Du som tänker läsa boken, läs den först!

 Wägner, Elin: Pennskaftet****

Ändå sedan jag såg en TV serie om suffragetterna i England för många år sen har jag varit intresserad av engagemanget för kvinnlig rösträtt och här är nu Den svenska rösträttsromanen. Det går inte att komma ifrån att Pennskaftet ska man :-) ha läst  och även kvinna......Även om jag tror att det mest kvinnor som läst den......:-)

Det är andra gången för mig och jag mindes inte så mycket från förra gången så jag var lite oförberedd trots allt. Nu fick jag tag i Svenska Akademiens utgivningsexemplar i serien Svenska klassiker. En otroligt vacker upplaga med förord av Horace Engdahl, utgiven på Atlantis förlag där det f.ö står såhär om boken:

Elin Wägner (1882–1949) var under första hälften av 1900-talet en av Sveriges ledande romanförfattare. Till hennes viktigaste verk hör förutom Pennskaftet romaner som Åsa-Hanna, Dialogen fortsätter och Vinden vände bladen. Elin Wägner började sin bana som journalist och drogs snart in i kampen för kvinnlig rösträtt. Det feministiska engagemanget präglar hela hennes produktion och kombineras i den unika pamfletten Väckarklocka med både pacifism och en ovanligt tidig miljömedvetenhet. Hon invaldes i Svenska Akademien 1944. Romanen Pennskaftet (1910) ger en oöverträffad inblick i arbetet för kvinnlig rösträtt. Kring Pennskaftet, den unga kvinnliga journalisten, och gruppen med rösträttsaktivister aktualiseras en rad frågor om kvinnornas situation i det dåtida samhället. Slagfärdigt och tankeväckande diskuteras här inte bara yrkesarbete och ekonomisk självständighet, politisk aktivism och social gemenskap utan också frågor som rör moral, erotik och kärlek. Introduktion av akademiledamoten Horace Engdahl. Kommentarer och ordförklaringar av Helena Forsås-Scott. citat hämtat från Atlantis hemsida

---------------------------------------------------------------------------------------------------

Jag gillade verkligen den här boken även om den sannerligen inte var lättläst. Men så tittade jag längst bak och kollade upp alla fotnoter också.

Förordet av Engdahl är otroligt viktigt att läsa, det ger mycket kött på benen sas.

Det som jag fäste mig vid när jag läste boken var att den spänner över ett sådant brett litterärt genrespann. Som Engdahl skriver är den Sveriges första New Woman Novel, böcker som utkom i slutet 1800 och början av 1900 talet och skrevs, företrädesvis av kvinnor:

Dessa böcker rörde upp debatt, inte minst därför att Den nya kvinnan utom rösträtt krävde ett nytt sexuellt kontrakt samt "the entire reformation of the male sex", en total översyn av karlsläktet. Det finns således i genren en glidande skala mellan konkret reformism och fantasifull utopism, vilket även är fallet i Elin Wägners författarskap. [..] Kvinnorna hade påbörjat erövringen av det offentliga rummet, som de tidigare i stor utsträckning varit uteslutna från. [...] Men feminismens grundläggande uppfattning att den kvinnliga individen inte kan förverkliga sig om inte villkoren för hela gruppen kvinnor förändras, varieras på många sätt i den nya kvinnoromanen och är ständigt närvarande i Wägners verk. [...]

Så boken är främst en New Woman Novel. Men jag får vibbar till Stockholmsromaner där män flanerar runt och tänker tankar (Röda Rummet osv). Dessutom till moderna genrer som chicklit, en liten snabb söt och livlig tjej som skenbart springer runt (fast hon faktiskt är mycket fokuserad på sitt jobb och framgångsrik) och visar upp sig (fast hon är ganska ovetande om sin charm) och får till slut såklart drömprinsen.  Även Populärromaner där mannen först är otrevlig men sen ändrar sig och blir drömprinsen (typ Harlequin).  Plus att persongalleriet faktiskt har vissa Dickensdrag!.

Jag blev nästan full i skratt när jag urskiljde alla dessa genrer i en bok skriven när dessa genrer inte ens var lokaliserade! Men det är säkert därför den håller fortfarande.

Jag kan känna ett visst vemod när jag läser rader som:

 Men kraften att hålla ut, den kommer när man börjar känna sig solidarisk med sitt kön, så att dess smärta blir ens egen smärta, dess förnedring ens egen förnedring.
sid 12

Det finns mycket av det i boken och att det ska följa kvinnokampen fram till vår tid är väl uttryck för den utopism som Engdahl nämner ovan. Jag har själv varit med om att kvinnor sett till att en annan kvinna inte fått en befodran t.ex Bara pga avundsjuka.

