Inlägg publicerade under kategorin Biografier

Av violen - 16 februari 2015 18:30

   Sörlin, Sverker: Rädslan för svaghet ****


Det här är bitvis en essä, och bitvis en slags försvarsskrift för att slippa ändra sin livsstil därför att en sjukdom plötsligt kommit i ens väg. En slags biografi. Boken är både intressant och irriterande.

Största förtjänsten är såklart dess stil, jag menar, det är inte alltid böcker/biografier om sjukdom är så intelligent skrivna. En som jag kan påminna mig är iofs Siri Husvedts Den skakande kvinnan. Men annars är det inte direkt min favoritläsning.


Nu väljer jag; ska jag plocka fram alla sidor som jag markerat, citera, dra slutsatser, jämföra med min egen kroppsliga  svaghet, ytterligare bevisa att Sörlin verkligen vill dricka sitt vin, att han vill finna bevis, nya bevis som gör att den gamla "portvinstån" (så långt sträcker sig väl allmänhetens kännedom om just gikten) visar sig vara något helt annat, en smärta utan beröringspunkter med alkohol. Eller ska jag ska jag bara uppmana till egen läsning eftersom det egentligen inte går att sammanfatta boken rättvist?


Det blir det senare, det står för mycket, det är för vittomfattande (+) tangerar för många gränser. Det finns kort sagt något för alla, men kanske inte samma för alla.

Ta genierna. Undersökningar (2014) som visat ett samband däremellan och gikten. Bör man överhuvudtaget medicinera bort genialitet? Det låter....nästan rasbiologiskt och Sörlin tar avstånd. Men ändå, tänk om... 


Sörlin undersöker, vrider och vänder på stenarna, litteraturen, vetenskapen, smärtan, oförmågan att vilja sluta med sin älsklingsdryck, vinet. Och stenarna ropar förvånansvärt mycket. Mest frågor iofs.


Två exempel av alla:

På sidan 262 finns en underbar berättelse om Västerbottens inland, om torrtallarna och en barndomsinsikt.

och sidan 297ff, ett briljant uttalande om gikt visavi stress. Ah, jag gillar.


Tyvärr måste boken tillbaka till bibblan. Därför har jag inte skrivit ens hälften av det jag velat, mest för att bevara det för min egen skull. Kanske är det här ändå en villhaibokhyllan bok?


Slutsats: Läs! Du märker direkt om du vill fortsätta...

Läst 2015

Av violen - 16 oktober 2013 15:00

   Bowen, James: Gatukatten Bob ***(+)   Qdfjb


En bok som sticker ut. Inte för att den är någon nobelpriskandidat direkt, utan för att jag uppfattar den ärlig, sann och helt bedårande för en kattälskare som jag. Därmed vet jag också att katter kan vara mer eller mindre intelligenta, och Bob tillhör den senare skaran, han vet att det vankas mat och godsaker när han är i närheten av James! Så han stannar kvar...


Det finns många youtubeklipp som i princip berättar historien om den här katten och hans husse James, en inte alls särskilt sympatisk missbrukare (det framgår också i boken tycker jag) som hittar Bob och de ingår ett slags ömsesidigt kompanjonskap som gynnar dem bägge. Sakta återfår James sin önskan efter värdighet och Bob ger honom en mening i tillvaron.

James har fått hjälp med boken, och det kanske är därför den känns lite platt men ändå läsvärd.


Gillar du katter, läs för allt i världen, kolla på youtubeklippen (sök på Streetcat Bob) och jag är säker på att du kan känna Bobs päls i dina händer...

Gillar du inte katter, kanske hatar katter och vill att ingen katt ska finnas på Londons gator, läs den inte!


Inget mästerverk som sagt, men så rar och meningsfull!


Läst 2013


Lägger in ett klipp med "svenska färger på halsduken".

http://www.youtube.com/watch?v=x8z505ym0xQ

Av violen - 30 juni 2013 21:30

   Rynell, Elisabeth: Skrivandets sinne ****


Hohaj och Till Mervas. Båda har jag läst och tyckte om. Däremot har jag inte läst Hitta hem som tydligen skildrar en våldtäkt, och dess följder, vilket egentligen är bakgrunden till att Rynell menar sig inte vara feminist men tillhöra de rasande kvinnorna sid 79. Den texten, "Om a pawn in their game" (sid 70-82) är den jag helt klart tycker är intressantast i Rynells bok om skrivandets sinne.

