Dirie Waris: En blomma i Afrikas öken **** Den här boken sträckläste jag, därav den fjärde stjärnan. Annars kunde huvudpersonens mod och engagemang i könsstympningsfrågan ha gett den också. Lättläst, ganska kul nu och då och framförallt, med ett angeläget budskap. Kvinnoförtryck tar sig många skepnader, det här är en av de grymmare.

Davidsen Leif: Den lejde mördaren *** Ännu en deckare och ännu en bok av Davidsen. Det är kanske inte en deckare utan mer en thriller, spännande och välskriven om det inte varit för att: alltför många pratat jylländsk dialekt (varav en utan att verka bonnig), det vimlade för ofta av krylliska bokstäver och den nästan 10 gradiga temperaturen som återkom gång på gång. Visst, upprepanden kanske har någon funktion i en bok men börjar man reta sig på det drar det direkt ner läsmoralen. Men trots allt, även det här är en sträckläsningsbok.

Danielsson Katarina: Livet vinkar (som en Kurt) *** Bara titeln gör en ju misstänksam på den här boken! Men den var riktigt bra. Gillar du Om en pojke gillar du den här, för böckerna har (alltför?) många likheter. Men det var avstressande att läsa en bok som inte bara handlar om elände utan tvärtom om medelålders kärlek, ensamstående mammor som reder upp det (med hjälp av mormor såklart men ändå) och en bit humor däremellan. Men den röda trådan mellan de två handlingarna, var fanns den??? *blind*

Chevalier Tracy: När änglar faller*** Inte lika bra som Flicka med pärlörhänge, men klart läsvärd ändå. Jag tror att jag tyckte att historien var lite väl fantastisk, och väldigt osannolik dessutom. Lite av en historia bara för att det skulle bli en bok.

Camus Albert:Fallet ****

Den här boken verkar innehålla Camu´s livsfilosofi, och förklarar till en del mitt intresse för honom och hans böcker. Många meningar skulle jag kunna ha sagt själv, om jag bara haft förmågan att formulera dom vill säga......

Läst 1999

Camus Albert: Pesten. ***

Ska enligt Olsson/Algulin Litteraturens historia i Världen vara "närmast en allegorisk beskrivning av det av tyskarna ockuperade Frankrike. Uppgivelse står här mot engagemang och solidarisk kamp mot de destruktiva krafterna." Boken är omfångsrik, och om man tar det som ett politiskt manifest är det lättare att acceptera att den är så detaljerad. Innehåller en del starka meningar och personporträtt. Såna här böcker skrivs nog knappast idag.......

Läst 1999

Camus Albert: Den första människan***

Camus ofullbordade självbiografi, som utkom 1994, 34 år efter hans död 1960. Boken är ytterst givande om man, som jag, intresserar mig för författaren och författarskapet, men den är säkert väldigt tungläst om man inte vet något om Camus. Man ska komma ihåg att det ursprungliga manuset är skrivet i en följd, ofta utan skiljetecken. Boken var alltså inte klar, utan är bara redigerad nu i efterhand. Trots det innehåller den en fascinerande uppväxt, beskrivet i täta meningar......Med Camus egen redigering hade det varit ett mästerverk.............

Läst 1999

 http://www.dixikon.se/bloggarna/camus-framling-inte-sa-frammande/

Camus, Albert: Främlingen *****

Främlingen av Albert Camus  (1942)

(anteckningar från litt. vet A 1999)

Modernistiska stildrag:

Mersault, huvudpersonen i främlingen är en vanlig ung man som slumpen gör till mördare av en arab. När han ställs inför rätta  vänds alla tidigare handlingar mot honom, att han inte gråtit på sin mors begravning, inte visste hur gammal hon var. Dagen efter begravningen skaffar han sig en älskarinna, ser en komedi osv. Pga allt detta blir han betraktad som totalt känslolös och blir föremål för hat och förakt. Han förnekar också Gud och livet efter detta.

Han upplever allt som händer med likgiltighet och ser tillvaron som ett spel av tillfälligheter. Han är en främling både för andra och sig själv.

När han döms till döden genom hängning är det i själva verket nästan så att han döms, inte för mordet, utan för att inte ha gråtit på sin mors begravning!

Men slutet inbjuder till att han försonas med både sig själv och själva livet……

Inte känna empati för varken sig själv eller andra, modern som person.

Ögonblicket i sig är störst: Här är det hela tiden ögonblick, och vad huvudpersonen upplever i ögonblicken, dvs han konstaterar kallt allt som händer men om han förstår att han upplever nånting det kan man fråga sig. Han följer också hela tiden bara stundens ingivelse.

Det är också på ett ögonblick hans liv slås i spillror, när han skjuter araben s75

Men på ett ögonblick insåg han också att han varit lycklig och alltjämt var det. Slut.3

De skärande bristande trasiga ljuden som skildrar att en värld går i spillror, att Eden är för evigt förlorat: Likheter med Mot Fyren, kan liknas vid gubben Salamanos plågade hund: sid 44. Något nytt blommar ut, ett medvetande om en ny sorts vanmakt i krigets spår.

Fuktig och däven fläkt - ondskan.

Inre monolog: Det är hela tiden M som talar och han berättar vad alla andra gör helt utifrån sitt eget perspektiv. Däremot vet han aldrig vad de tänker, fast han tror kan ana sig till det s 7

Fast egentligen bryr han sig inte….Livet är ett spel av tillfälligheter, han verkar inte intresserad av att ens försöka påverka sin situation. Man vänjer sig vid allt, det sa hans mamma. Så han ska också vänja sig vid tanken på döden. Men mellan domen och avrättningen blir han medveten om livets skönhet, han får helt plötsligt en högre insikt om livet, en kärlek till livet. Enligt Camus är ju människans enda plikt att vara lycklig, och t.o.m M blir det.

Närmast lik Processen.

Rasering av tabun? Han skickar sin mor på ålderdomshem, gråter inte på hennes begravning, skulle vilja gråta men har inte tid s52, skaffar en älskarinna dagen efter, vet inte hur gammal hans mor var osv. Senare, vidhåller att han inte tror på Gud. 1

Kvinnan Marie, som han slumpartat träffar, inleder han ett förhållande till, enbart på grunden: begär. s27  s141 död 2

Bokens huvudtema är Livets absurditet. Och det är mycket tidstypiskt.

Absurd: som strider mot sunt förnuft, orimlig.

Många ismer tänjde på gränser för att uppnå detta, de ville rasera tabun. 1

Dali - absurd sammanställning av till synes oförenliga ting.

Främlingskap: den moderna människan är en främling både för sig själv och andra. Och kvinnan en främling för mannen? 2

Ögonblicket i sig är störst, på ett ögonblick slås Mersaults liv i spillror, men under en kort tid, mellan domen och verkställandet, kommer han till insikt om att han varit lycklig och fortfarande var lycklig. 3

Slutsats: Tiden är så absurd att den moderna människan upplever ett främlingskap både inför sig själv och andra, men trots det kan hon ändå få uppleva korta ögonblick av livsbejakande lycka.

Läst 1999