Inlägg publicerade under kategorin SR:s Bokcirkel

Av violen - 23 april 2012 11:00

   Strindberg, August: En dåres försvarstal ****


 

Jag läste boken och lyssnade på SR:s bokcirkel. Det var bara så bra.

För han skriver väldigt bra Strindberg, det måste jag verkligen säga. Otroligt lätt att läsa. Och antingen otroligt fantasifullt eller otroligt ärligt. Boken är ju i vart fall verkligen tidlös, visst skulle den kunna vara skriven idag av en ärlig man: så här ser jag på min kvinna, hon ska lyda mig annars...Har hon en passion i livet ska hon ge upp den, men jag behöver inte alls göra samma sak, ljuga får hon inte göra men att jag gör det är ju en annan sak. Otrohet är endast för män dvs den halva av mänskligheten som är som jag. Osv, osv. (fast Strindberg lyckas ju degradera kvinnorna att egentligen inte vara hälften, se nedan)

Tyvärr tror jag att det är precis såhär Strindberg tänker om kvinnor, om sin kvinna. Att anse honom som feminist är ju helt befängt. En man som benämner kvinnor som:

dessa människoapor, halvapor, denna hord skadedjur komma till makten [...] och jag rustar mig för kampen genom att arbeta på en volym avsedd att bli en stridshandske slungad mitt i synen på de emanciperade kvinnorna som begär frigörelse till priset av mannens förslavande! sid 264

Kvinnan, ett nödvändigt bihang till mannen, hans andliga skapelse, har inte rätt till den äkta mannens rättigheter, därför att hon inte alls utgör "den andra hälften" av mänskligheten annat än numeriskt; proportionellt omfattar hon endast den sjätte sjättedelen. sid 265

Kan en sådan man verkligen se kvinnan som sin jämlike?

(Dessutom gav han hösten 1894 även ut en lång essä om kvinnan underlägsenhet.)

Men det finns också mycket intressant i Strindbergs ambivalens inför kvinnan, madonnan eller horan, djuret eller människan, jämlik eller ojämlik? Han älskar hennes kropp men hatar hennes själ. Det är så himla sorgligt och skulle kunna gå att överse med att säga, det är ju bara en bok och vem vet om den är sann?, om inte tankegångarna är så uppenbart aktuella. De gäller både inom antifeminismen och rasismen än idag. Och jag, som tidigare undrat varför Strindberg inte läses, önskar verkligen att han fått vara kvar i glömskan. Han är urtypen för mannen som inte vill va stor, annat än i samhällets ögon där han ska få briljera med sin begåvning och ägna sig åt sig själv som värsta ungkarlen.

Spiken i kistan för mig är ändå när jag läser om när Strindberg slår henne, sid 300f. En slagen kvinna är en lycklig kvinna skulle kunna stå som rubrik. Visst, hämnden är personlig och boken är en hämnd. Men feminist är Strindberg verkligen inte.


Jag läser vidare för att se om jag får något skäl att ompröva min ståndpunkt.


Läst 2012


Av violen - 21 mars 2012 22:48


Sveriges radios bokcirkel är tillbaka!! Och vad passar bättre än att läsa Strindberg?


Läsplan: Strindberg 2012

 kl 14.25 i P1 med repris tisdag 18.35

Träff 1 måndag 2 april:
Vi möts på pocketsidan 105 i "En Dåres försvarstal".
Stanna efter meningen ”I nästa ögonblick fann jag mig sittande i båten med lotsarna, som tog så kraftiga årtag att jag kunde stiga i land fem minuter senare”.

Träff 2 måndag 9 april:
Vi möts på sidan 207 i "En Dåres Försvarstal". Läs fram till tredje delen av romanen!

Träff 3 måndag 16 april:
Vi möts på sista sidan i "En Dåres Försvarstal". Vi har då läst ut den boken.

