Inlägg publicerade under kategorin Biografier

Av violen - Torsdag 4 maj 14:45

  Romand, Anny: Min mormor från Armenien ***


En intressant bok. Tunn, lättläst men absolut full av fasor, skildrade på ett flyhänt sätt, nästan dokumentärt.


Armeniernas öde har varit väl fördolt, jag undrar varför? Men inte desto mindre är det angeläget att det skildras i läsvänligt skick.

För den här boken är läsvänlig och kan läsas av den som vill ha något att bita i och lära sig lite historia. Och de flesta står säkert ut ändå till slutets halsband. (vidrigt)


Läst 2017

Av violen - 22 november 2016 23:15

  Schulman, Alex: Glöm mig ****

 

Redan när jag läste Schulmans roman om sin pappa, Skynda att älska, upptäckte jag att hans stil var annorlunda. Komprimerad, sparsmakad. Då var jag inte speciellt intresserad av honom, så elak som han verkade. Jag fick lite mer förståelse när jag upptäckte att han var barnbarn till Sven Stolpe.

 

Nu läser jag boken om hans mamma. Och:

Otroligt! Jag sträckläste. Schulmans skildrar sina erfarenheter så uppriktigt att det blir spännande. Och boken håller hela tiden ut. Den tappar inte fokus pga strykningar i sista stund. Schulman äger sin berättelse till varje menings avslut.


En riktig rysare, en käftsmäll, trots det en kärleksskildring. Och skriven med en stil, ett språk, ett driv, en fingertoppskänsla. Jag kan riktigt känna de återhållna andetag som bröderna hela tiden tar medan de väntar på sin nyckfulla mammas reaktioner. Eller på spritens reaktioner i henne.


Medberoende, varje anhörigs kamp. Här nästan osynligt skildrat. Skickligt.


Mitt råd: Läs


Lästa böcker 2016





Av violen - 18 oktober 2016 23:45

  Taesler, Annika: Ända in i märgen ***

 

Jag brukar hålla Ben Watts: Patient som en av de bästa sjukdomsskildringarna. Och det är den fortfarande. Men det här är också en bra biografi. Välskriven. Och visar den utsatta situation Taesler var och är i. Tankarna om att hon kostar för mycket för samhället, hur assistenterna behandlar henne, varför beslut fattas som stryper hennes möjligheter att få den sjukgymnastik hon behöver (?). Pressen att alltid acceptera och vara glad. Rädslan för att bli lämnad av både pojkvän och de som kan vårda henne. Att kompisarna ska sluta bry sig. Ja, det är mycket som hela tiden skaver.


Det som slår mig är ändå hur mycket hon trots allt har kvar. Pojkvän som blir hennes man som blir hennes barns far. Föräldrar syskon vänner, nya vänner. En häst och ett hem och ett barn. Det gör mig glad att hon har allt detta, och kan se framåt. Det är ju ingen självklarhet.

Men det är heller ingen självklarhet att Taesler väljer att lämna ut sig, att berätta sin historia och ge sitt bidrag till bilden av det krackelerande vårdsverige, hon ger röst åt många. Tack för det!


Tack Bookmark förlag



Av violen - 6 september 2016 17:00

  Torgeby, Markus: Löparens hjärta ****


En lättläst sträckläsningsbok med intressant innehåll. Brutalt uppriktig om hur det är att ha "spring i benen som vuxen". En energi som flödar hela tiden. Men samtidigt ett slags tillstånd av utmattning där samhällets röster blivit för mycket och kräver att bli tystade. Lite av det amerikanska out in the wilderness som drabbar unga män hela tiden. Ett märkligt fenomen men tydligen fullt möjligt att leva ut även här i Sverige, om än ovanligt.

Att bo i mörker, kyla, ensamhet, ätandes havregrynsgröt, det lät verkligen urjobbigt. Det värsta var att läsa om denna havregrynsgröt som intogs i kojan i skogen HELA TIDEN (jag gillar inte havregrynsgröt). Jag kan inte ens försöka föreställa mig det. Tidigt förstod jag att det här vilade ett märkligt förhållande till mat, som faktiskt kunde bero på det ringa matintag som präglat Torgebys barndom. Mammans sjukdom och hans krav på sig att se efter småsyskonen kanske ligger till grund för det som blev hans sätt att leva. Och med religionen i bakgrunden blev det inte heller bättre, tydligen. 

Det är den ärlighet som präglar boken som gör den så lätt att ta till sig. Den har funnits på minläsalista ett längre tag och jag ångrar inte att jag läste den, trots att löpning absolut inte är min grej. Men den är så mycket mer än bara det.

Läs den gärna helt utan baktankar eller förhoppningar. Bara för att få en insikt i hur en annan människa tänker och fungerar. Författaren visar stort mod genom att dela med sig. Tack för det.


