Hermele, Kennet: En shtetl i Stockholm ***

Jag är glad att jag fortsatte att läsa den här boken fast början, ja faktiskt hälften av texten, bjöd motstånd. Det slog mig att jag var måttligt intresserad av Hermeles liv egentligen. Men judendomen är jag plötsligt nyfiken på.

Och jag fortsätter läsa och hittar flera ställen där judendomen klart framträder.

Ett av de knepigaste ställena i Toran handlar om blind tro: Gud säger till Abraham "Döda din son!" [...] Det var en invit till en bokstavstro som jag fann ovärdig. Var inte vi judar ett diskuterande folt, ett folk som ifrågasatte allt?

                 Abrahams bredvillighet att offra sin son strider mot en princip som visar på flexibiliteten och humanismen i det judiska: pikuach nefesh, att rädda liv går före alla andra förpliktelser och förbud som Gud lagt på det judiska folket. Om det handlar om liv eller död får - nej, ska en jude välja livet. Eller något mer högtidligt: kärlek slår lydnad, det är en tilltalande regel. [...] Vart tog pikuach nefesh vägen? sid 150

I tonåren hade jag varit med i en diskussionsgrupp hos rabbinen och fått klart för mig - helt mot rabbinens avsikt - att frågan om huruvida Gud finns, om själva tron [...] var meningslös. Vare sig Gud finns eller ej står vi inför samma val, samma behov av att veta vad som är rätt och fel, samma krav på oss människor att välja rätt, samma plikt att göra gott. Tron ger ingen vägledning, möjligen tröst, förklarade rabbinen. 

[...] drog jag  slutsatsen att jag var varken troende eller ateist, agnostiker är vad jag är! sid 161

[...]den vise Hiller, som levde för tvåtusen år sen. Han är berömd för två sentenser: för det första att hela läran, kärnan i judendomen kan sammanfattas med den gyllene regeln som judendomen delar med andra religioner: Gör mot andra vad du vill att de ska göra mot dig. sid 194

Sentens två löd

Om inte jag är för mig, vem är då för mig?

Om jag bara är för mig, vem är jag då?

Om inte nu, när?

(min sammanfattning av text)

Vem är jag då? Mitt judiska arv säger mig att det är just mittenraden som är den avgörande uppmaningen. Som farfar påpekade: alla rättfärdiga har en plats i det kommande riket, alla är lika mycket värda, oavsett vilken religion de tillhör, oavsett (vill jag tillägga) om de bekänner sig till någon tro överhuvudtaget. Det är rättfärdigheten som är proberstenen. (prövostenen min anm) sid 194

Hermele är agnostiker men vill ändå ha en chans att vara med verkar det som. Hans syn på judendomen är komplex; å ena sidan känns den hemma sen barndomen, å andra sidan har hans liv blivit så sekulariserat att han faktiskt inte är utövande. 

I den här boken berättar Hermele sin historia från olika synvinklar. Jag har varit mest intresserad av det som jag snappat upp av det judiska. Men även hans historia i stort är väl värd att läsa. 

Framförallt tycker jag att den är intressant så till vida att jag även läst "Kaddish på en motorcykel av Leif Zern." Den var så lik men ändå inte. Bloggar strax om den.

Läst 2018

   Lundberg, Ulla-Lena: Is ***

Det är hav, det är utpost, det är uppriktig präst och det är mer än 60 år sen; Åland, Finland.  

I motsats till Pastoralsymfonien och Själasörjaren som jag båda nyss läst, är det här en präst som verkligen försöker leva efter bibelns kärleksbudskap. Jag blir varm om hjärtat när jag läser något som väl måste vara Lundbergs egna Gudsbild, annars skulle den knappast ha kunnat återges så insiktsfullt. 

Minsta göromål ska vara en predikan om Guds godhet som erbjuds den som överlämnar sig förbehållslöst! Sådana borde prästerna vara, som medeltidens mun kar vars enda uppdrag var kärleken till Gud och medmänniskorna. 

