Adichie, Chimamanda Ngozi: En halv gul sol ****

En helt enkelt otroligt bra bok var det här. Den var omfångsrik, 675 sidor i pocket, men ändå alldeles lagom lång!

 De fem huvudpersonerna, de välbeställda tvillingarna Olanna och Kainene, den vite Raichard och den intellektuelle Odenigbo samt tjänstepojken Ugwu upplever alla kriget på olika sätt men från samma sida.

Igbofolket har jag läst om tidigare här: Achebe, Chinua: Allt går sönder men i den här boken lär man sig ytterligare om Nigeria, Biafrakriget som kom sig av Igbofolkets försök till självständighet. Jag har knappt vetat var Biafra legat förut och inte haft en aning om vad som egentligen pågick under kriget. Nu vet jag om man säger så.

Men jag vet inte bara det utan jag vet att Adichie är en lysande författare. Inte bara för att språket flyter lätt och rinnande, att personerna går omkring på sidorna och att det litteräras roll på nåt sätt överskuggar och lägger tillrätta, utan för att boken är så angelägen och en sådan antikrigsskildring. Jag har läst en hel del böcker om afrika senaste tiden och sakta börjar denna kontinent bli verklig för mig. Ännu mer verklig genom den här boken.

De intellektuella samlas hos Odenigbo och drar sina vanemässiga skämt om de vita:

"Min farbror slogs i Burma, och när han kom hem hade han en pockande fråga: Varför hade ingen berättat för honom att den vite mannen inte var odödlig?" Alla skrattade. s86

På något sätt skildras de svartas liv vid universitetet som om de vore vita, de är ogbi och tillhör gräddan, akademikerna. De har börjat tänka intellektuellt.

 Hit kommer Olanna som är så otroligt vacker i motsats till sin tvilling Kainene. Trots att de gått på universitet utomlands har de ändå kvar fötterna i folket, och släkten.

" Jag bekymrar mig för mitt gudbarn i den där magen, inte för dig", sa Olanna. Hon drog upp Arizes blus och lade ansiktet mot den runda magen, mot den utspända huden, i den varliga ritual som hon förrättat ända sedan Arize blev gravid; om hon gjorde det tillräckligt ofta, sa Arize, så skulle barnet suga i sig hennes anletsdrag och se ut precis som hon.

"Jag bryr mig inte om utsidan" sa Arize."Men hon måste se ut som du på insidan. Hon måste vara lika intelligent som du och tycka om böcker." s208

Men sedan visar det sig att Olanna som vill ha rättvisa och demokrati inte kan skratta åt skämtet som säger att ledaren som dödats sägs ha bräkt som en get innan han dödades.

"Det är inte roligt", sa Olanna.

"Ah, syster min, visst är den rolig!, sa Arize. Du har läst så många böcker att du har glömt hur man skrattar." s210

Här tycker jag att man kan ana den spricka som säkert fanns mellan intellektuella och de som bodde i byarna. De bildade både beundrades och i samma stund föraktades de för att de förnekade sina primitiva känslor. Men, vem hade rätt till slut? Känner inte alla primitivt under tillräckligt stor press?

Det finns mycket mer att citera i boken men det är ingen mening. Man måste läsa den för att förstå. Alla får sin beskärda del av lidande under det krig som kommer. De skulle ha kunnat slippa undan, Olanna och Kainene, de skulle ha kunnat följa med sina föräldrar till London, men de väljer att stanna kvar.

Adichie väljer att inte fokusera vid det Biafra som vi känner, det som är svältens och de uppsvullna magarnas, (kwashiorkor), land. Här finns hela tiden så många andra konflikter: mellan vit och svart, de gamla tänkesätten och de nya, mellan generationer och mellan män och kvinnor, mellan systrar och mellan älskande. Och mellan folkslag och gränsdragningar som skett utan hänsyn.

Handlingen är inte kronologisk vilket gör att boken på nåt sätt blir lättare att läsa, ett tag är det gåtan Baby som måste få en lösning, och vem har skrivit boken: Världen var tyst när vi dog? Och titeln, En halv gul sol som förklaras och aha, då förstår man. Den titeln är en numera död symbol. (?)

Det här är en hård bok skriven med lätt penna, med insikt om att vill du bli läst måste du skriva läsvänligt. Och Adichie har blivit läst, hon fick Orange Prize for Fiction 2007.

