Inlägg publicerade under kategorin AAA jorden runt arkiv
Carrasco, Jesús: Flykten ****
Jag måste verkligen tillstå att Carrasco lyckats med att skildra utsattheten hos pojken vars flykt och dess orsak sakta spelas upp i all sin verklighet, aldrig någonsin förskönad, men heller inte spektaktulär på något vis. Ja, stram är ett bra ord för att skildra denna berättelse som aldrig kommer att lämna ett läsarhjärta.
Jag blir inte direkt äcklad, vilket jag förstått förekommer i bloggvärlden, jag blir intagen, tagen av bokens innehåll. Av skeendet som skildras, allt från börjans gömsle bland buskarna till slutets oundviklighet.
Tiden känns avlägsen men så mycket tangerar vår nutid, flykten, vandringen, behovet av barmhärtighet för att komma vidare, murarna, våldet, solens hetta.
En bok som träffar rakt i magen, och som man sällan finner nu för tiden. Läs!
Läst 2016
Adichie, Chimanda Ngozi: Alla borde vara feminister *****
Feminist: person som tror på social, politisk och ekonomisk jämlikhet mellan könen |
Full pott för feminism i förståelig form. Adichie har verkligen många kloka ord att förmedla. Att bara lära sig uppslagsbokens förklaring utantill gör det lättare att förklara vad man står för eller hur?
Adichie tar upp exempel på exempel, och för att upptäcka vad bör du läsa boken. Tro mig, läs boken!
Sen skriver hon också utifrån en intressant, faktiskt ny synvinkel för mig:
[...]Genus spelar en viktig roll i hela världen.Och jag skulle vilja att vi börjar drömma om ett annorlunda samhälle. En rättvisare värld.En värld med lyckligare män och lyckigare kvinnor som är ärligare mot sig själva. Och det är såhär vi ska börja: vi måste uppfostra våra döttrar annorlunda. Vi måste även uppfostra våra söner annorlunda. s33
Det här har jag däremot alltid hävdat:
Jag hade tänkt säga att kvinnor kanske ändå föds med något slags matlagningsgen tills jag kom på att majoriteten av alla berömda kockar i världen är män. sid 42
Alla, både kvinnor och män, måste bättra sig sid 55.
Bulawayo, NoViolet: Vi behöver nya namn ****
Första delen om barndomen i afrika är helt klart mest intressant. Tiden i amerika ger inte de där nya insikterna utan är bara den verklighet som ljugit om hur det skulle bli.
Jag citerar här från det Amerika som de drömt så mycket om och offrat så mycket för. Dessutom, såhär skriver Bulawayo, mättat med meningar för att få fram hur det verkligen känns.
Eftersom vi inte var i vårt eget land kunde vi inte använda våra språk, så när vi talade föll orden blåslagna ur våra munnar. När vi pratade plaskade tungorna vilt omkring i våra munnar, de raglade runt som fyllon. Eftersom vi inte använde våra språk sa vi saker vi inte menade, det vi egentligen ville säga låg hopvikt, fångat, inuti. i Amerika hade vi inte ord för allting. Det var bara när vi var för oss själva som vi pratade med våra riktiga röster. När vi var ensamma kallade vi på språkets hästar och satt upp på deras ryggar och galopperade förbi skyskraporna. Vi satt alltid lika motvilligt av igen. sid 219
Men barndomen då? Det är hungern, det är kompisarna som heter Horungen, Chipo, Gudvet, Sbho, Stinez och jag. (Tänk titeln och dess betydelse) De försöker sysselsätta sig, stjäl guava och får vedervärdiga erfarenheter från kyrkan där Profeten Uppenbararen Surpuppa Mborro tar sig sexuella friheter (såklart) och öppnar så ögonen på Chipo som är med barn men slutat tala eftersom hon uppenbarligen inte vet vad som hänt. Men när hon får se just det som hänt henne tidigare, helt offentligt (?) vet hon vem som gjorde det och säger det. Och man förstår att det här är vardagsmat i dessa kretsar.
Och de dödade binLadin långt innan det hände.
Det här är helt klart läsvärt, mycket läsvärt. Jag gillar Bulawayos sätt att skriva, lite egensinnigt, lite sorgligt, men ändå livsbejakande på något sätt.
Läst 2016
Cortázar, Julio: Axolotl ****
Ja, jag kapitulerar efter endast två genomläsningar. Den här novellen är sällsynt bra. Men om det är världens bästa, tja lika gärna den som någon annan...
Jag är ju ingen novellälskare direkt. Novellens form begränsar med sin korthet. Men här är rummet slutet, koncentrationen kan och det sker en igenkänning mellan mannen och axolotlin, omedelbart. Inte kärlek vid första ögonkastet men en slags visshet.
Vari består denna visshet? Ja det vill Cortázar att vi ska fundera på. Det är gåtan. Själv lutar jag åt en vision av den felande länken, det vattenlevande urtidsdjuret har ett samband med människan och vice versa. Just där, vid glaset upplevs ännu en gång människans födelse ur axolotlin, men det är mannen som är med om förvandligen. För axolotlin blir inte människa, bara tvärtom. En omvänd evolution eller vad?
Otroligt långsökt men min egen vilda teori. Vem har en annan, och finns det ett svar i någon analys? Jag är väldigt nyfiken.
Läst 2016
Essbaum, J A: Hausfrau ****
Anna är likt en flykting i landet där hon bor sen ett antal år, Schweiz. Hon flyttade från USA med schweziske maken Bruno, och bor nu nära hans mamma i hans barndomsstad. De tre barnen är hennes jobb, även om svärmor tar hand om (har lagt beslag på) dem så Anna kan göra lite vad hon vill. Företrädesvis med sina älskare. Är hon sexmissbrukare eller bara ensam eller behöver Essbaum ett lockbete för att marknadsföra boken? Vem vet. Men de osentimentala sexskildringarna finns här och var.
