Inlägg publicerade under kategorin AAA jorden runt arkiv

Av violen - 31 december 2009 09:45

OBS. Ska du läsa den här boken och inte vill få för mycket information, sluta att läsa här!

 

Lyrans jordenrunt 2010 

 

Toscana, David: Den sista läsaren ****

 

Bibliotekarien Lucios läsprojekt/utmaning är av lite allvarligare slag än de vi bloggare hänger oss åt, de böcker han sågar blir bokstavligt talat mat till ohyran.....

Jag tycker att Toscana visar prov på stor fantasi när han skriver sin bok och för en bok och biblioteksälskande läsekrets är det ju bara så njutbar. Samtidigt som det finns en känsla av uppgivenhet inför människors förtryck, törst och övergrepp, har Lucio skapat sig en oas och en struktur för att överleva. Men var priset för högt?



Jag vet inte om boken är ett sätt att rangordna litteraturen eller ett sätt att rangordna läsarna. Jag menar, när Lucios bestämmer att alla paranteser och tankestreck ska bort och stryker honung på dem och sen kackerlackorna inte bryr sig säger han:
"Hur skulle kackerlackorna kunnat urskilja det som de flesta läsare inte kan urskilja?"

Då visar Toscana liksom omgående hur Lucio ser på sig själv som den stora kanonvetaren.....

Och Toscana lägger ju själv ut krokar för att se hur uppmärksam läsaren är, att t.ex stava ett ord fel på en sida och rätt på nästa sida....hur vanligt är det? Jag upptäckte det faktiskt, kan säga att det finns på sid 84 och 85. Jag blev fundersam och tänkte, jaja, korrekturfel är det ju hela tiden nu för tiden "suck". (Jag kanske har vissa likheter med Lucio där, perfekt ska det vara! Fast vi alla vet att ingen är perfekt.)

Men sen kommer felstavningen igen i burken med breven och får stor uppmärksamhet, då förstod jag, aha Toscana prövar sina läsare!

.......Har någon annan gjort denna upptäckt??? Kanske att det är det viktigaste i boken för det kommer fram minst två gånger till.


I deckare, vilket ju denna tangerar, brukar ju omgivningen vara en kuliss för mordet, här kanske mordet och törsten och övergreppen och förtrycket är en kuliss för just det, är det som är skrivet skrivet eller går det att ändra? Även om det enligt regelboken är fel.......?

Intressant!


Läst 2009




Av violen - 18 december 2009 09:15

Sammanfattning Jorden Runt 2009 hos Lyran

 

 

Alla böcker jag läst har tillfört mig något, en del mer, en del mindre. Nu ser jag fram emot nästa års läsning!

 

Bäst
Hjärtdjur
Kvinnan i Jerusalem
Ensam människas Bibe
Tant Theodora
Färden genom mangroven
Om natten i Chile 
Envar
Allt går sönder.

 

Litteraturlistan
De med fet text har jag läst, kommentarer finns under respektive resas länk i kategorier till höger!



Östeuropa i Maj:

Franz Kafka (Tjeckien) - Förvandlingen

Herta Müller (Rumänien) - Hjärtdjur
Alexandr Solzjenitsyn (Ryssland) - En dag i Ivan Denisovitjs liv (läst tidigare)



Mellanöstern i Juni:

Abraham B. Yehoshua (Israel) - Kvinnan i Jerusalem

Suad Amiry (Palestina) - Sharon och min svärmor

Khaled Hosseini (Afghanistan) - Tusen strålande solar


Asien i Juli:

Kiran Desai (Indien) - Bittert arv

Gao Xingjian (Kina) - Ensam människas Bibel

Haruki Murakami (Japan) - Norwegian Wood


Oceanien i Augusti:

Doris Pilkington (Australien) - Rabbit-Proof Fence

Patrick White (Australien) - Tant Theodora

Keri Hulme (Nya Zeeland) - Benfolket


Sydamerika och Västindien i September:

Gabriel García Márquez (Colombia) - Översten får inga brev

Roberto Bolańo (Chile) - Om natten i Chile

Maryse Condé (Guadaloupe) - Färden genom mangroven


Nordamerika i Oktober:

