Krauss, Nicole: Det stora huset ****  

Jag förstod direkt att jag skulle tycka om den här omtalade boken. Och den var utomordentligt bra. Ja faktiskt, utomordentligt är rätt ord. Det finns liksom inga tveksamheter, det här är bra litteratur. Jag funderar varför, de ställen jag markerat ger inget svar. Men är det inte genreöverskridandet som är nyckeln? För visst är det här en bok med flera genrer inbäddade? Och börjar den inte med gåtan som pekar mot deckargenren, Herr domare? (Intresset är etablerat, man vill ju veta!)
Och sen, en politisk agenda, tillståndet i Chile och längre fram, det som många judiska författare alltid återvänder till, Israel?
Författandet, författarna, poeterna, allt är med. Syskonrelationer, familjerelationer, parrelationer.
Den eviga frågan, gör kvinnan som blir med barn utan möjligheter, rätt som låter barnet få ett annat liv? Eller är hon för alltid dömd?

Och det omvända genusperspektivet, kvinnan vill ha mannen utan att han förstått men har ingen chans mot hans styrka att hålla henne ifrån sig. Om rollerna varit omvända hade hon fått utstå våldtäkten och skammen av att ha "ägnat ut sig". Det här skildras kring sidan 275 och är ytterst intressant tycker jag. Kan män våldtas?

Skildrat från ett ovanligt perspektiv.

Skrivbordet är naturligtvis bara en kuliss och jag slutade snabbt att fundera över det faktiskt. Visst, det var med och knöt ihop in i det sista och balansen mellan att låta det ta för stor plats och till att ge det den plats det fick visar på att Knauss verkligen har jobbat med historien.

 Hon har byggt en utmärkt  roman, det är verkligen ett stort hus med en massa rum som läsaren går in och ut ur, och där det finns dörrar mellan vissa rum och allt hänger ihop. Boken blir aldrig tråkig utan varje sida bjuder på nånting nytt, precis som jag kände när jag läste Brott och straff.

Och ändå får den inte full poäng, varför? Ja kanske för att det är alltför urmärkt, alltför snygg? Genreöverskridandet är subtilt och uppfattas knappast om man inte söker efter det. Anslaget är lätt men i undertexten skymtar en outtalad ångest, utdragna naglar och marscher mot döden, kvinnokamp och traumatiska barndomar.

Boken borde inge en olust men i stället njuter man. Jag känner mig lite förvirrad.

Läst 2011

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Grittiths, Elly: Blödande hjärtan   Tredje boken i Griffiths nya serie om Harbinder Kaur var riktigt förvirrande. Många personer var i gång med relationer som börjat under gymnasiet. Nu är det återträff och nån dör, men trots att jag ansträngde m...

Hauptmann, Gerhart: Banvaktare Thiel ****   Det är inte alltid jag vet när och varför jag har böcker på lånehyllan, tar hem dem och ibland läser dem, ibland ger upp direkt och ibland hittar guldkorn.. Här kom det hem en novell av någon jag inte...

Persson Giolito, Malin: Motiv   Jag lånar beskrivningen av boken hos Adlibris:     Tio berättelser om brott av författaren till "Störst av allt".    Vad händer om åttaåriga Lillan berättar sanningen om kvällen när hennes föräldrar hade ...

Au, Jessica: Kallt nog för snö ****   För ett antal år sen skapade jag en kategori, vilsamma böcker. Dvs där böcker som ger lugn och ro ska anges. Det är inte många som platsat, men här kommer den andra.   För Aus bok är mild, lugn, vilsam oc...

Mukasonga, Scholastique: Kackerlackorna ****   Madonnan vid Nilen och  Barfotakvinnan av Mukasonga har jag läst tidigare.  De var iofs intressanta, men lite svåra att komma in på livet. Den här boken var verkligen riktigt bra. Trots att det var s...