Ekström, Johanna: Om man håller sig i solen **** (Gcz)

Koncentrerat läste jag den här boken. Och ville redan från början ha ett eget exemplar (tyvärr lånad), stryka under, markera, kunna läsa om. Det är många ord och och sen ännu fler ord. Orden, meningarna böljar fram och tillbaka mellan sanningar, lätta att förstå och upprepningar av meningar, helt utan meningsfullhet. För läsaren, dvs jag. Kanske andra förstår. Åtminstone Ekström lär göra det.

Men genom hela boken går ett stråk av uppriktighet, utan smaskiga detaljer. Sparsmakad kommer den fram, sanningen. Ytligt sett om faderns svek men inunder ytan ligger stora stenar av självupptäckter. Stenar som sjunker ner och blir ofarliga. En efter en.

Så många insikter som kommer upp på sidorna, ett fåtal citeras här:

Mognad består framförallt i att man i sitt inre har möjlighet att föra ett samtal med sig själv som gör att paniken inte bryter ut. [..] Behovet av att begripa, räkna ut. Dissikera med vassa instrument. Hunger efter att plocka isär, ädsla parad med äckel inför vad som gömmer sig där inne. Inuti människor och deras handlingar. [...] Barndomen upphör inte förrän du har kommit till insikt om den. sid 228

Det här är en bok som både gör upp med och accepterar en barndom, en existens, en sluten sektliknande grupp. Jag blir alltid fascinerad när jag gång på gång möter samma sammanhang, föräldern som inte står ut med olikheten hos sina barn, ett eller flera. Svårigheten att inse att ens egna barn också kan vara en annorlunda kultur och intressanta just därför. Ekströms bror har inte mycket att säga i den här boken, vill han inte eller kan han inte eller får han inte? Sitter han kvar i klanen? På ett ställe finns brodern med, när han i Venedig vill kasta ett förfluget ord i kanalen, han vill bli förlåten utan att be om det? En stark bild.

Eller handlar det till syvende och sist bara om det gamla vanliga, makten. Makten att bestämma vilka skämt som ska skrattas åt och vilka rättvisor som ska anammas? Att sjukförklara den som kommer med sanningen? Att köra sitt eget race? Som män gjort i alla tider...

Kort sagt, en bok med självinsikt utöver det vanliga och intressant även ur skilsmässoperspektiv. Hur barnen uppfattar sveket och övergivenheten.

Läst 2012

   Utvik, Magnus: Med Stalin som Gud ***

Direkt jag såg den här boken ville jag läsa den. Men sen har den legat länge för jag har inte riktigt vågat. När jag väl började läsa uppdagades en otrolig historia om en fundamentalism som jag själv känner igen från den tiden, men i andra sammanhang. Jag var själv klasskompis med en person i de här kretsarna men eftersom jag tidigt bestämde mig för att inte engagera mig politiskt så tog jag aldrig ställning åt något håll. Nu häpnar jag när jag inser vad det var frågan om. Även om hen tillhörde en "mjukare" falang.

Det parti Utvik tillhörde var ett utbrytarparti utan större förankring, de förblev ett fåtal. Men mönstret är ju ändå detsamma som i all fundamentalism, en stark ledare fångar och styr personer som tror på det han säger, kanske av olika skäl men deras tro är ändå utan tvekan. Allt är svart eller vitt, men ledaren har alltid rätt.

Jag kan känna ett visst släktskap med Utvik, jag läste ofta tidningar med helt motsatta åsikter än mina egna, jag är t.ex. fullt medveten om att Albanien framhölls som en mönsterstat, mest pga sin ateism, och fortfarande väljer jag böcker utan navelkliande. Jag vill tänka själv helt enkelt och veta vad och hur andra tänker.

Jag frapperas av hur lätt de andra verkar ha gått vidare med sina liv. Det är väl också ofta de man lägger märke till, de som bara skakar av sig. Att fundamentalism kan skada så otroligt tycker jag Utvik, på ett annorlunda sätt, åskådliggör. Hur mycket smärta, energi och sorg den här boken åsamkat honom är det ingen som vet, den är för saklig för att avslöja det. Men för de som befunnit sig i liknande situationer och mer intellektuellt än känslomässigt tagit till sig budskapet, är den här boken ovanligt givande, jag brottades med den men efteråt kände jag mig befriad.

