Inlägg publicerade under kategorin Berglund, Mikael

Av violen - 11 juli 2022 19:45

Berglund, Mikael: Ovanjorden ****


Ett föremåls berättelse om obesvar fick mig verkligen att bli uppmärksam på denna  författare. Så jag läste även Smekmånader. Och nu den, till synes, tredje romanen, Ovanjorden. Men det är den egentliga debuten (se Kapprakt) som kanske kan förklara att något liksom fattas i sammanhållningen av Ovanjorden. Är inte det avsnitt som kommer från långt tillbaka i tiden egentligen början till Ett föremåls berättelse? Och varför är det med nu? Är det att känslan av då och nu ska flätas samman? Eller är det en skröna att berätta för en som undrar? Vet ej, men i den kärva  kärlekshistorien mellan Oskar och Eija försöker Berglund förena två kulturer. Men går det? Och måste det bli så mångordigt? 


Språkmässigt liknar , Ett föremåls berättelse... den här boken. Medan Smekmånader var nånting helt annat. Men alla tre är bra och jag hoppas läsa mer av Berglund.




Av violen - 30 april 2017 16:45

   Berglund, Mikael: Smekmånader ****

 


Ett föremåls berättelse om obesvar, reflektion här, var en av 2015 års bästa böcker enligt mig. Det där unika, annorlunda som jag så ofta faller för fanns där i rikt mått.


Och Smekmånader är också, språkligt sett, intressant. Meningar som:

Bara mycket litet dimma slank in med henne och gömde sig i en vrå och försvann sid 26

och 

Sedan klädde de sig ordentligt och gick ut för att bilda uppfattningar. sid 99

och

Vågbrytaren förnekar vädret, den står emot strömmen och låtsas som att det inte regnar sid 61

finns det många av. 

 

Innehållet spretar och berör, så många olika händelser från alla håll och kanter. En dystopisk verklighet, med beröringspunkter från Anyuru, Johannes senaste bok: De kommer att drunkna i sina mödrars tårar. Naturligtvis helt ofrivilliga likheter från både Anyuru och Berglund.  Men det är intressant att dessa strömningar, främlingsfientlighet, rädsla, skräck, avgränsningar, omänsklighet, så öppet skildras på olika sätt i två nyutgivna romaner som blickar in i framtiden. 

 

Berglund vill mycket med sin bok, för mycket kanske. Vill han blanda genrer lyckas han, ibland är boken en kriminalroman, det pågår brott både i nutiden och i dåtiden. Murens byggande och skuldens påbyggnad inom Viktor pågår parallellt. Den borde kunna vara en kärleksroman, eftersom stor del handlar om Viktor och Maija, men Maijas kyla hindrar själarna att mötas, om än kropparna gör det. Ungdomsroman? Bildningsroman? Feministisk roman? Visst, delen om gymnasiefesten kunde analyseras utifrån de kriterierna. Det som gör just den här delen spännande är att det visar att boken verkligen har lager på lager. Kärnan är muren, men därifrån utgår så mycket annat. Medan jag reflekterar över Smekmånader, med en titel lika ointressant som Berglunds första boks titel var oerhört originell, så går omdömet från medioker till nästan omläsningspotential. 

 

Sen finns även en intertext som jag faktiskt inte förstod själv men som jag fick klarhet i när jag läste att de två mystiska varelser som Viktor släpper in liknar två av Tove Janssons figurer.

Frågan är då, varför låter Berglund barnet dö, låter det osynliga bli synligt i döden? Dör mystiken, litteraturen, konsten, sagan, hoppet i denna nya grymma murs skugga? Såklart, vad trodde vi läsare? Men en viss mumrik går sin väg och tar med sig sina tankar och dyker kanske upp nångång? Med sin visdom för nya, friare släkten.

 

Litteraturen finns ju redan, Kalevala, Iliaden, nyare klassiker, Pappan och havet. Med i packningen. Det är klart att symbolerna hopar sig. 

Och pseudonymen AHTI* som likt ett nättroll (i myndigheternas ögon) sprider sina tankar och/eller alternativa sanningar tills det är dags att, som i en deckare, väva ihop allt. 

 

Genomtänkt Berglund, spretigt, rörigt och för mycket kissande men genomtänkt. Och modigt att skriva utan rädsla att något lager inte förstås. 

Jag känner mig, för en stund, tillfreds i min litterära själ. Jakten på det oförutsedda har än en gång gett mig en läsupplevelse utöver det vanliga.

 

Läst 2017.


 

*Ahti eller Ahto är i finsk mytologi havets eller i allmänhet vattnets gud, som ett slags motsvarighet till Poseidon. I Kalevala förekommer ordet Ahti som binamn på Lemminkäinen. Ahti skildras som en gammal man med skägg av sjögräs, höljd i en mantel av skum. 
https://sv.wikipedia.org/wiki/Ahti

 

 PS Hittade detta klipp sen jag skrivit reflektionen, brukar inte läsa något innan för att hålla mitt sinne rent.

https://www.youtube.com/watch?v=fVmMeRv8Zh8

Lyssnar snart!

