Inlägg publicerade under kategorin Författare G

Av violen - 11 juni 2011 13:15


  Gallant, Mavis: Från det femtonde distriktet ****


Redan från allra första början föll jag för Gallants stil. Den påminner om ett sätt att skriva som jag ofta läste förut men numera är det sällsynt. (Anita Brookner dyker upp i minnet.) Skriver inte kvinnliga författare så här numera eller missar jag dem bara för alla omskrivna deckarböcker och chiklit liknande dito som jag "luras" (nåja vi lever i ett fritt land....) att läsa? Jag är verkligen glad att jag lånade den här boken.

Nånstans läste jag att varje novell är som en hel roman och texten är så tät och full att det faktiskt nästan känns som jag har läst mycket längre när novellen är slut. Och att jag framförallt har lärt känna ett liv.

Därför skriver jag om några noveller direkt eftersom jag efter ett tag kände det som att jag glömt meningen med Carmela. För alla kvinnor har en slags extra mening, det förstår jag.


Carmela, i De fyra årstiderna, är ung och rädd, rädd för rummet där hon sover och rädd för havet som är nära, och måste göra det hon gör, ta en tjänst. Sen måste hon sluta sin tjänst. Hon fastnar inte i minnet i någon högre utsträckning, men hennes öde är att svälta, arbeta och att leva i ett främlingskap i krigets skugga.


Netta, Den muslimska hustrun, har också ett öde och lever som Carmela även hon i kriget, inte i skuggan utan mitt i, efter ett tag när hennes man är borta.


Åh, tänkte Netta, jag är den enda som känner till allt det här. Ingen kommer någonsin att förstå hur mycket jag vet om sanningen, sanningen, sanningen, och hon lutade huvudet i händerna med armbågarna och lät de första tårarna sedan kriget slutade rinna nerför handlederna. sid 101



Molly i Respiten som förstår så mycket så tidigt:


Hon visste bättre än så, nu när hon var fjorton år gammal: det fanns ingen frihet utom den att sluta älska. Hon skulle fortsätta att älska sina bröder även när de hade slutat bry sig om henne: det var kvinnlig trohet. Men det skulle inte hindra henne från att slåss mot dem, bit för bit, om pengar, egendom, lämningar från det förflutna: kvinnlig osäkerhet. Hon skulle förfölja dem och tjata på dem om Alecs grav, om att Barbara blivit gammal och om var de alla en gång skulle bli begravda: kvinnligt ordningssinne. sid 163 

 Vilken sammanfattning av kvinnors förutsättningar!


Novellerna som följde blev en genomfartssträcka, även om de alla var för sig tillförde ett liv, tills det glimmade till igen i den sista, Irina.


Så här i efterhand kände jag att jag kunde ha haft en slags spaning om det gemensamma i novellerna, och det skulle naturligtvis ha varit kriget, som vanligt i dessa böcker om tiden före, under och efter. Det visar sig här både fullt uttalat, se Netta ovan, eller bara mer subtilt som förbjudna SS-märken i en pojkes hemliga ficka, (Irina) eller som när det kombineras med det svenska:


De som bott i den /lägenheten, min anm/ hade flyttat och ingen visste vart - kanske till Sverige. När de hade gett sig iväg, vilket de hade gjort klockan fem en vintermorgon 1943, hade ytterdörren förseglats med en stämpel från regeringen som avbildade en svastika och en örn. De försvunna hyresgästerna hade antagligen dött, kanske i Sverige [...] sid 168



(Atlas förlag)

Läst 2011

Av violen - 15 september 2010 16:00

Gappah, Petina: Sorgesång för Easterly***

 

2009 fick Gappah Guardian First Book Award med motiveringen:

Novellernas vackra enkelhet, som förklär den krassa politiska verklighet som utforskas i dem.


Jag kunde nog inte ha sagt det bättre själv. Novellerna i den här boken matchar inte varken språk eller innehållsmässigt de flesta afrikanska böcker jag läst det senaste året. De är faktiskt enkelt skrivna, och det kändes märkligt att Gappah fått en sådan uppmärksamhet. De har ju varit publicerade tidigare i olika sammanhang och om de ska läsas hastigt en och en kan de ju fylla sitt syfte väl rent stilistiskt.

Och det är sant att den politiska verkligheten hela tiden finns i bakgrunden. Och Sjukdomen har fått röda läppar för nånting måste förklädnaden benämnas. Så trots allt berörde de och kommer att finnas i bakhuvudet när jag läser mer från Zimbabwe. Och kanske mer av Gappah framöver.


Läst 2010


Enbokcirkelföralla


Bonus: ny novell av Gappah


----------------------------------------------------------------------------------------------















om Sverige: Hans hustru samlade oss omkring sig i en liten krets av utländska kvinnor vars makar hade gift sig med dem i exil. Några kom så långt bortifrån som Jamaica, England, Sverige, några från Ghana, Swaziland, Sydafrika. Vi pratade engelska utan att känna att vi behövde be om ursäkt för det och drack vin och såg på film i premiärpalatset. sid 25


Av violen - 5 augusti 2010 19:16

Guma, Alex la: I dimman då sommaren dör ****


Beukes vände på fläcken och gick tillbaka. Hjärtat slog litet  hårdare. Människor som inte var vita reagerade alltid så - även om de inte begått något brott. Det fanns hundratals brott man kunde ha begått utan att veta om det. Hjärtklappning hade blivit en folksjukdom. sid 79

 

De här hjärtslagen, liknande det Hjärtdjur som Herta Müller skriver om, förföljer en genom allt förtryck, hur det än skildras. I den här boken är det Rädslan och Modet som går hand i hand. Skildringen av  kampen mot apartheid är som ett slag, ett hårt hjärtslag i magtrakten. Jag blir berörd av den här boken. Jag vet att kampen gett resultat, såhär 30 år efter det att boken skrevs är förhållandena annorlunda, just där boken utspelar sig.

