Sandel, Maria: Droppar i folkhavet***

Den här boken har jag läst i Martinas läsutmaning Skrivande svenska kvinnor. Det tog mig lång tid att få tag i boken då den var försvunnen på bibblan och inte verkade komma fram men så hade de köpt in det nya exemplaret och det var ju riktigt trevligt att läsa en helt ny bok. Dessutom fanns det två utmärkta efterord också.
Boken tog lång tid att läsa. Den är skriven 1924 och språket är ju därifrån så det var nästan som att läsa en märklig dialekt. Handlingen var också lite konstig tyckte jag, även om den hölls ihop av Gerda, den utsatta.

Det här är ju verkligen både arbetar- och feminist litteratur och jag måste beundra Sandel hennes mod att skriva om sådant som måste ha väckt oerhörd uppmärksamhet vid den tiden. Knappast någon folkbok, och absolut inte lämplig för ungdom stod det ju också i Biblioteksbladet 1927.

Sandel är ju helt okänd för mig och någon stor författare tycker jag inte att hon är direkt. Jag får en känsla av att hon brinner av en lidelse att få berätta om kvinnors sexualitet men att hon inte är så intresserad av att de ska få leva ut den. I den här boken måste ju sexualiteten offras för att få ett bra liv och för barnets skull.
Vaga antydningar om våldsamma känslor och mystiska tavlor, fyr och flamma, ja något konkret utom de två kvinnor vars läppar når varandras och perversa handlingar för att tillfredsställa solochvåraren som förstör hennes liv, finns inte. Men att det räckte för att få biblioteksstjänst att varna är ju helt förståeligt.

Efterorden tar upp den här problematiken och är också lite frågande inför en del av det Sandel skriver. Eftersom jag inte läst nånting annat av henne vet jag inte om hon har en massa undertexter i det hon skriver, men det är mycket möjligt att så är fallet . Eller så försöker hon febrilt skildra nånting och klarar inte riktigt av formen.

Som samtidsskildrare tar hon upp mycket, tuberkulosen, alkoholens gissel, männens utnyttjande av kvinnor, kvinnovåld, motsättningen mellan stad/provins, prostitution, ensamma mödrar, trångboddhet, frälsningsarméns arbete. Men även då lesbisk kärlek och solidaritet mellan kvinnor. Och framförallt: kvinnokraft! En förmåga att ta tag i sitt liv och överleva. Utan män! Kanske att det till syvende och sist var det mest upprörande! Att en dag kanske kvinnan kan klara sig utan mannen, vilket också uttalas på ett ställe i boken. Vem vet om inte den meningen var den mest provocerande!  :-)

För samtidsskildringen och för modet får hon tre stjärnor.

Läst 2010

Kimselius Kim M: Kinesiska Draken***

Den här boken fick jag från Roslagstextförlag för att läsa i En bokcirkelföralla i maj.

När jag började läsa den var det ytterst nära att jag la ifrån mig den genast. Varken språket eller handlingen tilltalade mig. Kina för länge sen har aldrig fascinerat mig.
Men så läste jag lite mer och så såg jag faktadelen och blev nyfiken. Alla böckerna i serien fanns dessutom inköpta på stadsbiblioteket och benämndes barn så jag förstod att här fanns något jag inte haft en aning om, och dessutom varför språket var så irriterande enkelt. Och varför det var cliffhanger på var och vartannat kapitelavslut. Riktigt jobbigt men säkert perfekt för målgruppen....

Så jag fortsatte läsa. Och mot min vilja blev jag intresserad. Snart var jag inne i historien och blev mer och mer imponerad över hur författaren lyckades förmedla så mycket historisk kunskap utan att det blev tråkigt. Ja jag insåg att det här var en bok i samma anda som femböckerna och kittyböckerna och potterböckerna, igenkänningsfaktorn måste vara hög bland läsarna som läst alla böckerna i serien. Men den hade ett ytterligare plus, den förmedlade kunskap.  jag lärde mig en hel del faktiskt. Även om jag mot mina principer skummade lite på slutet.......

Det enda jag kunde känna var att boken var väl rå ibland för att vända sig till barn, men kanske det är en av de saker som fascinerar? Faktadelen är säkert också väldigt intressant för de som vill veta mer, för det finns ju väldigt vetgiriga barn och ungdomar, det vet vi!

Författaren har en egen sida och jag frångår mina bloggregler och länkar till henne här, Hon har även en sida om skrivtips här.

