Larsson, Åsa: Fädernas missgärningar

Likväl som Ekman skrev (i Händelser vid vatten) om de barbariska kalhyggenas röda blomning på 90-talet, skriver Larsson om den gnistrande vita snön, som ytterst kan rymma en dödlig lavin. 

Och lika lite som de döda i tältet gör Ekmans bok till en deckare, gör Larssons långtidsiförvarade lik i frysen det här till en deckare. Båda böckerna är samtidshistorier, och kommer så att förbli. I mina öron.

Ok, det faktum att Larsson spinner vidare på de tidigare persongalleriet gör det mer deckarlikt, den överskuggande genren är ju trots allt kriminalromanens. Medan det hos Ekman hela tiden dyker upp nya genrer och vindlingar.

Jag lyssnade på Larsson, som läste upp sin egen bok. Och den tog liksom aldrig slut. Ämnena var från boxning till prostitution, religiös fanatism, hundars beteende till gamla oförrätter som löses genom samförstånd, och så kriminalitet som gör en lite skraj faktiskt Och så Mella, von Post och Christer. Och Rebecka inte att förglömma.

Allt beskrivet oändligt detaljerat. Visst intressant, men allt på en gång. Det blev lite mastigt. 

Främst sätter jag skildringen av Kiruna, Norrbotten, snön och kylan som gör att det gnistrar om både snö och luft. En frihet att längta till. Bara man klär sig.

Jag tror att Larsson nästa gång kanske ger sig på nåt ännu mer romanlikt. Och den läser jag ju förstås också, såklart. 

Larsson Åsa : Det blod som spillts*** Åsa Larssons andra bok om Kirunajuristen som återvänder. Den här gången är det en präst som blir mördad och boken är lika mycket en känga till manssamhället som till kyrkan. Den var bra men Solstorm var ändå strået vassare tyckte jag. Slutet var som vanligt (?) våldsamt men om man bortser från själva mordet så är det en intressant norrlandsskildring, skriven med stor insikt i bl.a djurs beteende. Och med ett vackert språk!

Läst 2004

Larsson, Åsa: Solstorm*** Gör författaren upp med sin frikyrkliga bakgrund i den här boken? Det tänkte jag hela tiden, det var suveränt skildrat, om än med en viss slagsida åt schablonen: präst=sexdåre. I övrigt rappt skrivet, kunde varit ännu en journalist men Larsson är jurist. Boken höll inte riktigt, slutet var aningen överdrivet, en kontrast till det övriga som verkligen kändes äkta. Och det gamla vanliga: man är otrevlig men kvinnan faller (?) och mannen ändrar sig och blir så snäll så snäll (!). Fortsättning på kärlekshistorien kommer nog i nästa bok.....

Läst 2003

Larsson, Åsa : Svart stig *** Jag säger det direkt, den tredje stjärnan får Åsa Larsson enbart för att hon vågat gå ett steg längre med den här nya deckaren. Jag tänker då på att hon tagit in magisk realism, eller kanske för att nämna det med sitt rätta namn, svensk synskhet, i boken. Detta tar dock fokuset från själva deckarhistorien och mordet framförallt. Larsson gapar över en hel del måste jag säga, och att Kiruna är även denna gång är med i boken är väl lite snällt sagt. Även om Larsson själv säger att stämma blod och vara synsk är vanligt i Kiruna.......(?) Jag trodde att det skulle vara mer om fjällvärlden eftersom Abisko var själva mordplatsen men det var mest Uganda och nån herrgård söderöver....Den mest intressanta personen är den synska flickan Ester som inte har nåt med mordet att göra egentligen, vilket jag kan säga utan att avslöja för mycket. Det vansinniga slutet är som vanligt bara to much och jag tror helt klart att Larsson känner till kyrkans värld mycket bättre än affärsvärlden (för att jämföra med hennes andra böcker). Flera gånger tänkte jag sluta läsa men eftersom stilen skiftade och var till viss del nyskapande fortsatte jag.........Om mordet varit bortkopplat och det varit en vanlig roman skulle jag ha gillat den mer. Snart är ju deckare bara dåligt skrivna fiktioner, inte ens nån spänning finns kvar.....Nej, för många personligheter och för mycket händelser var det i denna deckare. Ingen blev riktigt skildrar på djupet.......och magisk realism har jag aldrig gillat, inte heller i denna bok........ Men det var modigt att våga göra det.

Läst 2007

   Larsson, Åsa: Till offer åt Molok ***+

Hon är bra, Larsson. Riktigt bra. T o m Leif G W gör ju vågen för henne. Och själv har jag funderat kring hennes författarskap. Dvs man vet inte vad man får men bra är det...

Den här gången skriver Larsson en fullödig deckare. Så många gillar säkert det här.

Men samtidigt, det finns med så mycket annat. God inblick i barnpsykologi, hundpsykologi och maktpsykologi. Och mobbing.

- Lögnare, sa Krister. Och mobbare. Det är synd om dig Willy. För sådant där lär man sig hemma. På något sätt

sid. 338

Dessutom är hon modig Larsson som sätter en människa före ett djur. Och hon verkar vara åt det feministiska hållet också, jag menar att bita sin förövare i läppen, det visar ju på stor självbevarelsedrift och åsikt att man är värd att skydda. Nu gick det ju som det gick ändå (vem är förvånad) men mer av det framöver Larsson! För det som skedde i Kiruna för hundra år sen sker överallt än idag. Tyvärr.

