Najjar, Alexandre: Krigets skola***

Nu har jag läst några böcker från mellanöstern och därför var inte den här boken så uppseendeväckande för mig. Beirut var ju på allas läppar under många år och det var ofta tal om att där fanns en generation som växt upp med kriget och inte visste annat. Och visst, det handlade den här boken om. Den är kort och fragmentarisk, iofs välskriven men känns opersonlig och lämnar inget större avtryck tyvärr.  

Däremot nämns Sverige vilket jag ju brukar påpeka när det sker.

Abou Geroges är förkrossad.Han kastar sig snyftande i famnen på mig. Det luktar våt jord om håret på honom.

- Jag orkar inte längre, stammar han fram. Jag sticker från det här skitlandet...

- Vart ska du då?

- Till Sverige. Politiska flyktingar blir visst väl behandlade där.

- Men du kan inte begära politisk asyl. Du är ju inte förföljd!

Abou Geroges skakar på huvudet.

- Vi har varit förföljda i femton år nu.

sid 97.

Grebe, Camilla & Träff, Åsa: någon sorts frid***

Den här deckaren var faktiskt lika bra som jag hade förhoppning om. Särskilt i början, den var så spännande att jag sträckläste den faktiskt. Jag gillade greppet med psykoterapin och frågan om friskt och sjukt, ouppklarade trauman och arbetssituationen som beskrevs väldigt trovärdigt. På slutet lyckades den inte riktigt fånga mig och upplösningen var visserligen förvånande, jag lyckades inte fundera ut vem mördaren var trots att jag numera har beslutat mig för att verkligen försöka komma på det. Det var en helt ok upplösning men jag hade inbillat mig att den skulle var väldigt avancerad, varför vet jag inte riktigt. Kanske det psykologiska fick mig att tänka så.

Fortsätter Grebe/Träff skriva deckare inom psykoterapigenren (hm, nytt område kanske, men mycket intressant) så fortsätter jag självklart att läsa!

----------------------------------------------------------------------------------------------

 Bokcirkel för alla mars 2010

 Frågor till bokcirklare

1. Vad tycker du om huvudpersonen, Siri? Hur är hon som person?

Jag uppfattar Siri som en ärlig person som verkligen vill hjälpa sina patienter. Hon vill vara en god kollega och vän, och ställer upp på att försöka få till stånd en god stämning i arbetslaget. Hon har dock en stor sorg i bagaget som inte är bearbetad, vilket kanske gör att hon inte ser helt klart kändes det som.

2. På framsidan av boken står det att det är en Psykologisk spänningsroman. Är det? Vad tycker du? Ja det stämmer. Den var riktigt spännande, särskilt första halvan, sen dalade den lite tyckte jag. Det var väldigt intressant att höra om terapisamtalen, ett lite ovanligt grepp, och det gjordet faktiskt det hela än mer spännande. Jag trodde länge jag visste vem mördaren var, men faktiskt, jag fick tji.

3. Kan du tänka dig att läsa fler böcker av författarduon? Ja, om det rör sig inom samma område, psykoterapi. Om inte det varit med skulle den ha varit för medioker.

4. Vilket betyg ger du boken? Den får tre. Den var visserligen mycket spännande och fick mig att sträckläsa, men den höll inte hela vägen, trots att upplösningen var trovärdig,  och språkligt sett var den inte riktigt så bra. Dessutom innehöll den lite lösa trådar Att Sven inte fixade katter borde väl alla ha vetat eftersom kräftskivorna av tradition alltid hölls hos Siri t.ex

 Kourouma, Ahmadou: Allah gör som han vill ***

Den här boken var inte läst på en eftermiddag om man säger så. Jag tyckte den var jobbig och inte alls särskilt bra i början eftersom den är skriven på ett mycket ovanligt sätt. Men sen blev den bättre och bättre.

Massor av ord och uttryck förklaras inom parantes, jag undrar hur stor procent av boken dessa paranteser utgör egentligen? Ibland samma ord flera gånger. Det skulle kunna var oerhört störande men det passade verkligen in i boken som ju skrivs av ett barn, som pratar dålig franska. Ett barn som den hårda vägen lärt sig ordens betydelse. Efter ett tag blir boken ännu rysligare pga det allta kallare konstaterandet i paranteserna. 

