Karam, Balsam: Händelsehorisonten ***

En annorlunda skriven bok.  

Jag gillar ju att bli överraskad när jag läser och är inte så förtjust i det ganska numera vanliga scenariot att man, precis som Karam har gjort, början till slutet. 

 eftersom jag direkt upplevde att det var väldigt svårt att förstå vad boken skulle handla om och var den skulle leda, kom jag in i handlingen först efter ett antal sidor. Och det var nog lika bra för om jag förstått det jag läst i början skulle jag vetat lite för mycket. Enligt mitt tycke.

Nu växte historien fram. En historia som handlar om acceptans och motstånd. Och systerskap. 

Det här är en dystopi som är ett inlägg i flyktingdebatten. 

Men Karam borrar sig in i det praktiska, beskriver hur det är att vara barn, flicka, kvinna i Utkanterna. Och hon beskriver också hur det går att klara sig utan män. (var de är vet jag inte). Ett slags feministiskt manifest. Vi lever som människor och dör som människor. (Kan även bytas ut till män). Har vi ett har vi det andra. Därför blir slutet så sorgligt.

Karams debut är inte vacker men livsbejakande i all sin smärta. Jag vill tro att det är bara en dystopi. Men tyvärr känns den mycket verklig.

Läst 2018

   Keilson, Hans: Vedersakarens död ****

Otaliga är de böcker jag läst om andra världskriget och den vidriga förföljelsen av judarna. Numera väljer jag bort de mesta  av den litteraturen, trots att det ständigt kommer nytt.

Men här dyker det upp en bok som tidlöst betraktar händelserna ur ett perspektiv som gör den aktuell på ett helt annat sätt, även idag. Det är för mig en gåta att den inte översatts tidigare, då den är en psykologisk studie i ett skeende som förhoppningsvis aldrig kommer igen. 

(Ett tack till Nilsson förlag vars utgivning omfattar så intressanta böcker, däribland även Komedi i moll av Keilson.)

Det här är helt enkelt en intelligent studie i Hitlers (även om han aldrig nämns) väg till makten. Kantad av författarens barndomsupplevelser och det som hände under andra världskriget. Men det är inte kärnan i boken, utan under ytan vibrerar en känsla av fientlighet mot de utsatta. 

Det är inte helt lätt att ta in allt Keilson skriver, men jag uppmanar dig att försöka. Jag som söker det ovanliga, oväntade hittade det här. Intressant!

Läst 2018

Kalman Stefánsson, Jon: Sommarljus *** Länge trodde jag att jag lånat ännu en isländsk deckare, så jag väntade och väntade på mordet som aldrig kom. Tänkte hmm, ovanligt bra skriven deckare men ingen polis och inget lik. Så jag började läsa baksidestexten vilket jag nästan aldrig gör och insåg att det här är inte alls någon deckare utan en skönlitterär isländsk roman. 
Och den är välskriven med ett stort antal personer som lever i den här byn utan kyrka och kyrkogård men med Lagret där det har lust att spöka och med en Astronom som håller föredrag men framförallt finns här kvinnor som väcker våldsamma begär en bit in i boken och sen slutar de liksom aldrig. Antingen är det författarens våta dröm eller så går det till såhär på Island......???
Det är som det står på baksidan "här kommer helt säkert att berättas om lidelser som knyter samman dagarna och nätterna...." Och det stämmer precis. 
Personerna dyker upp och sen försvinner de, det är otrohet och hämnd (vissa scener skulle göra sig på filmduken kan jag säga) mystiska elfel och slutligen en som reser bort och inte dit men kommer hem igen. Sen är boken slut men samhället har levandegjorts och några har ändå funnit varann........
Jag tror faktiskt inte jag läst nånting liknande från dessa breddgrader, gillar du lite annorlunda böcker är det här nånting för dig kanske.

