Ernaux, Annie: Omständigheter ****

 Medan jag var fast i Ernaux så läste jag även Omständigheter som faktiskt var ännu bättre än Sinnenas tid som jag läste alldeles nyss. Den här var verkligen bättre, även om handlingen kändes sorglig. Tänk så många som gått igenom det hon skriver om och vilket mod av henne att skriva om det, helt utan förskönande meningar. Nej, tvärtom är berättelsen helt lakonisk, på gränsen till okänslig.

Jag undrar hur den bemöttes när den kom. Det var säkert fasansfullt att någon skrev helt öppet om abort, men var det några reaktioner på att det endast var det fysiska och det praktiska som beskrevs? För det som drabbar mig mest är att den psykiska biten liksom inte finns. Och jag som alltid trott att en abort ändå rör vid något varsamt långt inne....? Men Ernaux är upptagen med klasskampen och feminismen. Moderskapet var hon helt klart inte redo för. Det kommer senare. Men det kommer. 

Jag läser nog mer av Ernaux. Jag gillar sättet hon skriver, enkelt men ändå späckat med innehåll. Vissa scener känns oroväckande hårda men jag fortsätter läsa. Till slutet.

Ernaux, Annie: Sinnenas tid ****

2022 års nobelpristagare skriver korta böcker. Liksom den här.

Och ja, det är en bra skriven bok. Jag kommer på mig med att undra om den skulle ha väckt samma uppmärksamhet idag som den gjorde 1992. Eller om den skulle ha kunnat skrivas på samma sätt idag. Med samma innehåll. Ordet tråna efter är knappast frekvent använt idag, men det är just det kvinnan i boken gör. Får man göra det nu, 2023 tro?

Att så helt gå upp i passionerad väntan, längtan, trånad och egenförsakelse kanske fortfarande förekommer. Feministen i en vill såklart protestera, för det är visserligen ett uttryck för utlevande passion, men det känns väldigt mycket, ja enbart på mannens villkor.

Det talas om Ernauxs ärlighet, och hon är brutalt uppriktig med att hon vill verkligen det här. Utan att ta någon hänsyn till den spirande feminism som råder. Dessutom gillar jag hennes språk, och av den anledningen läser jag snart mer av Ernaux.