[...] En kristen människas frihet tänker han hellre på. Friheten att vara oanfäktad, omarterad, obekymrad. Glad, om det är möjligt annat än glimtvis. Livet är fullt av oro och brist och sjukdom och sorg; gärna skulle han bespara dem de eviga straffen.

Om Gud är kärleken älskar han öborna med deras räv bakom örat[...]

Prästen kånkar på ett starkt syndamedvetande och rannsakar flitigt sig själv. Önskar han det faktiskt åt andra? Han vill inte ha kyrkotukten tillbaka och betackar sig för att bli en religiös polis, Gud på tungan när han fördömer. Ingen glädjedödare, som han ofta nog varit för sig själv. Men nog en vägledare mot den sanna glädjen i Kristus, som inte punkteras av ångest och oror för upptäckt, hån och bestraffning. En väg som man går i ljuset, med en börda som inte är större än man klarar. sid 281ff

 Även om ämnet och skildringen av livet på ön är intressant, känns tiden lite väl avlägsen. Språket påminner ibland om det jag som barn läste i böcker ur mina föräldrars bokhylla.

Sidorna jag citerar ovan med sin fortsättning, om prästens trosuppfattning, är verkligen bokens stora behållning. De skulle jag kunna äga boken för.

Läst 2018

    Niemi, Mikael: Koka björn ****

Den ska handla om Laestadius den här boken. Men den är dessutom nånting helt annat upptäckte jag. Blev jag besviken? Ja och nej. 

Visst, den innehåller (med säkerhet Laestadius) programförklaring:

Men väckelsen då? invände jag. Är inte den också revolution?

Ja, visserligen. Men denna revolution är en invändig sådan. I stället för att kasta omkull makthavare förs kampen mot de inre tyrannerna. Mot egenrättfärdigheten, självgodheten, högmodet, mot lusten efter prål och köttslig njutning. Först när de inre demonerna är nedgjorda och besegrade, kan samhället genomgå en varaktig förändring. sid 102

Men är lika mycket en berättelse och kärleksförklaring till naturen:

Betraktar jag älven tillräckligt länge förvandlas jag till vatten. Det är en mäktig upplevelse. Som älv är det jag som stillnar medan stränderna börjar röra sig. Jag ligger utsträckt i hela min längd medan landskapet seglar förbi på ömse sidor med sina urskogar och sumpmyrar. Jag låter allt vara och famnar min sommarhimmel. sid 39

För att inte nämna Niemis suveräna ingång till bokstäverna och språket som Jussi genomgår:

( jag känner personligen igen mig i den här beskrivningen, men har aldrig läst den på pränt förut)

Och från den stunden blev världen full av bokstäver. En sparkkälke sedd framifrån formade ett H. En räfsa med alla sina pinnar blev flera E, [...] Det gick så långt att jag kunde bli stående framför en höstbjörk där löven fallit av, och överallt bland de svarta kvistarna upptäckte jag bokstäver. [...] Jag blev rädd och ville glömma allt, gå tillbaka till min okunskap när en björk  bara var en björk. Men det var omöjligt. En dörr hade öppnats och samtidigt hade en annan stängts. Jag kunde aldrig vända tillbaka. sid 128

Men också om människornas villkor under denna tid när överhetens maktmissbruk, kvinnornas utsatthet och även samefolkets underlägsenhet kommer till uttryck.

Visst, Niemi har skrivit en skröna i form av en deckare. Naturligtvis höjer det intresset hos de som helst läser just deckare. Ett knep Niemi inte är ensam om att ta till.

Tyvärr innebar det att den senare delen av boken tappade intensitet och lämnade mig oberörd. Men då hade jag redan samlat på mig tillräckligt många riktigt bra citat.

Dessutom, en eloge till Niemi som inte förvandlade Lars Levi till suput, pedofil, hustrumisshandlare och/eller notoriskt otrogen som många andra skulle frestats att göra. 

Läst 2017

   Holmberg, Jenny: Bara du finns ***

OBS Liten spoilervarning.