Läst 2016

Av violen - 30 november 2015 17:00

  Enmark, Kristin: Jag blev Stockholmssyndromet ***


Jag minns den här händelsen och jag har stött på Stockholmssyndromet i framförallt många deckare. Själv har jag aldrig tyckt att det varit konstigt att det som hände ledde till just det som senare kom att kallas Stockholmssyndromet. Vem skulle inte vilja leva, när man är 23 år och just har flyttat till Stockholm? Och vad kroppen och psyket gör för att det ska ske kan ju vara vad som helst, t.ex att gilla den som hjälper en. Och ge den bekräftelse. Det behöver inte betyda att det är fråga om en förälskelse av en naiv ung tjej. Det kan handla om överlevnad.


Men jag är övertygad om att det var Kristins kaxiga framtoning, trots att hon var tjej. Att hon var från norrland och dessutom ung och vacker, som retade alla som ville bestämma vad och hur en sån som hon ska göra. Hon vågade kontakta Palme och kräva saker, naturligtvis regisserad av Olofsson. Han som också insåg hennes svaghet, hon ville bli hörd, även av polisen. Därför tog han ifrån henne den utvägen genom att vända den mot henne. Att han ljög för henne kunde hon aldrig tro förstås.


Det är mycket möjligt att Kristins handlande räddade alla i gisslan, och även rånarna. Själv ville hon nog enbart rädda sig själv, såsom många skulle göra i dödsfara. Det var intressant att läsa hennes syn av saken och hur  Stockholmssyndromet skapades utan hänsyn till Kristin själv som person. Palmes telefonsamtal kan jag tycka var lite ointressant faktiskt, när nu allt bevisligen inte kom med.


Men boken haltar här och var, det kommer fram saker som känns lite väl egendomliga. Ingen att ringa, föräldrarna borde inte ha kommit. Helt klart var Kristin mitt uppe i ett uppror.


I det stora hela var boken helt klart läsvärd. Påminner om böckerna om Sture Bergwall, han gick ju också väldigt långt för att få leva ett drägligt liv i fängelset. Och få bekräftelse.




Stockholmssyndromet

"Stockholmssyndromet är ett talspråkligt namn för det psykologiska tillstånd där en gisslan eller person som på annat sätt kapats mot sin vilja utvecklar ett sympatiserande förhållningssätt mot sin kapare. Solidaritet av det här slaget kan medföra komplicerade problem när de fängslade börjar hjälpa sina tillfångatagare med att förverkliga sina planer eller fly polisen.  De fångatagna som lider av syndromet kan efteråt komma att ge välvilliga vittnesmål om sina tillfångatagare.

(…)

Stockholmssyndromet är ett dramatiskt, positivt emotionellt band som offret känner för sin kapare. Frank Ochberg och David Soskis kände igen fyra faktorer som påverkar utvecklingen av syndromet. Dessa inkluderar fallets intensitet och varaktighet, hur gisslans överlevnad varit beroende av tillfångatagaren och gisslans psykologisks distans till auktoriteter. Undersökningar om olika gisslansituationer har visat att Stockholmssyndromet kan förekomma hos gisslan, fångar på koncentrationsläger, krigsfångar, prostituerade, incestoffer, misshandlade barn och misshandlade fruar.


Källa: http://koulukino.fi/index.php?id=2475



Läst 2015

 

Av violen - 16 februari 2015 18:30

   Sörlin, Sverker: Rädslan för svaghet ****


Det här är bitvis en essä, och bitvis en slags försvarsskrift för att slippa ändra sin livsstil därför att en sjukdom plötsligt kommit i ens väg. En slags biografi. Boken är både intressant och irriterande.

Största förtjänsten är såklart dess stil, jag menar, det är inte alltid böcker/biografier om sjukdom är så intelligent skrivna. En som jag kan påminna mig är iofs Siri Husvedts Den skakande kvinnan. Men annars är det inte direkt min favoritläsning.


Nu väljer jag; ska jag plocka fram alla sidor som jag markerat, citera, dra slutsatser, jämföra med min egen kroppsliga  svaghet, ytterligare bevisa att Sörlin verkligen vill dricka sitt vin, att han vill finna bevis, nya bevis som gör att den gamla "portvinstån" (så långt sträcker sig väl allmänhetens kännedom om just gikten) visar sig vara något helt annat, en smärta utan beröringspunkter med alkohol. Eller ska jag ska jag bara uppmana till egen läsning eftersom det egentligen inte går att sammanfatta boken rättvist?


Det blir det senare, det står för mycket, det är för vittomfattande (+) tangerar för många gränser. Det finns kort sagt något för alla, men kanske inte samma för alla.

Ta genierna. Undersökningar (2014) som visat ett samband däremellan och gikten. Bör man överhuvudtaget medicinera bort genialitet? Det låter....nästan rasbiologiskt och Sörlin tar avstånd. Men ändå, tänk om... 


Sörlin undersöker, vrider och vänder på stenarna, litteraturen, vetenskapen, smärtan, oförmågan att vilja sluta med sin älsklingsdryck, vinet. Och stenarna ropar förvånansvärt mycket. Mest frågor iofs.


Två exempel av alla:

På sidan 262 finns en underbar berättelse om Västerbottens inland, om torrtallarna och en barndomsinsikt.

och sidan 297ff, ett briljant uttalande om gikt visavi stress. Ah, jag gillar.


