Aidt, Naja Marie: Babian***

*Babian är en samling djupt oroande och gripande berättelser om vår samtid - om mörkret under civilisationens fernissa.*

Så står det på baksidan på och om denna novellsamling som fick Nordiska rådets litteraturpris 2008.
Och de var verkligen oroande de här novellerna. Jag hade som vanligt ingen aning om vad det var eftersom jag sällan/aldrig läser baksidestexter, så jag blev mer och mer förskräckt allt eftersom min läsning framskred. Och oroad. Och gripen. En fadd, klibbig smak som språket trots allt läskade. Och gav därigenom berättelserna den balans som gjorde att  boken fick priset.

Skrivande svenskor - kvinnliga författare 1900-1950.

Martinas läsutmaning 2010

Man väljer en eller båda böckerna av varje författare och man har två månader på sig att läsa sin bok.

Jag sätter en * vid den bok jag helst vill läsa.

Januari-februari
Selma Lagerlöf (1858-1940)
Herr Arnes penningar (1904) * Läst 200912
Liljecronas hem (1911)

Mars-april
Elin Wägner (1882-1949)
Pennskaftet (1910) /läst/ Jag ville läsa Åsa Hanna men 1: exemplaret var helt enkelt i upplösningstillstånd så jag vet inte om jag skulle ha lyckats få med alla bladen tillbaka till bibblan. 2. Jag kände inte för historien helt enkelt. Pennskaftet känns mycket mer tilltalande, minns att jag gillade den när jag läste den för många år sen. Och så är den boken mycket mer känd också. Känns som en atthalästavelinwägner bok. Så jag minner upp den istället!
Åsa-Hanna (1918) *

Maj-juni
Maria Sandel (1870-1927)
Virveln (1913)
Droppar i folkhavet (1924) *

Juli-augusti
Agnes von Krusenstjerna (1894-1940)
Den blå rullgardinen (1930, första delen i Fröknarna von Pahlen) *
Fattigadel (1935, första delen i Fattigadel)

September-oktober
Moa Martinsson (1890-1964)
Kvinnor och äppelträd (1933) *
Drottning Grågyllen (1937)

November-december
Stina Aronsson (1892-1956)
Medaljen över Jenny (1935) *
Hitom himlen (1946) /läst/

Ljungberg, Ann-Marie: Mörker, stanna hos mig ***

Boken var verkligen egendomlig redan i början. Det var med möda jag läste ut den och jag rekommenderar att man läser efterordet först. Det gjorde jag efter ungefär halva boken när jag hade tänkt ge upp. Men sen läste jag med lite nya ögon och insåg att denna bok som svävar omkring både i tid och rum, inte utger sig för att vara en dokumentär utan tankar från en som växt upp i och påverkats av den miljö där detta hade inträffat en generation bakåt. (Och jag tycker också, inom parantes sagt, att den här boken visar hur ett enda minne kan sätta igång tankar som aldrig slutar arbeta inom en. Och är man då författare så finns där till slut en historia.) Tydligen var det också svårt att hitta "sanningen" i dokument osv. Det är faktiskt befriande att läsa och tänka att det här ger sig inte ut för att vara sanningen utan speglar en stämning, en orolig krigstid, en fanatism, en bit av verkligheten sett genom ett (enda) temperament, Wilhelmssons.
Nåväl, när jag läser boken märker jag till min förvåning att jag, precis som tydligen domstolen också gjorde, inte fäster någon större vikt vid de fem döda. Och slutraderna om Korsakoffs syndrom är väl egentligen facit, var det politisk övertygelse eller en sjukdom som begick dådet? Den här boken har sin åsikt klar i alla fall. Eller har den det? Intressant.
Den här boken är som sagt ingen dokumentär eller något politiskt manifest utan helt enkelt en roman, det får man inte glömma när man läser den. Som sådan var den bara två stjärnor för den var väldigt spretigt skriven, men bara för att den fick mig att tänka om i läsupplevelsen fick den tre.

Nilsonne, Åsa: Mindfulness i hjärnan **** Den här boken var riktigt intressant. Väldigt mycket om hjärnan såklart. Och mycket som jag inte hade en aning om. Nya ord och uttryck.
Jag funderar faktiskt att köpa den eftersom jag skulle vilja lusläsa den, stryka under, anteckna. Och det gör man inte i en biblioteksbok!!! Basta!
Jag tror nämligen att den här forskningen bara är i sin linda. Och att mindfulness faktiskt är genomförbart, tankens kraft är enorm bara vi utnyttjar den.

