Pipping, Lisbeth: Kärlek och stålull ****   (Lz Pipping, Ohfb-c)

Jag vann den här boken från Gothia förlag, ja jag vann även Jag mobbar inte av samma författare som jag ska läsa senare.

Jag såg Lisbeth Pipping på TV och jag tror det är därför jag lyckades hålla en viss distans till det hon skriver. För i TV programmet hörde och såg jag en vuxen kvinna som lyckats gå vidare, mot alla odds. Det gav mig hopp om flickan i boken och dämpade i någon mån det avskyvärda i berättelsen......

Hennes bok är en uppgörelse med sin barndom men även en lite (väl?) lågmäld kritik mot de vuxna omkring, som såg men inte ville göra nånting. Samt hur manipulativ hennes mamma lyckades vara, vilket socialtjänsten ändå borde ha kunnat se igenom.

Jag tycker att det starkaste partiet ändå är på slutet när de två systrarna städar ur den lägenhet där de bodde i sin misär. Då kände jag styrkan de besitter i den stunden, styrkan att städa bort det gamla ur sina liv.

Pipping skriver väl, enkelt, osentimentalt, trovärdigt. Jag hoppas att många i ledande ställning tar till sig den här boken och verkligen lär sig att se tecknen. Bara för att Lisbeth lyckades täcka upp för sin mamma borde de ha sett smutsen, misären, känt lukten.

Pipping skriver om ett TV program där det togs parti för föräldrarna. Jag minns det mycket väl eftersom jag inte kunde förstå att ingen såg till barnets bästa, inte ens föräldrarna själva. Jag led med barnet och har faktiskt ofta tänkte på det efteråt, jag hoppas att det fick bra fosterföräldrar. Att ha barn är inte en rättighet, det är en förmån, en gåva, ett lån.

Pippings bidrag är mycket angeläget. Därför får boken en fyra, även om en stark trea vore mer på sin plats. Men mod och angelägenhet kan också vara avgörande.

Läst 2011

   Hustvedt, Siri: Den skakande kvinnan**** (fackbok Geqz Hustvedt, Siri, Vlaad, Vef)

Recension i Läkartidningen

Det här är en bok som verkligen utmanar ens koncentration, me like! Den har tagit tid att läsa och har bitvis varit i stort sett obegriplig MEN bitvis har den varit otroligt intressant. Redan  i början skriver Hustvedt:

Intellektuell nyfikenhet på den egna sjukdomen är definitivt sprungen ur en längtan efter kontroll. sid 12

Och det är just kontroll Hustvedt försöker åstadkomma med den här boken, kontroll över sina skakningar och dess upphov. Medicinskt och psykologiskt tränger hon in i de olika professionerna för att leta efter sanningen. Som hon inte hittar men eftersom hon nu accepterat sitt tillstånd har hon ju ändå kommit långt kan jag tycka.

Boken innehåller mycket mer, dels om Hustvedts liv och även om skrivandet, och läsandet:

Det närmaste vi kan komma detta tillträde till en annan människas sinne är genom läsandet. Läsandet är den mentala arena där olika tänkesätt, hårda och mjuka, och de föreställningar som dessa ger upphov till blir mest uppenbara. Vi har tillgång till en främmande människas inre berättare. Att läsa är ju faktiskt ett sätt att leva inuti en annan människad ord. sid 155

Egentligen ville jag hela tiden medan jag läste utbrista, men ge människan lite luktsalt vettja. Men samtidigt var det en omöjlighet. Att läsa en så intellektuell och helt enkelt smart människas tankar, om det som sammantaget bara skulle ha avfärdats som hysteri, var bara så befriande! På något sätt steg det kvinnliga könet upp och tog sin rättmätiga plats. Jag kände mig stärkt som kvinna efter att ha läst boken. Och bara det är ju ett skäl att läsa den. Så gör det men var beredd på en del omtag i texten, jag skulle inte rekommendera den som ljudbok!

 Nyqvist, Michael: När barnet lagt sig ***

Michael Nyqvist säger i den här intervjun att han bok är vittnande. Att han upplevde sitt liv som adopterad som att åka tåg utan platsbiljett. Att hans bok inte är folklig och inte finlitteratur utan just vittnande.

Jag kände att den var ytterst rörig men ändå fascinerande och kul men väldigt taLarsNoréniförsvar aktig.

När barnet lagt sig då pratar de vuxna om att Michael är adopterad med låga röster så han inte hör. Och sen plötsligt berättar de när de är i en främmande miljö som de kanske tycker borde vara känd fr honom (hans pappa kommer ju från Italien?) utan att förklara nånting vidare och så måste han hålla det hemligt och när han ändå berättar om det för andra förnekar de allt. Något som Nyqvist återkommer till i slutet på boken.Och han gör rätt i att återkomma till det, där och då svek även hans adoptivföräldrar honom och det borde de ha rättat till.

I övrig tror jag att Nyqvist är brutalt ärlig. På det sättet är kanske hans bok ett vittnesmål. Det han skriver har hänt (även om jag ibland får en konstig känsla av att det är en film jag läser med tillrättalagada scener enligt dramaturgisk modell, som att se, i svartvitt, hur garderobsdörren öppnas och alla recensioner väller ut med färgklickar, gula och rosa och blå och gröna överstrykningsstreck där namnet Michael Nyqvist finns med överallt) och det som är sorgligt är sorgligt och det som är kul är kul. Men hänt har det helt säkert gjort.  

Men som sagt, boken är väldigt taLarsNoréniförsvar aktig........Det kan inte hjälpas.

När barnet lagt sig heter boken men den handlar om så mycket mer.

Nyqvist är ingen stor stilist men något så ovanligt som en riktigt ärlig person.

Det blir tre stjärnor för Nyqvist, för ärligheten! Och modet...

Läst 2010

Agardh, Ingela : Den största nyheten ** En bok jag varit nyfiken på. För varför skulle man inte kunna skriva en bok om hur man blir kristen likväl som att det skrivs böcker om hur man blir buddhist och muslim och så vidare. Tänkte jag. Men den lyckades inte engagera mig. Är det en troförkunnelse eller är det en uppgörelse med hur det egentligen var på Aktuellt?

Jag kom ihåg Ingela Agardh från ett program där hon intervjuade en (okänd?) svensk-amerikan (det var ungefär såhär): hon frågade gör du alltid ditt allra bästa? Ja gör inte du? svarade han. Absolut inte, sa hon och skrattade sitt karakteristiska hesa skratt. Det var då jag verkligen blev nyfiken på henne. Men när jag nu läser boken får jag en känsla av att det var just det som drev henne in i utbrändheten, kravet att alltid göra sitt bästa. Kanske intervjun var efteråt iofs.
Trots att boken inte höll ihop och skulle vunnit på en hårdare redigering kände jag igen mig i mycket av vad Agardh skriver. Hon är hänsynslöst uppriktig och det är mycket befriande. Hon dog helt klart för tidigt, hon hade haft mycket mer att säga till oss.

Läst 200912