankebanorna omrörda. Nu verkar tyvärr i mångt och mycket det motsatta har skett.


Jag hoppas verkligen att Andersson ägnar sig åt något helt annat i nästa bok. Eller åtminstone skärper tonen.


Läst 2014

Av violen - 21 oktober 2013 13:45

Andersson, Lena: Egenmäktigt förfarande - en roman om kärlek ****


Otroligt. Vilken bok, men så är den också nominerad till Augustpriset.


Allt liksom stämmer, texten flyter fram ömsom med ett förtvivlat vrål, ömsom med outsäglig lycka. För det handlar om kärlek från henne eller passion eller ren och skär åtrå, (ibland får jag en känsla av att luktsaltet borde ha återuppstått, men det tog istället formen av avslöjande tankar som fick henne att kvickna till) ja hon åtrår mest hans hjärna får jag en känsla av.  

Men han utövar bara sin makt, hans sätt att manipulera henne när de först träffas, slå an hennes erotiska längtan, en könsneutral längtan som kvinnor inte bör ägna sig åt, som de alltid hindrats att utöva om de vill vara madonnor. De vill vara människor, inte ho*o*. Precis som männen får vara. Men här finns bara antingen eller. Som vanligt. Tröttsamt.


Här handlar det om en man som vill ha något i likhet med den höviska kärleken, en beundran, en upphöjdhet, en med lång nagel som kan klösa naveln åt honom. När han är nöjd så måste hon gå, lämna det fina slottet och dess upphöjda ägare. Redan glömd för nästa. Vad minns du av henne? Hon hade en gitarr som alla de andra.


Båda är intresserade av honom, men ingen är riktigt intresserad av henne. står det.


Att analysera det så osentimentalt, att visa på att även hjärnan kan bli förälskad, bör bli förälskad, det är bara så...ovanligt. Men jag gillar verkligen. Även om det är bra sorgligt att det är så här.


Läst 2013.


 

Här talar Lena Andersson själv om sin bok

23 min in i programmet

http://www.svt.se/babel/se-program/del-15-31?autostart=true

Senaste inläggen

Presentation

Violens boksida
reflektioner

Citatet

 Citatet

 

Jag tror att vi enbart bör läsa böcker som biter och sticker oss. Om den bok vi läser inte ruskar oss vakna som ett slag mot huvudet, varför då göra sig besväret att läsa den över huvud taget?

 

Franz Kafka

 

Lite väl drastiskt men det ligger nåt i det. 

Kontakta mig

email:

h55n/at/yahoo.se

Följ

Sök i bloggen

Kultursidor

Länkar

Länkar2.0

Länkar bok

Länksamling/Förlag

Kategorier

LITTERÄRA PRISER

Poddar

Arkiv

Tidigare år

statistik

JUL

Medicinskt

Min gästbok

Ätbart

ACLänkar

Träning

inredning

UV index


Skapa flashcards