Toni Morrison (USA) - Älskade

Philip Roth (USA) - Envar

Margaret Atwood (Canada) - Oryx och Crake


Afrika i November:

Chinua Achebe (Nigeria) - Allt går sönder

Nadine Gordimer (Sydafrika) - Min sons historia

Tayeb Salih (Sudan) - Utvandringens tid


Västeuropa i December:

José Saramago (Portugal) - Blindheten (läst tidigare)

Virginia Woolf (England) - Mrs Dalloway (läst tidigare)

Per Petterson (Norge) - Ut och stjäla hästar

Av violen - 6 december 2009 22:45

 

Båda de här böckerna är med i Lyrans Jordenruntpååttaböcker utmaning. Men då jag läst dem för länge sen läste jag inte om dem nu utan här går det att läsa vad jag tyckte då, 2003! 

 

 

Woolf Virginia: Mrs Dalloway*** Det finns böcker som man läser för att få veta hur det går och böcker som man läser för att hålla sig a jour med litteraturen. Så finns det böcker som man läser för det vackra språkets skull eller för intressanta meningar. Och så finns det böcker som man läser för att man själv längtar efter att få skriva när man läser dom; det här är en sån bok. Hela tiden vill jag byta ur ord mot mina egna och forma min egen historia av Woolfs kringelkrokiga öden. Varje mening är väl genomtänkt i den här boken.


Läst 2003


Saramago José: Blindheten **** En fascinerande bok, både till innehåll och stil. En starkt symbolisk roman står det på baksidetexten, men den var så full av ord, ord, ord att jag inte riktigt hittade all symbolism bland dem alla. Det kan ju såklart vara väldigt enkelt, en religiös symbolism, men hur som helst grep boken verkligen tag. När alla är blinda, vad händer då? Samma som vid alla katastrofer eller?
En bok för dig som verkligen gillar ord och tänkvärda meningar i det oändliga. Andra kanske ska låta bli att börja på något som de knappast orkar avsluta. *ärlig*


Läst 2003

Av violen - 6 december 2009 11:30

 

 

 

Petterson, Per: Ut och stjäla hästar ***


De sista böckerna i Jorden runt på åtta böcker utmaningen innehöll en bok som jag inte läst, nämligen Ut och stjäla hästar, en bok som jag däremot hört nämnas otaliga gånger. Och oftast i väldigt positiva ordalag. När jag började läsa undrade jag länge varför och inte förrän i andra delen insåg jag anledningen till att den varit så uppmärksammad i Norge. Andra världskriget nämns ofta i norska böcker, men bara som hastigast (jfr t.ex Berlinerpopplarna), här är en hel bok vars andemening jag i alla fall uppfattade som att jaget visar upp sig själv som ett krigets offer. Det jag kan känna är ett undertryckt hat mot den hjälte som offrade sin familj i krigets skugga. Egentligen tycker jag att titeln på hans nya bok "Jag förbannar tidens flod" mycket väl skulle ha platsat på den här boken, men jag kan ha fel. Petterson har dock lyckats med titeln som man inte glömmer, precis som man bör göra med password som man inte kan skriva ner.

Petterson försöker få en att tro att striden står mellan Lars och Trond. Han låter Trond läsa Dickens för att kunna citera " Om jag ska bli hjälten i mitt eget liv eller om denna roll kommer att spelas av någon annan, får dessa sidor utvisa." Jag tycker att det känns som att det är kring dessa rader författaren spunnit sin historia. Vem är mer hjälte än en norskmotståndsman? (Och Petterson skriver också att hans far ibland gick omkring på gatorna som en helt vanlig man. Som fantomen då kanske?) Och har denna far tagit ifrån Tronds hans roll och gett den till Lars? Det får vi inte veta men så enkelt är det nog inte.

Hans far, hans förebild, hans hjälte lär honom att man kan bestämma när det ska göra ont, då var det i fysisk bemärkelse när fadern drar upp brännäslor med händerna, men fadern gjorde samma sak när det gällde sitt eget liv i stort. Han lämnade sin familj för en annan, mer intressant, mer spännande, mer levande familj. Och han behövde inte stå till svars för det. Inte ens ekonomiskt kompenserades de, pengarna tog han själv till sitt nya liv. Han bestämde helt enkelt att det inte gjorde ont att svika, och så kunde han göra det.