Annars känner jag igen Rynell som en naturens försvarare, naturen som sanningen och hjälparen:


När jag nu klafsar runt i jättens hjärna här i Stockholm är ändå det som skrämmer mig mest inte de tankar som faktiskt finns härinne, utan de tankar som inte finns. Vem-är-jag-mer-tankarna. Människotankarna. Tankarna som strövar fritt. Som leder oss till vattenhålen och till gläntorna. Och som emellanåt låter oss spegla oss i Minnets brunn, sid 112f.


En slags urtankar, ett slags råd att främja naturen i ord, som ett sätt att hissa människoflagg. sid112.


Och det kan jag känna att Rynell gör i den här boken, det är hennes bidrag till mänskligheten, att skildra en del av sitt livs sinne med hjälp av orden.


Läst 2013

Av violen - 19 juli 2012 14:30

Ekström, Johanna: Om man håller sig i solen **** (Gcz)


Koncentrerat läste jag den här boken. Och ville redan från början ha ett eget exemplar (tyvärr lånad), stryka under, markera, kunna läsa om. Det är många ord och och sen ännu fler ord. Orden, meningarna böljar fram och tillbaka mellan sanningar, lätta att förstå och upprepningar av meningar, helt utan meningsfullhet. För läsaren, dvs jag. Kanske andra förstår. Åtminstone Ekström lär göra det.

Men genom hela boken går ett stråk av uppriktighet, utan smaskiga detaljer. Sparsmakad kommer den fram, sanningen. Ytligt sett om faderns svek men inunder ytan ligger stora stenar av självupptäckter. Stenar som sjunker ner och blir ofarliga. En efter en.


Så många insikter som kommer upp på sidorna, ett fåtal citeras här:


Mognad består framförallt i att man i sitt inre har möjlighet att föra ett samtal med sig själv som gör att paniken inte bryter ut. [..] Behovet av att begripa, räkna ut. Dissikera med vassa instrument. Hunger efter att plocka isär, ädsla parad med äckel inför vad som gömmer sig där inne. Inuti människor och deras handlingar. [...] Barndomen upphör inte förrän du har kommit till insikt om den. sid 228


Det här är en bok som både gör upp med och accepterar en barndom, en existens, en sluten sektliknande grupp. Jag blir alltid fascinerad när jag gång på gång möter samma sammanhang, föräldern som inte står ut med olikheten hos sina barn, ett eller flera. Svårigheten att inse att ens egna barn också kan vara en annorlunda kultur och intressanta just därför. Ekströms bror har inte mycket att säga i den här boken, vill han inte eller kan han inte eller får han inte? Sitter han kvar i klanen? På ett ställe finns brodern med, när han i Venedig vill kasta ett förfluget ord i kanalen, han vill bli förlåten utan att be om det? En stark bild.


Eller handlar det till syvende och sist bara om det gamla vanliga, makten. Makten att bestämma vilka skämt som ska skrattas åt och vilka rättvisor som ska anammas? Att sjukförklara den som kommer med sanningen? Att köra sitt eget race? Som män gjort i alla tider...


Kort sagt, en bok med självinsikt utöver det vanliga och intressant även ur skilsmässoperspektiv. Hur barnen uppfattar sveket och övergivenheten.


Läst 2012












Av violen - 18 maj 2012 10:30


   Utvik, Magnus: Med Stalin som Gud ***



Direkt jag såg den här boken ville jag läsa den. Men sen har den legat länge för jag har inte riktigt vågat. När jag väl började läsa uppdagades en otrolig historia om en fundamentalism som jag själv känner igen från den tiden, men i andra sammanhang. Jag var själv klasskompis med en person i de här kretsarna men eftersom jag tidigt bestämde mig för att inte engagera mig politiskt så tog jag aldrig ställning åt något håll. Nu häpnar jag när jag inser vad det var frågan om. Även om hen tillhörde en "mjukare" falang.