Tack Norstedts för recensionsex.

Läst 2012

Gcz, Lz, Occ.062.

  Bergvall, Karin: En njure flyttar hemifrån ****  (Vp)

En njure flyttar hemifrån är inte bara en dagbok om organdonation från START till MÅL utan även ett inlägg i den allmänna debatten om bemötande i många olika sammanhang och hur vi slösar med både mänskliga resurser och våra skattepengar - i onödan! text från Adlibris

En intressant bok skriven av en njurdonator. Den innehåller inte så mycket om varför författaren donerar en njure till sin bror. Men desto mer om hur det egentligen går till för just donatorn. Väldigt lite om den sjukes vedermödor alltså, men väl om donatorns. Väntan, undersökningar, väntan, nya undersökningar, väntan. För lite information. Så, transplantationen. Och sen. Helt klart ett dåligt omhändertagande och en helt oacceptabelt lång väntan på ersättning.

Bokens författare är verkar befriad från tidigare sjukhuserfarenhet, vilket ju kan vara fallet när det är någon som inte står den sjuke nära i det vardagliga livet. Och därmed kan se allt helt objektivt utifrån. Att samla urin ett dygn kan kännas jättebesvärligt om man aldrig gjort det, medan en njursjuk oftast ser det som ett mindre problem. Förstoppning efter operation är en pina för alla opererade, men för en transplanterad är bra värden allt. Bara njuren funkar är det nya mantrat.

För donatorn är det inte så och det måste sjukvården förstå. Därför är boken i sin ärlighet så bra.

Som en donation skildras här ska det naturligtvis inte få gå till. Den som donerar gör något i hög grad unikt. Den ger en annan människa en möjlighet att få leva. Och eftersom sjukvården därmed även gör en besparing ska donatorn hållas åtminstone skadeslös. Det måste tillsättas personer som håller koll på det praktiska angående arbete, ersättning osv. vilket inte var fallet den här gången. En donator gör en mycket speciell insats och ska behandlas därefter.

Kanske att man som blivande donator ska läsa den här boken i informativt syfte, och ta lärdom och kolla upp vad som gäller på sitt sjukhus, ställa krav. För den kan ju annars stjälpa mer än hjälpa.

Boken är främst till för vården tycker jag. Men även andra som kommer i kontakt med njursjuka och transplantationer bör ha stor behållning av den. Ett mycket bra inlägg i debatten.

Läst 2012

   Lagercrantz, Olof: August Strindberg/Eftertankar om Strindberg ***

Strindbergåret 2012 gick mig inte förbi när det proklamerades för ett tag sen. Och Läsutmaningen hos Ord och inga visor, här, hoppade jag på direkt.

Här finns mina reflektioner och diverse länkar om hur jag skulle göra urvalet för dessa fyra verk som ska läsas. Jag har tidigare läst Röda Rummet, Fröken Julie och Ett Drömspel.

Men om Författaren/Människan Strindberg vet jag ganska lite måste jag säga.

Så jag började med en biografi, nämligen Olof Lagercrantz. För jag ville veta mer om Strindberg innan jag läser honom. 

Och att jag har läst. Det tog sin lilla tid att komma igenom boken, men jag fick ut en hel del. Och lärde mig mycket  om Strindberg.

Lagercrantz stil är ju lite kringlig och krokig, men den var intressant hela vägen. Sen fick han tydligen mycket kritik för det ena och det andra så i den avslutande delen kommer hans Eftertankar om Strindberg där han tydliggör en del av det han skrivit. Eftersom det inte riktigt var det jag ville fördjupa mig i så läste jag boken rakt av och noterade bara en del ställen som jag spontant kände för. En del av kritiken mot boken var att där inte finns fotnoter och det kan jag faktiskt känna som en brist, för ibland tänker jag, kan han verkligen ha vräkt ur sig ditt och datt? Men jag har läst den utifrån att Lagercrantz vetat vad han skriver om.