Jag tycker själv inte att det är nån katastrof att bryta ihop om allt är kaos, det är väl också ett sätt att skydda sig mot situationen. Men att sen kunna besinna sig och komma igen, det bör man verkligen träna på.
Den här boken ger som sagt både bakgrund och exempel och är värd att läsas grundligt.

Båda de här böckerna är med i Lyrans Jordenruntpååttaböcker utmaning. Men då jag läst dem för länge sen läste jag inte om dem nu utan här går det att läsa vad jag tyckte då, 2003! 

Woolf Virginia: Mrs Dalloway*** Det finns böcker som man läser för att få veta hur det går och böcker som man läser för att hålla sig a jour med litteraturen. Så finns det böcker som man läser för det vackra språkets skull eller för intressanta meningar. Och så finns det böcker som man läser för att man själv längtar efter att få skriva när man läser dom; det här är en sån bok. Hela tiden vill jag byta ur ord mot mina egna och forma min egen historia av Woolfs kringelkrokiga öden. Varje mening är väl genomtänkt i den här boken.

Läst 2003

Saramago José: Blindheten **** En fascinerande bok, både till innehåll och stil. En starkt symbolisk roman står det på baksidetexten, men den var så full av ord, ord, ord att jag inte riktigt hittade all symbolism bland dem alla. Det kan ju såklart vara väldigt enkelt, en religiös symbolism, men hur som helst grep boken verkligen tag. När alla är blinda, vad händer då? Samma som vid alla katastrofer eller?
En bok för dig som verkligen gillar ord och tänkvärda meningar i det oändliga. Andra kanske ska låta bli att börja på något som de knappast orkar avsluta. *ärlig*

Läst 2003

Petterson, Per: Ut och stjäla hästar ***

De sista böckerna i Jorden runt på åtta böcker utmaningen innehöll en bok som jag inte läst, nämligen Ut och stjäla hästar, en bok som jag däremot hört nämnas otaliga gånger. Och oftast i väldigt positiva ordalag. När jag började läsa undrade jag länge varför och inte förrän i andra delen insåg jag anledningen till att den varit så uppmärksammad i Norge. Andra världskriget nämns ofta i norska böcker, men bara som hastigast (jfr t.ex Berlinerpopplarna), här är en hel bok vars andemening jag i alla fall uppfattade som att jaget visar upp sig själv som ett krigets offer. Det jag kan känna är ett undertryckt hat mot den hjälte som offrade sin familj i krigets skugga. Egentligen tycker jag att titeln på hans nya bok "Jag förbannar tidens flod" mycket väl skulle ha platsat på den här boken, men jag kan ha fel. Petterson har dock lyckats med titeln som man inte glömmer, precis som man bör göra med password som man inte kan skriva ner.

Petterson försöker få en att tro att striden står mellan Lars och Trond. Han låter Trond läsa Dickens för att kunna citera " Om jag ska bli hjälten i mitt eget liv eller om denna roll kommer att spelas av någon annan, får dessa sidor utvisa." Jag tycker att det känns som att det är kring dessa rader författaren spunnit sin historia. Vem är mer hjälte än en norskmotståndsman? (Och Petterson skriver också att hans far ibland gick omkring på gatorna som en helt vanlig man. Som fantomen då kanske?) Och har denna far tagit ifrån Tronds hans roll och gett den till Lars? Det får vi inte veta men så enkelt är det nog inte.

Hans far, hans förebild, hans hjälte lär honom att man kan bestämma när det ska göra ont, då var det i fysisk bemärkelse när fadern drar upp brännäslor med händerna, men fadern gjorde samma sak när det gällde sitt eget liv i stort. Han lämnade sin familj för en annan, mer intressant, mer spännande, mer levande familj. Och han behövde inte stå till svars för det. Inte ens ekonomiskt kompenserades de, pengarna tog han själv till sitt nya liv. Han bestämde helt enkelt att det inte gjorde ont att svika, och så kunde han göra det.

För ingen kan falla så tungt som en hjälte och Tronds far faller, han väljer livet med den andra kvinnan precis som vissa soldater gjort i alla krig och offrar sin familj, sin kvinna, sina barn. Trond säger också på slutet att..

..."- Nej, jag fryser inte, sa jag, och hörde att min röst hade en otålig irriterad ton. Den har jag fått kritik för senare i livet, i synnerhet av kvinnor, och det är kvinnor jag använt den emot. Jag erkänner det."