Träff 4 & 5 återkommer vi till! Då läser vi mer av August Strindberg! Berättelsen Ensam av August kan vi bara inte motstå…



Nu måste jag bara hänga med!

Hemsöborna hos ord och inga visor  får vänta, eller bytas ut.

Av violen - 23 september 2011 09:15


Gösta Berlings saga blir höstens bok i Bokcirkeln SR.

Det vore inte alls så dumt att läsa om den, vis av andra försök säger jag inte att jag ska hänga med utan att jag vill!


  • Träff 1 måndag 10 oktober: Vi möts på pocketsidan 106.
  • Träff 2 måndag 17 oktober: Vi möts på pocketsidan 207.
  • Träff 3 måndag 24 oktober: Vi möts på pocketsidan 306.
  • Träff 4 måndag 31 oktober: Vi möts på bokens sista sida och går i mål!


 

Av violen - 22 mars 2011 20:30

SR:s bokcirkel

21 mars - sid 149
28 mars - sid 302
4 april - sid 450
11 april - sid 600
18 april - slut


OCH


Illusionernas blogg. Kafka på jobbet och A fraction of the webs konkurrerande podcast om "Fågeln..."!


Murakami del 1 av fem


De första 150 sidorna i Fågeln som vrider upp världen är såklart jättebra. Jag hade inte väntat mig annat heller. Boken påminner en hel del om Norwegian Wood: mens nämns helt naturligt liksom självmord. T.ex

Men den känns mer mystisk än Norweigan Wood, nånstans döljer sig nånting iskallt och skrämmande och då tänker jag inte på vad som har hänt med katten utan vad som kommer att hända med alla längre fram i boken.

Det avskalade förhållandet mellan Han och Hon känns som om det hela tiden levs på svag is, när ska det braka igenom?


Fortsättning följer.......

Av violen - 22 mars 2011 20:30

SR:s bokcirkel

21 mars - sid 149
28 mars - sid 302
4 april - sid 450
11 april - sid 600
18 april - slut


OCH


Illusionernas blogg. Kafka på jobbet och A fraction of the webs konkurrerande podcast om "Fågeln..."!


Murakami del 1 av fem


De första 150 sidorna i Fågeln som vrider upp världen är såklart jättebra. Jag hade inte väntat mig annat heller. Boken påminner en hel del om Norwegian Wood: mens nämns helt naturligt liksom självmord. T.ex

Men den känns mer mystisk än Norweigan Wood, nånstans döljer sig nånting iskallt och skrämmande och då tänker jag inte på vad som har hänt med katten utan vad som kommer att hända med alla längre fram i boken.

Det avskalade förhållandet mellan Han och Hon känns som om det hela tiden levs på svag is, när ska det braka igenom?


Fortsättning följer.......

Av violen - 22 mars 2011 20:30

SR:s bokcirkel

21 mars - sid 149
28 mars - sid 302
4 april - sid 450
11 april - sid 600
18 april - slut


OCH


Illusionernas blogg. Kafka på jobbet och A fraction of the webs konkurrerande podcast om "Fågeln..."!


Murakami del 1 av fem


De första 150 sidorna i Fågeln som vrider upp världen är såklart jättebra. Jag hade inte väntat mig annat heller. Boken påminner en hel del om Norwegian Wood: mens nämns helt naturligt liksom självmord. T.ex

Men den känns mer mystisk än Norweigan Wood, nånstans döljer sig nånting iskallt och skrämmande och då tänker jag inte på vad som har hänt med katten utan vad som kommer att hända med alla längre fram i boken.

Det avskalade förhållandet mellan Han och Hon känns som om det hela tiden levs på svag is, när ska det braka igenom?


Fortsättning följer.......

Av violen - 10 maj 2010 15:00

Blonde 5 av fem.


Slutet. Citat från sista filmen:

Det var inte något spelat uttryck för ilska och raseri utan äkta känslor som slet i kvinnans kropp likt en elektrisk ström.