 Översättaren har också en kommentar med i boken, som skrevs på franska, där hon förklarar att författaren i Frankrike både fått kritik för att han skriver "dålig" franska men där han även prisats som banbrytande och nyskapande. Stilen är ju också ett sätt att få med både inhemska ord och ord som importerats från franskan och även slanguttryck. Ganska genialt i sin enkelhet.

Det är Birahima, en barnsoldat som skriver och förklarar (paranteserna) med hjälp av  fyra ordböcker: Larousse och Petit Robert, Förteckning över lexikala särdrag i franskan i det svarta Afrika och Harrap´s ordbok. Var, när och hur han fått tillgång till dessa böcker är höljt i dunkel ändå till sista sidan, men då faller liksom allt på plats. Med hjälp av en yttre resa till en moster gör Birahima en annan resa in i läsarens huvud, där han fyller det med fakta om ett tillstånd och en plats i världen som åtminstone jag aldrig tidigare utforskat. Här kan man tala om att läsaren ovarsamt förs in i det Mörkrets hjärta (intertextuellt med hjälp av de människodödskallar som pryder pålar) som stamkrig och barnsoldaters liv utgör. Och det är ändå bara 15-20 år sen. Man häpnar. Och våndas. Och önskar att man inte läst boken.

Men nu är det gjort och jag ångrar mig inte. 

 Tänker du läsa boken är ett tips att kolla in landet Elfenbenskusten på kartan där det numera ofta kallas Côte d'Ivoire. Det blir lättare att hänga med då. 

  Och helt utanför ämnet undrar jag om det inte skulle vara en utmärkt idé att förklara ord och uttryck för barn och ungdomar på detta sätt, det var faktiskt vissa ord som jag tänkte, ja just ja, det är ju rätta betydelsen av det ordet. Och några ord var helt nya! Ett sätt att få in ordförståelse utan fotnoter som ändå ingen läser.....Bara en reflektion.

Alakoski, Susanna: Håpas du trifs bra i fengelset***

Svinalängorna ligger sen länge på min attläsalista men jag blev så intresserad av den här boken när jag sett den recenseras hos Malou, där även Alakoski själv var med och pratade, att jag måste ta den före.

Jag kände direkt att den här boken är inte vad den ger sig ut för att vara, enbart en roman. Det är ytterst en kampskrift i romanens form, för att få fler läsare kanske. Jag får vibbar till pockettidningen R som jag läste frekvent i min ungdom och faktiskt, även till arbetarlitteraturen, som ju ofta berättar en historia men med en politisk undertext.

(I analys av filmer brukar man säga att hämnden är personlig, och det förklarar det hela, engagemanget, väljviljan, hatet, framförallt hämnden.)

Den här boken är personlig och jag tror att själva essensen ligger i början,

En av det fattigaste folkets mest framträdande egenskaper /.../ är att de klagar så lite i förhållande till sin nöd. Det skäms.

Och slutet,

Om jag blir stenrik köper jag ett ashäftigt hus till dig.

Och mittimellan:

Vi måste vara fler än hela Estoniasorgfolket totalt sett. Många fler. Och vi går under i hela världen, varje dag. Vi borde ha ett Narkotikaminne att söka upp och sörja vid. Och en massgrav för alkoholister borde grävas bredvid/.../ Narkotikan måste vara den största naturkatastrofen i hela världen, tänker hjärnan, förstår hjärnan. Och det handlar inte om fri vilja utan om drogens merbegär, odlingar, marknad, gerillor, pengar, presidenter och Holland har fel! Schweiz har fel! Och Storbritannien. De narkotikaliberala idéerna kommer från oss i den rika världen och har aldrig haft en bred anhörigrörelse i den fattiga världen och sfären. Vi anhöriga vill att myndigheterna ska lägga sig i, skriker hjärnan. Och hjärnan gråter, för vilken gång i ordningen, över att hur mycket staketskydd och fönsterlarm och grindar och galler vi än skaffar oss så slipper vi inte stölderna, som betalar drogerna, som säljs av knarklangarna, som odlas av fattigbönderna, som egentligen vill odla ris och te och ha mat för dagen till barnen, som de önskar ska få gå i skolan och lära sig att läsa och skriva för att de inte ska förbli analfabeter. Hjärnan fattarförstår inte, och den tänkar att världen inte får vara en holländsk eller schweizisk eller svensk eller engelsk medelklass som röker hasch för skojs skull, ibland för att det är mysigt, för att de nog kan tänka sig det ibland, och som kan sluta röka när som helst, som ska vara de som resonerar, mobiliserar och instruerar poliserna och bekämpar kokainet, heroinet, haschet och amfetaminet. Inte vara de som styr behandlingsvärlden, stiftar lagarna, för deras egenintresse är att ha kvar drogerna som personliga äventyr och utflykter i goda vänners lag. Världen består inte av fri vilja, tänker hjärnan. Världen består i huvudsak av fattigdom. Och förutsättningarna till fri vilja, och där Sami, utgör du trampet i den trampade asfalten. s 208-209

