Grjasnowa, Olga: Ryssar är såna som gillar björkar ****

En fördomsfull titel gör ingen bok. men den kanske väcker intresse. Och det känns redan från början att innehållet i boken är ovanligt och att författaren är ung. Är det jag som är fördomsfull nu? Kanske. Men den speglar konflikter från förr, från det Europa som i alla fall jag nyss börjat lära känna. Obegripligt men alla dessa konflikter i alla dessa länder, alla dessa skaror av folk som fördrivits och föraktats. Och som vi inte vet nånting om!

Nagorno-Karabach, visst känner jag igen namnet. Men nu vet jag att judar flydde till Tyskland därifrån, som huvudpersonen i boken gör. Och då börjar jag tänka, var är alla judar idag, det finns ett judehat fortfarande men hur?

Nya generationer ska uppleva och tolka och riva i gamla sår som visar sig vara som nya, oläkta som de är.

Första delen i boken kändes normal på nåt sätt men när huvudpersonen åker till Israel blir den lika orolig som hennes själ. Den är inte alls roligt och spännande som man kan tänka sig en skildring av 2000-talets världsmedborgarungdomar som åker till vilken miljö som helst för att leva livet som de måste göra.

Det känns som andra delen är en slags terapisession som inte leder nånvart. Det är inte bara huvudpersonens eget liv som ska läkas, utan ett politiskt/religiöst/självklart ställningstagande som ska bearbetas.

Huvudpersonen sörjer, en naturlig människosorg, men det tar så mycket kraft att på slutet säger hon:

Israel eller Palestina, för mig spelar det ingen roll. Jag har fått nog.

Det offentligt korrekta ger plats för det privata.

Det finns en gräns för vad en ung människa kan greppa, Grjasnowa gör ett gott försök. Boken spänner över så mycket att fortsättningen, Ryssar 2,0 borde skrivas om ett antal år. Var finns Maria då, har hon funnit en hembygd i sig själv, har det fått ta den tid som vårt snabba samhälle idag inte har råd med?

Jag hoppas det för jag gillar Maria på nåt sätt, hennes reaktioner känns..........normala!

Läst 2013