Kort sagt, en bra deckare med lite ovanlig intrig och insikter utöver det vanliga. Att Elina överskuggade Rebecka till viss del gör väl inget? Nej det tyckte jag inte, för jag är sällan intresserad av själva mordet(n) utan hur livet levs omkring det hela.

En till Rebecka bok och sen skriver Larsson annat, inte för inte jämförs hon ju med Kerstin Ekman (en av mina stora favoriter som också började som deckarförfattare).

Framtiden är intressant vad gäller Larssons författarskap!

Läst 2012

Åsa Larsson

Jag har ständigt läst Åsa Larsson. Och förvånats över hur olika hennes deckare är. Till offer åt Molok väntar, men jag är säker på att den också är lite eljest som vi norrlänningar säger.

Och nu har jag fått svar. I senaste Vi Läser 3/2012 säger Åsa Larsson själv såhär:

Jag brukar tänka mig dem /böckerna min anm/ som min skrivarskola, eftersom jag givit mig själv en uppgift inför varje bok, berättar Åsa. sid 24

Och kortfattat menar hon: Solstorm skulle vara en bladvändare, Det blod som spillts skulle låta språket blomma.

(Och kan man gissa sig till att Svart stig skulle innehålla magisk realism? Och till dess din vrede upphör norrbottnisk historia?)

Och i Till offer åt Molok säger hon att hon har med det hon avskyr i deckare. Så det blir spännande att spana efter det.  

Eftersom jag läst de fyra första kan jag bara säga att det är just det här som gör henne till en så mångfacetterad författare. Hon kommer att bli en utmärkt skönlitterär författare vilken annan genre hon än tar sig an. Får jag gissa blir det nog historiska romaner. Och det behövs flera sådana om norra Sverige så skriv på Åsa!

   Larsson, Åsa : Till dess din vrede upphör *** Svart stig, förra boken av denna författare, var en svag trea. Den här bokens trea var starkare. Boken var spännande och lite andra världskriget avslöjande dessutom. Larsson har också återvänt helt och fullt till Kiruna och greppet var lite annorlunda med den döda närvarande i luften s.a.s Hon borde väl iofs kunnat ha sin mördade kompis med sig på flygturerna men så var inte fallet, varför vet jag inte. Men jag vet att jag gärna ville återvända till boken hela tiden och så ska en bra deckare vara.

   Larsson, Åsa : Svart stig *** Jag säger det direkt, den tredje stjärnan får Åsa Larsson enbart för att hon vågat gå ett steg längre med den här nya deckaren. Jag tänker då på att hon tagit in magisk realism, eller kanske för att nämna det med sitt rätta namn, svensk synskhet, i boken. Detta tar dock fokuset från själva deckarhistorien och mordet framförallt. Larsson gapar över en hel del måste jag säga, och att Kiruna är även denna gång är med i boken är väl lite snällt sagt. Även om Larsson själv säger att stämma blod och vara synsk är vanligt i Kiruna.......(?) Jag trodde att det skulle vara mer om fjällvärlden eftersom Abisko var själva mordplatsen men det var mest Uganda och nån herrgård söderöver....Den mest intressanta personen är den synska flickan Ester som inte har nåt med mordet att göra egentligen, vilket jag kan säga utan att avslöja för mycket. Det vansinniga slutet är som vanligt bara to much och jag tror helt klart att Larsson känner till kyrkans värld mycket bättre än affärsvärlden (för att jämföra med hennes andra böcker). Flera gånger tänkte jag sluta läsa men eftersom stilen skiftade och var till viss del nyskapande fortsatte jag.........Om mordet varit bortkopplat och det varit en vanlig roman skulle jag ha gillat den mer. Snart är ju deckare bara dåligt skrivna fiktioner, inte ens nån spänning finns kvar.....Nej, för många personligheter och för mycket händelser var det i denna deckare. Ingen blev riktigt skildrar på djupet.......och magisk realism har jag aldrig gillat, inte heller i denna bok........ Men det var modigt att våga göra det.

   Larsson Åsa : Det blod som spillts*** Åsa Larssons andra bok om Kirunajuristen som återvänder. Den här gången är det en präst som blir mördad och boken är lika mycket en känga till manssamhället som till kyrkan. Den var bra men Solstorm var ändå strået vassare tyckte jag. Slutet var som vanligt (?) våldsamt men om man bortser från själva mordet så är det en intressant norrlandsskildring, skriven med stor insikt i bl.a djurs beteende. Och med ett vackert språk!

   Larsson, Åsa: Solstorm*** Gör författaren upp med sin frikyrkliga bakgrund i den här boken? Det tänkte jag hela tiden, det var suveränt skildrat, om än med en viss slagsida åt schablonen: präst=sexdåre. I övrigt rappt skrivet, kunde varit ännu en journalist men Larsson är jurist. Boken höll inte riktigt, slutet var aningen överdrivet, en kontrast till det övriga som verkligen kändes äkta. Och det gamla vanliga: man är otrevlig men kvinnan faller (?) och mannen ändrar sig och blir så snäll så snäll (!). Fortsättning på kärlekshistorien kommer nog i nästa bok.....