Krusenstjerna, Agnes von: Den blå rullgardinen ****

Länge har jag sneglat på fröknarna von Pahlen. Och då talar vi decennier. Men aldrig kommit till skott förrän nu i och med Martinas läsutmaning Skrivande svenskor  Och jag blev positivt överraskad. Visst, boken är väldigt högtravande skriven med många porträtt som säkert skulle gå att analysera varenda ett. Men jag gillade att Krusenstjerna i nästan varje mening hittar en slags essens, som t.ex när hon beskriver moderns död

Det ofattbara som hänt sökte hon icke fatta. Hon tyckte att inne i det som förut synts som ett enda stort mörker nu tänts en fladdrande ljuslåga. Hon lutade sig fram med drömmande ögon. Det var ett litet barn som höll upp ljuset i sin hand. Hon hörde dess späda nakna fötter mot marken. Så gick människan genom en natt av gåtor ensam med ett fladdrande ljus. Ett sådant mod! Vad hände med henne sedan, när ljuset slocknade? Tändes lågan, den lysande själen, då i en annan värld långt borta? sid 29

Men det är naturligtvis inte språket och dess inträngning i både det mänskliga psyket och naturen som gjort att Krusenstjernas böcker fortfarande läses. (Naturskildringarna är också riktigt bra, jag är ingen vän av sådana, om jag nån gång hoppar i en text är det vid de partierna. Men här kunde man verkligen känna naturen. Jag blev nästan förflyttad till min barndom där hemma på småbruket med skogen runt knuten och tänkte, ja men visst, så kändes det ju! Fast jag inte skulle ha kunnat sätta ord på det själv).

Nej det är ju som skildring av det kvinnligt sexuella som Krusensjerna fortfarande röner intresse. Som det står i I gränsland av Eva Adolfsson:

Samtiden läste Fröknarna von Pahlen som realistiska sedeskildringar och kvinnostudier. sid 39

men:

Drömbilder, sexualsymboler, sagans häxor och viduner - det är sådana realiteter som möter Petra och Angela på deras väg mot lyckan. Fröknarna von Pahlen blir ett psykodrama om kvinnans kamp för att finna sin plats i världen som älskande människa.

I det drömartade symbolmättade kan man se Krusenstjernas djupa samhörighet med tidens freud- och junginspirerade avantgarde. sid 41

Det är nästan så att man önskar att von Pahlen serien skulle ha varit obligatorisk läsning för flickor vid den tiden den skrevs. Jag blev imponerad och kände när jag läst Adolfssons essä att jag känt rätt. Här finns en symbolmättnad utan dess like, parad med klar realism (födseln av kalven t.ex.)

Jag ska inte göra någon djupare analys (då blir jag fast hos fröknarna resten av sommaren) men kan konstatera att de kvinnliga författarna har en:

strävan att "dekonstruera och rekonstruera" den manliga litteraturens kvinnorbilder.  sid 36

Inte konstigt att de mötte på motstånd!

Jag rekommederar verkligen en läsning av essän; Det uppbrutna kvinnoteckenet: Agnes von Krusenstjerna, Moa Martinson i Eva Adolfssons bok I gränsland.

Det blir ett nytt lån av den boken till nästa författare Moa Martinson.

Läst 2010

Kadare, Ismail: Stäppgudarnas skymning ****

Ah, Kadare! I början var dock den här boken riktigt seg och jag tänkte att det kanske berodde på att den inte utspelade sig i Albanien. Men sen tog den fart och jag har sällan läst nånting så vanvettigt inborrande om författarskolor (?) och politik som det här. Nånstans vet jag att här är en kärna till den ryska litteraturens våldsamt depressiva storhet! Även om den beskrivs utifrån, och självbiografiskt, av en albansk utbytesstudent.

Boken innehåller så mycket att jag blir nästan yr medan jag läser den, en yrsel som består nu när jag ska beskriva den. Vad ska jag ta med? Jag inser att det måste bli minimalt och hänvisar till Världenslitteraturs förnämliga recension av boken där även en sammanfattning ingår.

Ok, nobelpriset och Sverige är med en hel del men det tar jag sist som vanligt.

En enda mening som visar Kadares sätt att med några få ord göra språket vackert:

Jag såg hur min andedräkt stelnade framför munnen på mig och jag skulle inte ha blivit ett dugg förvånad om jag fått se den falla till marken och splittras i tusen fina kristaller. sid 160

I senare delen befinner sig huvudpersonen alltså i Moskva och på sitt studenthem talar han om för sin ryska väninna/älskade hur studenthemmet är uppbyggt, under en hissfärd.