Boken känns angelägen men spänner på nåt sätt över så mycket att själva andemeningen riskerar att gå förlorad. Vissa meningar kan jag häpna över att de överhuvudtaget går att skriva utan att rodna. Kan ju bero på presumtiva läsare iofs........ Och att avfärda brottsoffren finner jag mycket cyniskt. Måste det ena utesluta det andra?

Sen gillade jag inte titeln alls, den känns.....nedvärderande. men jag är övertygad om att det absolut inte är meningen, tvärtom.

När jag läst boken tänker jag, kanske behövs det ett nytt IOGT som står för helnykterhet både från alkohol och droger? Bokens anhöriga skulle nog vilja efterlysa nånting sådant i alla fall. (?)

Det finns två inlägg om organdonation som jag citerar längre ner, mest för att jag ju är intresserad av hur just det skildras i kulturen överhuvudtaget. Jag kommenterar det inte eftersom jag anser att själva ämnet är så känsligt och grannlaga att vad jag än säger kan det missförstås. Texten får tala för sig själv. Så får alla dra sin egen slutsats utifrån sina egna referensramar.

 ____________________________________

/.../

- Man kan nog säga att din pappa dött en ganska skön död.

- Han satt mot väggen.

- Då har han somnat mot en vägg.

- Han hade inga glasögon på sig.

- Smycken och glasögon som den avlidne bär tas av och lämnas till närstående när kroppen lämnar hemmet.

- Min pappa bar aldrig smycken.

- Då tog de bara hans glasögon, om han dog med dem på sig.

- Och organdonation...hur...

- Uppriktigt sagt, jag tror inte...

- När, det gör förstås inte jag heller, ursäkta mig, det var dumt.  s. 177

-----------------------------------------------

Och jag tänker på Mona som drogade när hon var ung, som fick fyra barn,...........Mona....som alltid är och förblir den före detta narkomanen..........som också fick hepatit C, och leverskador, som inte har någon bil, som får åka kommunalt till sjukhuset medan blodet rinner ur näsan och från benen. /.../

 Mona som står inför en levertransplantation, men som inte vet om hon får någon. Och det visar sig att det blir en kamp också det i hennes liv. Ena läkaren säger: Om jag får bestämma så blir det ingen ny lever. Hon säger att hon inte vet hur många hon har opererat som hon sedan ser sitta på parkbänken. Och Mona fattar det. Mona förstår att läkaren kan säga, och mena Om jag får bestämma så blir det ingen ny lever, till en sådan som Mona. Och Mona gråter, för vad ska hon göra och hon tänker att okej, nu dör jag och mina barn förlorar sin mamma, de som redan inte har en pappa, och hon ångrar sitt liv och att hon skaffade barn med en gigoloman som inte bryr sig om sina barn och en alkisman som inte heller bryr sig om sina barn. Om jag får bestämma så blir det ingen ny lever söker upp henne om nätterna, vem är hon, denna läkare, som får bestämma så mycket. Sedan händer det mirakulösa. Den andra läkaren säger: Om jag får bestämma så blir det en ny lever. Hon säger att hon ser hur Mona har kämpat. Jag tror på dig , säger läkaren. Till Mona. Och Mona fattar det, Mona förstår att läkaren kan säga, och mena Om jag får bestämma så blir det en ny lever, till en sådan som Mona, som har kämpat så hårt. Och Mona gråter, för hur många gånger ska hennes liv vara på liv och död och hur många gånger om dagen kan ett liv vara på liv och död, hur många gånger på en vecka, ett år, ett helt liv, i Monas barns liv. Och Monas liv pendlar på liv och död på ett sätt som också påminner om Bosnienkriget och jag vet inte hur jag ska stötta henne, för mitt liv är också ett Bosnienkrig och ibland verkar det som att ingenting räcker till för något och att samhällsinsatserna är baklåsta. Mänskligheten bär handbojor.