Det parti Utvik tillhörde var ett utbrytarparti utan större förankring, de förblev ett fåtal. Men mönstret är ju ändå detsamma som i all fundamentalism, en stark ledare fångar och styr personer som tror på det han säger, kanske av olika skäl men deras tro är ändå utan tvekan. Allt är svart eller vitt, men ledaren har alltid rätt.

Jag kan känna ett visst släktskap med Utvik, jag läste ofta tidningar med helt motsatta åsikter än mina egna, jag är t.ex fullt medveten om att Albanien framhölls som en mönsterstat, mest pga sin ateism, och fortfarande väljer jag böcker utan navelkliande. Jag vill tänka själv helt enkelt och veta vad och hur andra tänker.


Jag frapperas av hur lätt de andra verkar ha gått vidare med sina liv. Det är väl också ofta de man lägger märke till, de som bara skakar av sig. Att fundamentalism kan skada så otroligt tycker jag Utvik, på ett annorlunda sätt, åskådliggör. Hur mycket smärta, energi och sorg den här boken åsamkat honom är det ingen som vet, den är för saklig för att avslöja det. Men för de som befunnit sig i liknande situationer och mer intellektuellt än känslomässigt tagit till sig budskapet, är den här boken ovanligt givande, jag brottades med den men efteråt kände jag mig befriad.



Tack Norstedts för recensionsex.


Läst 2012


Gcz, Lz, Occ.062

Av violen - 10 april 2012 20:30

   Bergvall, Karin: En njure flyttar hemifrån ****  (Vp)



En njure flyttar hemifrån är inte bara en dagbok om organdonation från START till MÅL utan även ett inlägg i den allmänna debatten om bemötande i många olika sammanhang och hur vi slösar med både mänskliga resurser och våra skattepengar - i onödan! text från Adlibris


En intressant bok skriven av en njurdonator. Den innehåller inte så mycket om varför författaren donerar en njure till sin bror. Men desto mer om hur det egentligen går till för just donatorn. Väldigt lite om den sjukes vedermödor alltså, men väl om donatorns. Väntan, undersökningar, väntan, nya undersökningar, väntan. För lite information. Så, transplantationen. Och sen. Helt klart ett dåligt omhändertagande och en helt oacceptabelt lång väntan på ersättning.


Bokens författare är verkar befriad från tidigare sjukhuserfarenhet, vilket ju kan vara fallet när det är någon som inte står den sjuke nära i det vardagliga livet. Och därmed kan se allt helt objektivt utifrån. Att samla urin ett dygn kan kännas jättebesvärligt om man aldrig gjort det, medan en njursjuk oftast ser det som ett mindre problem. Förstoppning efter operation är en pina för alla opererade, men för en transplanterad är bra värden allt. Bara njuren funkar är det nya mantrat.

För donatorn är det inte så och det måste sjukvården förstå. Därför är boken i sin ärlighet så bra.


Som en donation skildras här ska det naturligtvis inte få gå till. Den som donerar gör något i hög grad unikt. Den ger en annan människa en möjlighet att få leva. Och eftersom sjukvården därmed även gör en besparing ska donatorn hållas åtminstone skadeslös. Det måste tillsättas personer som håller koll på det praktiska angående arbete, ersättning osv. vilket inte var fallet den här gången. En donator gör en mycket speciell insats och ska behandlas därefter.


Kanske att man som blivande donator ska läsa den här boken i informativt syfte, och ta lärdom och kolla upp vad som gäller på sitt sjukhus, ställa krav. För den kan ju annars stjälpa mer än hjälpa.

Boken är främst till för vården tycker jag. Men även andra som kommer i kontakt med njursjuka och transplantationer bör ha stor behållning av den. Ett mycket bra inlägg i debatten.


Läst 2012

Av violen - 2 mars 2012 15:00

   Lagercrantz, Olof: August Strindberg/Eftertankar om Strindberg ***

 

Strindbergåret 2012 gick mig inte förbi när det proklamerades för ett tag sen. Och Läsutmaningen hos Ord och inga visor, här, hoppade jag på direkt.


Här finns mina reflektioner och diverse länkar om hur jag skulle göra urvalet för dessa fyra verk som ska läsas. Jag har tidigare läst Röda Rummet, Fröken Julie och Ett Drömspel.

Men om Författaren/Människan Strindberg vet jag ganska lite måste jag säga.

