Inlägg publicerade under kategorin Franskspråkig litteratur
Modiano, Patrick: Osynligt bläck ****
Alltid lika sällsam, Modiano. Han skriver samma bok, javisst. Men om den är bra, varför inte?
I "Osynligt bläck" finns dock nånting nytt. Visst, vem är kvinnan, hur känns hotellrummet, eller våningen. Hon försvinner som vanligt men här händer det, minnet återkommer och läsaren förundras.
Minnet ja, Modiano skriver ofta ned tankar om det, i denna bok detta:
Förresten, om sanningen ska fram har jag aldrig ägt några almanackor och aldrig skrivit dagbok. Det skulle ha underlättat saker och ting. Men jag ville inte bokföra mitt liv, jag lät det rinna mellan fingrarna som en outsinlig förmögenhet. Jag tog mig inte i akt. När jag föreställde mig framtiden trodde jag att ingenting jag upplevt skulle gå förlorat. Ingenting. Jag var för ung för att inse att det kommer en tid då man snubblar på minnesluckor. sid 57
Du som, liksom jag, bara längtar efter nästa bok av Modiano läser såklart denna. Du som fortfarande funderar om du ska våga språnget och läsa: den här bokens sidor kommer att förundra dig. För alltid.
Lafon, Marie-Hélene: Min sons historia ****
En fascinerande historia, som vanligt välskriven och som flyter med sitt språk, Lafons signum.
Historien är inte ny, systern som tar hand om barnet, mötena mellan mamman och sonen och den okände fadern som ingen vet vem det är.
Boken visar hur ett barn ser sina föräldrar i dem som tar hand om det. Pojken känner sin mor, såklart, hon kommer ju varje sommar, men det är mostern, Hélene, som förblir hans mamma.
Pappan, som alltså är anonym, får pojken vänta på.
Jag väntar alltid på Lafons och Modianos nästa bok. De påminner om varann i sättet att nalkas sina historier. Men medan Modiano alltid skriver om samma sak varierar sig Lafon mer.
Bussi, Michel: Se dig aldrig om
Den fjärde Bussi var också helt klart värd att lyssna på, precis som den andra tre här.
Spännande men lite för otäck då barn var med. Och att stå ut med oerhört vackra kvinnor och intimiteter med dessa är ett måste. Annars står man inte ut att lyssna.
Varför lyssnar jag då på "sån skit"? Den här boken toppar nog det innehållet, men när jag väl börjat lyssna var jag tvungen veta hur det går. Så var det bara.
Det bästa med Bussis böcker är miljöerna, (ofta öar) och drivet i handlingen med väldiga omkast på slutet. Det här slutet var både lite sökt och sorgligt. Som vanligt klurig story på flera sätt.
Inte Bussis bästa men det kommer väl fler.
Bussi är relativt okänd här i Sverige. Men böcker finns på rean.
Gavalda Anna: Tillsammans är man mindre ensam *** Boken som har sålt näst bäst i Frankrike, efter Da Vinci koden.......och mycket omskriven.......och ganska tjock......och tillgänglig i kiosken på NUS (norrlands universitetsjukhus) när jag glömt ta med mig en bok. Tja, varför inte slå till på en sån bok? och visst, jag förstår mycket väl att den sålt bra i Frankrike, den innehåller väldigt mycket av Frankrikes själ, även den själ som man som kommande utifrån betraktrare tror ska finnas i landet. Det vävs in händelser och företeelser som speglar nutidshistorien mot en bakgrund av den konst och mat som alltid betecknar landet. Och nånstans finns fortfarande aristokratins överlägsenhet kvar trots 1789 års halshuggningar.........Och att ungdomar ska leva en period i bohemisk idyll är väl självklart, eller hur? att det sen visar sig vara en chimär är väl också helt ok........eller hur?
Boken var Frankrike, helt klart, men att måsta tvinga ner en vit flicka i ett slags makabert tillstånd för att få in henne i de svartas värld, nja.......fast iofs kan det ha varit ett otroligt subtilt sätt att skildra de svartas villkor, kom jag just på......skickligt gjort i så fall. Rasismen är ju en väldigt vital del av Frankrikes själ nu för tiden så den pusselbiten saknade jag annars......