För ingen kan falla så tungt som en hjälte och Tronds far faller, han väljer livet med den andra kvinnan precis som vissa soldater gjort i alla krig och offrar sin familj, sin kvinna, sina barn. Trond säger också på slutet att..

..."- Nej, jag fryser inte, sa jag, och hörde att min röst hade en otålig irriterad ton. Den har jag fått kritik för senare i livet, i synnerhet av kvinnor, och det är kvinnor jag använt den emot. Jag erkänner det."

Hans syn på kvinnor är cynisk, som sin fars syn på hans mor. Och det gör hans liv komplicerat. Han sviker också sina döttrar, försvinner som hans far gjorde men slutet ger en öppning, hans dotter är modigare än han själv var och söker upp honom. Kanske han finner frid trots allt.

Min slutsats blir: Alla motståndsmän var inte hjältar. Kanske Norge behövde höra det. Jag hade heller inte läst något om boken vilket gjorde att jag inte alls visste hur den var, kanske att jag därför sökte efter dess storhet med mer kritisk blick än jag skulle ha gjort om jag vetat att den utspelade sig under andra världskriget och med motståndsmänniskor.
Och jag kommer nog att läsa Pettersons nästa bok också, även om den här bara fick tre stjärnor. Han skriver trots allt medryckande och vävde ihop historien väl även om han skulle ha kunnat göra så mycket mer av materialet. Boken kändes omodern på ett sätt, som att läsa en mycket äldre författare. Och man måste komma ihåg att det är en pojke på tio år som ser skeendet, men det är trots allt den äldre mannen som berättar. Nån insikt måste ju ändå livet ha gett honom.


Läst 2009

Av violen - 23 november 2009 22:20

Jordenruntlitteraturlista 2010:


Snart är det en ny resa som startar hos Lyran. Jag lägger in ett inlägg här så jag lätt kan kolla upp vilka böcker det rör sig om.




månad                

område

 
febr

Östeuropa
Stalins kossor - Sofi Oksanen (Finland)
Låt tistlarna brinna! - Yasar Kemal (Turkiet)
Aprils frusna blommor - Ismaďl Kadaré (Albanien)

 
mars

Mellanöstern
Marjane Satrapi - Persepolis (Iran)
Alexandre Najjar - Krigets skola (Libanon)
Hur man botar en fanatiker - Amos Oz (Israel)

 
april

Asien
Den indiske tolken - Jhumpa Lahiri (Indien)
Mardrömmen - Kenzaburo Oe (Japan)
Människornas jord - Pramoedya Ananta Toer (Indonesien)

 
maj

Oceanien
Boktjuven - Markus Zusak (Australien)
Fem svarta höns - Nevil Shute (Australien)
Att tro på mister Pip - Lloyd Jones (Nya Zealand)

 
juni
juli
aug
egna titlar 
sept

Sydamerika
Den sista läsaren - David Toscana (Mexico)
Andarnas hus - Isabel Allende (Chile)
Stjärnans ögonblick - Clarice Lispector (Brasilien)

 
okt

Nordamerika
Och var hör du hemma? - Anne Tyler (USA)
Illusionernas bok - Paul Auster (USA)
Kärlek, vänskap, hat - Alice Munro (Canada)

 
nov

Afrika
Midaqq-gränden - Naguib Mahfouz (Egypten)
Sultanbrudens skugga - Assia Djebar (Algeriet)
Förändringar - Ama Ato Aidoo (Ghana)

 
dec

Västeuropa
Kärleken är dödens motsats - Roberto Saviano (Italien)
Ungdomens bröd - Heinrich Böll (Tyskland)
Den röda soffan - Michčle Lesbre (Frankrike)

 

 

Februari - Östeuropa
Mars - Mellanöstern
April - Asien
Maj - Oceanien
Juni - uppehåll
Juli - uppehåll
Augusti - uppehåll
September - Sydamerika
Oktober - Nordamerika
November - Afrika
December - Västeruropa