På första våningen bodde nybörjarna vid institutet, de som ännu bara begått några få litterära synder. På andra planet litterturkritiker, konformistiska pjäsförfattare, livets blankpolerare. Tredje... kretsen innefattde de malltrogna, lismarna och slavofilerna. Fjärde kretsen kvinnor, liberaler och de som blivit besvikna på socialismen. Femte kretsen baktalare och angivare, Sjätte kretsen de nationslösa, dvs. de som övergett sitt språk för att skriva på ryska... sid 104

Sjätte kretsen, regimkritik så det förslår, där stäppgudarna breder ut sig både mot lettland och balkan, och där bor även utländska studenter som huvudpersonen.

Boken är tidvis riktigt humoristiskt skriven, jag log flera gånger fast jag inte tror att det var meningen. Jag kunde också känna en igenkänning till Mästaren och Margita, nånstans var den lite burlesk med sin fylla och sina litterära uppkastningar och manuskriptet som var på avvägar i slummiga rum. Det var fantasy utan fantasy, bara våldsam sanning.......sanningen överträffar dikten. Ingen behövde flyga iväg på en kvast utan istället kastar en mongol sig i förtvivlan ut och se, ingen kvast fanns tillstädes. That´s life!
Jag gillade den verkligen!

Och så antiflirten måste man nästan säga, med Sverige och Nobelpriset. Fast det är såklart ironiskt menat, tror jag i alla fall! (?)

Först berättelsen om legenderna som Kadare med förkärlek ju har med i sina romaner (till vilken nytt kan man nu undra se nedan!!!):

Den bosniska versionen tjänade som inspirationskälla för Ivan Andri´cs roman, Bron över floden Drina som gav honom nobelpriset. sid 31f.

Jag visslade till. Det var alltså allvar. En roman vid namn Doktor Zjivago hade fått nobelpriset. Det var en dålig roman, riktigt dålig. sid 119

Alla talade bara om detta, en del häftigt, andra mer försiktigt. Noblepriset, vilket jävla pris! Det var från Skandinavien det onda kom.

 - Men om nu Sjolochov åker till Sverige vartenda år för att inte Svenska Akademien ska glömma bort honom? sa någon bakom mig.

 - Du ska inte snacka så mycket, blev svaret.

 - Vad är nobelpriset för nånting? frågade Taburokov en av Jungfrurna från Vitryssland. Jag tycker jag känner igen namnet.

- Det är en giftgåva från den internationella borgerligheten, förklarade hon. sid 125

Nästan alla på vår kurs hade skrivit insändare som de nu gick och väntade på att få se i tryck. Bland dem var Taburokov, som fortfarande hade för sig att nobelpriset var ett påfund av amerikanska regeringen i maskopi med New Yorks judar, och Maskiavicius, som kvällen innan hade sagt att Pasternak var hundra gånger bättre än resten av sovjetlitteraturens slödder. sid 128.

Ha, ha skrattade han illvilligt. Nobelpriset, tänka sig! sid 132

Av det skrivna om just nobelpriset kan man inse att det trots allt, i fallet med ryska författare, uppfattats som ett slags politiskt pris. Och dessutom ett pris som inte var direkt uppmärksammat efter förtjänst. Men ändå, intressant att lägga märke till då det inte framställs i någon direkt förtjusande dager......:-) Ironiskt som sagt (hoppas jag).

------------------------------------------------------------------------------------------- 

Kadare själv har tröttnat, hans röst vill tystna enligt den här intervjun. Och jag blir smått chockad, Bröllopet som jag verkligen gillade tycker han själv är hans svagaste bok!!!! Han har helt enkelt skrivit tillräckligt och är trött på politik.

"Om de gamla sederna och myterna han använt så mycket säger han ”det där är bara exotism, jag använde dem enkom för att fly politiken.” "

Precis som artikelförfattaren blev vid intervjun av författaren som hon så beundrat, precis som hon blir jag........förbluffad. Men när jag hämtat mig måste jag säga. Bravo Kadare! Ärlighet varar längst! En sann förmedlare av orden och dess makt inser när orden tagit slut! Och är medveten om sina uppkastningar.