Tyvärr måste boken tillbaka till bibblan. Därför har jag inte skrivit ens hälften av det jag velat, mest för att bevara det för min egen skull. Kanske är det här ändå en villhaibokhyllan bok?


Slutsats: Läs! Du märker direkt om du vill fortsätta...

Läst 2015

Av violen - 30 juni 2013 21:30

   Rynell, Elisabeth: Skrivandets sinne ****


Hohaj och Till Mervas. Båda har jag läst och tyckte om. Däremot har jag inte läst Hitta hem som tydligen skildrar en våldtäkt, och dess följder, vilket egentligen är bakgrunden till att Rynell menar sig inte vara feminist men tillhöra de rasande kvinnorna sid 79. Den texten, "Om a pawn in their game" (sid 70-82) är den jag helt klart tycker är intressantast i Rynells bok om skrivandets sinne.

Annars känner jag igen Rynell som en naturens försvarare, naturen som sanningen och hjälparen:


När jag nu klafsar runt i jättens hjärna här i Stockholm är ändå det som skrämmer mig mest inte de tankar som faktiskt finns härinne, utan de tankar som inte finns. Vem-är-jag-mer-tankarna. Människotankarna. Tankarna som strövar fritt. Som leder oss till vattenhålen och till gläntorna. Och som emellanåt låter oss spegla oss i Minnets brunn, sid 112f.


En slags urtankar, ett slags råd att främja naturen i ord, som ett sätt att hissa människoflagg. sid112.


Och det kan jag känna att Rynell gör i den här boken, det är hennes bidrag till mänskligheten, att skildra en del av sitt livs sinne med hjälp av orden.


Läst 2013

Av violen - 19 juli 2012 14:30

Ekström, Johanna: Om man håller sig i solen **** (Gcz)


Koncentrerat läste jag den här boken. Och ville redan från början ha ett eget exemplar (tyvärr lånad), stryka under, markera, kunna läsa om. Det är många ord och och sen ännu fler ord. Orden, meningarna böljar fram och tillbaka mellan sanningar, lätta att förstå och upprepningar av meningar, helt utan meningsfullhet. För läsaren, dvs jag. Kanske andra förstår. Åtminstone Ekström lär göra det.

Men genom hela boken går ett stråk av uppriktighet, utan smaskiga detaljer. Sparsmakad kommer den fram, sanningen. Ytligt sett om faderns svek men inunder ytan ligger stora stenar av självupptäckter. Stenar som sjunker ner och blir ofarliga. En efter en.


Så många insikter som kommer upp på sidorna, ett fåtal citeras här:


Mognad består framförallt i att man i sitt inre har möjlighet att föra ett samtal med sig själv som gör att paniken inte bryter ut. [..] Behovet av att begripa, räkna ut. Dissikera med vassa instrument. Hunger efter att plocka isär, ädsla parad med äckel inför vad som gömmer sig där inne. Inuti människor och deras handlingar. [...] Barndomen upphör inte förrän du har kommit till insikt om den. sid 228


Det här är en bok som både gör upp med och accepterar en barndom, en existens, en sluten sektliknande grupp. Jag blir alltid fascinerad när jag gång på gång möter samma sammanhang, föräldern som inte står ut med olikheten hos sina barn, ett eller flera. Svårigheten att inse att ens egna barn också kan vara en annorlunda kultur och intressanta just därför. Ekströms bror har inte mycket att säga i den här boken, vill han inte eller kan han inte eller får han inte? Sitter han kvar i klanen? På ett ställe finns brodern med, när han i Venedig vill kasta ett förfluget ord i kanalen, han vill bli förlåten utan att be om det? En stark bild.


Eller handlar det till syvende och sist bara om det gamla vanliga, makten. Makten att bestämma vilka skämt som ska skrattas åt och vilka rättvisor som ska anammas? Att sjukförklara den som kommer med sanningen? Att köra sitt eget race? Som män gjort i alla tider...


Kort sagt, en bok med självinsikt utöver det vanliga och intressant även ur skilsmässoperspektiv. Hur barnen uppfattar sveket och övergivenheten.


Läst 2012












Presentation


Violens boksida -
reflektioner....

Citatet

 Citatet

 

Jag tror att vi enbart bör läsa böcker som biter och sticker oss. Om den bok vi läser inte ruskar oss vakna som ett slag mot huvudet, varför då göra sig besväret att läsa den över huvud taget?

 

Franz Kafka

 

Lite väl drastiskt men det ligger nåt i det. 

Kontakta mig

email:

h55n/at/yahoo.se

Följ

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kultursidor

Länkar

Kategorier

Länksamling/Förlag

LITTERÄRA PRISER

Läser - ska läsa - med mera

Redan läst sju böcker i Min egen litteraturprisutmaning!

Senaste kommentarerna

Arkiv

RSS

Tidigare år

Min gästbok

statistik

Författare

Följ bloggen

Följ  violensboksida, reflektioner.... med Blogkeen
Följ  violensboksida, reflektioner.... med Bloglovin'

Kvinnolänkar/föreningar/osv

Medicinskt


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se