Inlägg publicerade under kategorin Norrländskt

Av violen - Söndag 7 mars 14:45

Westman, Anton: Alla fyrar kring höstens långa kust *****

 

 

Äntligen! En bok som verkligen tilltalar min nyfikenhet av en för mig helt ny författare. Så många meningar som är värda att citeras. Ett visst mått av referenser till sånt som jag känner till. En viss lokalkännedom (och det är inte i Japan jag varit) och en riktig historia med början och slut. 

 

Så många bottnar i denna bok. Barndomens hem, psykisk ohälsa, landhöjning, religionen i blodet, Bomben med molnet, handlingskraft. Fantasy därtill; både kul (djuret) och inte (på strategiskt ställe, vink till Torgny Lindgren). Jag känner genrer dyka upp och användas som hos Händelser vid vatten

Lägg därtill dialekt som aldrig fallerar. Puh. 

 

Om språket:

Det är inte tjänandets språk utan det tjurskalliga självbestämmandets. sid 24

 

Lokalkännedom varav jag bara förstår vad som menas med kvinnan:

Det överlevande syskonets föräldrar, den rånade pensionären, kvinnan utan öra i snön. sid 35

 

Citatmening:

Vattenruschkanan i Ånäset är översnöad och de två osthyvlarna höjer sig ur åkern som stålhandflator, sammanpressade i bön om norra Västerbottens frälsning. s 48

 

Citatmening typ varför är allt en trasa! Kanske bokens starkaste parti.

Broräcket är kallt under mina handflator, smäckert stål spunnet genom luften över vattnet, i den himmelska ron där 

stridsflyplanets metallnos stegrade sig. Fäster en eldstorm någon vik vid intentionen hos den som gläntar på dörren? Ett aeroplans motor dånar genom rymden, vinglande över folkmassor i skräck. Futuristerna förutsåg inte förgörarna. En hammare över det moderna samhällets komplicerade legobygge. Någon bygger en tjärdal i hjortronlandet. Någon river sönder den. Någon som hatar så starkt att han är beredd att förgöra sig själv. Mannen från Nasaret bär bombväst. sid 60

 


När bygdens son, P-O Enqvists bild, uppförstoras och hembyn skymtar i glasögonen, alltså jag ryser över författarens sätt (och mod) att låta barndomens stenar skrivas av litteraturen. 

 

En rasande bra mening, som passar till massor av väderfoton. 

Himlen är marmeladfärgad. Man skulle kunna bre den på kex. sid 132

 

 

Storartad hyllning av allas rätt att finnas, till de tre stora, Lidman, Enqvist, Lindgren. (obs. utan inbördes ordning!) antikrigsförklaring och västerbotten.

 

 

 

 

 

 

Av violen - Torsdag 18 feb 20:00

Ann-Helén Laestadius: Stöld ****

 

Omskriven bok. Jag gillade den, särskilt den senare delen när den lämnade ungdomsboksstadiet och blev en vuxen realitet. 

 

Så många har tydligen blivit chockade och förvånade när de läser Stöld. Jag känner inte alls så. Kanske för att jag läst mycket sen tidigare, både om rasbiologin och samernas sätt att leva. Jag har varit på en renskiljning och hyser inget agg mot samer. Men det som kommer fram i boken och också IRL på senare tid, visar på en djup rasism som gör mig bestört. Även Fredrik Lindström vittnar om att den värsta rasismen under sin resa i landet, fanns uppe i norr.

 

Laestadius lyckas sätta fingret på hur det kan vara att leva som same idag. Att renarna, som ju är både ett kapital, en livsstil och ett levande väsen, fortfarande betyder så mycket i samklang med naturen. Att de fördomar och den fräckhet som visar sig från de bofastas sida yttrar sig mer och mer öppet och med myndigheternas goda minne. Att stå med en fot i det gamla och det nya. Och en bymentalitet är en bymentalitet vilka som än bor där.

 

Den äldre generationen samer dör bort och kvar finns unga män som knappt vet vad de ska göra med sitt arv och om de orkar med livet, och unga kvinnor som befinner sig i en kultur där de fortfarande har sin plats i kåtan (bildligt talat). 