Jag ville gärna läsa den här boken eftersom den verkade behandla lite olika ämnen. Religion (kristen) i böcker är ju ganska ovanligt t.ex

Men det jag känner är att det innehåller så otroligt många ämnen att det blir för fragmentariskt. Anna är såklart den intressanta och första halvan av boken skildrar hennes liv som ensamstående med fokus på sonen och hennes jobb i skolan. (Vilket hon tar med sig hem, något som jag också funderade över, går det för sig tro? Men hon utför ju underverk iofs.) Där finns alkoholmissbruk och mobbing och utanförskap och småbrottslighet, parallellt med Olle som liksom bara dyker upp där i England och uppför sig som han alltid gjort, får man veta. Eftersom han inte blir anmäld så fortsätter han tydligen, utan att någon protesterar (?).

Den andra halvan blir genast livligare, med hemligheter som kommer upp, (dåliga i den "kristna" familjen) och fullt förståeliga i Annas (den drabbades familj).

Plötsligt skulle jag dessutom vilja veta mer om den äldre generationen. Deras relationer och liv. För de blir väldigt viktiga där mot slutet...och måste framförallt ha varit det när "det" hände.

Och prologen och epilogen är än mer förvirrande. Var det inte Anna det handlade om ändå?

Jag upplever faktiskt, trots att boken är intressant, mig inte riktigt berörd. Någonstans kan jag känna att den här boken, precis som många andra, använder hämnden som drivkraft. Det darrar nånting under ytan som skulle ha gjort boken bättre om det kommit fram. Varför valde Anna att föda barnet? Vad känner hon egentligen för sin son? Och hennes familj, som vet allt, vad rör sig inom dem? Och sonen, borde inte han få veta av sin mamma? Och Olle, Olle. Sök hjälp! Eller hjälp honom någon.

Flera har hyllat den här boken, och den var lättläst. Det kändes dock lite.....vad ska jag säga gammeldags. Det kanske är de "kristna" avsnitten som gör det. Sen innehöll den kanske alltför många personer och snabb information.

Jag tror det visar på det komplexa i att försöka skildra religionen inifrån. Den slutna kretsen, allas olika värde, kärlekslösheten. Men att det ibland glimtar till som det även gör i den här boken.

Så fortsätt skriva Jenny, för det kan du. men gapa inte över för mycket. Kanske kommer det en fortsättning? Den skulle jag gärna läsa.

Läst 2012

Tack Massolit förlag för recensionsex.

   Skytte, Göran: Förvandlingar ***

Skyttes tredje bok, Förvandlingar. Det var nära att den inte blev av, eftersom Skytte fick en stroke, men så piggnade han till och har skrivit en bok som faktiskt är intressantare än de två förra, här och här. En gudsbild har växt fram som är öppnare och mer ärlig än de många troendes.

Jag har sagt att jag tycker att man gärna kan läsa om hur någon blir kristen likväl som buddist, islamist eller andra religioner. Det har Skytte gjort i den här "trilogin". Nu har han fått livet tillbaka och vad det får för konsekvenser kanske visar sig längre fram.

Läst 2013

Skytte, Göran: På väg***

Läste ju tidigare Skyttes Omvänd. Det här är fortsättningen. och visst, Skytte är fortfarande ärlig och uppriktig i det han skriver. Eller förkunnar kanske man kan säga. För nu har han blivit en förkunnare av kristendomen.

I förra boken skildrade han mycket av sitt sökande. Nu har han s.a.s sökt klart. Och han skärper tonen gentemot de som inte gjort det.

Fortsätter Skytte såhär är jag rädd att nästa bok kommer att närma sig en fundamentalistisk ton. Än tar han inte ställning för den ena eller den andra samhällsföreteelsen utifrån Bibelns ord, han håller sig till de fundamentala kristna sanningarna om treenigheten, viljan att själv bli en bättre kristen, sina tillkortakommanden osv, men han är snubblande nära att komma dit där vilka som är vi och dom lätt kan bestämmas av den som vet.....från talarstolen. och då blir han helt ointressant plötsligt.