Så jag började med en biografi, nämligen Olof Lagercrantz. För jag ville veta mer om Strindberg innan jag läser honom. 

 

Och att jag har läst. Det tog sin lilla tid att komma igenom boken, men jag fick ut en hel del. Och lärde mig mycket  om Strindberg.

Lagercrantz stil är ju lite kringlig och krokig, men den var intressant hela vägen. Sen fick han tydligen mycket kritik för det ena och det andra så i den avslutande delen kommer hans Eftertankar om Strindberg där han tydliggör en del av det han skrivit. Eftersom det inte riktigt var det jag ville fördjupa mig i så läste jag boken rakt av och noterade bara en del ställen som jag spontant kände för. En del av kritiken mot boken var att där inte finns fotnoter och det kan jag faktiskt känna som en brist, för ibland tänker jag, kan han verkligen ha vräkt ur sig ditt och datt? Men jag har läst den utifrån att Lagercrantz vetat vad han skriver om.


Strindberg benämns ju kvinnohatare och antisemit. Och det finns flera exempel på båda delarna i boken. Utan att veta så mycket om Strindberg så måste man ju förstå att han var mycket psykiskt instabil och, verkar det som, van att få som han vill. Han hade ju ett stort umgänge och kvinnor fanns det gott om. Men jag vill ta upp en sak som faktiskt gav mig en annan bild av honom:

Strindberg skildrar på ett ställe Hamlet på ett förtjänstfullt sätt, (det är faktiskt intressant att läsa för att förstå Hamlet!)

och så skriver Lagercrantz:

Denna karakteristik av Hamlet passar väl in på Strindberg själv. Det universella stiger hos honom fram allt tydligare ju längre han lever. Kanske hade han, om han haft en "råare natur", inte skrivit böcker utan varit med bland dem som sökte kullkasta samhället och skapa ett bättre i dess ruiner. sid 541

 

Överhuvudtaget är kapitel XVI:5 mycket läsvärt om man vill få ett slags nedslag i Strindbergs texter. Känns boken oöverkomlig läs gärna enbart det kapitlet!


Det känns märkligt att Strindbergs minne lever/har levt en så tynande tillvaro. Är det hans vansinne som solkar bilden? Eller är det hans syn på kvinnorna och hans rasism?


Nu ska jag äntligen läsa det Strindberg själv skiver, för det är till syvende och sist hans författarskap jag vill åt. Där kommer jag att fokusera på kvinnorna, judarna och "revolutionen". Vad tycker karln egentligen? Eller rättare, vad vill han förmedla i sin fiktion?


Återkommer!


Läst 2012


Av violen - 16 december 2011 14:38

 Nyman, Anette: Terapeuten ***


Den här boken var riktigt spännande. Jag är ju intresserad av sekter och har läst en del böcker i ämnet men

det här är nog en av de bästa hittills. Dels är den välskriven, Nyman är journalist, dels ger den en inblick i själva verksamheten, från båda håll så att säga.

Naturligtvis finns det mer bakom än det som kommer fram, som i alla själbiografiska böcker, men ändå, Nyman beklagar sig inte och skyller inte ifrån sig direkt. Det gör boken ännu mer skrämmande.



Läst 2011




Senaste inläggen

Presentation


Violens boksida -
reflektioner

Citatet

 Citatet

 

Jag tror att vi enbart bör läsa böcker som biter och sticker oss. Om den bok vi läser inte ruskar oss vakna som ett slag mot huvudet, varför då göra sig besväret att läsa den över huvud taget?

 

Franz Kafka

 

Lite väl drastiskt men det ligger nåt i det. 

Kontakta mig

email:

h55n/at/yahoo.se

Följ

Sök i bloggen

Kultursidor

Länkar

Poddar

Länksamling/Förlag

Kategorier

LITTERÄRA PRISER

Läser - ska läsa - med mera

Redan läst sju böcker i Min egen litteraturprisutmaning!

Senaste kommentarerna

Följ bloggen

Följ  violensboksida, reflektioner.... med Blogkeen
Följ  violensboksida, reflektioner.... med Bloglovin'

Arkiv

RSS

Tidigare år

statistik

Författare

Kvinnolänkar/föreningar/osv

JUL

Medicinskt

Min gästbok


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se