 

Intressant och beskrivet på ett sätt som verkligen får en att förstå. Om man har ett öppet sinne.

 

 

Ann-Helén Laestadius: ”Statens kolonisering av Sápmi pågår” - DN.SE

Av violen - 21 april 2020 10:15

Norlin, Annika: Jag ser allt du gör *****



Vi går tysta nere vid vattnet, säger inget. På ett ställe svänger vi in. Då är det plötsligt skog. Där finns det en grillplats. Idag är det alldeles klart i luften, blå himmel, stark sol. Händerna är kalla. Vi sitter vid älven,

och så lyfter jag upp en liten grå sten från marken, och så säger jag:

"Det här en sten. Stenen är värt 1.

Det här är en gran. Granen är värt 1.

Det här är jag. Jag är värt 1.

Det här är du. Du är värt 1.

Inte mer än 1, och inte mindre än 1. Inte mer än nån annan, och inte mindre än.

Det är bara att du finns, eller inte finns." sid 47

 


Norlin upprättar på ett sätt människovärdet. Eller jag börjar i en annan ände. Citatet ovan säger så oerhört mycket om Norlins synsätt. Dels om det norrländska anslaget som finns i flera noveller. Dels om den människosyn som avspeglar sig i dialogen ovan. Vi är alla lika mycket värda. 1. 


De här novellerna är tankestoff, komik, sorginkänning, den där musiken och dess turnéliv, bekräftelse och den som utför den. Och den där filmen som drabbar en, som drabbar en. Och orden, och orden, och orden.


Det var så länge sen jag läste något lika bra som det här. Jag drar en djup suck av glädje och inser att tankarna verkar finns fortfarande. Jag känner en inkänning av sällan skådat slag, norrland, orden, skeendet. Och de finns där, Lindgren, Enqvist, Lidman. Deras andar svävar, de tänker: "Hannä va lasteligt." 


Jag vill genast läsa om den men fler vill läsa, kön på bibblan är lång.



Otroligt! Läs den.



Av violen - 13 april 2019 17:15

Torgny Lindgren: Hummelhonung **** Vilken fantastisk bok! Den speglar det västerbottniska kynnet på pricken! Och det är tack vare det som den får sina fyra stjärnor, de olika kroppsvätskorna hade jag gärna avstått ifrån....

Läst 2000

Av violen - 13 april 2019 17:00

Lindgren, Torgny : Dores bibel **** Det här är nummer tre i Torgny Lindgrens triptyk (altartavla med en mittdel o två fasta el rörliga flyglar, tredelat (bild)konstverk i allmänhet, enligt Bonniers svenska ordbok 1990) som speglar västerbottens inland med dess invånare. Första delen, Hummelhonung, fick det här omdömet av mig 2000:
Torgny Lindgren: Hummelhonung **** Vilken fantastisk bok! Den speglar det västerbottniska kynnet på pricken! Och det är tack vare det som den får sina fyra stjärnor, de olika kroppsvätskorna hade jag gärna avstått ifrån....


Hur är då trean, Dores bibel? Såklart är även den sååå bra, men riktigt fem poäng blir det inte ändå, kanske för att historien inte lyckades beröra mig som de föregående gjorde. Och bilderna var malplacerade tyckte jag liksom namnteckningen....även om jag inser att det finns djup i boken som kanske gått mig förbi.......men hur många böcker har en lista på att-läsa-böcker? inte så många men ändå........jag är glad att jag äger den bara pga det, även om den just för tillfället är utlånad så jag inte kan ge er det titlarna........Mitt råd är: läsa alla tre och lär er något om västerbottens inland och dess innevånare.....


