Erixon, Peter Lucas: Silversnöret ****

 Jag får ett stort brev med böcker från ett, för mig, relativt okänt förlag. Jag plockar upp en av böckerna och börjar läsa. Och vem kan motstå början.

En kraftig vind går genom granskogen, trädens barrnålsarmar lyfts dröjande och långsamt så att det ser ut som om skogen stod under vatten och dess osynliga massa fyllde ut tomrummen.

Vinden, overklig, är ur det gamla

Ett blekt ljus lyser in någonstans ifrån, men skogen är stor och kan inte upplysas annat än bristfälligt och fläckvis.

sid 9

Något egendomligt händer, jag kan faktiskt inte sluta läsa.
Här kan man tala om det där hörnet av verkligheten som ses genom ett temperament. Men gör det till två hörn så kommer sanningen närmare. För här skriver en författare en text som jag har en känsla av att ingen petat i. Den är dels strikt protokollföljande, detta har tydligen hänt. Linneas liv finns numera mellan dessa pärmar och glöms inte. Påminner om Ulla Bolinders deckare, Anita Salmonssons Lubboträsk och Bo R Holmbergs första böcker om Morell. Dvs den sortsens böcker jag gillar.

Men sen är den så mycket mer. Den är poetisk och det finns meningar som solitärer, utan annan innebörd än som det verkar, vara vackra. Och så finns det meningar med djup mening. Poesin blandas med sig själv.

Och den är spännande, trots att mycket upprepas, vilket jag brukar bli less på efter ett tag. Men här känns det liksom hela tiden nytt, jag fattar inte hur Erixon bär sig åt. Kanske att han inte är sensationslysten, det är inget skvaller han förmedlar utan det där hörnet av verkligheten som alla människor har inom sig; historien som kan berättas. Här skildrat med stor respekt.

Jag måste  bara citera några meningar:

Hon hoppas.

       Innerligt, kanske hatiskt.

       Hon hoppas åtminstone innerligt och fruktansvärt. sid 109

Det kan av ett minne nämligen aldrig någonsin bli ett tomt utrymme.

       Där något har hänt finns alltid något kvar.

       En ristning. Fragment i alla fall. Förlopp som går att beskriva. sid 183

Vägen är tom, inga andra fordon syns till.

   Sommarhimlen ovanför dem, det skira underliga ljus

som faller ur en himmel på den breddgraden den tiden på året. sid 194

De som inte längre är i tiden, i människotiden, är borta.

   Var samlas de?

Kanske i gryningen, i vårarnas isljus som skiner.

  Det blänker i de sista issträngarna på ängen i april.

Talgoxarna klipper med sina små näbbars saxar, blå skuggor skimrar.

Domherrarna syns vid påsk och vårfullmånen stiger. sid 289

Ett mord begås och beskrivs, varvat med vackra meningar. Punkt. Jag är tagen.

Tack till Trombone förlag för rec ex.

Läst 2011

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ambai: Flod ****  noveller     10 noveller om Indien som redan har 25-30 år på nacken. Så det handlar om kvinnor som lever ett indiskt liv. Deras ålder spänner över en livstid. Ofta handlar det om mat, att planera, handla och tillaga den. Vilket ...

  2024 Novellresan Ugglan & boken Novellresan      Ugglan skriver: Under 2024 kommer jag att bege mig ut på en novellresa, och du får gärna följa med! Varje månad har sitt eget resmål, och jag tipsar om noveller du kan ...

Månadsläsning juni 2024 Castillo, Linda: Hennes sista andetag (d)Helle, Helle: Hus och hem ***Lidbeck, Agnes: Utrymmet emellan ***Keegan, Claire: I senaste laget **** novellStamm, Peter: Världens milda likgiltighet ***Herngren, Moa: Syskonfejden ***...

Jansson, Tove: Ön ***   Längtan efter sin egen ö, som många tydligen har.   Bra beskrivning. ...

Jansson, Tove: Katten ****   En riktig katt jagar och har en personlighet som visar sig i ett envist oberoende... Men så finns det katter som är fogliga och opersonliga...   Välskriven novell. ...