Hassen Khemiri, Jonas : Allt jag inte minns ****

Ja, augustpriset får man knappast om boken är dålig. Den brukar ju vara liksom rejäl, skriven utan åthävor att grubbla över, spegla nån form av samtid eller dåtid som berör samtiden.

Javisst, Allt jag inte minns är inget undantag. Den var välskriven, intressant och speglade den samtid storstadsbon lever i. Jag tyckte direkt att den påminde om Lollo av Linna Johansson. Att läsa båda har varit intressant, det här är alltså 2010-talets tid i två författarskap.

Summeringen av Khemiris bok är aningen dyster. Utnyttjande, lögner, stölder, rasism. Hur ska vi minnas Samuel, är han modig eller feg eller bara för god för denna världen? Jag har inga svar men en klump nånstans vid hjärtat när jag läst klart.

Boken skrevs innan det blev värre, vi bävar alla för framtiden.

Läst 2015

   Hassen Khemiri, Jonas : Invasion ***

Den här boken innehåller mest noveller men även texter och framförallt pjäsen Invasion. Det är den jag har läst och jag fann den läsvärd. Den var lättläst och språket flög fram, tidvis som en rap. Ja, den kändes bitvis som ett manifest över en invandring som låder fast i andra tredje fjärde led. Alla problem, fördomar, identitetssökanden. Sverige och de nya svenskarna. Fylld av ironi och en slags gråt som fastnar i halsen. Är det inte bättre än så här?

En av fördelarna med att skriva en pjäs måste ju vara att personerna kan säga saker som verkligen betyder nånting och som kan kommas ihåg länge (kvinnan föder gränsle över en grav från I väntan på Godot t.ex.) men jag tycker inte jag hittar det här. Om den skrivits för 15 år sen hade det varit nytt men nu känns det som att det beskriver en verklighet alla vet om. Och hoppats blivit bättre.

Jag läser gärna pjäser/drama och har inga svårigheter med det. Men här tror jag mycket går förlorat när man inte hör det som sägs och ser personerna på scenen. Såg jag den som pjäs skulle jag verkligen uppskatta den, då jag gillar den slängiga nutidsstilen (jmfr geim och buzz av de la Motte).