Inlägg publicerade under kategorin Engdahl, Horace
Engdahl, Horace: OP. 101 **
Varför läste jag det här? Engdahls andra böcker som jag läst, har alla stänk av träffande citat, men här är det nog mest ilskan över att sv akademins "vivör" dvs den i akademien ingifta kulturprofilen, blev nekad att fortsätta med sitt vivöveri, och fälldes i domstol, och att han fick våldsam straffreduktion eftersom bara två kvinnor fick någon form av upprättelse, är inget Engdahl ens nuddar vid.
Nåväl, Engdahl har varit isolerad från alla mediala intryck (pga corona?) och mest läst klassiker. Nu är något föändrat, han har blivit indignerad
[...] Jag sörjer min mildhet. Jag sörjer det goda humöret, som dröjer med att återvända. Jag är inte längre en sådan författare som jag skulle vilja läsa" sid 25.
Engdahls kvinnosyn innebär att han anser sig veta
Den unga, könsmogna kvinnan är vårt samhälles sjuka punkt, eftersom hon samtidigt som hon åtnjuter oinskränkt frihet att framhäva sin kvinnlighet, och att uppträda förförande betraktas som förbjudet område för det manliga begäret. sid 28.
Här hittade jag inte några underfundiga sanningar eller intressanta meningar, utan det är en man som varit i centrum, åtnjutit om inte respekt så någon typ av berömmelse och kunnat utöva sitt kvinnoförakt i stort sett oemotsagd. Men nu är allt annorlunda, hans längtan efter unga flickor är det bara en viss sorts människor som håller med om att han har rätt att leva ut, metoo har tagit bort det handlingsutrymme han haft att säga vad han vill, tycka vad han vill, bestämma över sina handlingar, och han kan inte styra "svenska akademien" längre. Inte underligt att han är bitter.
Jag känner mig lite illa till mods när jag läser detta. Blir det någon nästa bok av Engdahl vill jag inte läsa den. Inte läsa den alls.
Martina Montelius om Horace Engdahl och Greta Thunberg (expressen.se)
Engdahl, Horace: De obekymrade ****
Många läser inte Engdahl. Det har jag förstått. Men jag läser honom med stort nöje. Parat med ilska förstås.
Hans sätt att bekräfta det han anser med olika citat är uppfriskande ärligt. Och urbota galet.
Icke förty går det att citera det han säger, antingen för att det är bra (inte så ofta tyvärr) eller för att det är så tokigt att jag vill minnas det.
På 1600-talsfranska säger man om en människa som inte besvarar ömma känslor att hon visar "ingratitude" otacksamhet. Att inte älska tillbaka när man är älskad är inte något brott, det är värre än ett brott, det kan inte sonas." sid 48
Säkert skrivet av en man, om kvinnor. Jag häpnar men inser att i de orden ligger en slags förklaring till kvinnors dyrkan av mäns uppvaktning. Intressant.
Hur känner man då igen en fri ande? Det är någon som resonerar utan att bry sig om att få rätt. sid 71
Jag håller med, skulle bara vilja veta var dessa fria andar finns?
Jag har inget medlidande med kvinnor. Det händer att jag älskar dem, men jag tycker inte synd om dem. Jag vet att de kan ljuga. Det är bara maskiner som inte kan ljuga, och jag ser dem som människor. Kanske är jag ensam om att respektera dem. sid 77
Så länge de inte är otacksamma kanske...
Engdahl ser sig, nej fel, har setts av kvinnor som Sankt Sebastian, mannen på omslaget med vacker kropp och genomborrad av pilar. En gissning är att nu för tiden känner sig Engdahl som Sankt Sebastian. Varje pil är ett missförstånd från omgivningen. Engdahl vill vara obekymrad men det svider i såren. Det finns ett stråk av önskan om medlidande i den här boken som får mig att känna att Engdahl är trött. Trots att han vunnit en halv seger.
Engdahl, Horace: Den sista grisen ***
Här har Engdahl skärpt till det, vissa citat är så inhumana att jag inte ens vill citera dem här. Men de kan ge en vink om det samhälle som formas inför våra ögon och där "våra minsta bröder" viftas iväg utan pardon.
Kanske inte är så juste att skriva om det utan citat, men som sagt, det avslöjar nånting väsentligt. Som jag inte vill sprida vidare faktiskt.