Strindberg benämns ju kvinnohatare och antisemit. Och det finns flera exempel på båda delarna i boken. Utan att veta så mycket om Strindberg så måste man ju förstå att han var mycket psykiskt instabil och, verkar det som, van att få som han vill. Han hade ju ett stort umgänge och kvinnor fanns det gott om. Men jag vill ta upp en sak som faktiskt gav mig en annan bild av honom:

Strindberg skildrar på ett ställe Hamlet på ett förtjänstfullt sätt, (det är faktiskt intressant att läsa för att förstå Hamlet!)

och så skriver Lagercrantz:

Denna karakteristik av Hamlet passar väl in på Strindberg själv. Det universella stiger hos honom fram allt tydligare ju längre han lever. Kanske hade han, om han haft en "råare natur", inte skrivit böcker utan varit med bland dem som sökte kullkasta samhället och skapa ett bättre i dess ruiner. sid 541

Överhuvudtaget är kapitel XVI:5 mycket läsvärt om man vill få ett slags nedslag i Strindbergs texter. Känns boken oöverkomlig läs gärna enbart det kapitlet!

Det känns märkligt att Strindbergs minne lever/har levt en så tynande tillvaro. Är det hans vansinne som solkar bilden? Eller är det hans syn på kvinnorna och hans rasism?

Nu ska jag äntligen läsa det Strindberg själv skiver, för det är till syvende och sist hans författarskap jag vill åt. Där kommer jag att fokusera på kvinnorna, judarna och "revolutionen". Vad tycker karln egentligen? Eller rättare, vad vill han förmedla i sin fiktion?

Återkommer!

Läst 2012

  Nyman, Anette: Terapeuten ***

Den här boken var riktigt spännande. Jag är ju intresserad av sekter och har läst en del böcker i ämnet men

det här är nog en av de bästa hittills. Dels är den välskriven, Nyman är journalist, dels ger den en inblick i själva verksamheten, från båda håll så att säga.

Naturligtvis finns det mer bakom än det som kommer fram, som i alla själbiografiska böcker, men ändå, Nyman beklagar sig inte och skyller inte ifrån sig direkt. Det gör boken ännu mer skrämmande.

Läst 2011

   Persson, Leif GW: Gustavs grabb ***

Jag har läst en hel del av GW Persson tidigare. Alla deckarna utom de tre första. Och jag har gillat hans sätt att skriva. Självklart, annars hade jag inte tagit mig igenom böckerna, då de inte är några tunnisar direkt.

Den här boken innehåller samma stil, läsningen är följsam. Här har ingen spökskrivare fått tillträde.

Det som är mystiskt med den här boken är att den inte är självbiografisk fullt ut, har inte heller beteckningen Lz. men vad är den då?

Roman? Självbiografi? Det här är berättelsen om min egen klassresa. Som jag minns den. sid13

Dödstäda är ett lantligt uttryck. Att man i god tid ser till att städa undan allt sånt som kan störa alla nära och käras goda minne av den som snart skall sluta sin tid på jorden. [...] Givetvis också att man tar tillfället att ge sin syn på saken, medan man ännu har chansen, för att till sist kunna andas ut i förtröstan på den fördragsamhet från omgivningen som endast kommer de döda till del. sid 357

Hm, det känns som att det är ett sätt att gardera sig och ett kanske lite sviktande minne. Men samtidigt, en bok för efterlevande. Det känns lite märkligt att inte veta men å andra sidan, läsupplevelsen är ändå lika bra.

Om man ser till Geijeraffären som upptar en viss del av boken. Vad ska man dra för slutsats av det. Är det sant eller inte? Han nämner personer vid namn, för det kan ju inte vara så att han tänker, hm jag ska såga Peter Bratt men jag kallar honom för.......ja just det Peter Bratt är ett bra namn på honom. Inte den andre journalisten som hade med IBaffären att göra eller nåt liknande. Nej helt klart uttalat. Kanske det är de sidorna som är självbiografiska, ett sätt att erhålla fördragsamhet för det som hände. Kanske är det därför boken skrivs....?

Allt det övriga, mammans tillkortakommanden, pappans heoriska framtoning, systerns osynlighet, alla barnen, de tre fruarna, där finns ju de som kan ge sin syn på saken. Så där blir det mer romanfiktivt.

Jag gillar att han tar med titeln på några av sina böcker här och var, en slags metaskrivning om titlarnas betydelse. Vilket jag som tidigare läsare naturligtvis undrat över, Faller fritt som i en dröm t.ex. En poetisk titel för en deckare tänkte jag då det begav sig för den boken. Nu förstod jag den plötsligt.