Frågor på En bokcirkelföralla

1. Den kinesiska draken är en historisk spänningsroman som utspelar sig i Kina. vad tycker du om konceptet, att läsa en spännande berättelse samtidigt som man lär sig lite om Kinas dynamiska historia? Riktigt bra tyckte jag det var, sen jag väl kommit över stilen.

2. I slutet av boken så har Kim M Kimselius även infogat en faktadel för vetgiriga. vad tycker du det tillför berättelsen? Dig? Den var mycket bra och säkert också nödvändig eftersom det ju är en så avlägsen och okänd (för oss) tid det handlar om.

3. Vad tycker du om Thea och Ramona? Vad får du för bild av dem? Författaren har ju väldigt medvetet skildrat dem ur ett manligt/kvinnligt perspektiv och i sådan miljö, vilket är helt rätt eftersom det ju inte fanns någon jämlikhet att tala om för personer på den nivån under den tiden. De är ju starka och tuffa personer och har ju i den här boken varit med på så pass många äventyr att det lugnt kan leva sig in i sina roller. Jag tror inte att de är så intressanta egentligen utan boken/böckerna behöver dem enbart för att förmedla innehållet. Början var ju lite tjafsig och fick mig att nästan inte läsa men de som är vana vet ju att det bara är just början så den kan lugnt läsa vidare. Smart med halsbandet, undrar om det är med i alla böckerna? "Kärlekstjafset" var ju lite krystat, jag tycker det verkar som deras mesta känslor gällde Pluto! :-) Men ok precis som barn i den ålder kan känna!

4. Har du själv varit i Kina, eller någongång funderat på att åka dit? Isåfall vad är det bara måste besöka/se där? Jag är inte intresserad av Kinas historia och att besöka det kommer långt ner på min lista. Det är klart att kinesiska muren och den förbjudna staden, Himmelska fridens torg är väl ett måste.

5. Vad tyckte du om boken? Den får tre stjärnor av mig, mycket bättre än jag trodde.!

 Adams, Richard: Liftarens guide till galaxen****

Kultklassiker står det på mitt tjocka exemplar av den här boken, som innehåller alla fem böckerna och är i pocket och köpt för 10 kr på en loppis! vad blir det per ord? Billigt skulle jag vilja säga. För billig,t för det här är ju en riktig klassiker. Min definition av en klassiker är: en klassiker är inte avkoppling utan påkoppling. Och det gäller att koppla på sig när man läser den här boken.......även om den också ger en viss avkoppling. Fast man får inte slappna av för mycket, det gäller att hänga med!

 Nu har jag läst bara första boken och resten får vänta men jag gillade den faktiskt. Jag är ingen SF älskare men har ändå en känsla av att de som skriver SF har lite profetiska gåvor, vilket brukar uppväga det något vrickade innehållet. Så även Adams. Och det här är väl ändå inte dystopiskt? Jorden går ju under med ett skratt känns det som. Men den går ju under iofs.......

Summeringen efter första boken är helt enkelt väldigt nära ett av mina egna motton: allt kan hända och det händer! Ju osannolikare desto troligare. I början försökte jag markera lustiga ord och uttryck men fick ge upp, det blev för mycket. Och det är kul! riktigt kul. I alla fall för mig och min generation. Hur den tas emot bland ungdomar idag vet jag inte, kanske något att undersöka.
Men jag håller mig till det profetiska och nämner två saker: Babelfisken som ju i princip finns i och med internet och översättningsprogrammen. Och läsplattan eller varför inte pcn som nämns här som .....en skärm ungefär tio gånger tio centimeter stor. På denna skärm kunde man beställa fram vilken som helst av en miljon olika "sidor" på mindre än ett ögonblick- Den såg vansinnigt komplicerad ut, och det var anledningen till att det trevliga plastfodralet som hörde till bar texten TA DET LUGNT tryckt i stora vänliga bokstäver. sid 26

Sen fortsätter det med filosofiska resonemang och datorn Djupa Tanken osv. Och svaret på Frågan om livet, universum och allting är såklart helt vrickat det med. Nämligen siffran 42! :-) Kul! Och ja, jag gillar den deprimerade datorn!

Den här boken kan läsas som en humoristisk SF men innehåller oändligt många bottnar. Skulle kunna analyseras utifrån religion, intertexter, filosofi och såklart, SF-genren själv!
 Man väljer själv hur man vill se den, och jag tror att humoristläsarna överväger, i alla fall visar den här sidan! det. Jag blir sugen på att se filmen måste jag säga, men då jag vill läsa hela boken först lär det dröja innan jag ser den. 