 

Östeuropa
Stalins kossor - Sofi Oksanen (Finland)   (kåge)
Låt tistlarna brinna! - Yasar Kemal (Turkiet)   läsa om??  (finns bibl)
Aprils frusna blommor - Ismaďl Kadaré (Albanien) Läst


Mellanöstern
Marjane Satrapi - Persepolis (Iran) (alla delar? finns bibl)
Alexandre Najjar - Krigets skola (Libanon) (finns bibl)
Hur man botar en fanatiker - Amos Oz (Israel) Läst


Asien
Den indiske tolken - Jhumpa Lahiri (Indien) Äger
Mardrömmen - Kenzaburo Oe (Japan) (finns bibl)
Människornas jord - Pramoedya Ananta Toer (Indonesien) (finns bibl)


Oceanien
Boktjuven - Markus Zusak (Australien) Äger
Fem svarta höns - Nevil Shute (Australien) läsa om??
Att tro på mister Pip - Lloyd Jones (Nya Zealand) (finns bibl)


Sydamerika
Den sista läsaren - David Toscana (Mexico)
Andarnas hus - Isabel Allende (Chile)
Stjärnans ögonblick - Clarice Lispector (Brasilien)


Nordamerika
Och var hör du hemma? - Anne Tyler (USA) Äger
Illusionernas bok - Paul Auster (USA) läsa om???
Kärlek, vänskap, hat - Alice Munro (Canada) Äger


Afrika
Midaqq-gränden - Naguib Mahfouz (Egypten)
Sultanbrudens skugga - Assia Djebar (Algeriet)
Förändringar - Ama Ato Aidoo (Ghana)


Västeuropa
Kärleken är dödens motsats - Roberto Saviano (Italien)
Ungdomens bröd - Heinrich Böll (Tyskland) Äger
Den röda soffan - Michčle Lesbre (Frankrike)

Av violen - 5 november 2009 14:37

Achebe, Chinua: Allt går sönder

En välkänd bok i Jorden runt på åtta böcker utmaningen.

Eller som Per Wästberg säger på omslaget: Ingen roman har betytt mer för den afrikanska litteraturen

Jag förstår faktiskt varför när jag läser boken. Det är en ömsint skildring av igbofolket som finns i Nigeria, ett folk som Achebe själv tillhör. Förord av Per Wästberg och efterord i form av en essä Don C. Ohidake som är professor i USA men som också är igbo, ger också mer förståelse för bokens innehåll.

Läser man bara Achebes bok från 1958 känner åtminstone jag att det är en tid som väl knappast någon kan vilja ska komma igen? Och som Westberg påpekar i förordet:

Achebe återskapar ingen förlorad idyll. Han ser vad som förlorats och vunnits utan att döma eller sentimentalisera.
Vidare
Achebe vill visa att de afrikanska folken inte hörde om kultur första gången från europeerna, att deras samhällen inte var själlösa utan hade en filosofi och en livssyn, en poesi och framför allt värdighet. Han medger samtidigt att fast kolonialismen aldrig gav de afrikanska folken en sång, gav den dem en tunga att sjunga med. (sid22-21).

Jag kan ändå inte känna att detta samhälle är något riktigt drömsamälle, vilket jag förstår inte heller är Achebes avsikt. Seden att sätta ut tvillingar och trillingar i skogen, bortbytingar, barn som återföds för att dö igen, att stycka barn som dött och månggiftet är bara de levnadsmönster som inte är speciellt trevliga att höra om. Och de drabbar ju mest kvinnorna och barnen. Och mycket av det som kallas sedvänjor känns som ren och skär vidskepelse. Som vanligt är det nog männen som har det bäst bland igbofolket och kvinnorna som får dra det tunga lasset. Huvudpersonen Okonkwo har heller inte stort förbarmande varken med hustrur, veka barn eller sin far som var väldigt lat. Hårt arbete premieras. Och männen kan öka i rang och inflytande allt eftersom. På gott och ont.
Men frånsett det så skildrar boken igbofolkets traditioner och liv. Och Achebe gör det bra. Personerna lever faktiskt på ett sätt som är lite ovanligt i den här typen av böcker. Som Westberg påpekar i förordet:

Wole Soyinka påpekar att Allt går sönder var den första roman på engelska som talade inifrån en afrikansk karaktär snarare än porträtterade afrikanen som exotisk. (sid 13)

Efterordets essä av Ohidake är också intressant. Där försöker Ohidake förklara en hel del av det som vi skulle kalla vidskepelse och som förtar lite av igbofolkets storhet när man läser boken. Boken tilltade mig, som jag skrivit tidigare, just pga sin ärlighet. Inget samhälle är helt underbart, särskilt inte i backspegeln. Det verkar ju inte speciellt logiskt att be om många barn och sen döda tvillingar t.ex Hade kvinnorna haft mer att säga till om hade säkert många fler barn fått leva.

Trots allt är det många ur igbofolket som innehar proffesurer runt om i världen. Men Ohidakes slutsats blir ändå negativ,

Helt uppenbart har igbofolket gjort materiella framsteg. Det återstår att se i vilken utsträckning de kommer att fortsätta byta bort sin kultur mot materiella framsteg och fullständigt uppslukas av den västerländska civilisationen. (sid 308)

istället för att se att det också är något positivt med att hans folk verkar var ovanligt intresserade av utveckling, utbildning osv, (vilket han själv också verkar ha anammat), tycker han sig se att de byter bort sin kultur mot något sämre. Kanske ser igboifolket själva med glädje sina barn få utbildning, sjukhusvård och att deras tvillingar får leva? De tar tydligen det onda med det goda, som alla civilisationer verkar ha fått göra för att utvecklas.

Afrikas karta är grötig för mig, men nu vet jag var Nigeria ligger, kan placera katastrofen Biafra och kan framförallt känna intresse och respekt för landets historia. Inget dåligt resultat efter att ha läst en bok!

Achebe är ( i mina ögon) en modig författare, men det var Soyinka som fick nobelpriset. Eftersom jag inte läst något av honom vet jag inte vem av dessa två nigerianska författare som skulle haft priset, f.ö det första som gick till en afrikan. (1986).



Av violen - 2 november 2009 09:41

Salih, Tayeb: Utvandringens tid

Jag hadeingen aning om varken författaren eller om den här boken innan den dök upp i Jorden runt på åtta böcker utmaningen. Och jag kan genast säga att jag inte kommer att lyda Sigrid Kahle när hon i efterordet ger rådet att lära sig arabiska (!) för att kunna läsa alla avhandlingar som skrivits om honom på detta språk. Det blir knappast nån mer bok av Tayeb Salih för min del.

Så bra var nämligen inte den här boken. Ett försonande drag är naturligtvis att den skrevs 1966 men att den ändå berättar om en verklighet som fortfarande är aktuell. Fortfarande omskärs kvinnor (i den här boken även män), män har flera hustrur och våldtäkter är inget att snacka om. En kvinna har inte rätt att försvara sig.

Boken påminner om Färden genom mangroven. Mystisk man återvänder och dör. Men symboliken är lättare att förstå i den här boken. Särskilt om man läser efterordet.
Fast jag orkar liksom inte fundera på det. Att bilkaravaner påminner om kamelkaravaner, att Nilen spelar nån slags roll, att hämnden för kolonialismen tas ut på ett antal oskyldiga kvinnor som inte kan motstå en mans enorma behag (har vi hört det förut?) ett behag som dessutom nämns vid sitt vanligaste namn, vilket säkert var en sensation i Sudan 1966, Att mrs Robinson, hon som väcker mandomen till liv (ovanligt tidigt också såklart), heter just mrs Robinson, allt känns bara ointressant. Precis såhär upplevde jag tidigare att nobelpristagare var när jag försökte läsa dem, jag kände mig dum efteråt.