Men kampen är inte slut, den pågår överallt och hela tiden, mot regimer, mot religioner, mot kvinnoförtryck, mot mobbning, mot rasism. Den här boken påminner en om hur det känns. Vi behöver påminnas, om smärtan och styrkan i kampen.


Bibliophilas läsutmaning



Läst 2010

Av violen - 13 september 2009 21:18

Garcia Márquez, Gabriel: Översten får inga brev

Jag blev inte klok på den här boken, som jag vid googlande fann visserligen vara läst men ingen hade någon mer uttömande kommentar om den. Dessutom är det tydligen den bok författaren skattar högst vid sidan av Hundra år av ensamhet. På Randers bibliotek hittar jag nämligen den här beskrivningen:

Beskrivelse:
”Hon uttalade orden, ett för ett, med beräknad tydlighet.
– Gör dig av med tuppen och det genast. Översten hade förutsatt detta ögonblick. Han väntade på det alltsedan den kvällen då de sköt hans son och han bestämde sig för att behålla tuppen. Han hade haft tid att tänka.”

I denna korta roman kämpar översten som en sentida Don Quijote för att bevara sin värdighet och frihet i en värld av egoism och korruption. García Márquez beskriver förnedringen, skammen och fattigdomskänslan så att det kryper under skinnet.
Utåt sett händer inte mycket i den lilla byn, men under den sömniga ytan sjuder dramatiken.
Och varje fredag samma dystra besked; ingen skriver till översten.

Många av García Márquez böcker räknas till våra moderna klassiker, men bland dem som författaren själv sätter högst vid sidan av Hundra år av ensamhet finns kortromanen eller den långa novellen Översten får inga brev, 1961. ( Randers bibliotek)

Jag gillar inte direkt magisk realism som Garcia Márquez ju är känd för. Eftersom jag faktiskt inte läst något mer av honom vet jag inte hur den brukar visa sig i hans böcker. Och jag kan inte hitta nånting sånt i den här boken heller direkt . Däremot tror jag att det finns mycket symbolik som jag tyvärr inte förstår.
Boken handlar om mannen och hustrun och tuppen och breven som inte kommer. Men den starkaste scenen anser jag är när översten är med om razzian med ett hemligt brev i fickan.

Översten hörde bakom ryggen det torra klirrandet, kallt och skarpt, av ett gevär som laddades och insåg att han obönhörligt hade hamnat i en polisrazzia med det hemliga brevet i fickan. Han gjorde helt om utan att lyfta händerna. Och då såg han, för första gången i livet den man som hade skjutit hans son. Han stod exakt mitt framför översten med gevärspipan riktad mot hans buk. En liten man, indianliknande, med garvad hud som utandades en barnslig lukt. Översten bet ihop tänderna och förde varsamt, med fingertopparna, undan gevärspipan.
- Jag vill komma förbi, sa han.
Han mötte ett par små och runda fladdermusögon. I en blink kände han sig slukad av dessa ögon, tuggad, smält och omedelbart uppstött.
- Var så god, översten
. (sid 76f)

Han klarar sig alltså undan sin sons mördare, som beskrivs på ett inte så hedervärt sätt. Den här scenen tyckte jag var essensen i boken, vad symboliserar tuppen, var symboliserar överstens tarmar, vad symboliserar breven, vad symboliserar hustruns sjukdom? Det vet jag inte, men den här boken är en enda lång, lågmäld sorg efter en son som aldrig kommer tillbaka mer.
Sista meningen förstår jag inte riktigt heller, den används tydligen för att beteckna Garcia Márquezsom skitstor, men annars vet jag inte.........

Senaste inläggen

Presentation


Violens boksida -
reflektioner....

Citatet

 Citatet

 

Jag tror att vi enbart bör läsa böcker som biter och sticker oss. Om den bok vi läser inte ruskar oss vakna som ett slag mot huvudet, varför då göra sig besväret att läsa den över huvud taget?

 

Franz Kafka

 

Lite väl drastiskt men det ligger nåt i det. 

Kontakta mig

email:

h55n/at/yahoo.se

Följ

Sök i bloggen

Kultursidor

Länkar

Länkar2.0

Poddar

Länksamling/Förlag

Kategorier

LITTERÄRA PRISER

Läser - ska läsa - med mera

Redan läst sju böcker i Min egen litteraturprisutmaning!

Senaste kommentarerna

Följ bloggen

Följ  violensboksida, reflektioner.... med Blogkeen
Följ  violensboksida, reflektioner.... med Bloglovin'

Arkiv

RSS

Tidigare år

Min gästbok

statistik

Författare

Kvinnolänkar/föreningar/osv

Medicinskt

JUL


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se