Och nu har det ju kommit en till bok också........men visst har det skett lite anonymt? Har intresset trots allt mattats för den här bokserien?

Jag minns att det blev en stor reaktion när Adams dog 2001, nu förstår jag till viss del varför!

Med tvekan blev det **** stjärnor, men efter att ha fortsatt diskussionen på bokcirkelonline kände jag att det här är en mycket komplexare bok än man kan tro, så + blev en extra stjärna.

Bokcirkelonlines majbok.

Läst 2010

Billingham, Mark: Sömntuta***

Riktigt bra var den här deckaren av Billingham. Jag var faktiskt tvungen att läsa ut den. På en gång. Och det är inte så vanligt att en bok får den följden nu för tiden, inte ens deckare (kanske särskilt inte med deckare eller....strunt samma!).
Jag skulle vilja benämna den helt enkelt intressant och riktigt spännande.
 
Den innehöll många bra komponenter tyckte jag, en gåta som uppdagades till slut, en intressant början; nyfikenhet och intresse ledde till upptäckt om man säger så, och flera infallsvinklar, från kriminalaren, som faktiskt var en platt personlighet tyckte jag även om han satt inne med gåtan iofs, mördaren och det förlamade offret. Särskilt det sistnämnda resonemanget stack ut lite och författaren har också kommenterat just totalförlamning i slutordet. Skickligt fick han in den researchen.
Den får inget plus mest för att kriminalaren var så urbota trist. Och det gör också att jag får ta mig en ordentlig funderare om jag ska läsa de sex kommande eller hoppa direkt till den senaste boken, Tjockare än vatten som jag vann hos Alkb. Vilket ledde till att jag läste den här boken med större intresse än vanligt, den är även med i LillaO:s deckarutmaning så jag skulle ha läst den hur som helst.

Men den är otroligt mycket utlånad, jag lyckades sno till mig den mellan två utlåningar med hjälp av mail till biblioteket! Den har visst varit i stort sett utlånad hela tiden sen den kom, 74 lån!

Läst 2010

Beyala, Calixthe: Ännu talar träden****

Väldigt länge sen jag läste nånting liknande måste jag säga. I början tänkte jag att vem är hon som skrivit det här????

Men efter ett tag blev jag fascinerad, här är en bok om afrika som inte är tillrättalagd på nåt sätt. Maken till vansinnigheter. Det är som att möta skrockfullhet parat med narkotikarus och våldsamma mardrömmar. Och fördomar om katter och oskulder. Och om bäbisar som faktiskt figurerar i berättelser om botande av aids än idag.

Nånstans finns här allt det som vår civilisation har rationaliserat bort och trist att säga det men det är dunkla krafter som stannar kvar på sidorna.
Magisk realism är inte min grej men här lever ju folk den magiska realismen. Men det är bara de svarta som ser det, den vite mannen förstår ingenting eftersom allt är dolt för honom.
Gröna andar är de mest frekventa inslagen och eftersom boken är indelad i olika "kapitel" borde nog varje sådant analyseras för sig för att göra boken riktig rättvisa.
Tionde aftonen skildrar till exempel en strid mellan hövdingen och en ond ande, en mamiwaterkvinna. Man skulle kunna ta ett utdrag från den delen och filma den och göra en skräckfilm av alltihop!
Jag gick ut på gårdsplanen. En grupp möss dansade svans i svans. Andar lekte kurragömma bland träden och omgav tillvaron med ljusgloria. Somliga förvandlade sig till jättelika bananträd som böljade i vinden, så brast de ut i skratt och försvann. Andra lät sina ansikten framträda i själva barken, så skrattade de och löstes upp. En av dem med ansiktet omgivet av oleander gjorde tecken åt mig att följa efter. Jag sjasade bort den med handen. "Vi är inte från samma värld!" skrek jag. Den sträckte på sig, snuddade vid himlen och spottade ett eldregn. "Du är inte snäll mot mig, din elaking!" Sedan försvann den gnällande. Jag tvingade upp min ande till en punkt där den kunde överblicka den välbekanta omgivningen. sid 146.

Det är verkligen en komplex bok, utan försköningar. N-ordet används som den naturligaste sak i världen och på sitt rätta sätt dessutom, vilket inom parantes sagt verkligen visar på varför det inte bör användas enligt mig, inte enligt författaren själv se länken ovan. (Men i den här boken känns det helt ok för hela boken är ett steg bort från all försköning). Kvinnor våldtas och misshandlas, månggifte är naturligt, andar och trollkarlar och hallucinationer verkar fritt, kolonlialiseringen och krigen får en stor roll i folkens liv. Och Eden, huvudpersonen slår tillbaka men uppnår egentligen ingenting med det. En kort stund får hon uppleva kärlek, så kort att det nämns enbart i några meningar. Hennes liv är en förvirring och en plåga och en strid. Hon är inte vacker och därmed dömd. Låter lite modernt västerländskt på nåt sätt......Och förklaras också av att författaren är feminist, länken ovan igen.