Men jag gillade slutets meningar;

Under hela mitt liv har jag undvikit att välja eller fatta beslut. Nu fattar jag ett beslut. Jag väljer livet, Jag skall leva, därför att det finns några människor som jag vill stanna hos så länge som möjligt och därför att jag har plikter att utföra. Det intresserar mig inte om livet har någon mening eller inte. Om jag inte kan förlåta ska jag försöka glömma. Jag ska leva på styrka och list.......(sid 170)

Boken var värd att läsa enbart för dessa livsbejakande tankar.......

Av violen - 16 september 2009 20:50

Roth, Philip: Envar ****

Jag har inte läst något av Roth tidigare men jag inser att sådana här memento mori ( en påminnelse om vår dödlighet) böcker kommer att dugga friskt i framtiden, som alltså redan är här. Den påminner nämligen starkt om Stundande natten av Carl-Henning Wijkmark, 2007 års augustpristagare. Jag fick också samma känsla nu av Roths bok som jag fick då av Wijkmarks bok. Mycket för att jag, till skillnad mot många andra, kunde känna igen mig i hur det var att ligga på sjukhus helt ensam som barn. Därför lämnade den här boken mig med en bitter eftersmak, trots att den var välskriven och bitvis intressant. Mycket för att den har ett moraliskt (eller vad man ska kalla det, icke förmildrande kanske) stråk som jag sällan läser i nutida böcker. Men i dessa memento mori böcker kommer det väl att återkomma skulle jag tro. Istället för att hylla männens syn på familj och barn för sin egen njutnings skull har den lust att varna för det, inte för att vinna evigt liv utan för att finna ro inför döden. Ett slags botgöring som hos Envar.


Romanens titel Envar är hämtad från det allegoriska dramat ”Spelet om Envar”, en klassiker från 1400-talet.
Så här står det om det dramat på citat medeltidsveckan

I spelet om Envar får vi följa med på en resa som Envar beger sig på efter han har fått veta att han snart kommer att dö. Han inser att han inte har levt ett gott liv, han har skjutit upp alla goda gärningar och medmänsklighet på framtiden och bara brytt sig om sig själv. Nu får han bråttom att ”ordna sina räkenskaper” innan han ska möta sin gud. Envar gör i själva verket en inre resa, där han möter sina egna egenskaper och det som han har satt för mycket värde på i livet.

När åldrandet kommer säger kroppen ofta ifrån och det är det Roth skildrar på ett ytligt plan. Men inom sig går han igenom sitt liv och redan i början av boken, vid begravningen kan man känna att han verkligen svikit sina äldsta söner, något han själv är vet med kroppen eftersom de tagit avstånd från honom, men inte inser med tanken, eller inte vill inse kanske. Hans försvarstal visar hur han känner inför dessa söner:

Randy och Lonny var den största källan till skuldkänslor i hans liv, men han orkade inte längre försöka förklara sitt handlande för dem.............Och vad fanns det att förstå? Det var obegripligt för honom - den upprördhet som de på fullt allvar envisades med att hämta ur sina fördömanden av honom. Han hade gjort det han gjort på det sätt som han hade gjort, precis som de gjorde det de gjorde på det sätt som de gjorde. Var deras ståndaktiga oförsonlighet så mycket mer förlåtlig? Eller mindre fördärvlig?

Sen kommer resten av försvarstalet, allt han inte gjort, inte slagit dem, inte gett dem pengar, han hade inte ens varit sträng mot dem, han hade gjort allt för att komma dem till mötes, Vad kunde han ha gjort annorlunda? Det enda han hade gjort var ju att lämna dem och deras mamma.

Antingen förstod de det eller så gjorde de det inte - och sorgligt nog för honom (och för dem) så gjorde de det inte. Och inte heller kunde de förstå att han hade förlorat samma familj som de..........Ingen kunde säga att han inte hade tillräckligt många anledningar att känna sorg eller ånger för att hålla igång den fuga av frågor med vilka han försökte försvara sitt livs historia.