Hans syn på kvinnor är cynisk, som sin fars syn på hans mor. Och det gör hans liv komplicerat. Han sviker också sina döttrar, försvinner som hans far gjorde men slutet ger en öppning, hans dotter är modigare än han själv var och söker upp honom. Kanske han finner frid trots allt.

Min slutsats blir: Alla motståndsmän var inte hjältar. Kanske Norge behövde höra det. Jag hade heller inte läst något om boken vilket gjorde att jag inte alls visste hur den var, kanske att jag därför sökte efter dess storhet med mer kritisk blick än jag skulle ha gjort om jag vetat att den utspelade sig under andra världskriget och med motståndsmänniskor.
Och jag kommer nog att läsa Pettersons nästa bok också, även om den här bara fick tre stjärnor. Han skriver trots allt medryckande och vävde ihop historien väl även om han skulle ha kunnat göra så mycket mer av materialet. Boken kändes omodern på ett sätt, som att läsa en mycket äldre författare. Och man måste komma ihåg att det är en pojke på tio år som ser skeendet, men det är trots allt den äldre mannen som berättar. Nån insikt måste ju ändå livet ha gett honom.

Läst 2009

Agardh, Ingela : Den största nyheten ** En bok jag varit nyfiken på. För varför skulle man inte kunna skriva en bok om hur man blir kristen likväl som att det skrivs böcker om hur man blir buddhist och muslim och så vidare. Tänkte jag. Men den lyckades inte engagera mig. Är det en troförkunnelse eller är det en uppgörelse med hur det egentligen var på Aktuellt?

Jag kom ihåg Ingela Agardh från ett program där hon intervjuade en (okänd?) svensk-amerikan (det var ungefär såhär): hon frågade gör du alltid ditt allra bästa? Ja gör inte du? svarade han. Absolut inte, sa hon och skrattade sitt karakteristiska hesa skratt. Det var då jag verkligen blev nyfiken på henne. Men när jag nu läser boken får jag en känsla av att det var just det som drev henne in i utbrändheten, kravet att alltid göra sitt bästa. Kanske intervjun var efteråt iofs.
Trots att boken inte höll ihop och skulle vunnit på en hårdare redigering kände jag igen mig i mycket av vad Agardh skriver. Hon är hänsynslöst uppriktig och det är mycket befriande. Hon dog helt klart för tidigt, hon hade haft mycket mer att säga till oss.

Läst 200912

Oz, Amos : Rim på liv och död ****

En på ytan enkel men överraskande historia, full av intellektuella bottnar, svår att ringa in men lätt att ta till sig.

Sägs det. Om den här boken i baksidestexten. Jag kan bara hålla med.

Och den här boken är bra om man ska säga det enkelt. Den är bra för den som älskar att läsa böcker som innehåller en bra historia, med minnesvärda karaktärer och tänkvärda ord (som jag gör). Den är säkert också bra för den som älskar att skriva historier för den visar ju faktiskt på skrivprocessen och hur man verkligen gör den där minnesvärda historien på ett sätt som jag inte läst förut.

Jag får en känsla av att såhär arbetar en författare som inte har möjlighet att skriva ner det han kommer på utan måste memorera det, boken innehåller mycket upprepningar som i vanliga fall skulle om inte gjort mig tokig så i alla fall dragit ner betyget. Men här förstår jag det. Sen kan jag känna, är Oz lite trollkarlen som bryter hederskodexen och lämnar ifrån sig koderna? Men det måste ju andra litterära storheter svara på om så är fallet. Han kanske är riktigt modig Oz, jfr även nästa stycke:

Sen kommer det som boken verkligen handlar om (enligt mig alltså, jag kan ha fel men rätta mig inte i så fall). Nämligen det som jag tidigare förutsett ska komma i massor av böcker framöver nämligen memento mori (påminnelsen om vår dödlighet) och även i denna bok memento impotento (vet inte om det heter så iofs, knappast men ni förstår vad jag menar särskilt när ni läst boken.......).
Dessa böcker kommer företrädesvis att skrivas av äldre män vilket ju också Oz är. Människor som varit friska och vitala och knappt sett en sjukhussal förut placerar döende romangestalter i dessa salar där de företrädesvis på natten möter döendets vånda. Så också i denna bok. Dessa beskrivningar har man ju faktiskt mest mött i mer medicinskt fackinriktade skönlitterära/självupplevda böcker tidigare. Men nu kommer de litterära giganterna med sina skildringar, intressant!