Och många, många har berömt boken. Så även jag.

Och så: Det svenska!

Hans handslag var lika fast som blicken i hans gröna ögon. "Jag har just läst er utmärkta artikel om Biafranska pojkbrigaden."

"Det är mig ett nöje att få träffa er, greve von Rosen", sa X. Och det var faktiskt ett nöje. Ändå sedan han för första gången läste om den här svenske aristokraten som bombade nigerianska mål med sitt eget lilla plan hade han velat träffa honom. s489

Hagerfors, Lennart: Komma hem**  (Gcz)

Hagerfors första roman Längta hem tyckte jag riktigt bra om. Den kändes genomarbetad och bjöd på en del känslor och okänslor. Nästan snudd på äventyrsroman eller reseskildring....

Men fortsättningen, den här Komma hem, känns konstruerad, jag får hela tiden en känsla av distans, av att den skrivs för att den ska skrivas inte för att den vill skrivas. Jag läste ut den enbart för att jag någonstans hoppades på att få ett svar på var tron tar vägen för dessa missionärsbarn, varför de så ofta förlorar den när de växer upp. Men, nej. Jag fick inget svar. Kanske dessa Hagerfors ord kan förklara hur han ser på åtminstone föräldrarnas kallelse när han väl växt upp:

I min värld var missionsarbetet en
kärv livsstil som var i utdöende. s.95

 Han delar inte deras tro eller kallelse och han får inget hem att kalla sitt eget. Ändå är hans skildring av dem varm om än med en kritisk underton av hur hans fars kallelse får hans mor att ge upp sitt eget liv. (Något som drabbat många kvinnor gifta med män med Visioner.)

Och hans skildring av sitt litterära liv är stundom intressant, så jag ångrar inte att jag läste ut boken även om jag inte fick något riktigt svar, kanske för att det inte finns något.

Levlin, Kurt: Helljusensamhet

Någon måste ha slipat teskeden i smyg för ytan på

kaffet i hennes kopp har ett djupt jack.

När jag först öppnade den här diktsamlingen och läste här och var blev jag faktiskt drabbad! Och jag som knappt läst poesi sen gymnasiet! Det är inte helt sant men ändå......

Sen har jag läst dikterna i omgångar, försökt sammanfatta, berätta, förmedla vad de är. Men det är svårt,väldigt svårt.....

Det här är norrlands inland, det här är tankar om nutiden dåtiden framtiden, om de som lever bredvid och längre bort. Det här är helljusensamhet, tankarna som kommer när bilen kör i mörkret på tomma vägar där inget behov av att blända ner finns på många mil.

 Shaffer, Mary Ann: Guernseys litteratur- och potatisskalspajsällskap ***

En kombination av Brev från en bokhandel, Mordbyn, Damernas detektivbyrås författares andra bokserie om filosofiska söndagsklubben, nån chicklitroman och Ut att stjäla hästar, så känns den här boken. Den har ju fått mycket bra kritik och i början kändes det helt ok med det eftersom jag efter ett tag upptäckte att den inte var riktigt vad den gav sig ut för att vara. Det fanns allvar i det glättiga tilltalet.

Boken handlar om andra världskriget och ockupationen av Kanalöarna, platser inte många hört talas om förut.

Boken har sina förtjänser men helt klart också många brister. Kanalöarna är anonyma och därför är kartan i början bra, men varför står det underjordiskt sjukhus? Missade jag nånting? Och visst, persongalleriet ska vara exotiskt och excentrisk och bara så käckt men vem är vem? I början brydde jag mig inte och sen är jag började bry mig var det försent att upprätta nån slags personförteckning så jag lärde mig att Juliet (och Elizabeth) var betydande och sen fick resten vara.

Trovärdigheten naggas i kanten eftersom det är så nära inpå kriget, jag har svårt att tro att folk ett år efter freden kunnat bearbeta sina händelser på ett sådant sätt att handlingen var möjlig. Författaren verkar ha fått en del inspiration från Livet är underbart, dvs att kriget och dess följder kan vara riktigt festligt ibland. Not, tror jag. Däremot tror jag att de goda människorna inte överlevde, så den gränsen överträdde författaren inte.

Slutet är i princip en katastrof, författaren verkar helt ha tappat greppet och plötsligt introduceras en ny berättare och det bara lyser av Harlequin slut. Och de där "upphittade texterna" i slutet var ju helt onödiga i sammanhanget, tillförde ingenting utom fler sidor.