Av violen - 7 maj 2015 14:00

  Berglund, Mikael: Ett föremåls berättelse om obesvar ****


Det här, kära medläsare, är bra. Den upplevelse som den här boken gav, måste ha vairt i klass med att läsa Sara Lidman för första gången. 

Och titeln är som en blomma för den som älskar språket.


Judit utför sin egen vandring, mot vilddjuren, sin stalker, svälten och hon går in i vildmarken med samma omedvetna drivkraft som amerikanska pojkar plägar göra, "into the wild". Men Judit följer släkten - sin mors fotspår. "Jag går i dina spår. Om jag så icke finner dig." sid 20 Och hittar till slut föremålet, men finner hon svaret? Här finns ingen DNA teknik och inte heller någon mystik som hjälper henne rätt. Det som sker det sker och det måste hon acceptera.

En stark kvinna i 1600-talets norrland, mellan kust och hav.


Det är en klar fördel att som läsare känna till landskapet, de små björkarna, de vita fjällen, de våldsamma myggen. Men att veta om kylan, snön, avstånden, vilddjurens instinkter gör att ett litet tvivel smyger sig in, var det här egentligen möjligt? (Men så minns jag, allt är egentligen fiktion, minnen nedskrivna från en svunnen tid. En kärleksförklaring.)

Genom språket är det möjligt i alla fall:


Det var alldeles mitt på dagen och solen var på väg både upp och ner och nu som högst ändå inte mer än att den precis nådde över högfjällen i söder. sid 66


Nya meningar behövs för att nya författarskap ska komma fram. Och i denna bok är allt liksom nytt, inga floskler eller utnötta metaforer fanns vid den här tiden, och det genomsyrar Berglunds tankemöda. För den här boken har skrivits med stor omsorg och ingen redigering är synlig. Jag är imponerad!


Sista sidorna är så fyllda av moderskärlek och minnen att, ja är du mor förstår du vad jag menar. Även adoptivmödrar göre sig besvär!


Läst 2015





-----------------------------------------------------

Adoption i boken:

Fostermor kanske Judit kallades, men hon tog verkligen Rigmor som sin egen.

Av violen - 7 maj 2015 14:00

  Berglund, Mikael: Ett föremåls berättelse om obesvar ****


Det här, kära medläsare, är bra. Den upplevelse som den här boken gav, måste ha vairt i klass med att läsa Sara Lidman för första gången. 

Och titeln är som en blomma för den som älskar språket.


Judit utför sin egen vandring, mot vilddjuren, sin stalker, svälten och hon går in i vildmarken med samma omedvetna drivkraft som amerikanska pojkar plägar göra, "into the wild". Men Judit följer släkten - sin mors fotspår. "Jag går i dina spår. Om jag så icke finner dig." sid 20 Och hittar till slut föremålet, men finner hon svaret? Här finns ingen DNA teknik och inte heller någon mystik som hjälper henne rätt. Det som sker det sker och det måste hon acceptera.

En stark kvinna i 1600-talets norrland, mellan kust och hav.


Det är en klar fördel att som läsare känna till landskapet, de små björkarna, de vita fjällen, de våldsamma myggen. Men att veta om kylan, snön, avstånden, vilddjurens instinkter gör att ett litet tvivel smyger sig in, var det här egentligen möjligt? (Men så minns jag, allt är egentligen fiktion, minnen nedskrivna från en svunnen tid. En kärleksförklaring.)

Genom språket är det möjligt i alla fall:


Det var alldeles mitt på dagen och solen var på väg både upp och ner och nu som högst ändå inte mer än att den precis nådde över högfjällen i söder. sid 66


Nya meningar behövs för att nya författarskap ska komma fram. Och i denna bok är allt liksom nytt, inga floskler eller utnötta metaforer fanns vid den här tiden, och det genomsyrar Berglunds tankemöda. För den här boken har skrivits med stor omsorg och ingen redigering är synlig. Jag är imponerad!


Sista sidorna är så fyllda av moderskärlek och minnen att, ja är du mor förstår du vad jag menar. Även adoptivmödrar göre sig besvär!


Läst 2015





-----------------------------------------------------

Adoption i boken:

Fostermor kanske Judit kallades, men hon tog verkligen Rigmor som sin egen.

Senaste inläggen

Presentation

Violens boksida
reflektioner

Citatet

 Citatet

 

Jag tror att vi enbart bör läsa böcker som biter och sticker oss. Om den bok vi läser inte ruskar oss vakna som ett slag mot huvudet, varför då göra sig besväret att läsa den över huvud taget?

 

Franz Kafka

 

Lite väl drastiskt men det ligger nåt i det. 

Kontakta mig

email:

h55n/at/yahoo.se

Följ

Sök i bloggen

Kultursidor

Länkar

Länkar2.0

Länkar bok

Länksamling/Förlag

Kategorier

LITTERÄRA PRISER

Poddar

Arkiv

Tidigare år

statistik

JUL

Medicinskt

Min gästbok

Ätbart

ACLänkar

Träning

inredning

UV index


Skapa flashcards