Pelzer, Dave: Att hjälpa sig själv*(*) I början var den här boken riktigt bra, befriad från upprepningar av de föregående tre böckerna och med faktiskt riktigt bra åsikter. Men sen började det tuggas om hela den tragiska historien med detaljer och så ett avsnitt om att förlåta vilket Pelzer naturligtvis är en mästare på......till slut stod det mig upp i i halsen och jag skummade slutet......Nej den var inte bra.........

Läst 2004

Pelzer, Dave : Pojken som överlevde: **(*) Ja, ja. Har man läst de två första kan det ju vara intressant att veta vad som hände sen...men det är nog enda skälet att läsa den här boken. Mycket av det gamla tuggas om, men det är ganska osminkat skrivet, allt blev inte en dans på rosor direkt för Pelzer, men han överlever trots allt.......Och blir en otroligt god människa, efterordet innehåller många sidor lovprisning........

läst 2004

Tokarczuk, Olga: Spel på många små trummor ****

Jag hade ännu inte läst Tokarczuk när jag lånade denna novellsamling. Och jag kan genast säga att jag kommer att läsa mer av henne.

De här novellerna är nämligen var och en som en roman. Det finns alltid mer att berätta, men i novellens rätt har Tokarczuk satt punkt när hon bestämt sig för det. Vad händer sen med katastrofen, kvinnan som trummar (eller är det en kvinna? Det kanske enbart är en människa, könlös i stadens puls). Och alla andra lite udda existenser som träder upp från sidorna och lever.

Här vill masker rivas av, ensamma människor överleva, bussar erbjuda fristäder, Che Guevara få ett värdigt liv under sin pseudonym, Warszawa upptäckas och författare träda fram. 

Min favoritnovell är Skotsk månad där författaren tillbringar skrivtid på uppmaning av värdinnan, och där Polen visar sig nära. Erövringen av Jerusalem. Raten 1675 är det märkligaste sättet att skildra klasskillnader jag läst.

Kort sagt, en samling märkliga berättelser som erbjuder en del motstånd och därför fascinerar.

Ondaatje, Michael: Lyktsken ****

Ibland inser man, när boken är slut, att man läst en riktig roman. Så var fallet med Ondaatjes nya bok. En riktigt levande, välskriven och intressant historia. Dessutom spännande till sista sidan. 

Ondaatje lyckas berätta om ett skeende som skildrats så otroligt många gånger, och få det att kännas nytt. Andra världskrigets händelser bakom kulisserna.

Eftersom jag i stort sett sträckläste boken förlåter jag Ondaatje för likheterna med Modianos stämningsromaner med mystiska främlingar i tomma hus, och Ian McEwans Sweet Tooth som också är en väntan på slutet. 

Ondaatje är verkligen en romanbyggare av rang.

Jessen Ida: Doktor Bagges Anagram **** (Ljudbok)

Det här är inte en fortsättning på En ny tid som det är lätt att tro. Nej det är andra sidan av myntet, Bagges syn på saken. Båda böckerna borde läsas samtidigt för maximalt utbyte. Visserligen minns jag en del av En ny tid, men tyvärr inte allt. 

En hel del fick i alla fall sitt klargörande, men Bagge var elak mot sin fru, inga ursäkter kan rättfärdiga det. 

Boken speglar också en tid som innebar mycket lidande och en läkekonst utan större möjligheter. En tid med stora klasskillnader och smuts och lidande. 

Boije af Gennäs, Louise: Verkanseld 

Början på Boije af Gennäs sista bok i motståndstrilogin var lika spännande som de övriga två. För att få veta hur det hänger ihop är naturligtvis skälet till väntan på boken. 

Men Verkanseld är lite väl lång, minus 100 sidor på mitten hade varit optimalt. 

På slutet blev det mer nerv igen och det kändes kusligt att förstå att böckerna ligger sanningen nära. 

Tack Bookmark förlag

Starnone, Domenico: Väsen****

Starnone har en förmåga att med sin lite korrekta stil skildra en mans tankar på sitt liv och de konflikter och händelser som gjort honom till den han, vid 75års ålder, är, på ett sätt som faktiskt känns dunkelt. Och det dunkelt skrivna är inte så vanligt. Därför fascineras jag av Stranones bok.

På ett sätt känns det som om jag bara skummat igenom den men samtidigt står allt klart, särskilt efter slutet. Där låter Starnone plötsligt mannens dagbok ta plats med en del illustrationer. Detta ovanliga grepp gjorde mig lite upprymd, jag gillar ovanligt.

Som vanligt skymtar en rå maffialiknande barndom fram och mannen, som befinner sig i sitt barndomshem som ägs av hans dotter, minns tillbaka. Och kanske kan hans spöken, som ständigt förföljer honom, hjälpa honom i det bokprojekt som han ska avbilda?

Något krackelerar och se, skärvorna är mer äkta än alltet.

Tack Bazar förlag!

Vecka 23: Böcker jag vill läsa i sommar

Lyktsken:  Ondaatje, Michael

Sägs vara bra och det var ett tag sen jag läste Ondaatje