Läst 2005


Av violen - 13 april 2019 17:00

Torgny Lindgren: Pölsan ***** Lysande! Den här boken kan vem som helst läsa, tro mig! Början var medryckande, sen blev den lite trögare det måste erkännas men den riktigt doftar Västerbotten. Trots att jag personligen hatar pölsa så blev det en fempoängare. Den är skriven med lätt hand och humor och innehåll som kanske är lite väl västerbottnisk, men vem har sagt att det är fel att lära sig nåt om vårt avlånga land?
Hur är då trean, Dores bibel? Såklart är även den sååå bra, men riktigt fem poäng blir det inte ändå, kanske för att historien inte lyckades beröra mig som de föregående gjorde. Och bilderna var malplacerade tyckte jag liksom namnteckningen....även om jag inser att det finns djup i boken som kanske gått mig förbi.......men hur många böcker har en lista på att-läsa-böcker? inte så många men ändå........jag är glad att jag äger den bara pga det, även om den just för tillfället är utlånad så jag inte kan ge er det titlarna........Mitt råd är: läsa alla tre och lär er något om västerbottens inland och dess innevånare......


Läst 2002

Av violen - 31 mars 2019 11:00

Raattamaa Visén, Pia Mariana:

Där rinner en älv genom Saivomuotka by ****

 

 

En finstämd berättelse som spänner över generationer. Men det är hemmasonen Erik som det till slut handlar om. 

Med kärleksfull blick skildrar Raattamaa Visén det hårda livet vid älven i norr. Familjen med de många barnen har ett strävsamt men på något sätt ändå meningsfullt liv. 

 

Jag känner en sådan sympati för familjen, och även för maken som inte säger så mycket men tänker desto mer. Aldrig har jag läst en finare bröllopsnattskildring och den omtanke Israel visar Maija tar sig även senare uttryck.

 

"Israel skäms när han ser på henne, så mycket tyngd han ger henne, en sådan tung kärlek att bära. Hon är över fyrtio nu. Det är åttonde gången hon är tung med ett barn. Det måste bli det sista, tänker han. Det får bli det sista. Måtte barnet få leva ändå, och han minns lill-kistan han fick snickra." sid 89 

 

"Att få vara far och ha pojkarna med sig i skogen, tänker Israel igen och något rör sig i honom." sid 88

 

Men det är såklart även svårigheter och pengabrist. Död och sjukdom. Åderlåtning av barnaskaran där flera måste flytta. Och det handlar inte så mycket mer om de som flyttar, de försvinner liksom bort. Kvar blir några som håller ihop, tar hand om modern, gården. 

 

Språket är lugnt, eftertänksamt. Bilderna kommer i ens huvud när man läser.

 

Det här är en lisa för själen och visar en bild av det karga livet som sällan visats. Dessutom är det en slags årens oddyssč från 1895 till 2015. Ett historiskt dokument. Som trots allt visar att det blev bättre. Med tiden.

 

 

 
Av violen - 23 januari 2019 14:15

 Lundgren, Andrea: Nordisk fauna ****



Väldigt bra noveller skriver Lundgren. De är klara, tydliga men samtidigt slutar de undanflyende, ovissa; ibland sorgliga, ibland neutrala men sällan riktigt bra. 

Djuren står för en slags magisk realism, vad betyder de och varför? Kanske är de huvudpersoner, kanske bifigurer. De har i alla fall sin plats, i sin egen rätt som det brukar sägas.


Många har framhållit denna novellsamling som lysande. Numera även jag.


Läst 2019


Senaste inläggen

Presentation

Violens boksida
reflektioner

Citatet

 Citatet

 

Jag tror att vi enbart bör läsa böcker som biter och sticker oss. Om den bok vi läser inte ruskar oss vakna som ett slag mot huvudet, varför då göra sig besväret att läsa den över huvud taget?

 

Franz Kafka

 

Lite väl drastiskt men det ligger nåt i det. 

Kontakta mig

email:

h55n/at/yahoo.se

Följ

Sök i bloggen

Kultursidor

Länkar

Länkar2.0

Länksamling/Förlag

Kategorier

LITTERÄRA PRISER

Litteraturpristolvan 2021

Litteraturpristolvan

http://violensboksida.bloggplatsen.se/2021/01/01/11705498-litteraturpristolvan-2021/

Läser en bok som fått ett litteraturpris varje månad.


Arkiv

RSS

Tidigare år

statistik

Författare

JUL

Medicinskt

Min gästbok

Ätbart


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se