Läst 2006
Lafon, Marie-Hélène: De sista indianerna ****
Annonsen av Lafon gjorde att jag upptäckte författaren.
Hon finns även representerad i novellsamlingen Frankrike berättar: Där vi står nu
Den här boken är vemodig och kylig på samma gång. Stilen är densamma som tidigare men Lafon går lite över gränsen och närmar sig deckargenren, vilket känns onödigt. Boken står för sig själv ändå.
Genom Lafons personteckningar träder det försvinnande urbana samhället fram en sista gång med sitt strävsamma, plikttrogna och övervakade liv. I skarp kontrast står det nya, representerat av en myriad människor som lystet ska ta över allt så småningom.
Läst 2017
Vigan, Delphine de: baserad på en sann historia ***
Bra och delvis spännande bok. Tyvärr upplevde jag den alltför omfångsrik och senare delen var väldigt förutsägbar. Att beskriva psykopater är så vanligt nu för tiden att beteendet gick att känna igen på ett tidigt stadium. Sen var allt klart och endast flödet av ord var kvar. Skeendet kan kännas sökt och ologiskt, kan detta verkligan ha hänt? Utan tvekan anser jag. Vigan beskriver världen omkring oss, den är ofta inte bättre än såhär.
Jag har läst två andra böcker av Vigan, varav Underjordiska timmar var mycket intressant. Dagar utan hunger och Ingenting kan hindra natten har jag olästa. Men jag vill läsa båda två och ser fram emot att därmed ha läst allt som finns översatt av Vigan.
Läst 2017
-----------------------------------------------------------------------------------------------
No och jag 2008
Underjordiska timmar 2010
Dagar utan hunger 2012
Ingenting kan hindra natten 2013
baserad på en sann historia 2016
Jézéquel, Julie: Vända blad ***
Snabbläst var den, Vända blad. Och kändes som chick-lit ett tag. Den satiriska inblicken i TVbranschen kan jag knappast säga att jag märkte speciellt mycket av, men av spökskrivarens liv och vånda desto mer. Eller liv och vånda, boken var lite väl ytlig för min smak. Men den kändes i alla fall fransk och eftersom jag läst få franska böcker så är det ju bara att börja beta av tänkte jag och fortsatte läsa. Bättre blev det väl inte men jag började gilla den coola sonen, värmen mellan honom och hans mor gjorde mig glad. Och trots ett (i mitt tycke) tragiskt slut där tragiken självfalllet lyste med sin frånvaro så var den ändå kul att läsa. Faktiskt riktigt spännande här och var. Eller?
Mer franskt blir det framöver året.
Få se om jag anar Den franska litteraturens själ som jag anat den tyska, där tungsinne och minnen från kriget dominerar. Men där därmed också tunga tankar tänks, i detta fall tungt=viktigt.
Läst 2012
Frankrike berättar: Där vi står nu ****
Jag läser novellsamlingar lite olika. Ibland framifrån, från början till slut. Men här vill jag läsa efter författare och koncentrerar mig på vilka som jag vill läsa mer av, dvs de som jag vill ska översättas, fler noveller romaner eller reportage. Mycket läsvärd novellsamling, rekommenderas verkligen!
Det står tjugoen noveller men hur jag än räknar blir det arton!
Författare:
Olivier Adam
Philippe Adam
Christine Avel
Salim Bachi
Karima Berger
Véronique Bizot
Jean-Marie Blas de Roblès
Marie Darrieussecq
Ananda Devi
Pierre Ducrozet
Éric Faye
Hubert Haddad
Éric Holder
Marie-Hélène Lafon
Linda Lê
Olivia Rosenthal
Marie Rouanet
Mathieu Terence
-----------------------------------------------------------------------------------------
|
Citatet
Jag tror att vi enbart bör läsa böcker som biter och sticker oss. Om den bok vi läser inte ruskar oss vakna som ett slag mot huvudet, varför då göra sig besväret att läsa den över huvud taget?
Franz Kafka
Lite väl drastiskt men det ligger nåt i det.
email:
h55n/at/yahoo.se