En märkligt bok. Som naturligtvis inte är helt sann utan en blandning av skrönor och fabler och myter. Men ändå.......

Väldigt lite är positivt i den här boken. Även om det på bokens sista sida står att det var en förtrollad tid då gudarna talade till människorna osv. Så skildras inget av det här.

Och bokens sista mening är:

 Om nu inte detta glansfulla förflutna på den svarta kontinenten bara var ett dåligt skämt. sid 352

Beyala har verkligen skildrat Kameruns "mörka hjärta". Men det känns som det var mörkt redan innan den vite mannen kom.....mycket ovanligt måste jag säga. Så svart så mörkt så dystert och ändå så levande, hjärtslagen känns i den här texten. Kanske man kan skymta färgen på afrikas själ i den här boken? Och kanske att det förflutna inte var så glansfullt ändå? Särskilt inte för kvinnorna......Beyala är modig och när jag nu läst länken ovan inser jag att jag tänker rätt, hon är utsatt för kritik.

Vill du verkligen få en läsupplevelse och något att fundera på ska du läsa den här boken. Jag glömmer den inte. 

Läst i Bibliophilas Afrikautmaning

Läst 2010

Pamuk, Orhan: Den vita borgen***

Mer än tre stjärnor är det omöjligt att ge Pamuks bok, trots att han är nobelpristagare och kanske tack vare att jag läst den här boken i omgångar i väntrum och vid cafébord när jag haft lite tid över. Så något riktigt sammanhang har jag inte fått. Och vad betyder boken egentligen? Vem är Hodja och vem är slaven? Och det där kriget och Den vita borgen som bara nämns i förbifarten men som ändå är titeln? Beyaz Kale heter den på turkiska och jag förmodar att det är en rak översättning. Och pesten? Så jag har inte fått nån klarhet egentligen.

Däremot kände jag att Peter Englunds uttalanden är intressanta och kan ge lite ljus: 

"Den vita borgen" är hans kanske mest lättillgängliga roman, i vars kärna man återfinner en av hans favoritteman: mötet med dubbelgångaren. Orsaken till att Pamuks böcker innehåller så många tvillingar är givetvis att detta är en skapsam metafor för hans eget liv, för de frågor kring identitet som sysselsätter honom så mycket, och inte minst för det som sysselsätter honom än mer, nämligen relationen mellan öst och väst.

 De epoker i det förgångna som Pamuk valt att skriva om i "Den vita borgen"

 och "Mitt namn är Röd" (alltså sent 1500-tal till sent 1600-tal) innehåller mycket riktigt samma typ av slitningar mellan tradition och förnyelse, mellan ortodoxi och fritänkande som bär sådan tyngd idag.

Det kanske är så enkelt, att Pamuk använt de historiska epokerna för att skriva om sitt favorittema, dubbelgångaren? plus att det mycket möjligt kan vara just relationen som Turkiet har med Europa som sätts på pränt. (?)

Jag tycker även att den innehåller lite tankar kring författande och skrivande:

Han sade att han höll på att tänka ut en historia så helt utan mening att ingen kunde dra några slutsatser efter att ha läst den. Han frågade en annan gång: kunde man hitta på en meningslös berättelse som inte gav någon annan njutning än själva läsningen eller åhörandet av den? "Som med musik?" undrade jag, till Hodjas förvåning. Vi kom sedan fram till att inledningen på en bra berättelse måste vara barnslig som i en saga, mitten skrämmande som en mardröm,  och finalen sorglig som i en kärlekshistoria som slutar med skilsmässa. sid 99.

Alla vet att man måste återuppleva sina minnen för att få tillbaka det förlorade livet och fantasierna. Jag trodde på min berättelse!  sid 160

Kan det här vara beskrivningen på chick lite eller helt enkelt populärkultur: kunde man hitta på en meningslös berättelse som inte gav någon annan njutning än själva läsningen eller åhörandet av den? Ganska träffande kände jag...:-) Utan värdering om högt och lågt osv.