Slutsats: själva historien var helt klart motiverad i och med att den satte tyskarnas ockupation av kanalöarna på kartan. Och visst, litteraturen spelade en viss roll och var väl en del av behållningen. Men att blanda varm komik med isande allvar på det här sättet ger liksom ilningar av förvirring i ens hjärna.  Lite mer förståelse får jag när jag förstår att författaren är amerikanska, den är som en amerikansk film men de allvarliga inslagen är för allvarliga trots att de ändå inte riktigt berör. Det känns som att Shaffer inte riktigt fått bestämma själv över boken. För hon hade helt klart goda intentioner, det förstår jag av efterordet.

Vad kallas den här genren? Feel good med noir touch?

Trean är tyvärr med tvekan. Jag är lite besviken.

Jag läste den i Bokcirkel för alla

Konsten att leva innerligt av Ann Lagerström och Ted Harris*** (Dokb)

En intressant bok med en hel del guldkorn

[...]vill du finna meningen med livet måste du göra det själv utifrån dina egna förutsättningar, känslor och behov.....s.28

Det är helt sant för nånstans är vi alla unika samtidigt som vi är lika.

Den här lättlästa boken om filosofi kan man läsa helt enkelt bara för att känna efter om filosofin är något för en själv. Eller passar den mig inte? vill jag ha svaret utan att söka det själv kanske religion passar bättre. Men lugn, att läsa den här boken är inte farligt, bara intressant!

Men som vanligt är det kanske så att de som läser den här boken har redan funnit ett svar medan de som inte läser den inte vill ha något svar.

 Jag läste den i Bokcirkel för alla där jag också svarat på dessa frågor:

Frågor som du kan besvara om du vill

1.) Visste du vem Soren Kirkegaard var innan du läste boken?

Javisst men jag har inte läst något av honom. Jag har länge haft en önskan att läsa filosofi men har liksom aldrig kommit till skott. Men nu fick jag tag på den här boken och har läst den med stor behållning.

2) Har du någonsin funderat över livets mål och mening? varför? Alltid och hela tiden. Kanske för att jag varit mycket sjuk, kanske för att jag läst mycket böcker. Men jag brukar säga att alla har sin egen smärta och det är väl kanske en filosofisk tankegång eller?

 Livets mål är inte att undvika smärtan utan att mogna som människa. Och att tillsammans med andra mogna människor dela på smärtorna.

3) I boken får vi möta (på ett förenklat sätt) Soren Kirkegaards tre stadier och nio steg. Vilket av dessa nio steg känner du är enklast att använda för dig, eller att du vill använda. är det så att man kan ta ett steg bara eller måste man ta alla nio?

Jag har konstigt nog försökt leva efter i alla fall innerlighetsprincipen. Känner igen mig i väldigt mycket i boken faktiskt. Och har alltid kunnat känna empati för andra människor. Men jag har en stor invändning mot det synsättet och det är att om du ensam tillämpar det kan du fara väldigt illa. Ibland måste man inse att om du hela tiden förstår andra människor kan du bli utnyttjad. Därför måste man hitta en balans och verkligen gå in för och inse att den människa som betyder mest för dig är du själv. Inte så att du blir en uppblåst självisk person utan att du skyddar dig själv mot en omgivning som dränerar dig på empati och förståelse.

Jag brukar tänka att det är stor skillnad på anfall och försvar och då går det genast bättre att skjuta empatin åt sidan om det behövs.

4) Är det här är en bok som du kan tänka dig att använda som handbok för att kanske få en annan syn och inriktning på ditt liv. Eller om du rek den för någon du tycker behöver den här hjälpen?

Jag känner som sagt igen mycket i den sen tidigare men jag tyckte väldigt mycket om den, funderar på att inhandla den i pocket faktiskt, det ex jag har nu har jag lånat på bibblan. Fanns ju även en del boktips om jag vill söka vidare. Kanske att jag skulle kunna ge den vidare men jag tror inte att det går att få någon att bli mer empatisk osv genom att läsa den här boken. Men jag skulle gärna diskutera den med nån som redan läst den av fri vilja.

5) vad tyckte du om boken?

Som sagt, den var bra och det kan t.o.m tänkas att jag köper den eller så lånar jag nåt mer av Ted Harris och/eller Kirkegaard.

