Alla inlägg under september 2009

Av violen - 30 september 2009 15:58



 

Ekman, Kerstin: Mordets praktik ****

Jag säger direkt, läs Doktor Glas först för annars blir det så mycket i den här boken som man inte förstår. Den var trög i början men efter hand blev den mer och mer intressant. Faktiskt ryckte jag till vid mordet, det kom så oväntat! På nåt sätt tror jag att Söderberg och Ekman tänker lika men doktor Glas har inte blivit den brandfackla för människorvärdet som den skulle han kunnat bli. Den här boken blir tillsammans med intervjuerna av Kerstin Ekman nånting helt annat.Ok att det litterära engagemanget överskuggar det etiska, dvs att ta in författaren i en fiktiv roman, men här finns det etiska så uppenbart med ändå. Skuggan hos oss människor är tydlig. Det är magnifikt.


Läst 2009


Av violen - 30 september 2009 15:55

 Söderberg, Hjalmar : Doktor Glas ****Skam till sägandes har läsningen av Hjalmar Söderberg tills nu inskränkt sig till boken Historietter år 2000!

Då skrev jag såhär: Hjalmar Söderberg: Historietter***(*)Den här boken är full av noveller som är precis som noveller ska vara, korta, underfundiga och med spets på slutet. Kanske att jag börjar tycka om noveller ändå? vem vet.....

(Det var på den tiden då jag gav halva stjärnor, idag hade den säkert fått en fyra. Och faktum är att just den boken fick mig att börja läsa noveller, vilket jag inte gjort tidigare. Andra novellsamlingar med höga betyg är Virdborg, Jerker: Landhöjning två centimeter per natt: ***(*) och Karlsson Jonas: Det andra målet **** )

Nog om det, nu Doktor Glas.

Doktor Glas är ju faktiskt nästan en deckare,(påminner lite om Rennie Arths Mörkrets flod där man också får följa mördaren.) Kanske därför även dagens unga kan läsa den med behållning. (Den påminner även mycket om Therese Raquin som jag minns berörde mig väldigt när jag läste den i gymnasiet. Och såklart Brott och Straff)

Men den är ju så mycket mer. Att läsa en 100 år gammal bok och tycka att den känns modern är ju ett enormt betyg till språket. Boken är som sagt spännande och innehåller så mycket, samtidshistoria, samtidsvärderingar, en känsla för samtiden helt enkelt. Och vi kan känna igen oss i mycket idag. Fantastiskt!

Men:

Jag tror att jag behöver läsa mer av Söderberg för att verkligen förstå vad han vill med sina böcker och då även med den här boken.

Det ska bli spännande att se vart den andra böckerna för mig.


Så småningom kommer jag att sammanställa det jag kommer fram till i ett eget inlägg!


Om intertextualitet i dr Glas


Läst 2009

Av violen - 16 september 2009 20:50

Roth, Philip: Envar ****

Jag har inte läst något av Roth tidigare men jag inser att sådana här memento mori ( en påminnelse om vår dödlighet) böcker kommer att dugga friskt i framtiden, som alltså redan är här. Den påminner nämligen starkt om Stundande natten av Carl-Henning Wijkmark, 2007 års augustpristagare. Jag fick också samma känsla nu av Roths bok som jag fick då av Wijkmarks bok. Mycket för att jag, till skillnad mot många andra, kunde känna igen mig i hur det var att ligga på sjukhus helt ensam som barn. Därför lämnade den här boken mig med en bitter eftersmak, trots att den var välskriven och bitvis intressant. Mycket för att den har ett moraliskt (eller vad man ska kalla det, icke förmildrande kanske) stråk som jag sällan läser i nutida böcker. Men i dessa memento mori böcker kommer det väl att återkomma skulle jag tro. Istället för att hylla männens syn på familj och barn för sin egen njutnings skull har den lust att varna för det, inte för att vinna evigt liv utan för att finna ro inför döden. Ett slags botgöring som hos Envar.


Romanens titel Envar är hämtad från det allegoriska dramat ”Spelet om Envar”, en klassiker från 1400-talet.
Så här står det om det dramat på citat medeltidsveckan

I spelet om Envar får vi följa med på en resa som Envar beger sig på efter han har fått veta att han snart kommer att dö. Han inser att han inte har levt ett gott liv, han har skjutit upp alla goda gärningar och medmänsklighet på framtiden och bara brytt sig om sig själv. Nu får han bråttom att ”ordna sina räkenskaper” innan han ska möta sin gud. Envar gör i själva verket en inre resa, där han möter sina egna egenskaper och det som han har satt för mycket värde på i livet.

