Inlägg publicerade under kategorin Biografier

Av violen - 2 mars 2012 15:00

   Lagercrantz, Olof: August Strindberg/Eftertankar om Strindberg ***

 

Strindbergåret 2012 gick mig inte förbi när det proklamerades för ett tag sen. Och Läsutmaningen hos Ord och inga visor, här, hoppade jag på direkt.


Här finns mina reflektioner och diverse länkar om hur jag skulle göra urvalet för dessa fyra verk som ska läsas. Jag har tidigare läst Röda Rummet, Fröken Julie och Ett Drömspel.

Men om Författaren/Människan Strindberg vet jag ganska lite måste jag säga.

Så jag började med en biografi, nämligen Olof Lagercrantz. För jag ville veta mer om Strindberg innan jag läser honom. 

 

Och att jag har läst. Det tog sin lilla tid att komma igenom boken, men jag fick ut en hel del. Och lärde mig mycket  om Strindberg.

Lagercrantz stil är ju lite kringlig och krokig, men den var intressant hela vägen. Sen fick han tydligen mycket kritik för det ena och det andra så i den avslutande delen kommer hans Eftertankar om Strindberg där han tydliggör en del av det han skrivit. Eftersom det inte riktigt var det jag ville fördjupa mig i så läste jag boken rakt av och noterade bara en del ställen som jag spontant kände för. En del av kritiken mot boken var att där inte finns fotnoter och det kan jag faktiskt känna som en brist, för ibland tänker jag, kan han verkligen ha vräkt ur sig ditt och datt? Men jag har läst den utifrån att Lagercrantz vetat vad han skriver om.


Strindberg benämns ju kvinnohatare och antisemit. Och det finns flera exempel på båda delarna i boken. Utan att veta så mycket om Strindberg så måste man ju förstå att han var mycket psykiskt instabil och, verkar det som, van att få som han vill. Han hade ju ett stort umgänge och kvinnor fanns det gott om. Men jag vill ta upp en sak som faktiskt gav mig en annan bild av honom:

Strindberg skildrar på ett ställe Hamlet på ett förtjänstfullt sätt, (det är faktiskt intressant att läsa för att förstå Hamlet!)

och så skriver Lagercrantz:

Denna karakteristik av Hamlet passar väl in på Strindberg själv. Det universella stiger hos honom fram allt tydligare ju längre han lever. Kanske hade han, om han haft en "råare natur", inte skrivit böcker utan varit med bland dem som sökte kullkasta samhället och skapa ett bättre i dess ruiner. sid 541

 

Överhuvudtaget är kapitel XVI:5 mycket läsvärt om man vill få ett slags nedslag i Strindbergs texter. Känns boken oöverkomlig läs gärna enbart det kapitlet!


Det känns märkligt att Strindbergs minne lever/har levt en så tynande tillvaro. Är det hans vansinne som solkar bilden? Eller är det hans syn på kvinnorna och hans rasism?


Nu ska jag äntligen läsa det Strindberg själv skiver, för det är till syvende och sist hans författarskap jag vill åt. Där kommer jag att fokusera på kvinnorna, judarna och "revolutionen". Vad tycker karln egentligen? Eller rättare, vad vill han förmedla i sin fiktion?


Återkommer!


Läst 2012


Av violen - 16 december 2011 14:38

 Nyman, Anette: Terapeuten ***


Den här boken var riktigt spännande. Jag är ju intresserad av sekter och har läst en del böcker i ämnet men

det här är nog en av de bästa hittills. Dels är den välskriven, Nyman är journalist, dels ger den en inblick i själva verksamheten, från båda håll så att säga.

Naturligtvis finns det mer bakom än det som kommer fram, som i alla själbiografiska böcker, men ändå, Nyman beklagar sig inte och skyller inte ifrån sig direkt. Det gör boken ännu mer skrämmande.



Läst 2011




Av violen - 17 oktober 2011 15:00

   Persson, Leif GW: Gustavs grabb ***

 

Jag har läst en hel del av GW Persson tidigare. Alla deckarna utom de tre första. Och jag har gillat hans sätt att skriva. Självklart, annars hade jag inte tagit mig igenom böckerna, då de inte är några tunnisar direkt.

Den här boken innehåller samma stil, läsningen är följsam. Här har ingen spökskrivare fått tillträde.

Det som är mystiskt med den här boken är att den inte är självbiografisk fullt ut, har inte heller beteckningen Lz. men vad är den då?


Roman? Självbiografi? Det här är berättelsen om min egen klassresa. Som jag minns den. sid13

 

Dödstäda är ett lantligt uttryck. Att man i god tid ser till att städa undan allt sånt som kan störa alla nära och käras goda minne av den som snart skall sluta sin tid på jorden. [...] Givetvis också att man tar tillfället att ge sin syn på saken, medan man ännu har chansen, för att till sist kunna andas ut i förtröstan på den fördragsamhet från omgivningen som endast kommer de döda till del. sid 357

 

Hm, det känns som att det är ett sätt att gardera sig och ett kanske lite sviktande minne. Men samtidigt, en bok för efterlevande. Det känns lite märkligt att inte veta men å andra sidan, läsupplevelsen är ändå lika bra.