Holmberg, Bo R: Knivsliparen***

Jag köper dem alltid direkt, Bo R Holmbergs böcker i Morell serien. Och nu har jag läst den sjunde boken. Och den fick inte mer än tre stjärnor. Frågan är då varför? Jag vet inte riktigt men någonstans saknade den här boken den magiska känsla som de andra böckerna haft.

Även om jag själv minns gårdfarihandlare som gick efter vägen, senare kom de med bil, och även om jag som vanligt känner igen en del ortsnamn så är det här mer som en vanlig deckare för mig. Och som sådan var den helt klart fullt godkänd. Lite dialektala ord, ömmest, gullavackere piggade ju upp och det tidsmässiga perspektivet var också intressant så jag kommer absolut att hänga på låset även när nästa titel i serien kommer. Men det blev som sagt tre. "Bara"!

Teller, Janne: Intet ***

Jag tänker ju läsa ungdomsböcker nu och då, kan vara intressant. Fick tips på den här boken och läste den med stigande vämjelse. Den här boken borde ha nån slags vuxenvarningsflagg på sig, dvs läs den inte utan en vuxen att prata med efteråt. Att läsa den i klassen måste ju vara en jättebra idé, för nånstans måsta man ändå inse att ungdomar i en känslig ålder kan bli väldigt påverkade av den här boken. Den var också jättespännande ett tag.

Ungdomarna fick liksom ingen identitet tyckte jag och vissa fick ju offra så mycket mer än andra, det var liksom ingen logik. Det blev ju så otroliga konsekvenser för en del, bara för att en Pippiliknande person (som inte går till skolan) sitter i ett träd och lurar i dem att inget har nån mening. "Kvinnan föder över en öppen grav" typ. Det ska inte ungdomar lära sig tycker jag. Ingenstans kände jag heller att vuxenvärlden tog sitt ansvar, när allt uppdagades lämnades de till att klara sig själva och ingen fick känna att något ansvar utkrävdes, vilket skulle ha gjorts både av dem själva men främst av deras föräldrar. Jag kan känna lite Bjästavibbar här tyvärr.

De trodde på och levde ut att ingenting är heligt. De blev lurade. För livet har betydelse och det borde någon vuxen ha talat om för dem. Gång på gång.

Jag fortsätter läsa ungdomsböcker eftersom jag själv är så pass "mogen" att dessa inte fanns när jag växte upp. Jag gick från Keene till Solsjenitsyn på en gång där i 9:an.

Fick tips på en blogg om Otroso, tydligen en bok i samma genre. Och jag tar emot flera tips! Kom med dem bara!

Toer, Pramoedya Ananta: Människornas jord ****

Det gick inte att ge den här boken mindre än en fyra, även om jag stundtals upplevde den oerhört mastig. Författarens citat börjar boken:

Denna smala stig har redan

trampats många gånger,

men denna gång görs färden

för att bana väg.

                        P.A.T

Indonesiens historia, ett blankt blad på min karta. Men nu, tack vare Lyrans utmaning, börjar jag sakta närma mig ett land och ett nytt författarskap :Pramoedya Ananta Toer, författaren som i fjorton års tid satt som politisk fånge på ön Buru. Han hade länge planerat en svit romaner som skulle skildra Indonesiens väg från kolonialt förtryck under holländarna till självständighet på 1940-talet. (ur wikipedia)

Den här boken, Människornas jord, är den första delen av fyra i den sk Burukvartetten. Sen kommer Barn av alla folk och Fotspår. Den fjärde delen verkar inte vara översatt ännu. Det är omfattande böcker med vidunderligt vackra omslag.

Det berättas en historia på dessa sidor med en stor del dialog, det moderna möter traditionen, som när modern berättar för Minke/Gus om kännetecknen på den javanske riddaren: hus, kvinna, häst, fågel och keris. (en speciell dolk), och vad de symboliserar. Essensen av den visdom som fötts ur århundraden av erfarenhet, som måste föras vidare av de infödda själva. (sid 323 ff).

Och vad boken verkligen handlar om:

Ja, detta var ingenting annat än ett fall
där den vita rasen slukade de infödda [...]
Kanske var det detta som
kallades en kolonial fråga [...]

 - att sluka ett erövrat infött folk. (sid 345)

Jag fascinerades!