När åldrandet kommer säger kroppen ofta ifrån och det är det Roth skildrar på ett ytligt plan. Men inom sig går han igenom sitt liv och redan i början av boken, vid begravningen kan man känna att han verkligen svikit sina äldsta söner, något han själv är vet med kroppen eftersom de tagit avstånd från honom, men inte inser med tanken, eller inte vill inse kanske. Hans försvarstal visar hur han känner inför dessa söner:

Randy och Lonny var den största källan till skuldkänslor i hans liv, men han orkade inte längre försöka förklara sitt handlande för dem.............Och vad fanns det att förstå? Det var obegripligt för honom - den upprördhet som de på fullt allvar envisades med att hämta ur sina fördömanden av honom. Han hade gjort det han gjort på det sätt som han hade gjort, precis som de gjorde det de gjorde på det sätt som de gjorde. Var deras ståndaktiga oförsonlighet så mycket mer förlåtlig? Eller mindre fördärvlig?

Sen kommer resten av försvarstalet, allt han inte gjort, inte slagit dem, inte gett dem pengar, han hade inte ens varit sträng mot dem, han hade gjort allt för att komma dem till mötes, Vad kunde han ha gjort annorlunda? Det enda han hade gjort var ju att lämna dem och deras mamma.

Antingen förstod de det eller så gjorde de det inte - och sorgligt nog för honom (och för dem) så gjorde de det inte. Och inte heller kunde de förstå att han hade förlorat samma familj som de..........Ingen kunde säga att han inte hade tillräckligt många anledningar att känna sorg eller ånger för att hålla igång den fuga av frågor med vilka han försökte försvara sitt livs historia.

Kanske skulle han ha kunnat nå dem om han hade berättat att hans tredje äktenskap var ett mycket stort misstag (där han vid femtio års ålder blev lockad och förblindad av den unga kvinnan), det äktenskap som verkligen fick dem att se honom som en bedragare. Och att hans andra äktenskap inte heller var särskilt lyckligt = utan sex i sex år!
Men han tycker att allt det goda han gjort ska uppväga det, hans år med Phoebe, hans faderskap till dottern, god bror till Howie och god son till sina föräldrar allt sedan födelsen, hans tjugo år som reklamman. Allt han gjort så bra borde väl uppväga att han svikit dem, och:
Han ansåg inte att hans liv som far åt Lonny och Randy krävde en sådan förklaring!...........Era elaka satar! Era sura jävlar! Era små anklagande skitstövlar! Skulle allt ha varit annorlunda, frågade han sig, om jag hade varit annorlunda och gjort saker och ting annorlunda? Skulle allt ha varit mindre ensamt än det är nu? Det är klart att det skulle! Men det här är vad jag gjorde! Jag är sjuttioett år. Det här är den man jag har skapat. Det här är vad jag gjort för att ta mig hit, och det finns inget mer att säga!
sid 101ff.

ett avsnitt fullt av utropstecken och avslöjande kursiveringar.

Den här boken handlar inte om försoning, den är ett försvarstal. Och trots allt tal om kroppen och dess förfall osv så är det egentligen själens förfall den handlar om. En man som svikit sina söner och sin hustru grovt, som tänkt på sig själv och den egna kroppens begär, som in i det sista försöker stilla detta begär med ungdom, ingen av änkorna på hemmet tilltalar honom utan det är den unga joggande kvinnan han vill ha, och tror att han ska kunna få! Han tror att han kan välja som han gjort förut, han offrar sina söner för sitt eget liv och det som grämer honom mest är att han måste vara ensam, Det här är vad jag gjorde, era elaka satar, ni är inte bättre ni med er oförsonlighet, det finns inget mer att säga. En tragisk sammanfattning, för det som blir kvar när allt det positiva är uppräknat är ändå de närmaste, och dem har han inte kunnat eller velat ta hand om. Han varken vill eller kan ordna sina räkenskaper. Han borde ha gett medan hans hand fortfarande var varm. Botgöring kan inte göras på ens egna villkor, den måste komma ur en icke förhandlingsbar känsla av att få göra just bot mot den man sårat, till vilket pris som helst. Villkorslöst.