Men boken känns så fräsch och optimistisk och den är kul att läsa fortfarande. så gör det!

Jag är glad att ingen skrivit Pennskaftet II, 30 år efteråt. Jag vill tro att Pennskaftet för alltid ska få vara lycklig med sin Dick...........

Läst i utmaningen
Martinas läsutmaning 2010 skrivande svenska kvinnor

Atwood, Margret: Oryx och Crake ***

Jag hade såklart hört talas om den här boken innan den dök upp i Jorden runt på åtta böcker utmaningen. Men jag måste erkänna att jag inte hade en aning om att det var en så uttalad dystopi. Jag är inte så förtjust i sådana böcker, inte filmer heller för den delen. Jag minns dem alldeles för länge efteråt. Säkert blir det så även med denna bok.

Obs! Här avslöjar jag mycket om boken så ska du läsa den, läs inte vidare!

Först fattade jag inte alls vad boken handlade om, Snöman där i trädet och barnen som besökte honom. Konstigt!
Sen förstod jag heller inte de ständigt hormonstinna anspelningarna, skrivet med en manlig underton. Varför fanns de med? OrganFarmen intresserade mig och jag tänkte att här kommer några intressanta aspekter på framodling av organ och så vidare. Men det visade sig vara falskt.
Ett långt tag tänkte jag att är det en partsinlaga om barnprostitution från tredje världen? (Trafficking benämns det i recensionerna har jag sett sen).) Oryx fick väldigt mycket plats där ett tag och jag måste erkänna att nånstans måste hon ha varit där bara för att bilda den triangel som skulle göra allt intressantare och föra in lite romantik i det hela. Eller?

Och plötsligt dyker det upp igen, samma som hos White i tant Theodora, flirten med Sverige:

.....Han hade en enda bok, jag vet inte var han fick tag i den men det var en barnbok. Den handlade om en flicka med långa flätor, och strumpor - det var ett svårt ord, strumpor - som skuttade omkring och gjorde precis som hon ville. (sid 151).

Den enda bok som hallicken hade var alltså Pippi Långstrump om en flicka som gjorde precis som hon ville som lästes för en flicka som gjorde vad hallicken ville. Det kändes inte relevant i boken, avsnitten om Oryx. Men kanske att de ändå hade en roll att spela eftersom Atwood ju är feminist och hon kanske ville peka på att kvinnans lott är den eviga skökan, in i det sista.

Sverige eller svenskarna nämns även på ett annat ställe i boken, de kroppsorienterade reservaten. De får konkurrens bl.a av Svenskarna. (sid 294). Jag blir fundersam.........

Boken ger ett tekniskt trovärdigt intryck, kanske för att så mycket är så sant från den tid vi lever nu. Det rings i mobilen, det surfas på internet, böcker läggs över på cd-rom vilket ju känns lite förlegat redan iofs. Det känns som att Atwood gått in i den verklighet som fanns när hon skrev boken (den kom 2003) och därmed beskriver nånting för henne så pass främmande att det känns nästan dystopiskt det också i jämförelse med hur det var innan internet t.ex

Jag vet inte vad själva essensen i boken är. Crakes önskan att med det yttersta av sin briljanta hjärna skapa den fulländade människan kommer inte att lyckas. Redan syns en rynka i det perfekta ansiktet. Men kommer de två människoslagen att kunna samsas och bygga upp en ny värld? Visst vill vi hoppas det. Även om det Snöman fruktar mest på bokens första sidor drabbar honom med full kraft på de sista, blodförgiftningen.

Jag fascinerades av boken. Men jag tyckte inte riktigt om den. Är det översättningen som inte gör språket rättvisa? Eller skriver Atwood medvetet kallt, lättsamt för att det passar ämnet. Visst, Jimmys samlande av ord, hans möjlighet att få bläddra i riktiga böcker, det ger språket en viss makt i boken. Men nånstans blev jag inte imponerad av de tekniska resonemangen, av de nya människorna, av Snömans svårighet att återvända till de döda kropparna i huset fast han uppenbarligen gjort det ofta tidigare men nu var det liksom omöjligt. Detaljer, jag vet men det störde mig. Att pandemier skapas av läkemedelsbolag har ju spekulerats i tidigare så inget var liksom nytt i boken. Personerna berörde mig inte riktigt heller. Egentligen var det bara två saker som riktigt berörde mig, rädslan för blodförgiftning och det osannolika sammanträffandet av Oryx barnporrsfilmning när Jimmy plötsligt blir förälskad (?). Att han sen möter henne i vuxen ålder är ju också helt osannolikt egentligen. Som jag sagt tidigare, varför är Oryx med? Eller skrevs boken för att Oryx skulle få vara med?