Salih, Tayeb: Utvandringens tid

Jag hade ingen aning om varken författaren eller om den här boken innan den dök upp i Jorden runt på åtta böcker utmaningen. Och jag kan genast säga att jag inte kommer att lyda Sigrid Kahle när hon i efterordet ger rådet att lära sig arabiska (!) för att kunna läsa alla avhandlingar som skrivits om honom på detta språk. Det blir knappast nån mer bok av Tayeb Salih för min del.

Så bra var nämligen inte den här boken. Ett försonande drag är naturligtvis att den skrevs 1966 men att den ändå berättar om en verklighet som fortfarande är aktuell. Fortfarande omskärs kvinnor (i den här boken även män), män har flera hustrur och våldtäkter är inget att snacka om. En kvinna har inte rätt att försvara sig.

Boken påminner om Färden genom mangroven. Mystisk man återvänder och dör. Men symboliken är lättare att förstå i den här boken. Särskilt om man läser efterordet.
Fast jag orkar liksom inte fundera på det. Att bilkaravaner påminner om kamelkaravaner, att Nilen spelar nån slags roll, att hämnden för kolonialismen tas ut på ett antal oskyldiga kvinnor som inte kan motstå en mans enorma behag (har vi hört det förut?) ett behag som dessutom nämns vid sitt vanligaste namn, vilket säkert var en sensation i Sudan 1966, Att mrs Robinson, hon som väcker mandomen till liv (ovanligt tidigt också såklart), heter just mrs Robinson, allt känns bara ointressant. Precis såhär upplevde jag tidigare att nobelpristagare var när jag försökte läsa dem, jag kände mig dum efteråt.

Men jag gillade slutets meningar;

Under hela mitt liv har jag undvikit att välja eller fatta beslut. Nu fattar jag ett beslut. Jag väljer livet, Jag skall leva, därför att det finns några människor som jag vill stanna hos så länge som möjligt och därför att jag har plikter att utföra. Det intresserar mig inte om livet har någon mening eller inte. Om jag inte kan förlåta ska jag försöka glömma. Jag ska leva på styrka och list.......(sid 170)

Boken var värd att läsa enbart för dessa livsbejakande tankar.......