Som vanligt blev den här boken så mycket bättre när jag skrev om den. Undertexten berörde mig djupt och jag tror att många män kan känna så här. Även kvinnor iofs. Därför kommer det fler såna här böcker, som jag skrev tidigare. Av äldre män. Kvinnorna kommer om några decennier.

De sidor jag skrivit mest om, 101ff i pocketupplagan, tror jag är bokens innersta och de sidor som gett Roth mest vånda men även de sidor som avslöjar en stor självkännedom hos författaren, även om sanning och fiktion aldrig ska blandas ihop. En stor kännedom om dessa tankar hos författaren kan jag ju skriva istället så känns det bättre.


Läst 2009

Av violen - 14 september 2009 10:15

Condé, Maryse: Färden genom Mangroven****

En mycket bra bok! Annorlunda i upplägget så till vida att det finns en huvudperson, främlingen Francis Sancher och på hans begravning får alla andra bipersoner komma till tals. Med hjälp av deras berättelser framträder den mångfacetterade bilden av Sancher. Ett väldigt bra grepp som påminner om Mordbyn.

Den är på intet sätt en deckare men spännande ändå och jag kommer på mig att vänta på att det ändå ska uppdagas att Sancher mördades. Vet vi säkert att han inte blev mördad? Egentligen.För många hatade honom och många älskade honom också. Eller så är jag hjärntvättad av alla deckare jag läst.

Färden genom Mangroven spänner över många områden, rasism, främlingskap, rädsla för det okända, mystik med förutbestämda öden, kvinnorförakt och kolonialism, författarskap och sökandet efter rötter. Vänskap och hat. Längtan bort och längtan hem.

Samtidigt är det ju en slags utvecklingsroman eftersom flera personer kommer till insikt under resans lopp. De tar tag i sina liv helt enkelt.

Intressant är också Sancher som har rykte om sig att vara en våldtäktsman (och även homosexuell), fast kvinnorna i byn kommer till honom av egen fri vilja. Men han är ändå en våldtäktsman, inom krigets ramar, och han känner ingen ånger över det. Något helgon är han alltså inte. En människa med både onda och goda sidor, som med sin blotta existens och ärlighet berört så många i byn han bosatt sig i.

Om jag hade läst den här boken för att analysera den skulle jag direkt ha börjat med att anteckna allas namn och inbördes relationer. Nu hade jag vissa svårigheter att placera personerna eftersom de dök upp. Men det finns oändligt mycket att säga om den här boken och oändligt mycket att gräva i. Helt enkelt en bok i min smak.

På framsidan av min pocketupplaga står att det här är en framtida nobelpriskandidat. Jag kan bara hålla med!


Läst 2009

Av violen - 13 september 2009 22:13

 Hulme, Keri: Benfolket****


Nu har jag utfört en bedrift. Känns det som. Jag har läst en bok som nästan inte gick att läsa. Den var på över 500 sidor om drickande, våld, barnmisshandel, mystiska maoriska symboler och overkliga tillfrisknanden. Bl.a

Det var med uppbådande av ren viljestyrka och en önskan att läsa ut boken som gjorde att jag klarade det. Plus att den trots allt berättade en historia om Nya Zeeland (som jag vet väldigt lite om) och verkligen levandegjorde de tre huvudpersonerna. Den var skriven på ett ovanligt sätt eftersom tankar som tänktes skrevs indragna och beskrev personernas inre på ett sätt som gjorde att de gick att förstå i alla fall till viss del.

Författaren skriver i förordet att boken inte följer några normer. Refuserad av tre förlag som ansåg manuset för långt, för oformligt, för annorlunda, jämfört med en normal roman. (Jag kan bara hålla med). Till slut fick Hulme med hjälp av ett skrivarkollektiv ge ut sin roman, och förlagsredaktörerna respekterade där hennes känslor för det avvikande. Författarens röst tilläts tränga igenom.

Benfolket fick Bookerpriset 1985.


Här börjar Jorden runt reflektionen.....

