McCall Smith, Alexander: I muntra damers sällskap *** De här böckerna har tappat lite med de sista tycker jag. Den här var dock ganska bra igen. Det är ju Afrika man vill åt tycker jag och det doftar lite mer i den här än de två senaste.......

Läst 2007

   McCall Smith, Alexander: Limpopos akademi för privatdetektiver **

Jaja, jag har mina svagheter och Damernas detektivbyrå är en boklig sådan. För det här är verkligen avkoppling, jag vet ju allt om dessa människor, som beskrivs på ett så naivt sätt att jag faktiskt kände mig lite generad för första gången. Men pga min insikt är boken så lättläst att det nästan blir behagligt.

 Ämnet har i flera böcker känts uttjatat, men tror ni inte att McCall Smith lyckas få in lite nytt blod i historien! Så pass att jag läser nästa också.

Men den här var särdeles tråkig tyckte jag så jag är hård men rättvis. Som alltid.......

Läst 2013

   McCall Smith, Alexander : Lördagens stora bröllopsfest ***

Det här var, som alltid, en feelgood roman. I början tänkte jag, som alltid, varför lånar jag den här först av alla och läser den direkt även om högen av påbörjade böcker var före i kön? Jag läste på fast jag måste erkänna att jag var riktigt less på vita skåpbilar och talande skor. Fattar inte hur jag bara kan läsa detta....tjoller tänkte jag. och så plötsligt var jag inne i historien och kände att det här är ju riktigt mysigt! Och slutet kändes liksom...avslutat.

Jag undrar jag om det verkligen kommer fler böcker i serien? Kanske, kanske inte. Men om, så står jag i kö och läser först igen. Som alltid.

Läst 2012

   McCall Smith, Alexander: Extra bekvämt på safariklubben ***

Med tvekan en trea, som vanligt kanske jag ska säga. Det negativa var som vanligt upprepninga, 97%, traditionellt byggda damer osv, osv. Men kanske att det ändå var lite mindre än vanligt? Kanske att det var lite mer filosofi och religion med? Det kändes så. Kanske att t.ex det här och mer i samma stil inte skulle ha varit lika vanligt tidigare.

"Charlie försöker bara vara hjälpsam", sa Mma Ramotswe och kastade en sned blick på lärlingen. "Och kom ihåg det här, Charlie: det hade kunnat vara du. Kom ihåg det." sid 97 

Empati på högre nivå och snällhet var kanske med mer än vanligt?

Och Sverige!

[...]Tänk om vi hade varit svenskar. Jag tror att vi hade velat åka raka vägen tillbaka till Sverige."

" Han försökte bara vara hjälpsam ", sa Mma Ramotswe. "Men ni har rätt, Mma, jag tror inte han är Botswanas bäste turguide. Han skulle inte vara särskilt lugnande ... för svenskar."

Mma Makutsi hade mer att säga i ämnet. "Jag var inte rädd, Mma. Jag var inte orolig."

"Naturligtvis inte", sa Mma Ramotswe.

"Men svenskarna ..."

"Jag självklart. Svenskarna. Ni har rätt att vara bekymrad för dem, Mma." sid200

Suktar efter nobelpriset McCall Smith? :-)

Läst 2011

 McCall Smith, Alexander: Tedags för normalt byggda damer ***

Med tvekan godkänt även om jag läste boken med vanlig behållning. Men det var nog den naivaste boken på länge tror jag. Den lilla vita skåpbilen......nä det gick lite för långt där kände jag.......nånstans måste det gå en gräns ändå.

Läst 2010

McCall Smith: Alexander: Kärlek, vänskap och choklad **

Enda anledningen till att jag läser den här boken är att den handlar om en hjärttransplanterad man som huvudpersonen Isobel träffar av en slump. Mannen är orolig och funderar på om hans hjärta kan ha cellulärt minne, dvs om det kan minnas något som donatorn varit med om. För att hjälpa mannen söker Isobel upp anhöriga till donatorn och det hela löser sig.......på ett trovärdigt sätt också.

McCall Smith är jurist med inriktning på medicinsk etik, vilket förklarar att han skriver en bok i just det här ämnet. Men att han skriver en bok med så uppenbara brister i organdonationsetik är för mig obegripligt. Har anhöriga sagt att de vill att den avlidna donatorn ska vara anonym kan det ju inte vara rätt att bryta mot det. Tänker jag.

När jag sökt på bloggar för att se vad folk skrivit om den här boken verkar ingen ha haft några tankar i de banorna, så jag kanske överreagerar pga mina egna referensramar, och det känns som en lättnad. Organdonation är en grannlaga sak som kräver stor ödmjukhet av alla inblandade. De som donerar sina organ efter sin död gör något mycket stort för en medmänniska. Och de som gör det under sin livstid, vilket ju går med njure och bit av lever, gör en ännu större sak.

Eller som Isobel uttrycker det:

Men det är ju ert hjärta, sa hon. I alla fall nu. En gåva.

Men det är också hans hjärta, sa han.[..........]

Kanske det, sa Isobel. [..........] Saker och ting vi äger är och förblir våra, även när vi överlåter dem till någon annan.  sid 55

Det motsägelsefulla i den konversationen är ändå liksom upptakten till hela fortsättningen. Är en gåva en gåva? Eller?

McCall Smith gapar över för mycket. Han skriver för en grupp människor som behöver få sig förklarat både vad Sisyfosarbete och många svåra ord är, men hans filosofiska tankegångar rör sig i ett alldeles för svårt område den här gången. Tycker jag.

Trots allt kommer det upp mycket tänkvärt i den här boken, och det gör den klart läsvärd.

Eftersom jag är intresserad av hur transplantationer skildras i både böcker och på film kommer den här boken att läggas till handlingarna som en klart köpvärd bok.

Har du tips på liknande böcker eller böcker med t.o.m bara en mening om transplantationer tar jag tacksamt emot tips. För 60 år sen fanns inte ens begreppet och nu känner de flesta nån som är transplanterad. Men hur har det kommit in i litteraturen? Intressant eller hur?