Sammanfattningsvis var historien lite knepig, ja t.o.m ointressant faktiskt, även om de intellektuella samtalen var något jag önskade jag kunnat få ta del av personligen (jmfr ovan) men jag tyckte ändå om Pamuks sätt att skriva.....så de andra böckerna som står i hyllan kanske blir lästa så småningom.

Läst i Theresans Nobelpristagareutmaning 2010 

Läst 2010

Cohn, Rachel & Levithan, David:  Nick & Norahs oändliga låtlista***

För att vara en ungdomsbok var den här riktigt bra. Först när jag läst ut den förstod jag att den väldigt mycket speglade straight edge kulturen. Det nämns ju bara som hastigast där i början. Och det var säkert därför jag tyckte att den var så intressant. För den stack ut med sitt coola ( i mitt tyckte) par. För både Nick och Norah verkar våga stå för sig själva (fula skor, köttälskare osv) och det gillar jag. Men avsaknaden av tunga droger och snabbt sex (mycket snack om det iofs) är ju något som känns främmande då det ju präglar mycket av all litteratur idag. Så jag lärde mig mycket om en av vår tids subkulturer och insåg att jag är helt utanför all musik som spelas inom dessa genrer. Men jag är ju fast i 60-talet iofs, då jag faktiskt var en popnörd, den enda i byn f.ö. Kände musiklyriska vibbar vid omnämnandet av I wanna hold your hand! det säger väl allt......

Så min undran är egentligen bara, är det här en vuxenbok eller en ungdomsbok? Jag spanar vidare!

Lahiri, Jhumpa: Den indiske tolken***

Eftersom jag läst Främmande jord av Lahiri och tyckte mycket bra om den kändes det som ett steg tillbaka att läsa de här novellerna. Den här boken var inte alls lika bra som den nämligen. Jag skulle tro att även I väntan på ett namn är bättre. Med det inte sagt att jag inte skulle ha tyckt om den här boken om jag läst den först. Nu känner jag att novellerna är lite....outvecklade. Potential javisst eftersom den fick Pulitzerpriset 2000, och Lahiri har helt klart utvecklats sen denna bok skrevs.

För att upprätthålla mitt intresse för novellerna ger jag dem indienkänsla, för jag tror författaren strävar efter det nämligen.

Titelnovellen stack ut mest men den sista tyckte jag också jättemycket om!

novell 1: En novell som är helt allmängiltig och därför kan beröra vem som helst var som helst och i vilken tid vilket land vilken hudfärg som helst. alla kan förstå vad som händer, tecknen på depression, avslut. Mannen har sitt helvete kvar när novellen slutar, hans oförmåga att inse katastorfen bäddar för det som sker, han räddar sig själv tillfälligt på hennes bekostnad. Indienkänsla: 0

novell 2: Den här novellen känns obearbetad, jag skulle tro att den betyder nåt för författaren, därför har den tagits med. Men den berör inte. Indienkänsla: 3

novell 3. Här blixtrar språket till litegrann men ändå, det blir liksom inget nytt. Däremot kan jag känna att författaren nuddar vid kastsamhället. Och Indien känns nära här. Indienkänsla: 4

novell 4: Helt oväsentlig kändes den. Ok, det gamla möter det nya. Med följder för den lilla människan. Indienkänsla:4

Novell 5: Ben längre än bålen är sensationellt. Men det har jag också..... Lika allmängiltig som novell 1, men här möts kulturer på ett annat sätt. Innerst inne känner vi ändå lika samma var vi än har vår vagga. Indienkänsla: 2

Novell 6: Jag känner för mrs Sen, men ändå. Borde hon inte ha tagit bättre hand om sitt dagbarn? Och borde inte mr Sen ha tagit bättre hand om mrs Sen? Tråkigt blev det för alla till slut. Indienkänsla: 3

Novell 7: En verkligt konstig novell tyckte jag, Är det konflikten mellan religioner som skildras? Det enda indiska upplevde jag var beskrivningen av sarin. Indienkänsla: 1

Novell 8: Jaha, kan äktenskap och eller barnafödande bota epilepsi (som jag tror det rör sig som). Visste jag inte. Indienkänsla: 2

Novell 9: Det blev ett riktigt bra slut på den här novellsamlingen, den här novellen gillade jag. Tänk så bra allt kan bli till slut! Slutet gott alltså! Indienkänsla: 4

Läst i Lyrans jordenruntutmaning

Läst 2010

__________________________________________________

Och det svenska:

 [...] och studerade temperaturerna i städer runt om i världen. Trettiofyra grader i Singapore dagen innan, tio i Stockhom. sid 23