Dahlgren, Eva F: Det här är inte jag *'**

Mycket intressant. Tänk så många som måste känna igen sig i den här beskrivningen, när det som är ens jag sviker en. När man som kvinnan i boken blir medveten om att hon inte är medveten om nånting utom att det här är inte jag. En skrämmande känsla. Att tänka, vettskrämd, Ahlzeimers! Att se läkarens föraktfulla min, SVBK* skulle han tänka om han inte varit för ung.

Kvinnan i boken läser "Inferno" av den missförstådde Strindberg. Känner igen sig. Jag känner till viss del igen mig i Hustvedts Den skakande kvinnan. Kanske inte direkt i innehållet men längtan efter att förstå.

Och ja, kanske har alltid den här sjukdomen, hjärnstress, utbrändhet, utmattningssyndrom, funnits. Jag menar dessa melankoliska män som sov bort sin tid, det var ju länge sen. Men nu när kvinnor drabbas är det plötsligt inte lovligt längre eller accepterat, som det var då. En kvinna som känner likadant är mycket nära stämplen L-A-T.

Så kommer det fram, det är stress och ångest kvinnan lider av. Ingen tid att tänka. Bara producera. Hjärtat, hjärnan slår bakut. Kvinnan i boken famlar, tar hjälp av en lite väl schablonisk, typ Malmstenigenkännings, uteliggare. (Drog ner lite innehållsmässigt faktiskt.) Och till slut hittar hon ändå rätt och lastar verktygsbältet för att lära sig leva igen.
Det är en sanning med modifikation att alla blir botade, men blir man bara betraktad som trovärdig så ligger det en framtid där trots allt. Hoppas jag. För kvinnan i boken. Och författaren.

Läst 2013

*SVBK påstås ha stått i marginalen på kvinnors remisser tidigare, dvs sveda värk och bränn kärring. Med andra ord, inget att bry sig om. Sorgligt. Och skamligt. Redan då.

   Granta:1, Gränser ****

Intressant! Tänkte jag direkt jag såg den här bok/tidningen. Sen blev den en närjagharlitetid/närjagväntar bok för mig. Tog lång tid innan den var läst och ingen penna som jag kunde anteckna med och så blev den bättre och bättre och när jag läste Jerker Virdborg kom jag ihåg den novellen i den novellsamlingen som jag läste för länge sen och gillade och ville läsa mer av Virdborg och nu vet jag att det är så med flera av författarna i den här samlingen.

Den var riktigt bra och det enda jag ångrar är att jag inte gav den mer kvalitetstid! Då skulle jag nog ha lagt flera nya författare till min läsalista.

Läst 2013

grantas nästa nummer kommer i november. Handlar om arv. Vill ha!

   Malmsten, Bodil:

Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig *****

Det blir full pott igen för Malmsten, även om det kanske svävar lite på målet. Så intressanta inlägg, som vanligt. Så mycket blir sagt. Så många erfarenheter kryper omkring på sidorna och avslöjar sig. Men ändå. Lite väl mycket vemod, känns som att djupet inte kan nås utan att det måste upp och hämta luft lite oftare. Fast det är riktigt sorgligt, och vem står ut med Det, som i döden. En kamp har börjat och pågår, vi får ta del av den.

Och det oändligt  lätta som inlägget nedan ger sken av. Jag tror att det tog mycket lång tid att skriva. Men det är hög igennkänningsfaktor på det hon skriver, bara att den för mig skulle heta de långa vårvintrarna. Som i Malmstens barndoms landskap.

De långa vårarna

Våren är en årstid som jag har svårt för, våren är svår.

   Det trygga vintermörkret som övergår i vårens blå, de långa neonblå

kvällarna, små kyliga vårblommor som fläckar marken där snön har

smält, dagarnas pollenmolm, jag vet inte vart jag ska vägen om våren,

våren är en årstid som jag bara vill ta slut. [...] sid 77

Och läs för guds skull noga sid 152 Läs den noga 40 och 50 talets kvinnor. Varför fick vi inte lära oss att inte skämmas? Varför. Jag blir glad när jag läser det för äntligen, äntligen får vi rätt till oss själva och vårt inre, vår spontanitet och vårt glada inre. Tack Bodil!

Tack för rec ex Modernista

Läst 2013

   Radulescu, Domnica: Tåg till Trieste ***

Att bo i en diktatur, i ett land där fjorton ord som kommer från dakerna, de som bodde i landet före romarna, är de enda som finns kvar från den tiden. Detta nämns i början av boken och det är just upplysningen om de orden som finns i mitt bakhuvud när jag läser. För det är trots allt en roman som det snart finns många av, berättelser om hur det var i Rumänien, DDR, Ryssland, Uganda. Angiveri, rädsla, flykt och en kärlek som övergår det mesta. Den finns konstigt nog ofta där, i all bedrövelse. Måste den och enbart den motvikten finnas med? Kanske.

Men här fanns just de här orden och det kom fram på några ställen, även om även det rumänska språket också verkar svårfångat.

Mannen med saxofonen spelar på State Street även när det är omänskligt kallt, och hans musik är som den längtansfulla sorgen i det rumänska ordet dor. Det är då allt faller på plats, när jag förstår vad det oöversättliga ordet betyder. Det är det han säger med sin saxofon. sid 194

I järnaffären köper jag fröer och gödsel och ett sådant där verktyg vars rumänska nanm är ett av de fjorton dakiska orden: tirnacop, hacka. sid 268

Som jag skrev tidigare kommer det fler av dessa böcker som talar om sådant som har hänt  i min livstid. Det som jag fäste mig vid i den här boken är att allt skildras lätt, någon mördas och? Eller börjar jag vara härdad? Eller försöker jag desperat finna något särskilt att fästa mig vid?

