Hedström Ingrid: Gick obemärkt förbi ****

I minnet är han fjorton år yngre, sitter på åhörarläktaren i riksdagens andra kammare och hör en av de folkvalda säga "att vi en gång, kanske icke i en så avlägsen framtid, inom samhället tvingas ta under övervägande att släcka sådana liv som består i ohjälpliga och vanskapade idioter". sid 34

Det är det här boken handlar om; alla dessa idioter, utvecklingsstörda, funktionshindrade, epileptiker osv som föddes och överlevde. Bara sättet att benämna dem känns så obarmhärtigt förnedrande. Och hela handhavandet är så grymt, att de lämnas i det allmännas vård som visar sig vara vanvård och ofta leder till döden. Så orden som yttrades i riksdagen var redan en realitet på vissa ställen för att inte tala om i det nazistiska tyskland.

Hedström har gjort en stor gärning som forskat och med god research berättat om dessa människors öden. Även om boken är aningen för omfångsrik, ett tag var den riktigt trög tyckte jag, så förmedlar den på ett utmärkt sätt denna tid vars strömningar idag börjar bli skrämmande aktuella.

Hedström snuddar även vid kvinnornas ställning när hon skriver om Ingegärd, en tolvårig flicka från Norbotten som vårdas i Orsa.

"Mot sin vilja är Helga inte bara skrämd utan också fängslad av Ingegärds utbrott, av att det kan finnas en så obändig kraft i en så liten flicka. Skulle även hon själv och alla andra kvinnor vara sådana om de inte lärt sig att lägga lock på sin smärta, sin besvikelse, sitt raseri? Skulle de ha tolv mäns styrka om de bara vågade? [...] hon tänker på alla sjuksköterskor och postfröknar och lärarinnor och deras uppoffrande och osjälviska arbete, hur de skyndar fram i sjukhuskorridorer och huttrar i dåligt uppvärmda skolsalar, och hon undrar vad som skulle hända om de alla på en gång utstötte ett vrål av raseri över att de gör så mycket och får så lite tillbaka". sid 247 

Läst 2017

På Ingrid Hedströms hemsida finna här ett axplock av reaktioner på hennes bok.

Hedström, Ingrid: Under jorden i Villette **

Tyvärr var den här boken ännu ett snäpp sämre än Hedströms förra bok, Flickorna i Villette. Lärarinnan i Villette, bok nr 1 var ju riktigt bra och gav verkligen mersmak.

Den här boken var riktigt rörig, många personer och krångliga namn, precis som de förra böckerna. Men här var inte heller historien intressant. Den lyckades inte fånga mig ett dugg. Jag läste ut den mest för att gåtan i början skulle få sin lösning. Det var ändå för långsökt för min smak. Tyvärr!

Däremot skulle jag vilja se böckerna filmade, mest för de tjusiga kläderna!