Persson, Leif GW: Gustavs grabb ***

Jag har läst en hel del av GW Persson tidigare. Alla deckarna utom de tre första. Och jag har gillat hans sätt att skriva. Självklart, annars hade jag inte tagit mig igenom böckerna, då de inte är några tunnisar direkt.

Den här boken innehåller samma stil, läsningen är följsam. Här har ingen spökskrivare fått tillträde.

Det som är mystiskt med den här boken är att den inte är självbiografisk fullt ut, har inte heller beteckningen Lz. men vad är den då?

Roman? Självbiografi? Det här är berättelsen om min egen klassresa. Som jag minns den. sid13

Dödstäda är ett lantligt uttryck. Att man i god tid ser till att städa undan allt sånt som kan störa alla nära och käras goda minne av den som snart skall sluta sin tid på jorden. [...] Givetvis också att man tar tillfället att ge sin syn på saken, medan man ännu har chansen, för att till sist kunna andas ut i förtröstan på den fördragsamhet från omgivningen som endast kommer de döda till del. sid 357

Hm, det känns som att det är ett sätt att gardera sig och ett kanske lite sviktande minne. Men samtidigt, en bok för efterlevande. Det känns lite märkligt att inte veta men å andra sidan, läsupplevelsen är ändå lika bra.

Om man ser till Geijeraffären som upptar en viss del av boken. Vad ska man dra för slutsats av det. Är det sant eller inte? Han nämner personer vid namn, för det kan ju inte vara så att han tänker, hm jag ska såga Peter Bratt men jag kallar honom för.......ja just det Peter Bratt är ett bra namn på honom. Inte den andre journalisten som hade med IBaffären att göra eller nåt liknande. Nej helt klart uttalat. Kanske det är de sidorna som är självbiografiska, ett sätt att erhålla fördragsamhet för det som hände. Kanske är det därför boken skrivs....?

Allt det övriga, mammans tillkortakommanden, pappans heoriska framtoning, systerns osynlighet, alla barnen, de tre fruarna, där finns ju de som kan ge sin syn på saken. Så där blir det mer romanfiktivt.

Jag gillar att han tar med titeln på några av sina böcker här och var, en slags metaskrivning om titlarnas betydelse. Vilket jag som tidigare läsare naturligtvis undrat över, Faller fritt som i en dröm t.ex En poetisk titel för en deckare tänkte jag då det begav sig för den boken. Nu förstod jag den plötsligt.

Ja, jag vet inte, vad det nu spelar för roll som Persson själv säger (sid375). Rätt så intressant var det i alla fall.

Läst 2011

Persson, Leif G W: Den döende detektiven ***

En riktigt bra Leif G W är det här. Jag sträckläste den och den var riktigt, riktigt intressant och spännande. En fördel var att idioten Bäckström äntligen ordentligt förpassats till periferin, vilket jag till fullo insåg hur mycket jag jag uppskattade när jag på slutet fick en liten dos igen. Jag har nämligen läst flera böcker av Persson som jag gett varierande omdöme......särskilt den näst sista där Bäckström härjade fritt.

Jag håller faktiskt med SvD, han har lyckats väl G W! Kanske att det svåra ämnet pedofili kräver sin man och han bestod provet. För trots ett lätt anslag, nånstans under ytan darrar det av hat och en vrede mot den här sortens förövare, något som måste ut med full kraft. Och hämnden är personlig, hur skulle den annars kunna bli så våldsam? Skickligt G W!

Men:

Det här är inte bara en cold case historia utan också en riktig memento mori (påminnelsen om vår dödlighet) roman. Redan tidigare har jag ju sett samma tendenser hos Amos Oz och Philip Roth och fler äldre manliga författare lär följa i samma fotspår. Ja kanske att vissa kommer att tycka att det är för mycket tjafsande om horisontalläget, att själva kriminalhistorien kommer i skymundan. Men det är inte min åsikt i alla fall.  

Ska du ge bort en deckare till Far på farsdag eller i julklapp, den här är inget dåligt val!

Själv hängde jag på låste på bibblan och blev först att läsa den! Var det värt fem kronor i reservationsavgift!? Självklart!