Läst 2013

   Boström-Knausgård, Linda: Helioskatastrofen ****

 En rasande skicklig skildring av en persons psykiska sönderfall. Jag vet inte om Boström-Knausgård vill att det ska vara kontentan av boken, men så är min läsupplevelse i alla fall. Så många har försökt berätta hur det känns, att få psykbryt och leva med det och ätas av det. Men som sagt, här finns mer att hämta än hos de flesta.

Boken famnar mycket, en myt, en uppväxt, ett inskränkt, slutet sammanhang där religionen kräver och kräver. En längtan efter den frånvarande far som absolut inte kan ersättas av Gud eller nån annan. En katastrof helt enkelt som drabbar mytens grekisktalande inkarnation.

Det enda jag kan förnimma i den här boken är att den har ett slags agenda, allt utmynnar i en ring kring religionen, där i mitten finns den. Inte skildrad med hat men med obehaglig realism. Jesus brydde sig om de svaga men hans efterföljare har tänkt helt tvärtom, de bryr sig om sig själva på de svagas bekostnad. Kanske det är det boken betyder?

Det är i alla fall en av de få böcker som jag verkligen tror växer av en omläsning.

Tack Modernista för ett bra rec ex.

Läst 2013

   Papadiamantis, Alexandros: Mörderskan ****

Någonstans läste jag om den här boken och kände att det här är en bok för mig. Och jag hade rätt.

Kvinnan i boken har flera namn (?) vilket var lite förvirrande först. Men sen gick det lätt att följa i hennes spår.

Det komplexa i den här berättelsen är att den, trots sin ålder, början av 1900-talet, känns väldigt modern eftersom tankegångarna finns idag när flickor aborteras, dödas, hedermördas, förtrycks osv. Man luras att tro att en feminist ligger bakom det hela. Så här det för oss kvinnor, gör något åt det! Men mest troligt är det tvärtom.....eller? Jag måste läsa mer av Papadiamantis för att förstå...

Och Chadoulas tankar följer dagens (är det inget värdigt liv kan du lika gärna gå direkt till himlen) men blir mer till en fix idé. Dock känns det som att det är något som finns i tankemönstret kring medelhavet, se Själamakerskan. Döden som en befrielse, men för vem? På sidan 45f finns Chadoulas filosofi, en fascinerande läsning. Här intalar hon sig själv att hon gör det rätta. Sammanfattningsvis:

Sorgen var glädje och döden var liv; allt var nånting annat än vad det var. sid 45.

Nåväl, jag gillade verkligen boken och är översättningen så svår som det sägs måste Swahn ha gjort ett briljant jobb. Jag läste den med stigande spänning och Chadoulas tankar dyker upp här och där och förgyller texten i sin absurditet.

Ah, jag gillade verkligen!

Det som jag nu fortsätter fundera på är tankegångarna jag har ovan, är det för eller emot kvinnosaken? Jag menar, Chadoula framställs som en god, omtänksam person genom nästan hela boken men hon är såklart inte klok utan besatt av sitt öde, att bli bortgift alltför ung. Och så vill hon rädda andra. Eller vill hon döda? Är det ett försök att skilda en psykopat? I så fall kanske inte själva brotten och skälen till dem är särskilt väsentliga. I  Själamakerskan har kvinnan samhällets tysta samtycke men Chadoula agerar helt ensam. Intressant!

Eller så vill Papdiamantis med skärpa fördöma handlingarna och ge dem upptäckt i och med Mörderskan. Titeln talar iofs för det.

Läst 2013

   Lang, Maria: Mördaren ljuger inte ensam ***

Det kändes kul när Langs böcker kom i nytryck. Fina omslag. Vissa läste jag för länge sedan. Jag var väl sådär förtjust redan då men gillade titlarna, Kung Liljekonvalje av dungen, Ofärd i huset bor, Vitklädd med ljus i hår. Däremot var den akademiska världen mig helt främmande, nu vet jag betydligt mer om den med sina avhandlingar och deadlines. Även intertextualitet som Pucks namn osv och även en del svårare ord gick mig spårlöst förbi i min ungdom. Kände mig faktiskt utvecklad när jag nu läste om den.

Men nej, Mördaren ljuger inte ensam höll inte för nutiden. Tyvärr. Däremot var den säkert nyskapande och modig när den kom.

Jag säger som Dagensbok.com 

Likaväl som att vi ska vårda och använda våra äldre porslinsprydnadsföremål är det viktigt att låta välskriven äldre spänningslitteratur leva vidare och få möta nya läsare. För detta är också historia. /Anna Liv Lidström

Eller som Aftonbladet

Och det är numera uteslutande för tids- och miljöskildringen man läser Lang./ Ulrika Kärnborg

Läst 2013

   Leandoer, Kristoffer: September ***

En uppväxt, ett försök till eget liv, en sjukdom, en egen död.

Ett kvinnoliv som genomsyras av en vilja att bli skapad och framstå som författarens minne av sin mor. Fiktivt.

Och även ett slags tidsdokument.

Intressant, berörande, välskrivet. Lite lamt kanske, men så kanske det blir när det är kärleksfullt skildrat.

Och jag håller ju heller inte med Kafka att alla böcker ska riva och sticka i oss och slå oss i skallen, annars är de inte värda att läsas. De kan även vara en snabb smekning eller en klapp på axeln, mera Döden tänkte jag mig så.

Läst 2013