I början fascinerades jag av greppet att låta det vita barnet bli adopterat av den svarte mannen men sen tänkte jag, att var det bara ett grepp att tydligare åskådliggöra misshandeln? Jag menar - en maorier som misshandlar sitt barn är väl inget uppseendeväckande? Vem bryr sig? Att sådan misshandel som det rörde sig om bara ger tre månader säger mycket om synen på misshandel i det Nyzeeländska samhälllet. Och att sexåringar dricker sprit visar inte på mycket till föräldraskap känns det som. Det verkade ju helt naturligt i boken......Sen tänkte jag tvärtom, en sådan misshandel kan bara få fortgå om det inte finns maoriska släktband....eller?

Men eftersom det tydligen är en del av kulturen (se länken till SvD nedan)i landet vet jag inte om författaren helt enkelt bara speglar en verklighet utan att lägga några aspekter på det överhuvudtaget. Boken skrevs ju redan 1985 och när man läser inlägget här ner från idag 2009 så kan man ju undra hur det såg ut då egentligen.

Idag 20090803 läste jag att Nya Zeeland förbjöd barnaga 2007

(står även här nere)


Nya Zeeland röstar om barnaga

Nya Zeeland genomför nu en folkomröstning om huruvida föräldrar i framtiden ska få slå sina barn. Landet blev 2007 ett av 24 länder i världen som förbjuder barnaga men opinionsmätningar visar att en stor majoritet inte stödjer förbudet.

Enligt en färsk mätning anser 83 procent av invånarna att förbudet bör hävas. Folkomröstningen, som pågår i tre veckor och avslutas den 21 augusti, är ett led i den kampen även om resultatet bara är rådgivande och inte bindande.

Målet med lagen mot barnaga var att få ner den utspridda barnmisshandeln i Nya Zeeland och förespråkarna anser att lagstiftningen bara gett barn samma skydd och rättigheter som landets vuxna.


Jag vet inte vad författaren egentligen vill med boken. Jag kände mig lite förvirrad och sökte på webben efter andras intryck. Tänkte att jag kanske skulle få lite mer klarhet, det här är något av det jag fann på olika ställen på webben. Tänkte ha det som mitt eget hjälpmedel först så därför länkade jag inte, men nu lägger jag fram det här ändå:

Ömsinthet, grymhet, myt och verklighet förenas i denna skildring av motsättningarna som finns i det nyzeeländska samhället

Benfolket är en bok som berör ens innersta. Den är vackert skriven för att handla om så svåra och ibland mycket otäcka saker som människors lidande.

Den handlar om de vitas känsliga förhållande till maorierna och deras kultur.

Det finns inte så mycket som är snällt och gulligt i den här berättelsen. Kärleken finns där, men den sitter långt inne hos människor som för länge sedan har bestämt sig för att aldrig mer lita till några andra än sig själva.

Jag läste den här boken för flera år sedan och var lite rädd för att läsa om den. I somras gjorde jag ett försök - och till min glädje höll den! Handlar om Nya Zeeland, maorier, alkohol, kärlek, misshandel, släktbråk. En stark kvinna i centrum, en svag man och ett barn som svepts i land från havet. Historien om mötet mellan dessa tre.

Någon uppger att Benfolket hör till de böcker de vill tvinga alla vänner att läsa.........

Och många har den på sina favoritböckerlistor

None of the characters should really be likeable; Kerewin is at times too androgynous and b*tchy, Joe is a child-beating drunk, and Simon is stubborn and violent, and yet they ARE likeable. Hulme does a wonderful job.

Sammanfattning:


Handlar om Nya Zeeland, maorier, alkohol, kärlek, misshandel, släktbråk.  

En stark kvinna i centrum, en svag man och ett barn som svepts i land från havet.

Den handlar om de vitas känsliga förhållande till maorierna och deras kultur.

motsättningarna som finns i det nyzeeländska samhället

Kärleken finns där

....yet they ARE likeable. Hulme does a wonderful job.

Blev jag klokare? Visst det var mycket maoriska uttryck och särskilt i senare delen fanns det mycket maoriskt inflytande eller vad man ska kalla det. Ätande av döda anhöriga (inte utfört i mordern tid dock), vaktande och väntan som går i arv osv. Men motsättningar mellan vita och maorier, missade jag det helt? Släktbråk visst, men det kände jag var helt klart marginellt. Och samhället la sig väl knappt i överhuvudtaget........