Ja, jag vet inte, vad det nu spelar för roll som Persson själv säger (sid375). Rätt så intressant var det i alla fall.

Läst 2011

   Pipping, Lisbeth: Kärlek och stålull ****   (Lz Pipping, Ohfb-c)

Jag vann den här boken från Gothia förlag, ja jag vann även Jag mobbar inte av samma författare som jag ska läsa senare.

Jag såg Lisbeth Pipping på TV och jag tror det är därför jag lyckades hålla en viss distans till det hon skriver. För i TV programmet hörde och såg jag en vuxen kvinna som lyckats gå vidare, mot alla odds. Det gav mig hopp om flickan i boken och dämpade i någon mån det avskyvärda i berättelsen......

Hennes bok är en uppgörelse med sin barndom men även en lite (väl?) lågmäld kritik mot de vuxna omkring, som såg men inte ville göra nånting. Samt hur manipulativ hennes mamma lyckades vara, vilket socialtjänsten ändå borde ha kunnat se igenom.

Jag tycker att det starkaste partiet ändå är på slutet när de två systrarna städar ur den lägenhet där de bodde i sin misär. Då kände jag styrkan de besitter i den stunden, styrkan att städa bort det gamla ur sina liv.

Pipping skriver väl, enkelt, osentimentalt, trovärdigt. Jag hoppas att många i ledande ställning tar till sig den här boken och verkligen lär sig att se tecknen. Bara för att Lisbeth lyckades täcka upp för sin mamma borde de ha sett smutsen, misären, känt lukten.

Pipping skriver om ett TV program där det togs parti för föräldrarna. Jag minns det mycket väl eftersom jag inte kunde förstå att ingen såg till barnets bästa, inte ens föräldrarna själva. Jag led med barnet och har faktiskt ofta tänkte på det efteråt, jag hoppas att det fick bra fosterföräldrar. Att ha barn är inte en rättighet, det är en förmån, en gåva, ett lån.

Pippings bidrag är mycket angeläget. Därför får boken en fyra, även om en stark trea vore mer på sin plats. Men mod och angelägenhet kan också vara avgörande.

Läst 2011

    Hustvedt, Siri: Den skakande kvinnan**** (fackbok Geqz Hustvedt, Siri, Vlaad, Vef)

Recension i Läkartidningen

Det här är en bok som verkligen utmanar ens koncentration, me like! Den har tagit tid att läsa och har bitvis varit i stort sett obegriplig MEN bitvis har den varit otroligt intressant. Redan  i början skriver Hustvedt:

Intellektuell nyfikenhet på den egna sjukdomen är definitivt sprungen ur en längtan efter kontroll. sid 12

Och det är just kontroll Hustvedt försöker åstadkomma med den här boken, kontroll över sina skakningar och dess upphov. Medicinskt och psykologiskt tränger hon in i de olika professionerna för att leta efter sanningen. Som hon inte hittar men eftersom hon nu accepterat sitt tillstånd har hon ju ändå kommit långt kan jag tycka.

Boken innehåller mycket mer, dels om Hustvedts liv och även om skrivandet, och läsandet:

Det närmaste vi kan komma detta tillträde till en annan människas sinne är genom läsandet. Läsandet är den mentala arena där olika tänkesätt, hårda och mjuka, och de föreställningar som dessa ger upphov till blir mest uppenbara. Vi har tillgång till en främmande människas inre berättare. Att läsa är ju faktiskt ett sätt att leva inuti en annan människad ord. sid 155

Egentligen ville jag hela tiden medan jag läste utbrista, men ge människan lite luktsalt vettja. Men samtidigt var det en omöjlighet. Att läsa en så intellektuell och helt enkelt smart människas tankar, om det som sammantaget bara skulle ha avfärdats som hysteri, var bara så befriande! På något sätt steg det kvinnliga könet upp och tog sin rättmätiga plats. Jag kände mig stärkt som kvinna efter att ha läst boken. Och bara det är ju ett skäl att läsa den. Så gör det men var beredd på en del omtag i texten, jag skulle inte rekommendera den som ljudbok!