Kanske skulle han ha kunnat nå dem om han hade berättat att hans tredje äktenskap var ett mycket stort misstag (där han vid femtio års ålder blev lockad och förblindad av den unga kvinnan), det äktenskap som verkligen fick dem att se honom som en bedragare. Och att hans andra äktenskap inte heller var särskilt lyckligt = utan sex i sex år!
Men han tycker att allt det goda han gjort ska uppväga det, hans år med Phoebe, hans faderskap till dottern, god bror till Howie och god son till sina föräldrar allt sedan födelsen, hans tjugo år som reklamman. Allt han gjort så bra borde väl uppväga att han svikit dem, och:
Han ansåg inte att hans liv som far åt Lonny och Randy krävde en sådan förklaring!...........Era elaka satar! Era sura jävlar! Era små anklagande skitstövlar! Skulle allt ha varit annorlunda, frågade han sig, om jag hade varit annorlunda och gjort saker och ting annorlunda? Skulle allt ha varit mindre ensamt än det är nu? Det är klart att det skulle! Men det här är vad jag gjorde! Jag är sjuttioett år. Det här är den man jag har skapat. Det här är vad jag gjort för att ta mig hit, och det finns inget mer att säga!
sid 101ff.

ett avsnitt fullt av utropstecken och avslöjande kursiveringar.

Den här boken handlar inte om försoning, den är ett försvarstal. Och trots allt tal om kroppen och dess förfall osv så är det egentligen själens förfall den handlar om. En man som svikit sina söner och sin hustru grovt, som tänkt på sig själv och den egna kroppens begär, som in i det sista försöker stilla detta begär med ungdom, ingen av änkorna på hemmet tilltalar honom utan det är den unga joggande kvinnan han vill ha, och tror att han ska kunna få! Han tror att han kan välja som han gjort förut, han offrar sina söner för sitt eget liv och det som grämer honom mest är att han måste vara ensam, Det här är vad jag gjorde, era elaka satar, ni är inte bättre ni med er oförsonlighet, det finns inget mer att säga. En tragisk sammanfattning, för det som blir kvar när allt det positiva är uppräknat är ändå de närmaste, och dem har han inte kunnat eller velat ta hand om. Han varken vill eller kan ordna sina räkenskaper. Han borde ha gett medan hans hand fortfarande var varm. Botgöring kan inte göras på ens egna villkor, den måste komma ur en icke förhandlingsbar känsla av att få göra just bot mot den man sårat, till vilket pris som helst. Villkorslöst.


Som vanligt blev den här boken så mycket bättre när jag skrev om den. Undertexten berörde mig djupt och jag tror att många män kan känna så här. Även kvinnor iofs. Därför kommer det fler såna här böcker, som jag skrev tidigare. Av äldre män. Kvinnorna kommer om några decennier.

De sidor jag skrivit mest om, 101ff i pocketupplagan, tror jag är bokens innersta och de sidor som gett Roth mest vånda men även de sidor som avslöjar en stor självkännedom hos författaren, även om sanning och fiktion aldrig ska blandas ihop. En stor kännedom om dessa tankar hos författaren kan jag ju skriva istället så känns det bättre.

Omröstning

Vad tycker du/ni om att jag hädanefter inte kommer att lägga in bilder på omslagen?
 Helt ok, det behövs inte.
 Nja, med omslag blir det bättre.
 Nej men, omslag vill jag ha!

Senaste inläggen

Presentation


Violens boksida -
reflektioner....

Citatet

 Citatet

 

Jag tror att vi enbart bör läsa böcker som biter och sticker oss. Om den bok vi läser inte ruskar oss vakna som ett slag mot huvudet, varför då göra sig besväret att läsa den över huvud taget?

 

Franz Kafka

 

Lite väl drastiskt men det ligger nåt i det. 

Kontakta mig

email:

h55n/at/yahoo.se

Följ

Sök i bloggen

Kultursidor

Länkar

Länkar2.0

Poddar

Länksamling/Förlag

Kategorier

LITTERÄRA PRISER

Läser - ska läsa - med mera

Redan läst sju böcker i Min egen litteraturprisutmaning!

Senaste kommentarerna

Följ bloggen

Följ  violensboksida, reflektioner.... med Blogkeen
Följ  violensboksida, reflektioner.... med Bloglovin'

Arkiv

RSS

Tidigare år

statistik

Författare

Kvinnolänkar/föreningar/osv

JUL

Medicinskt

Min gästbok


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se