Ingen berör det jag verkligen la märke till, adoptionen (nåja den var visst inte klar) och sättet att behandla (foster) barnet. På något sätt kände jag att andemeningen var att kulturen med våld och alkohol försvarades. Jfr sista meningen, är det ett underbart jobb att lyckas få en barnmisshandlare att framstå som trevlig!? En adoptivfar som inte lyckas hålla barnet borta från sprit och sexuellt utnyttjande? Agar man verkligen den man älskar, med omgivningens goda minne? Att pojken ändå älskar honom är ju bara sorgligt och visar på Simons utsatthet. Men kanske slutet kan bli början?

Te mutunga - ranei te take (slutet - eller början)

Jag är kluven inför boken och även om den inte är politiskt korrekt och därför intressant ( jag tror aldrig jag läst någon bok som är så förstående inför en barnmisshandlare, men se tillägget ovan i rosa rutan) förstår jag inte att det kärleksfulla i den kan överskugga det verkligt brutala. Slutet gav ju ändå väldigt mycket hopp för alla de tre vinddrivna existenserna, tack och lov kanske jag ska säga.

Jag måste också säga att jag tycker den var annorlunda och märklig och därigenom intressant skriven. Mystisk och med nedslag i det maoriska

Jag är verkligen nyfiken på att få veta vad ni andra tycker om boken!




 
 
 

Av violen - 13 september 2009 22:07

White Patrick: Tant Theodora****

Början var en fyra sen blev det en två det blir ju en trea eller hur? Och precis som med andra böcker som jag läst här blir även den här boken bättre när jag skriver om den:

I början gillade jag verkligen den här boken som jag läser i Jorden runt på åtta böcker utmaningen. Den var annorlunda skriven, ovanliga vändningar och mumlande träd osv. Jag blev nyfiken på Theodora, den icke vackra systern, den annorlunda systern, den ensamma systern. Pojkflickan som lever i skuggan av sin syster, men som fadern ändå tror på:

Det är Fanny som är den konstnärliga av dem, mrs Parrott, sa mamma.
Men Theodora, sa pappa, förstår så mycket

Och pappan säger: Kom, Theo. Du och jag ska gå och skjuta.
Theodora förstår inte sin roll som kvinna, det hon känner är nånting annat, nånting mänskligt, allmängiltigt.
Theo borde ha varit pojke, sa de, de mer förbindliga av dem, i hopp om att hålla god min i elakt spel. Men själv hade hon aldrig funderat över det som inte kunde vara någon större skillnad. Livet var snarare delat i vänligare ögonblick och grymma, vilket på det hela taget inte är betingat av könet. sid 32-33

Mannen som kommer och till slut får mat uttalar en slags spådom, gripen ur luften men här tror jag att Theodoras öde börjar beseglas. Hon återkommer ofta till den händelsen, mötet med mannen. Riktigt på slutet innan hon hämtas tänker hon också på mannen som vid detta tidiga tillfälle i boken säger:
Du kommer att få se en massa konstiga saker Theodora Goodman. Du kommer att få se dem därför att du har ögon att se med. Och de kommer att bryta ner dig. Men du överlever kanske. En flicka som blivit omkullslagen av blixten på sin tolvårsdag och sen reser sig igen kommer inte utan vidare att låsa sig uppslukas av floder av eld. sid46

Kanske att någon kunnat nå fram till Theodora på skolan, kanske skolföreståndarinna miss Spofforth skulle kunnat det men: Hon ( miss Spofforth, min anm)   hade inte kommit på hemligheten hur man låser upp andra människor, eftersom hon själv aldrig hade öppnats på riktigt.

Kom och prata med mig, sa miss Spofforth. Ifall det någonsin är något som du vill veta.
Att gå in i ett av de mörka rummen där miss Spofforth bodde, att sitta bland de mörka plantorna, att säga: Om jag kunde ge uttryck åt någonting som finns inuti mig, men som jag inte har kommit underfund med ännu. Detta var vad miss Spofforth inbjöd till, fastän det inte var möjligt att tacka ja.
.........Jag kommer aldrig att kunna överbrygga avstånden, kände Theodora.
sid 52
Och där på skolan, där något kunnat hända hände ingenting och nu är Theodora dömd till singellivet för hennes syster gifter sig med Frans och hon vårdar sin mamma till slutet.

