Schlink, Bernhard: Hemkomsten *** Jag känner en sak nu; jag måste nog läsa Odysseus. För om jag gjort det kanske den här boken levt upp till förväntningarna. Jag hörde nämligen den omtalas när den var ny, av författaren själv eller om det var någon annan kulturvetande, jag blev i alla fall våldsamt intresserad av den. Och nu lånade jag den. Men som sagt, Odysseus dyker upp här och där och boken griper inte riktigt tag förrän på slutet och då är den rumphuggen. Långt inne finns ondskans väsen som en utgångspunkt, tror jag.....men säker är jag inte. Trots det var historien så pass annorlunda att jag inte gav upp och jag har en känsla av att den kommer att efterlämna någon slags insikt och förståelse.

Rubenfeld, Jed :Analys av ett mord **** En mycket annorlunda deckare. Gillar du Freud och Shakespeare så är det här en bok för dig. Både litteraturanalys och psykoanalys finns med i den här boken. Och en märklig men fängslande historia dessutom. Vill du läsa en lite klurigare deckare som utspelar sig i sekelskiftets New York så läs den här. Jag tror inte att du blir besviken....!! Den har också utsetts till en av årets mest läsvärda böcker i England, och sånt är inte att förakta har jag lagt märke till. Påfallande ofta är sådana böcker läsvärda......

Radge, Anne B: Vila på gröna ängar **** Efter att ha läst ut boken får den den fyra, men början var lite väl mycket Erlend och för lite Neshov för att den skulle hålla samma standard som de andra två böckerna. Senare delen var dock lika bra som alltid. Är det verkligen slut nu. Ja, tyvärr. Radge har lyckats förmedla en känsla av hur bondesamhällets barnbarn möter den nya tiden fullt ut och smärtsamt måste acceptera att med sorg se sina förfäders livsverk överlämnas till en ny era. Vem som drar vinstlotten är svårt att veta i början av böckerna, men i med att personerna förändas är det också en utvecklingsroman för några av de inblandade, en resa som familjen gör, på gott och ont och inte utan en stor vånda och smärta. Precis som många med dem tvingats göra.

Radge, Anne B: Eremitkräftorna **** Hon har gjort det igen, Anne B Radge! Hennes bok Berlinerpoplarna var ju bara så bra, jag har tänkt på den flera gånger sen jag läste den. Och när jag nu läste uppföljaren kände jag igen varenda karaktär direkt. Hon skriver så bra, texten bara flyter fram även om det är fullödiga beskrivningar av allt möjligt från svinskötsel till matlagning. Det enda jag kan tycka är lite väl skruvat är bögparet som gråter hela tiden, känns aningen konstruerat. Fast Erlend kanske är en otroligt känsligt person iofs. Det måste ju komma en tredje bok med den cliff-hanger som Radge kryddat slutet med.

Person, Leif G W: Den som dödar draken ** En lite tveksam trea blev det här. (se för övrigt slutet längre ner) Boken var tjock och lättläst men så full av fördomar att man undrar ju om det verkligen är möjligt att hitta på allt detta?? Eller tänker författaren så??? jag undrar....eller vad sägs om dessa rader: Kriminalinspektör Tomas Singh, som var adoptivbarn från Malaysia, och hans kollega kriminalassistenten Gustav Hallberg, trots namnet adoptivbarn från Sydafrika, hade kastat sig i bilen osv osv. För att få med färgade måste man ta till adopterade tydligen, finns kanske inte så många invandrare bland polisen eller? så det är flera adopterade som figurerar. Det mest konstiga är att Tomas heter Singh, han är alltså adopterad till en familj med efternamnet Singh, i Sverige (?)kanske möjligt iofs......men ännu märkligare är att Gustav med efternamnet Hallberg anses ha ett efternamn att ifrågasätta, eftersom det är så svenskt!!! Hallå! svenska familjer som adopterar barn, tar upp dem som sitt eget (vilket att adoptera betyder) och då får det naturligtvis familjens efternamn och jämställs med biologiska barn i allt. Men det vet tydligen inte Leif G W. Svagt! Så alla dessa fördomar sänkte boken en hel del. Sen har jag aldrig gillat Bäckström och alltid hoppats slippa honom och så var det han hela boken.....Nä nu när jag tänker efter blir det en tvåa ändå.........

Modiano, Patrick: Villa Triste ****

Samma unge man, samma kvinna med medföljande manligt sällskap. Samma lakoniska språk och samma gatumiljöer, hotell och festande sällskap. Samma oro i botten av handlingen, samma kyliga betraktande. Samma sparsmakade kärleksstunder och samma försvinnanden.

Och ändå, alltid lika brutalt annorlunda. Alltid lika brutalt fantastiskt att läsa. Varje bok är ett nytt rum, fullt av mysterier. 

(Jag har bestämt mig för att

inte lägga in någon bild av böckerna

jag läser från och med februari. Jag tror att det går lika bra ändå.

Eller vad tycker ni?

Rösta längst upp till höger)

Kieri, Katarina: Vem vågar sommaren? **** Vilken bra bok! jag sträckläste den. Innehållet är bara så bedövande vackert skrivet, så enkelt men ändå så.........kraftfullt. Formatet på boken är perfekt och typsnittet för tankarna till äldre böcker som jag slukade som barn. Det är Kieris debut och jag kommer att hålla utkik efter nya böcker av henne.
En sak som är otroligt fascinerande är likheten med Linda Olssons bok Nu vill jag sjunga dig milda sånger. Hur kan två böcker vara så lika och ändå så olika? Likheten är handlingen, ensam kvinna kommer till öde hus och lär känna äldre kvinna som hon får en sällsynt kontakt med. Den äldre kvinnan är excentrisk i någon mån och är med ändå till slutet. Kvinnan som kommer till huset flyr från sitt förflutna och hittar i viss mån tillbaka. Skogen har en viss plats i berättelsen. Så likt! jag finner det omöjligt att någon läst den andras bok och då drar jag slutsatsen att här finns ett mönster, svenska kvinnor längtar efter en modersgestalt, en fri vuxen kvinna att anförtro sig åt. Det är mer uppenbart i Olssons roman, medan Kieris å andra sidan innehåller fler personer och ett vanligare liv.
Skulle jag välja mellan någon av böckerna blir det Kieris, där är språket mer komprimerat. Med färre ord skildrar Kieri en utsatt kvinnas ångest. Less is more kan man säga i det här fallet.

Läst 2006

Kangas, Thomas: Ockupanterna **(*) En riktigt bra thriller med nutidskänsla, men skulle det verkligen kunna hända? boken innehöll en oklarhet på slutet vilket drog ner betyget, men annars spännande och välskriven.

Läst 2006