Om man ser till Geijeraffären som upptar en viss del av boken. Vad ska man dra för slutsats av det. Är det sant eller inte? Han nämner personer vid namn, för det kan ju inte vara så att han tänker, hm jag ska såga Peter Bratt men jag kallar honom för.......ja just det Peter Bratt är ett bra namn på honom. Inte den andre journalisten som hade med IBaffären att göra eller nåt liknande. Nej helt klart uttalat. Kanske det är de sidorna som är självbiografiska, ett sätt att erhålla fördragsamhet för det som hände. Kanske är det därför boken skrivs....?


Allt det övriga, mammans tillkortakommanden, pappans heoriska framtoning, systerns osynlighet, alla barnen, de tre fruarna, där finns ju de som kan ge sin syn på saken. Så där blir det mer romanfiktivt.

Jag gillar att han tar med titeln på några av sina böcker här och var, en slags metaskrivning om titlarnas betydelse. Vilket jag som tidigare läsare naturligtvis undrat över, Faller fritt som i en dröm t.ex En poetisk titel för en deckare tänkte jag då det begav sig för den boken. Nu förstod jag den plötsligt.

Ja, jag vet inte, vad det nu spelar för roll som Persson själv säger (sid375). Rätt så intressant var det i alla fall.



Läst 2011

 

Av violen - 6 mars 2011 15:00

   Pipping, Lisbeth: Kärlek och stålull ****   (Lz Pipping, Ohfb-c)


Jag vann den här boken från Gothia förlag, ja jag vann även Jag mobbar inte av samma författare som jag ska läsa senare.

Jag såg Lisbeth Pipping på TV och jag tror det är därför jag lyckades hålla en viss distans till det hon skriver. För i TV programmet hörde och såg jag en vuxen kvinna som lyckats gå vidare, mot alla odds. Det gav mig hopp om flickan i boken och dämpade i någon mån det avskyvärda i berättelsen......


Hennes bok är en uppgörelse med sin barndom men även en lite (väl?) lågmäld kritik mot de vuxna omkring, som såg men inte ville göra nånting. Samt hur manipulativ hennes mamma lyckades vara, vilket socialtjänsten ändå borde ha kunnat se igenom.

Jag tycker att det starkaste partiet ändå är på slutet när de två systrarna städar ur den lägenhet där de bodde i sin misär. Då kände jag styrkan de besitter i den stunden, styrkan att städa bort det gamla ur sina liv.


Pipping skriver väl, enkelt, osentimentalt, trovärdigt. Jag hoppas att många i ledande ställning tar till sig den här boken och verkligen lär sig att se tecknen. Bara för att Lisbeth lyckades täcka upp för sin mamma borde de ha sett smutsen, misären, känt lukten.

Pipping skriver om ett TV program där det togs parti för föräldrarna. Jag minns det mycket väl eftersom jag inte kunde förstå att ingen såg till barnets bästa, inte ens föräldrarna själva. Jag led med barnet och har faktiskt ofta tänkte på det efteråt, jag hoppas att det fick bra fosterföräldrar. Att ha barn är inte en rättighet, det är en förmån, en gåva, ett lån.

Pippings bidrag är mycket angeläget. Därför får boken en fyra, även om en stark trea vore mer på sin plats. Men mod och angelägenhet kan också vara avgörande.


Läst 2011


Av violen - 26 februari 2011 11:15

   Hustvedt, Siri: Den skakande kvinnan**** (fackbok Geqz Hustvedt, Siri, Vlaad, Vef)


Recension i Läkartidningen

Det här är en bok som verkligen utmanar ens koncentration, me like! Den har tagit tid att läsa och har bitvis varit i stort sett obegriplig MEN bitvis har den varit otroligt intressant. Redan  i början skriver Hustvedt:


Intellektuell nyfikenhet på den egna sjukdomen är definitivt sprungen ur en längtan efter kontroll. sid 12

 

Och det är just kontroll Hustvedt försöker åstadkomma med den här boken, kontroll över sina skakningar och dess upphov. Medicinskt och psykologiskt tränger hon in i de olika professionerna för att leta efter sanningen. Som hon inte hittar men eftersom hon nu accepterat sitt tillstånd har hon ju ändå kommit långt kan jag tycka.