Så långt var Theodora en ung människa, formbar men stelnade. Fanns hennes tragedi inom henne redan från början, kunde den ha mildrats? Jag vet inte och det jag kände i mittendelen av boken var att ord staplades på ord och skildrar Theodoras förvirring. Jag orkade inte hänga med riktigt tyvärr, för jag tror faktiskt att White är rasande skicklig på att skildra det sätt som Theodora ser på världen. Men var jag än slår upp boken finns meningar som ....
Theodora skilde händerna åt, händerna som aldrig riktigt hade vetat vad de skulle göra, och minst av allt nu. Hennes händer, det kände hon ofta, tillhörde henne av en slump, men vad gör inte det, om man tänker närmare efter. sid 150 En människa som lever av en slump, utan mening.....

Eller:
Nu såg hon att det i själva verket var trädgården som hade övertaget. Dess former hade svällt och förökat sig, dess pappershänder pressades mot fönstren i la sallè a manger, och kanske hade det redan börjat smälta det dåsiga hotellets kropp. Någonting bör göras, men vad, sa hon. sid 166

Och något dileriumaktigt eller vad, eller en profetisk syn som galenskapen lyckas förnimma:
Det rörde sig mörkt mot henne tvärs över gläntan. Hennes fötter var rotade i stumma barr. Hon stod nära trädet, som luktade starkt av kåda, trädet som var skrovligt och så nära att det hade eupphört att vara en tröst eller ett skydd, medan hon hörde dess hjärta slå smärtsamt, oregelbundet i sidan på det. Befriade av eldskenets kraftfulla, pulserande guld och rött, tog träden skutt mot himlen i grenars och toppars plötsliga puffar. Träden hade börjat röra sig tvärs över gläntan. Det var detta som skrämde. Hon kände lukten av elden. Hon kände lukten av rösterna, deras lukt av svett och mörkt hår, som närmade sig ur mörkret, och detta var tjockt av hår. sid 211

På de sista sidorna, när Theodora ska hämtas till det vita rummet, säger mrs Johnsons man: Hon är inte tokig hela tiden. Läkaren svarar: Galenskap, sa den blide mannen, är inte nödvändigtvis en ihållande åkomma.

Där kanske essensen av boken finns, en skildring av en galenskap som inte nödvändigtvis var ihållande, men inte desto mindre mycket tragisk. Jag fick en klump i halsen av tant Theodora.

Nu till något helt annat:
Var det flörten med Sverige där på ett ställe som gav White nobelpriset tro? För det står ju på sidan 204
........Vet du om att en gång var jag en liten flicka med flätor som inte var tjockare än piskor? Jag gick invid Östersjön i en blå klänning och tittade efter midnattssolen.
Sånt vill väl nobelpriskommitén läsa kan jag tro........:-)

Tant Theodora kommer inte att lämna mitt minne, det är jag ganska säker på......


Av violen - 13 september 2009 22:05

 

Khaled Hosseini, Tusen strålande solar ****

 

Ingen kan räkna alla månar som skimrar på hennes tak
Eller de tusen strålande solar som gömmer sig bakom hennes murar

Nu har jag läst Khaled Hosseinis Tusen strålande solar. Den var riktigt bra. Jag gillade omslaget (vilket jag nästan aldrig annars fäster nåt avseende vid) titeln (dito, så vacker titel om en så ond bok) och innehållet.
Flyga drake, författarens förra bok, var också bra, så här skrev jag om den:

Hosseini, Khaled: Flyga drake ****
En, kanske något romantiserad, skildring av en uppväxt i Afghanistan.
Men boken var välskriven och intressant och en av de bättre jag läst på länge så den får fyra stjärnor.....
Jag blir dessutom sugen på att läsa uppföljaren eller vad det nu är, nästa bok Tusen strålande solar.......

Den här boken kan man inte kalla romantiserad, ja möjligen slutet. Jag har svårt att tro att Jalil skulle falla så till föga att han gjorde avbön på det sättet. Möjligtvis för att han var ensam och ville ha någon hos sig när han dog, vilket han ju inte fick.

Ska man jämföra mer med Flyga Drake tycker jag att Hosseini lyckats levandegöra personerna mera i den här boken. Jag läste den i två omgångar, och när jag började om nånstans i senare fjärdedeeln fanns ändå alla personerna levande för mig på en gång. Mariam, Laila, Rashid, ja tom mulla Faizullah mindes jag mycket väl när han åter nämndes på slutet.