Nu efter åtta år ska hon lära sig tyska, äntligen. Och lär sig grammatik och hittar (såklart) en ny älskare.
Men vad pågår inom henne? Vad gör Schweiz med henne? Samma som händer många kvinnor som lämnar allt för att lyda sina mäns önskan att få bo nära morsan och syrran. Och de gamla kompisarna.
Anna däremot fascineras av landskapet, (man ska fascineras av landskapet i Schweiz, eller hur, det vet väl alla. Precis som Norges landskap.)
Hon hade många många gånger funderat på sin ambivalens, och till slut hade hon satt en diagnos på det, satt ett sjukdomsnamn på det. Schweizsyndromet. Precis som Stockholmssyndromet. Men i stället för att vara fäst vid gisslantagaren är jag fäst vid rummet där jag hålls fången. Det är fängelset jag är bunden till, inte fångvaktaren.
sid 196
Men nej, så är det knappast, jag tror att Anna är drabbad av depression och/eller Nostalgi* (Förklaringen från Wikipedia nedan säger mycket. Kanske att jag är helt fel ute här, men jag fascineras av Anna och känner när jag läser att det här är inte enkelt, inte alls. Författaren gör mig nyfiken på Anna: kvinnan som flyttade, eller flydde)
Men när hon frågade sig Vart? blev svaret alltid hopplöst ologiskt: Jag vill åka hem. Men efter vad man kunde förstå var hon redan där. sid.196
Ja, man kan reta sig på eller förstå Anna. Hessbaum har serverat ett kvinnoporträtt som stannar kvar. Mellan "erotiken" lyser intelligensen igenom. Här är en författare som skapat en ny genre. Vad den ska heta? Kanske nostalginoir. För det svartnade till slut.
* (av grekiskans nostos, hemkomst, hemresa och algos, smärta, lidande)[1] betyder längtan efter ett ofta idealiserat förflutet.)
Begreppet myntades ursprungligen år 1678 av den 19-årige schweiziske läkarstudenten Johannes Hofer som en medicinsk diagnostisk term för sjuklig hemlängtan.[2][3] Vissa krigsveteraner från det Amerikanska inbördeskriget (1861–1865) som förmodligen led av vad vi idag skulle kalla posttraumatiskt stressyndrom (PTSD) fick diagnosen att de led av nostalgi.
"På 1600- och 1700-talen ansågs nostalgi vara en allvarlig och ibland dödlig sjukdom. På den tiden var det unga soldater - som låg i krig långt hemifrån - som led av nostalgi." [3]
Så här skriver 1700-talsläkaren Leopold von Auenbrugger om nostalgi hos sina patienter: "De sover dåligt, känner sig deprimerade och har koncentrationssvårigheter. De kroppsliga symtomen är hjärtklappning, ätstörningar, smärta, magont, andnöd. De blir tystlåtna, apatiska och enstöriga. De suckar och stönar i ett och blir till slut totalt likgiltiga inför livet. Ingenting kan hjälpa dem, varken medicin, argument, löften eller hot om bestraffning. Kroppen tynar bort medan hela deras jag är riktat mot denna fåfängliga längtan...".[4]
En betydelseglidning gjorde att uttrycket snart även betecknade längtan efter platsen för en oskuldsfull barndom. Immanuel Kant var den förste som hävdade att nostalgin är en längtan efter ett då snarare än ett där.[källa behövs] Det är i denna moderna tidsinriktade betydelse ordet oftast används i dag.
Läst 2016
Hwang, Sun-Mi: Hönan som drömde om att flyga ***
En blandning av Aisopos fabler, barnsaga och realism finns det i den här boken. Ovanligt. Det finns även, mod (hönan som slår sig ut) rädsla (ja men den där illern är ju en iller) värme (hönan får chans att ruva och bli mor, även om "barnet" främst kan ses som adopterat).
Ja jag gillade den, kände mig vid gott mod när jag läste och förundrades över den fantasi (med verklig touch) som genomsyrar boken. Och kretsloppet rullar vidare liksom flyttfåglarna.
Den känns både som en saga och en sanning!
Läst 2016
Blasim, Hassan: Irakisk kristus ****
En bitvis grym och skitig novellsamling. Många egendomliga berättelser, från barndomsskildringar till självmordsbombare, från flyktingar till författares liv (ibland döda). Och från omnämnandet av Finland till citat av Ingmar Bergman:
"hur kan jag lyckas få mitt eget liv att gå ihop med vetskapen om att en helt värld håller på att störta samman inför mina ögon?" sid 40
Ja, jag gillar det annorlunda, miljöerna är annorlunda, språket bitvis annorlunda, över allting svävar annorlunda tankar och uttryck. Det står en hel del annorlunda meningar och vem önskar inte att:
försöka tömma huvudet på alla tankar och lägga ut dem på tork i solen. sid 84
Novellerna är olika, ödena skiftande, vidskepelsen påtaglig liksom realiteterna. Mycket mångfacetterat. Jag gillar det. Ska en novellsamling vara såhär? Kanske jag kommit dess storhet på spåren...! Jag söker vidare....
Läst 2015
Citatet
Jag tror att vi enbart bör läsa böcker som biter och sticker oss. Om den bok vi läser inte ruskar oss vakna som ett slag mot huvudet, varför då göra sig besväret att läsa den över huvud taget?
Franz Kafka
Lite väl drastiskt men det ligger nåt i det.
email:
h55n/at/yahoo.se