Du sliter hårt Sami.

Ser det.

Du sliter som Mona.

Men hur ska det räcka. Hur ska det någonsin räcka, och för vem.

Älskar att se dina ögon igen, men du är så förändrad.

Rädd.

 s228-229

 Nyqvist, Michael: När barnet lagt sig ***

Michael Nyqvist säger i den här intervjun att han bok är vittnande. Att han upplevde sitt liv som adopterad som att åka tåg utan platsbiljett. Att hans bok inte är folklig och inte finlitteratur utan just vittnande.

Jag kände att den var ytterst rörig men ändå fascinerande och kul men väldigt taLarsNoréniförsvar aktig.

När barnet lagt sig då pratar de vuxna om att Michael är adopterad med låga röster så han inte hör. Och sen plötsligt berättar de när de är i en främmande miljö som de kanske tycker borde vara känd fr honom (hans pappa kommer ju från Italien?) utan att förklara nånting vidare och så måste han hålla det hemligt och när han ändå berättar om det för andra förnekar de allt. Något som Nyqvist återkommer till i slutet på boken.Och han gör rätt i att återkomma till det, där och då svek även hans adoptivföräldrar honom och det borde de ha rättat till.

I övrig tror jag att Nyqvist är brutalt ärlig. På det sättet är kanske hans bok ett vittnesmål. Det han skriver har hänt (även om jag ibland får en konstig känsla av att det är en film jag läser med tillrättalagada scener enligt dramaturgisk modell, som att se, i svartvitt, hur garderobsdörren öppnas och alla recensioner väller ut med färgklickar, gula och rosa och blå och gröna överstrykningsstreck där namnet Michael Nyqvist finns med överallt) och det som är sorgligt är sorgligt och det som är kul är kul. Men hänt har det helt säkert gjort.  

Men som sagt, boken är väldigt taLarsNoréniförsvar aktig........Det kan inte hjälpas.

När barnet lagt sig heter boken men den handlar om så mycket mer.

Nyqvist är ingen stor stilist men något så ovanligt som en riktigt ärlig person.

Det blir tre stjärnor för Nyqvist, för ärligheten! Och modet...

Läst 2010

Satrapi, Marjane: Persepolis ***

För första gången på många år läser jag ett seriealbum. När jag var barn slukade jag ju allt som gick att läsa, så även seriemagasin, Fantomen, Seriemagasinet, Kalle Anka, Mad (som min storebror tog hem till min mammas förtvivlan) osv. Och nu, Persepolis!

Jag läste alla fyra "magasinen" på en gång, samlade i en bok. Och jag måste erkänna att det var jobbigt! Det tog mycket längre tid än jag trodde men så läste jag vartenda ord också, och betraktade varje bild. Precis som jag alltid har läst serier.

Boken är självbiografisk och ger en bra inblick i hur det var i Iran vid den tiden vilket är mycket intressant. Så början och slutet är väl de mest givande delarna.

Men den stora läsupplevelsen var ändå att ta del av en serieroman, att det faktiskt är möjligt att skildra något så upplysande och allvarligt i tecknad form. Den innehåller ju också en del humor och ett porträtt av en stark flicka med en tillåtande uppväxt. Ja, det händer mycket på alla dessa bildrutor!

Jag är helt oförmögen att åstadkomma något tecknat, annars skulle jag för sanning ha provat berätta något i en serienovell!

Boken ingår i Lyransjordenruntutmaning. För mars 2010, mellanöstern.  

Läst 2010

McCall Smith: Alexander: Kärlek, vänskap och choklad **

Enda anledningen till att jag läser den här boken är att den handlar om en hjärttransplanterad man som huvudpersonen Isobel träffar av en slump. Mannen är orolig och funderar på om hans hjärta kan ha cellulärt minne, dvs om det kan minnas något som donatorn varit med om. För att hjälpa mannen söker Isobel upp anhöriga till donatorn och det hela löser sig.......på ett trovärdigt sätt också.