Det man kan känna är; var det verkligen så här illa? Det är ju bara några år sen! Men samtidigt är det ju vederlagt att t.ex buddhastatyerna jämnades med marken, jag minns själv när jag såg det på TV och jag blev faktiskt upprörd. Även om man inte lägger någon religiös aspekt på dessa gigantiska symboler kan man ju lägga ett kulturbevarande perspektiv på det hela. Den episoden, när de besöker statyerna var nog den enda som jag kände, hm det här är lite väl konstruerat för att få med den delen av historien i berättelsen, men annars kändes det inte så. Annars känns det också mycket som ett historiskt dokument.

Sen kan man ju också undra hur en liten flicka som får lära sig detta direkt hon växer upp kommer att se på sin omgivning: Var hennes självkänsla som kvinna ska kunna växa efter att få sig dessa ord till livs:
Nana sa: Lär dig det här nu, min dotter,
och lär dig det ordentligt: precis som en kompassnål alltid pekar mot norr,
finner en mans anklagande finger alltid en kvinna. Alltid. Kom ihåg det, Mariam.

Att jämföra med Lailas diskussioner med sin far, där han talar om hur friheten för kvinnorna är ett av skälen till att folk har gripit till vapen. Att bara nämna ordet frihet i samma andetag som kvinna är ju ett sätt att upphöja kvinnan känner jag.

Trots det hamnar Mariam och Laila hos samma man, urtypen för den onda muslimska afghanska mannen. ( Där är ju Tariq motsatsen, så det finns andra män vilket känns befriande). Deras systerskap är fascinerande läsning och när boken slutar sörjer jag Mariams förintelse och jublar över Lailas upprättelse, hon vinner ju både prinsen och hela kungariket, både barnen och hemlandet, till slut. Ett lyckligt slut? Ja kanske men med en bitter eftersmak.

Av violen - 13 september 2009 22:04

Amiry, Suad :Sharon och min svärmor ****

Den här boken skulle jag nog aldrig ha hittat på egen hand, det är det som gör Jorden runt på åtta böcker utmaningen så intressant, jag har redan läst två böcker som jag aldrig skulle ha läst annars. (tack Lyran!)
Jag har nu läst alla tre Mellanöstern böckerna och den här skiljer sig från de andra eftersom det inte är en skönlitterär roman, därför är det svårare att bedöma den. Jag tyckte den var mycket intressant men gillade inte riktigt att den var så fragmentariskt skriven, vilket iofs förklaras av dagboksformen.
Många framhåller humorn i boken och det är väl iofs en bra sak, att kunna skratta åt eländet. Ett tag tyckte jag dock att det blev nästan lite väl humoristiskt, ämnet är ju trots allt ytterst allvarligt, mycket kändes lite onyanserat, t.ex att problemet med vilken tallrik svärmor vill ha till micron ges mycket större utrymme än dödade människor, det känns lite konstigt, särskilt som man läser att författaren deltagit i fredsöverläggningar......? Det nyanserades lite mer i slutet av boken när man fick läsa om engagemanget över murens byggande.
Ibland fick jag känslan av en blogg som man läser och ena dagen är allt katastrof och nästa dag är allt glömt, trovärdigheten kan bli lite lidande. Men humorn och själva formen är säkert en förklaring till att boken blivit så uppmärksammad (även titeln) och i och med det känns det ok. Det är viktig läsning. Och då är det viktigast att den blir läst.


Senaste inläggen

Presentation

Violens boksida
reflektioner

Citatet

 Citatet

 

Jag tror att vi enbart bör läsa böcker som biter och sticker oss. Om den bok vi läser inte ruskar oss vakna som ett slag mot huvudet, varför då göra sig besväret att läsa den över huvud taget?

 

Franz Kafka

 

Lite väl drastiskt men det ligger nåt i det. 

Kontakta mig

email:

h55n/at/yahoo.se

Följ

Sök i bloggen

Kultursidor

Länkar

Länkar2.0

Länkar bok

Länksamling/Förlag

Kategorier

LITTERÄRA PRISER

Poddar

Arkiv

Tidigare år

statistik

JUL

Medicinskt

Min gästbok

Ätbart

ACLänkar

Träning

inredning

UV index


Skapa flashcards