Anyuru, Johannes: De kommer att drunkna i sina mödrars tårar ***

Det var ett bra tag sen jag läste denna dystopi med förhoppningstouch. Den var så annorlunda att jag har varit tvungen att smälta den ordentligt. 

Den var inte helt lättläst. Jag hade lite svårt att hänga med men jag tror att det finns intertexter som jag inte hängde med på riktigt, den beskrivs ha SF inslag och det är inte vad jag läser direkt. Absolut inte heller fantasy eller skräck. Kanske innehåller den alltihopa? Svårt att veta. Men jag måste erkänna att det är just den biten som intresserar mig mest. Jag hoppas att någon väl förtrogen med genrerna skriver en analys av denna bok och förklarar allt. Den vill jag läsa. Det vill jag veta!

Och det är kanske det Anyuru gömmer sig bakom. Att plocka in alla dessa intertexter (?) gjorde säkert boken lättare att skriva, för det här är nyskapande. Det finns inte direkt någon mall att hålla sig till. Den springer helt ur invandrarnas egna erfarenheter i nutid och och en oroande framtid. Något ingen skrivit förut men som jag väntat på en tid.

Anyurus förr bok En storm kom från paradiset tyckte jag verkligen om och berördes av. Där fanns meningarna som lyste med sina ord. Här upplever jag en trånghet i texten, det finns liksom ingen anledning att brodera ut skeendet. Och det saknas den styrka som fanns i förra boken. Anyuru famlar, men är trots allt den förste att göra detta ärliga försök. Det är modigt och nödvändigt gjort.

Läst 2017

Länk

Länk

Länk

   Anyuru, Johannes: En storm kom från paradiset. **** 

Den här boken ÄR bra, annorlunda, speglar ett historiskt skede och är välskriven. Många meningar man skulle kunna minnas, som i alla fall jag inte läst förut. Det gillas. Men missades....jag brukar alltid markera sidor men var utan markörer nästan hela tiden den här gången.

Den här boken fick inte Augustpriset, men många andra priser. Och det är ingen Augustprisbok, jag har läst ett antal och det här är liksom ingen roman som bara löper framåt med historien om ett liv, den är en annans liv som författaren skriver in sin smärta i. Ovanlig vinkling av ett ovanligt frånvarandepappaöde. Intressant! 

Och små sublima verkligheter i det svenska folkhemmet, i det land där han hamnar:

De åker hemåt med buss på natten. Det är kring aidsepidemins utbrott och de första tidningsartiklarna har pekat ut afrikanerna som smittbärare, och ibland känner han hur de vita människorna släcker sina blickar som glödande ståltrådar i honom. Han tänker att han skulle ha stannat någonstans. Någon annanstans än här. sid 241

När jag läst de sista sidorna har jag något i ögonen, något vid bokläsning för mig mycket sällsynt.

Det känns som tårar. Det bränner...

Läst 2013

------------------------------------------------------------------------

Transplantation i boken:

Han undrade om det gick att överklaga.

"De säger till mig att lägga mig ner och dö", sa han när läkaren hade gått. "Det är vad det betyder att jag inte får ännu en ny lunga. Lägg dig ner och dö, ditt liv är över. Men det är inte så lätt. Det är inte så lätt att bara ge upp." sid 199