Men här kommer andra citat:
Citat 1:
Intelligensen är opartisk. En intelligent person inser genast när motparten har rätt. En mycket intelligent person erkänner det också utan omsvep. (Camus kallade detta för "frihet".) sid 63
Ja det kan man ju vänta sig från Engdahl. Men det går att vända på citatet, för om man vet när motparten har rätt, då måste man ju också veta om den har fel eller hur? Och det vet Engdahl väldigt ofta.
Det börjar med titeln, den är verkligen inte kul. Sen avslöjar Engdahl förakt för än den ena än den andra /se ovan/. Men det är såklart citat som skenbart verkar på pricken, så rätt och intressant.
Citat2;
När du märker att någon bedömer dig fullkomligt fel, skall du tänka på att det någon annan som du missförstår lika kapitalt. Du vet bara inte vem. sid 144
Jahadadusägerdet. Men kom ihåg, Engdahl är intelligent, det vet vi alla. Så då gäller citat 1 såklart.
Och det finns många visdomsord:
Det viktigaste skälet till att människor begår dumheter är att de vill bli omtyckta. Därför är det inte helt galet när de skyller ifrån sig. sid 15
Avunden är infantil. Den har sin rot i en magisk verklighetsuppfattning, där man betraktar tur och otur, framgång och motgång som resultat av högre makter. sid 17
Han gick utan mask, och man berömde inte utan skäl hans utsökta förklädnad. sid 179
Modiano är det försummade och nedtystade barnet som blivit författare för att tvinga de vuxna att lyssna. Le Clézio är det omhuldade barnet som blivit författare i övertygelsen att alla älskar att höra honom tala. Kanske är litteraturen i hemlighet uppdelad mellan dessa typer. sid 209
Hur ska man veta att man gjort bruk av yttrandefriheten om inte någon blir sårad? sid 214
Ja tankar fanns det även i Cigaretten efteråt, och många gånger slår Engdahl huvudet på spiken, på ett unikt sätt. Läsvärt.
Läst 2016
-------------------------------------------------------------
Engdahl, Horace: Cigaretten efteråt ****
Problemet med elitism är att man bara får med sig de näst bästa. De bästa identifierar sig med allmänheten och ser sig själv som vanliga. sid 15
Vid en viss ålder upptäcker man att människor kanske inte vill en väl, som man trodde i yngre dagar, när man knappt la märke till syrliga reservationer och fientliga blickar. sid 117
Beundran skiljer sig från avund genom att den fungerar som ett socialt kitt. Man förenas av att beundra samma föremål, men två förenas inte av att vara avundsjuka på en och samms. sid 124
Engdahl har tillskansat sig en del visdom under åren, det ger ju de tre citaten ovan klarhet om. Och en stor självinsikt dessutom, jag skrattade faktiskt när jag läste om männens ärelystnad på sid 132. Kanske att Engdahl har släppt sin bautasten och blivit fri, äntligen. Men det skulle kanske ha skett tidigare för hans egen skull.
Jag omfattar ju en tes att litteraturen nuförtiden innehåller en hel del memento mori skildringar. Vid något tid i sitt liv ( oftast den senare delen) blir många författare (mest manliga) medvetna om att det kan ta slut. De kan med emfas ha skildrat död och dödskamper bland kända (påhittade) och okända (familjemedlemmar) men nu närmar de sig något som inte låtar sig skildras utan kommer att upplevas IRL och blir IRD. Och då händer något och dessa memento mori skildringar dyker upp.
Än finns det inte fullt uttalat hos Engdahl men just att han låter sina (genomtänkta) tankar om livet dyka upp här och var eller överallt i den här boken får mig ändå att känna vibbar från andra böcker av (äldre, nåja) författare.
Vår tid är snart förbi säger Engdahl på sid 142. Javisst, så är det.
Två meningar kvar:
Läst 2012
Citatet
Jag tror att vi enbart bör läsa böcker som biter och sticker oss. Om den bok vi läser inte ruskar oss vakna som ett slag mot huvudet, varför då göra sig besväret att läsa den över huvud taget?
Franz Kafka
Lite väl drastiskt men det ligger nåt i det.
email:
h55n/at/yahoo.se