"Lögnare! Mördare! Jag hatar er"  sid 783

 

Oates lyckas genomföra sitt verk utan att darra en enda gång. Blonde/Marilyn/Norma (för nu är hon alla tre) har med alla dessa män förvandlats till den första och största av dem alla, de som benämns som det står på den lapp hon får: Hora!

Skilsmässan från Miller togs upp en del, den tyckte jag var helt oväsentlig. Och varför de skildes kom inte fram, kanske för att Blonde läst att "en kvinna är sin livmoder" och att Miller fått veta att hennes livmoder var ärrig efter alla aborter, så några barn skulle det inte bli och Miller blev aldrig hennes pappa, den hon hela tiden sökte efter. Kanske att hon efter den sista filmen, när hon upplevde citatet längst upp och efter att Chass dött och avslöjat att pappan inte fanns utan han bara hade drivit med henne, kanske att hon då gav upp på något sätt. Vem skulle inte ha gjort det? Modern var sjuk, ingen far, inga nära relationer, Lizzy från barnhemmet prövar hon att återfå kontakten men det går ju inte alls.

Och skildringen av hennes sista tid, när Den Störste begär och får henne för att sen kasta henne på sophögen eftersom hon inte vill men nej räcker inte till. Därför att Den Störste har rätt att utöva sin makt, och hon vill inte, hon vill inte höra eftersom hon förstår, hon kan inte hålla tyst eftersom hon är naiv, hon vill inte dö men gör det till slut, med eller utan hjälp? Den sista skymfen, att uppträda i sin förnedring där presidenten skrattande sitter och lyssnar (jag har tidigare sett ett klipp där man får se hur presidenten och hans vänner sitter och skrattar hånfullt när hon sjunger ) och hur hon så uppenbart inte vet hur hon ska uppträda. Den ultimata förnedringen.



Efter Bokcirkeln:


Symboliken när presidenten våldtar henne kom fram i bokcirkeln: samtidigt som han planerar att inta ett annat land, intar han henne med en våldtäkt, precis som det han beslutar innebär att ett land intar ett annat känns det som att hela landet våldtar henne, och kulmen nås (som jag tycker det) när hon sjunger för presidenten. Något som finns bevarat för eftervärden.

Blondes död, Skarpskytten trodde inte panelen på utan de ville nog tro att det var ett självmord utan brev "för vem skulle hon skriva det till?" Den repliken fick mig att inse att det var mycket möjligt att självmordet är en riktig teori, kunde hon, en simpel presidenthora, vara så mycket värd att man iddes offra ett mord på henne? Tveksamt. Men vem vet.

Lysande att ha med Arne Thoréns nyhetsinslag från Monroes (den verkliga Monroes) död. Med sin torra röst påpekade han att hon dött, "hon som hela världen tycktes känna men få verkligen kände" (felciterat jag vet men jag ändrar när jag kan lyssna på reprisen eller på SR igen).

så var det nog verkligen. Ingen kände henne eller ville kännas vid henne. Sorgligt, så sorgligt. Men magnifikt skildrat på bokens sista sidor.








Av violen - 3 maj 2010 15:00

 Här skildras de äktenskap Marilyn/Norma/fiktiva kvinnan ingår, först med idrottsmannen och sen med dramatikern. Oates fokuserar mycket på längtan efter fadersgestalten som Blonde (varför har jag inte kallat henne det hela tiden? Det är ju lysande av Oates att ge boken den titeln för Blonde är sinnebilden för alla de kvinnor som Oates skildrar i sin denna svidande skildring av kvinnligt förakt och exploatering i och med filmens födelse, något som pågår fortfarande) hela tiden söker. Blonde vet hur hon får männens uppmärksamhet och att det blir på gränsen till incestuöst bekymrar henne inte (hon kallar sina män pappsen) eftersom hon inte vet vad en far står för egentligen. Det är tragiskt fortfarande, javisst, men nu är något förändrat. Sympatin för Blonde har falnat en aning, hon är plötsligt intellektuell (även om hon alltid läst) och en strålande, magisk (?) skådespelare men det  är inte hon utan bilden av henne som går ut till, företrädesvis männen. Kvinnorna har en mycket undanskymd roll i den här boken. men de älskar henne, det gör de. Står det.