Trots DN:s artikel vill jag fortsätta tills jag läst allt av Kadare. Och då inte bara för innehållet (som tydligen är liiite fööör konstruerat) utan för ordens magi, en gåva som han tydligen inte vet om att han har eller i alla fall haft!

 Kjersén Edman, Lena: Godhet i litteraturen och i livet ****

Den här, till formatet, lilla boken, innehåller så mycket visdom. Och intressanta iakttagelser. Men jag är iofs inte förvånad då Kjersén Edman tillhör en av mina absoluta litteraturvetenskapsfavoriter.

Här finns många citat, en del kan jag hålla med om andra inte. Jag skriver ner dem mest för min egen del, så jag kan återvända till dem tills jag införskaffat boken till min egen hylla!

Godhet, menar han (Mankell, min anm) är medfödd - men den kan besudlas. Ondska, däremot, är inte genetisk. [...]Ondska är en omständighet som kan ryckas upp. sid 28

Inlevelsen i att var någon annan är humanitetens hjärta. Det är alltså en moraliskt god handling att försöka leva sig in i en annan människas medvetande. sid 36. (McEwans tankegångar)

När du försonas och är försonad är du inte längre splittrad, delad. Du är en. Du är dig själv, en hel ansvarstagande människa med förmåga till inlevelse. sid 39

God litteraur, liksom annan god konst, kan få oss att förstå vad det innebär att vara en människa med ett samvete. sid 43

Han (Horace Engdahl, min anm) har djärvt påstått att Selma Lagerlöfs romaner betvingar läsaren att uppleva sin egen godhet. Att läsaren av Gösta Berlings saga [...] (uppräkning av Lagerlöfs titlar min anm) faktiskt blir en bättre människa än vad hon trodde att hon var! sid 76

Att vi och bara vi har möjlighet att förverkliga Guds barmhärtighet. Vi har blivit skapade för det. (Ur Ekman: Skraplotter) sid 83

Men i det lilla. I att, som präst, mer tjäna människorna än en obarmhärtig Gud.  (Ur Ekman: Skraplotter) sid 85

Sammanfattningsvis gav den här boken mycket att grunna på. Och jag måste erkänna att väldigt mycket att det Kjersén Edman skriver skulle kunna vara, och är, mina egna tankar. Inte konstigt att jag tycker boken är bra!  :-)

Och min läsa lista fylldes på ordentligt, se nedan.

Om det finns böcker som inte är med som ni tycker borde vara med kanske det bara är så enkelt att jag redan läst dem!

Ranelid: Mästaren

Mankell: Comédia infantil.

Kjaerstad: Förföraren, Erövraren, Upptäckaren.

Oates: Stor i käften

Kundera: Odödligheten

Lee: To Kill a Mockingbird

Lagerlöf: Körkarlen

Hoeg: Den tysta flickan

Dostojevskij: Idioten

Läst 2010

Fackbok G

Kornhall, Per: Livets ord **

Hittade Kornhalls namn i en artikel och blev nyfiken. Och jag är ju också intresserad av sekter. De som är med i Livets Ord ser det naturligtvis inte som en sekt, men här skalar Kornhall in till kärnan och visst är det en sekt.

Kornhall gör naturligtvis upp med sin tid i rörelsen och hur den fungerar i dagsläget är inte riktigt så lätt att få klarhet i, men jag läste den mer i ett försök att förstå den sektmentalitet som finns här och var, och därför ett par citat:

Robert Jay Lifton, en amerikansk psykolog som studerat tankekontroll, menar att människor som inte förmår konfrontera en obehaglig sanning förtränger den eller stänger sina samveten. sid 102

Historien visar att man kan få människor att göra nästan vad som helst genom att hänvisa till en osynlig Guds önskemål. sid 108

Det jag känner när jag läst boken är en stor sorg, den Jesus som tvättade sina lärjungars fötter finns liksom inte här där församlingmedlemmar tvättar pastorernas bilar.

Tänk själv och visa välvilja skulle jag vilja utbrista! Som i alla sektsammanhang, vare sig de är politiska, religiösa eller bymentalitetiska!

Fackbok Cks

Läst 2010