McCall Smith är jurist med inriktning på medicinsk etik, vilket förklarar att han skriver en bok i just det här ämnet. Men att han skriver en bok med så uppenbara brister i organdonationsetik är för mig obegripligt. Har anhöriga sagt att de vill att den avlidna donatorn ska vara anonym kan det ju inte vara rätt att bryta mot det. Tänker jag.

När jag sökt på bloggar för att se vad folk skrivit om den här boken verkar ingen ha haft några tankar i de banorna, så jag kanske överreagerar pga mina egna referensramar, och det känns som en lättnad. Organdonation är en grannlaga sak som kräver stor ödmjukhet av alla inblandade. De som donerar sina organ efter sin död gör något mycket stort för en medmänniska. Och de som gör det under sin livstid, vilket ju går med njure och bit av lever, gör en ännu större sak.

Eller som Isobel uttrycker det:

Men det är ju ert hjärta, sa hon. I alla fall nu. En gåva.

Men det är också hans hjärta, sa han.[..........]

Kanske det, sa Isobel. [..........] Saker och ting vi äger är och förblir våra, även när vi överlåter dem till någon annan.  sid 55

Det motsägelsefulla i den konversationen är ändå liksom upptakten till hela fortsättningen. Är en gåva en gåva? Eller?

McCall Smith gapar över för mycket. Han skriver för en grupp människor som behöver få sig förklarat både vad Sisyfosarbete och många svåra ord är, men hans filosofiska tankegångar rör sig i ett alldeles för svårt område den här gången. Tycker jag.

Trots allt kommer det upp mycket tänkvärt i den här boken, och det gör den klart läsvärd.

Eftersom jag är intresserad av hur transplantationer skildras i både böcker och på film kommer den här boken att läggas till handlingarna som en klart köpvärd bok.

Har du tips på liknande böcker eller böcker med t.o.m bara en mening om transplantationer tar jag tacksamt emot tips. För 60 år sen fanns inte ens begreppet och nu känner de flesta nån som är transplanterad. Men hur har det kommit in i litteraturen? Intressant eller hur?

Theresans nobelutmaning bok jan-mars  2010

Gordimer, Nadine: Min sons historia ****

Den här boken skildrar apartheid och dess väg till befrielsen genom en familj, där pappan  ursprungligen  är lärare men sen, efter fängelsevistelse, enbart deltar i kampen.

Men det är också en skildring av  Wills längtan efter en far som inte bedrar sin fru, dvs Aila, hon som är Wills mor. Eftersom han direkt i början förstår att fadern har en älskarinna söker han hela tiden efter tecken att vara älskad av sin far, att fadern ändå ska visa familjen omsorg. Ibland tror Will att det är så, men förstår gång på gång att det ändå är älskarinnan, inte kampen, som styr faderns liv. Men är det kanske samma sak, är älskarinnan trots allt liktydigt med kampen eftersom de båda förenas inte bara kroppsligen utan också själsligen eftersom kampen sammanfört dem och styr deras samtal i deras hjärnors sammansmältning. Jag kände ett släktskap med Per Pettersons bok Ut och stjäla hästar där kampen också skildrades som något som tog en far från sin son.

Berättelsen byter både tidsperspektiv och berättarröst utan att jag förlorade tråd eller medvetande om var, hur och av vem det sades, och är bitvis spännande och dessutom ett rejält stycke historia. Språket är vackert, mycket vackert och ibland psykologiskt skarpt som när dottern skär sig i handleden. Hennes utlevande stil var ett uttryck för djup depression sa läkaren. Mycket möjligt.
I början la jag märke till språket, sen blev handlingen det väsentliga, Men jag kan förstå varför Gordimer fick Nobelpriset 1991, angelägna ämnen och välskrivet. Henne vill jag läsa mer av. Fast tänk så intressant att läsa den här boken när den kom, några år innan apartheid avskaffades!

Jag fortsätter min spaning på hur författare nämner Sverige i sina böcker. Här står det på sidan 256, (nästan i slutet och jag avslöjar inte vem "hon" är):

Sonny tycktes bli sårad över inpasset. - Jag ska berätta sedan. Hon är i Sverige. Jag missade henne med en dag. Bara en enda dag...

Och som vanligt undrar jag, flirt med Svenska Akademin?

Läst 2010