Ok, här förlorar Blonde ett till barn, det barn som mest troligt skulle försona det döda, bortaborterade (mot Blondes vilja?) Baby som gråter inom Blonde. Men det liksom bara sägs, jag känner ingenting, ingenting! Vad menar Oates med det? Är det för att förbereda läsaren på att det snart är slut? Har något brustit inom Blonde så vi inte kan/ska/bör känna medlidande med henne längre? Kan hon välja nu vilket hon inte kunde tidigare och därför bör hon skärpa till sig när äktenskapet befriar henne från alla dessa män som svärmar kring henne som flugor. Men vill hon inte kanske ändå ha dessa flugors uppmärksameht? Räcker inte Pappsarna till? Det verkar som att Oates har ändrat åsikt under resans gång.......

Ska bli intressant att höra vad bokcirklarna säger......


Efter bokcirkeln:

Jag upplevde inte att de Tre uppfattat de här sidorna som jag gjort. Men de nämnde att både aborten och missfallet är mycket kort beskrivet. Kanske att det är ett stilistiskt grepp bara, typiskt Oates? Jag vet inte.

Däremot ägnades en stund till att fundera över om man får göra såhär, skriva om någon med rätt namn fast så lite är sant. Dvs Marilyns och Millers och DiMaggios tankar vet väl ingen människa vad de tänkte? Delade meningar.

Men som vanligt har Guillou en skarp iakttagelse som jag också tänkt i stort sett hela tiden, skildrar Oates Monroe eller USA? Med hjälp av Monroe skildrar hon en period så man vet hur det var, före kriget, kriget, efter kriget, kommunistjakten, judarnas ställning.....och framförallt, Kvinnan och synen på henne. Nånstans skapas här efterkrigstidens ideal som har lett fram till vår tids ideal.

Där på 60-talet fanns en parantes när vi var jämlika, alla var lika mycket värda, världen skulle bara bli bättre! Men paranteser är paranteser och det vi ser nu idag är nog inte mycket annorlunda mot det Oates skildrar. Vill inte alla ha en Monroe? Precis som det står i boken "de hade alla haft henne". Från den högste (presidenten som inte dykt upp ännu) till den lägste, mannen som tillfredställer sig  med hennes filmbild i biosalongens mörker, där andra kvinnor i ett slags systerskap får agera standin och stå ut med övergreppet IRL i Monroes ställe.

Monroe för alla kvinnors kamp och måste ge upp pga motståndet, hon blir ingen författare, regissör, inte mor. Drogerna blir hennes skydd mot en orättvis omvärld som de blir idag när de antidepressiva medlen håller flera generationer kvinnor i schack.

Lysande Oates, lysande!

Senaste inläggen

Presentation

Violens boksida
reflektioner

Citatet

 Citatet

 

Jag tror att vi enbart bör läsa böcker som biter och sticker oss. Om den bok vi läser inte ruskar oss vakna som ett slag mot huvudet, varför då göra sig besväret att läsa den över huvud taget?

 

Franz Kafka

 

Lite väl drastiskt men det ligger nåt i det. 

Kontakta mig

email:

h55n/at/yahoo.se

Följ

Sök i bloggen

Kultursidor

Länkar

Länkar2.0

Länkar bok

Länksamling/Förlag

Kategorier

LITTERÄRA PRISER

Poddar

Arkiv

Tidigare år

statistik

JUL

Medicinskt

Min gästbok

Ätbart

ACLänkar

Träning

inredning

UV index


Skapa flashcards