Boken innehåller mycket mer, dels om Hustvedts liv och även om skrivandet, och läsandet:


Det närmaste vi kan komma detta tillträde till en annan människas sinne är genom läsandet. Läsandet är den mentala arena där olika tänkesätt, hårda och mjuka, och de föreställningar som dessa ger upphov till blir mest uppenbara. Vi har tillgång till en främmande människas inre berättare. Att läsa är ju faktiskt ett sätt att leva inuti en annan människad ord. sid 155

 

Egentligen ville jag hela tiden medan jag läste utbrista, men ge människan lite luktsalt vettja. Men samtidigt var det en omöjlighet. Att läsa en så intellektuell och helt enkelt smart människas tankar, om det som sammantaget bara skulle ha avfärdats som hysteri, var bara så befriande! På något sätt steg det kvinnliga könet upp och tog sin rättmätiga plats. Jag kände mig stärkt som kvinna efter att ha läst boken. Och bara det är ju ett skäl att läsa den. Så gör det men var beredd på en del omtag i texten, jag skulle inte rekommendera den som ljudbok!




Av violen - 28 februari 2010 19:00

 Nyqvist, Michael: När barnet lagt sig ***


Michael Nyqvist säger i den här intervjun att han bok är vittnande. Att han upplevde sitt liv som adopterad som att åka tåg utan platsbiljett. Att hans bok inte är folklig och inte finlitteratur utan just vittnande.

Jag kände att den var ytterst rörig men ändå fascinerande och kul men väldigt taLarsNoréniförsvar aktig.

När barnet lagt sig då pratar de vuxna om att Michael är adopterad med låga röster så han inte hör. Och sen plötsligt berättar de när de är i en främmande miljö som de kanske tycker borde vara känd fr honom (hans pappa kommer ju från Italien?) utan att förklara nånting vidare och så måste han hålla det hemligt och när han ändå berättar om det för andra förnekar de allt. Något som Nyqvist återkommer till i slutet på boken.Och han gör rätt i att återkomma till det, där och då svek även hans adoptivföräldrar honom och det borde de ha rättat till.


I övrig tror jag att Nyqvist är brutalt ärlig. På det sättet är kanske hans bok ett vittnesmål. Det han skriver har hänt (även om jag ibland får en konstig känsla av att det är en film jag läser med tillrättalagada scener enligt dramaturgisk modell, som att se, i svartvitt, hur garderobsdörren öppnas och alla recensioner väller ut med färgklickar, gula och rosa och blå och gröna överstrykningsstreck där namnet Michael Nyqvist finns med överallt) och det som är sorgligt är sorgligt och det som är kul är kul. Men hänt har det helt säkert gjort.  

Men som sagt, boken är väldigt taLarsNoréniförsvar aktig........Det kan inte hjälpas.


När barnet lagt sig heter boken men den handlar om så mycket mer.

Nyqvist är ingen stor stilist men något så ovanligt som en riktigt ärlig person.

Det blir tre stjärnor för Nyqvist, för ärligheten! Och modet...


Läst 2010

Av violen - 5 december 2009 16:11

Agardh, Ingela : Den största nyheten ** En bok jag varit nyfiken på. För varför skulle man inte kunna skriva en bok om hur man blir kristen likväl som att det skrivs böcker om hur man blir buddhist och muslim och så vidare. Tänkte jag. Men den lyckades inte engagera mig. Är det en troförkunnelse eller är det en uppgörelse med hur det egentligen var på Aktuellt?

Jag kom ihåg Ingela Agardh från ett program där hon intervjuade en (okänd?) svensk-amerikan (det var ungefär såhär): hon frågade gör du alltid ditt allra bästa? Ja gör inte du? svarade han. Absolut inte, sa hon och skrattade sitt karakteristiska hesa skratt. Det var då jag verkligen blev nyfiken på henne. Men när jag nu läser boken får jag en känsla av att det var just det som drev henne in i utbrändheten, kravet att alltid göra sitt bästa. Kanske intervjun var efteråt iofs.
Trots att boken inte höll ihop och skulle vunnit på en hårdare redigering kände jag igen mig i mycket av vad Agardh skriver. Hon är hänsynslöst uppriktig och det är mycket befriande. Hon dog helt klart för tidigt, hon hade haft mycket mer att säga till oss.


Läst 200912

Senaste inläggen

Presentation


Violens boksida -
reflektioner

Citatet

 Citatet

 

Jag tror att vi enbart bör läsa böcker som biter och sticker oss. Om den bok vi läser inte ruskar oss vakna som ett slag mot huvudet, varför då göra sig besväret att läsa den över huvud taget?

 

Franz Kafka

 

Lite väl drastiskt men det ligger nåt i det. 

Kontakta mig

email:

h55n/at/yahoo.se

Följ

Sök i bloggen

Kultursidor

Länkar

Länkar2.0

Poddar

Länksamling/Förlag

Kategorier

LITTERÄRA PRISER

Läser - ska läsa - med mera

Redan läst sju böcker i Min egen litteraturprisutmaning!

Senaste kommentarerna

Följ bloggen

Följ  violensboksida, reflektioner.... med Blogkeen
Följ  violensboksida, reflektioner.... med Bloglovin'

Arkiv

RSS

Tidigare år

statistik

Författare

Kvinnolänkar/föreningar/osv

JUL

Medicinskt

Min gästbok


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se